Part 6 kommer ikväll... tror jag...
Ska försöka skriva Part 6 ikväll...
Och.. ska jag lägga ner bloggen ? Det ärtyp ingen som läser och bara e som kommenterar...
Part 5: You know Adrian I spilled coffee on ?
- Caitlin älskling, du måste vakna nu. En välbekant röst viskade i mitt öra och jag blev lite lätt skakad. Jag kände något som kitlade mig i ansiktet och öppnade mina ögon sakta och jag såg då att min mamma stod lutad över mig och att det var hennes långa bruna hår som hade kitlat mig lite lätt i ansiktet.
- God morgon, du måste gå upp nu.. Chloe ska inte behöva stå och vänta i all evighet, sa mamma och satte sig på min säng. Jag satte mig upp och sträckte på mig, det var så skönt att sträcka på sig ! Mamma kollade runt i mitt stora rum. Mina väggar var tapitserade i ett svart och vitt mönster och jag hade en balkong som var på baksidan av huset till vänster om min säng. Jag hade en mjuk dubbelsäng som stod mot den väggen som man såg när man kom in i mitten av rummet och så hade jag en stor, och då menar jag stor, garderob till vänster om min säng. Sedan hade jag ett skrivbord med min älskade laptop på, en stol och lite pennor och andra saker. Det var ganska lite saker i mitt rum för att vara så stort. I Liams rum, som var bredvid mitt, kunde jag höra röster. Det var pappa och Liam som pratade.. jag hörde inte direkt vad dom sa men dom pratade ganska högt. Mamma hade mörka ögonpåsar och förstod då att hon måste jobbat sent igår.
- När kom du hem igår ? Frågade jag och hon vände blicken mot mig.
- Ja... efter midnatt. Det hade varit en bilkrasch så jag var tvungen att stanna lite längre, sa hon och rättade till det fina nattlinnet som hon brukade sova i.
- Jag försökte komma hem tidigare efter att Liam hade ringt men jag kunde inte. Hon såg ner på mitt USA täcke. Många i detta området, inklusive mina föräldrar, brukade ha siden täcken och sånt lyx men jag gillade sånna ovanliga täcken, tex det som jag hade nu när hela täcket var USA:s flagga. Hon fortsatte med att kolla ner på mitt täcke en stund en klappade hon mig på benet och ställde sig upp.
- Nu måste du verkligen gå, du börjar om en timme ! Och ikväll ska både jag och pappa vara hemma så du kan ju hjälpa mig med maten, jag vet att du gillar att laga mat, sa hon och log ett mjukt leende och gick sen ut. Jag suckade och kollade på klockan, 08.05. Jag tog mig motvilligt upp ur sängen och gick mot min garderod. Jag tog ut vår fula skoluniform och slängde den på sängen. Den fula skoluniformen var en mörkblå V-ringad långarmad kashmirtröja, lite fancy med kashmir för en skola kanske, och en kjol i samma färg som nästan gick ner till knäna. Jag letade fram ett vanligt vitt linne att ha till tröjan och ett par vita strumpbyxor, bara för att det var vinter. När jag fått på mig det gick jag ner för att fixa mig i badrummet och sen äta frukost.
När jag kom ner stod en skål med naturell yoghurt, musli och blåbär och väntade på mig. Hur hittade man blåbär på vintern ?
- Gumman, jag har gjort nyttig frukost till dig ! Du måste sluta med din jordgubbsyoughurt ! Vi vill inte att du ska gå upp i vikt lilla hjärtat, sa min mamma som hade kommit från ingen stans med sina jobbkläder på sig. "Såklart inte" mumlade jag tyst för mig själv och himlade med ögonen.
- Mamma, är jag inte redan smal som jag är ? Folk har tillochmed frågat om jag har ätstöringar ! Det skulle inte vara något fel om jg gick upp några kilo, sa jag och hoppades att hon skulle ge upp hela den här grejen. Det är ju klart, det är bra att vara hälsosam men jag är tonåring ! Mamma skrattade bara och sköt fram skålen framför mig när jag satt mig på en stod runt det stora bordet. Hon hällde upp en kopp kaffe och gick sen ut ur köket. När jag ätit upp satte jag in skålen och skeden i diskmaskinen och sprang sen ut till hallen för att ta på mig mina ytterkläder och sen gå till Chloe.
När jag mött Chole började hon direkt med sitt tjat om vem jag gillade. Hon hade snart sagt vartenda kille i hela skolan. Tillslut blev det bara för mycket.
- Okej, jag berättar ! Sa jag och stannade. Chole vände sig och blev genast nyfiken, och jag blev genast nervös.
- Du måste lovat att inte berätta för någon, sa jag och såg så allvarlig ut jag bara kunde. Chole nickade och stirrade förfarande på mig med nyfikna ögon. Jag öppnade munnen för att säga något men jag ångrade mig direkt, jag vågade inte ! Jag bet mig i läppen och tänkte på vad som kunde hända om jag berättar det. Hon kanske inte bryr sig ? Eller så börjar hon "reta" mig... Herregud, varför skulle det vara så svårt ?! Chole kollade fortfarande på mig och hade inte rört sig ur fläcken.. jag vet inte ens om hon andades..
- Du vet Adrian som jag spillde kaffe på ? Frågade jag och bet mig ännu en gång i läppen.
- Ja.. sa hon och verkade inte fatta. Det gick ungefär en halv minut innan hennes ögon blev stora som klot och hennes mun formades till ett stort o.
- Herrgud, du menar inte... hon avslutade aldrig meningen och satte handen för munnen. Jag började känna mig extremt obekväm ! Chole öppnade munnen för att säga något och det hon sa förvånade mig...
Vad säger hon säga ? ;O kommentera vad ni tror och vad ni tycker om novellen :)
- God morgon, du måste gå upp nu.. Chloe ska inte behöva stå och vänta i all evighet, sa mamma och satte sig på min säng. Jag satte mig upp och sträckte på mig, det var så skönt att sträcka på sig ! Mamma kollade runt i mitt stora rum. Mina väggar var tapitserade i ett svart och vitt mönster och jag hade en balkong som var på baksidan av huset till vänster om min säng. Jag hade en mjuk dubbelsäng som stod mot den väggen som man såg när man kom in i mitten av rummet och så hade jag en stor, och då menar jag stor, garderob till vänster om min säng. Sedan hade jag ett skrivbord med min älskade laptop på, en stol och lite pennor och andra saker. Det var ganska lite saker i mitt rum för att vara så stort. I Liams rum, som var bredvid mitt, kunde jag höra röster. Det var pappa och Liam som pratade.. jag hörde inte direkt vad dom sa men dom pratade ganska högt. Mamma hade mörka ögonpåsar och förstod då att hon måste jobbat sent igår.
- När kom du hem igår ? Frågade jag och hon vände blicken mot mig.
- Ja... efter midnatt. Det hade varit en bilkrasch så jag var tvungen att stanna lite längre, sa hon och rättade till det fina nattlinnet som hon brukade sova i.
- Jag försökte komma hem tidigare efter att Liam hade ringt men jag kunde inte. Hon såg ner på mitt USA täcke. Många i detta området, inklusive mina föräldrar, brukade ha siden täcken och sånt lyx men jag gillade sånna ovanliga täcken, tex det som jag hade nu när hela täcket var USA:s flagga. Hon fortsatte med att kolla ner på mitt täcke en stund en klappade hon mig på benet och ställde sig upp.
- Nu måste du verkligen gå, du börjar om en timme ! Och ikväll ska både jag och pappa vara hemma så du kan ju hjälpa mig med maten, jag vet att du gillar att laga mat, sa hon och log ett mjukt leende och gick sen ut. Jag suckade och kollade på klockan, 08.05. Jag tog mig motvilligt upp ur sängen och gick mot min garderod. Jag tog ut vår fula skoluniform och slängde den på sängen. Den fula skoluniformen var en mörkblå V-ringad långarmad kashmirtröja, lite fancy med kashmir för en skola kanske, och en kjol i samma färg som nästan gick ner till knäna. Jag letade fram ett vanligt vitt linne att ha till tröjan och ett par vita strumpbyxor, bara för att det var vinter. När jag fått på mig det gick jag ner för att fixa mig i badrummet och sen äta frukost.
När jag kom ner stod en skål med naturell yoghurt, musli och blåbär och väntade på mig. Hur hittade man blåbär på vintern ?
- Gumman, jag har gjort nyttig frukost till dig ! Du måste sluta med din jordgubbsyoughurt ! Vi vill inte att du ska gå upp i vikt lilla hjärtat, sa min mamma som hade kommit från ingen stans med sina jobbkläder på sig. "Såklart inte" mumlade jag tyst för mig själv och himlade med ögonen.
- Mamma, är jag inte redan smal som jag är ? Folk har tillochmed frågat om jag har ätstöringar ! Det skulle inte vara något fel om jg gick upp några kilo, sa jag och hoppades att hon skulle ge upp hela den här grejen. Det är ju klart, det är bra att vara hälsosam men jag är tonåring ! Mamma skrattade bara och sköt fram skålen framför mig när jag satt mig på en stod runt det stora bordet. Hon hällde upp en kopp kaffe och gick sen ut ur köket. När jag ätit upp satte jag in skålen och skeden i diskmaskinen och sprang sen ut till hallen för att ta på mig mina ytterkläder och sen gå till Chloe.
När jag mött Chole började hon direkt med sitt tjat om vem jag gillade. Hon hade snart sagt vartenda kille i hela skolan. Tillslut blev det bara för mycket.
- Okej, jag berättar ! Sa jag och stannade. Chole vände sig och blev genast nyfiken, och jag blev genast nervös.
- Du måste lovat att inte berätta för någon, sa jag och såg så allvarlig ut jag bara kunde. Chole nickade och stirrade förfarande på mig med nyfikna ögon. Jag öppnade munnen för att säga något men jag ångrade mig direkt, jag vågade inte ! Jag bet mig i läppen och tänkte på vad som kunde hända om jag berättar det. Hon kanske inte bryr sig ? Eller så börjar hon "reta" mig... Herregud, varför skulle det vara så svårt ?! Chole kollade fortfarande på mig och hade inte rört sig ur fläcken.. jag vet inte ens om hon andades..
- Du vet Adrian som jag spillde kaffe på ? Frågade jag och bet mig ännu en gång i läppen.
- Ja.. sa hon och verkade inte fatta. Det gick ungefär en halv minut innan hennes ögon blev stora som klot och hennes mun formades till ett stort o.
- Herrgud, du menar inte... hon avslutade aldrig meningen och satte handen för munnen. Jag började känna mig extremt obekväm ! Chole öppnade munnen för att säga något och det hon sa förvånade mig...
Vad säger hon säga ? ;O kommentera vad ni tror och vad ni tycker om novellen :)
ÄNTLIGEN !
Min data funkar ! YAY ! Men nu ska jag försöka skriva kapitel 5 ! Och denna gången lovar jag att det kommer upp !
Hellu !
Min data funkar inte än men jag ska försöka skriva kapitel 5 ikväll hos min kompis ;p
och.. jag vill bara säga förlåt för den sjukt dåliga uppdateringen ! men jag ska försöka skriva ett ikväll :)
och.. jag vill bara säga förlåt för den sjukt dåliga uppdateringen ! men jag ska försöka skriva ett ikväll :)
Kan inte blogga
Jag är en av bloggarens vän som skriver för hon kan inte logga in på datan eller på mobilen. Hon vet inte hur långt tid det tar tills hon kan göra nya inlägg.
...
Gå in på http://biebzdream.blogg.se/ !
Det är en jätte bra novellblogg om Justin Bieber. Ni måste kolla !
Det är en jätte bra novellblogg om Justin Bieber. Ni måste kolla !
Förlåt !
Förlåt för att jag inte hann göra något inlägg i helgen ! Men jag ska försöka att skriva ett inlägg imorron...
Btw, kommentera gärna... vill veta hur många som faktiskt läser för annars kan jag ju bara sluta...
Btw, kommentera gärna... vill veta hur många som faktiskt läser för annars kan jag ju bara sluta...
Inget kapitel idag..
Jag hinner inte göra kapitel 5 idag för jag har läxa som jag måste göra...
men snart är det helg och då kan jag göra många kapitel... :)
men snart är det helg och då kan jag göra många kapitel... :)
Så gulligt... :')
Nina om Bloggen är kanske lite konstig... ?:
Hej!
Jag tycker din novell är jätte bra och jag vill gjärna läsa mer... :)
Aw.. vad gulligt :) trodde faktiskt inte att nån läste ;p men det kommer mer...
Hej!
Jag tycker din novell är jätte bra och jag vill gjärna läsa mer... :)
Aw.. vad gulligt :) trodde faktiskt inte att nån läste ;p men det kommer mer...
Bloggen är kanske lite konstig... ?
Bloggen är kanske lite konstig, för när jag kollade så var senaste inlägg, arkiv och dom sakerna längs ner.. inte längst upp..
Men iallafall... tycker nu novellen är bra ? Inte för att jag tror någon läser men.. xp kommentera gärna :)
Och förlåt för att jag har en tråkig design ! Men jag orkar inte fixa någon, så jag har denna... sen så finns det ju inga roliga teman.
Part 4: You're never home !
Efter det jag sagt sa vi inget på ett tag, sen började vi med frågorna igen. Han frågade mig en massa konstiga saker som "om du fick välja mellan att ha fjädrar eller fläckar på kroppen, vad skulle du valt". Han verkade så myckte mer avslappnad och inte alls lika blyg och tillbakadragen som jag hade sett honom va i skolan. Han var mycket roligare nu... Vi fortsatte med frågorna och jag försökte ställa lika konstiga frågor som honom, men han kom alltid med något konstigare.
- Okej, sista frågan, sa jag och försökte tänka ut något konstigt. Adrian kollade på mig med ett litet leende på läpparna och väntade på att jag skulle säga nått.
- Vad skulle du gjort om... började jag men avbröts av att en boll kom flygandes mot oss och träffade Adrian i huvudet. Han föll bakåt och la sig på den smala läktaren. Han tittade sen upp och la sin hand på huvuvdet där bollen hade träffat honom och mig en sur blick.
- Det var inte kul, sa han till mig som hade suttit och skrattat hela tiden. Han blängde på mig men sprack sen upp i ett leende och började skratta själv.
- Jo, det var visst det kul, sa jag mellan mina skratt attacker och försökte att andas. Efter ett tag hade vi båda slutat skratta och då märkte jag att det var bara vi och Andrew kvar.
- Är träningen slut ? Frågade jag, tog min väska och gick upp till Andrew. Han vände sig om för han hade stått med ryggen emot mig och lagt bollar i en typ nät påse..
- Ja, dom gick precis för att duscha och byta om, sa han och slängde påsen över axeln och kollade sen på mig igen.
- Du brukar inte ha såhär kul på träningarna Caitlin, du borde följa med din bror på hans träning oftare Adrian, sa han och vände blicken mot Adrian. Adrian sa inget utan skrattade bara lite lågt och Andrew gick för att lägga in bollarna i ett skåp.
- Ja, jag måste gå ut och starta bilen.. Annars är den ganska kall, sa jag och tog på mig min svarta kappa.
- Okej, ja jag måste ändå vänta på min bror, Adrian och började gå mot omklädnings rummen. Jag vinkade lite och gick sen mot det motsatta hållet till ytterdörren. Det finns en ytterdörr som går till omklädingsrummen också men jag ville inte gå igenom killarnas och tjejernas var låst. När jag kom ut träffades jag av den kalla vinterkvälls kylan. Jag huttrade till och gick med snabba steg mot min bil och klumpig som jag är ska jag såklart halka. Helvete om någon såg det.. Jag reste mig snabbt och gick lite lugnare till bilen denna gången och startade motorn så att det skulle bli varmt. Några minuter senare kom Liam och resten av laget ut och sprang till deras föräldrar, som hade kommit nästan precis efter jag trillat, och några andra stod i en liten grupp för att dom väntade på att sina föräldrar. Liam hoppade in i bilen och vi körde hem.
När jag körde upp på uppfarten så stod inte någon av våra föräldrars bil där. Dom lovade att dom skulle komma hem ikväll för att äta middag, men jag antar att det blev ändrat. Jag kollade på Liam som såg väldigt besviken ut. Sedan han var liten har han fått leva med att dom alltid sviker honom. Dom är så mycket på jobbet att dom aldrig har tid för oss, jag tror inte ens att dom vet något om Liam. Mamma hade varit ledig i några år när hon fick mig för att nästan precis efter hon fått mig så hade mamma fått bröstcancer men hon var stark, så hon lever fortfarande. Så Mamma är jätte rädd att jag ska få det. Jag tittade fortfarande på Liam och skulle precis säga något tröstande när han kastade upp bildörren, smällde igen den hårt och sprang in i vårt stora, lyxiga vita hus. Jag suckade och stängde av bilen och gick sen bak till bagaget för att ta hans tränings väska.
När jag kom in i huset så rös jag varmen. Jag ställde ner hans väska, hängde upp min och min kappa och var påväg in till köket när jag hörde hur Liam pratade med någon på telefon så jag stannade bakom väggen och lyssnade.
- Men ni lovade ju att komma, hörde jag Liam snyfta tyst. Jag hörde inte vem han pratade med men det var ju antagligen mamma eller pappa.
- Men ni jobbar ju alltid ! Ni har aldrig tid för mig och Caitlin ! Nu hade Liam höjt rösten och jag kunde höra en röst i telefonen sen hörde jag hur Liam la på och drämde telefonen i köksbänken. Han sprang förbi mig där jag stod och tjuvlyssnade, och upp till sitt rum. Jag hörde hur hans dörr smälldes igen och jag lutade mig mot väggen och släppte ut en tung suck och bestämde mig sen för att gå upp till honom. Han hade alltid varit väldigt känslig och enligt mina föräldrar var jag den ända som kunde prata med honom, men egentligen skämdes dom bara för mycket för att prata med honom själva.
Jag knackade lite försiktigt och jag kunde höra låga snyftningar.
- Kom in, sa han lite lågt och jag öppnade dörren. Han satt i sin säng med ryggen lutad mot hans blåa vägg och kramade om en groda som han alltid hade kramat om när han var ledsen. Hans rum var ganska litet jämfört med mitt och överallt på golvet låg det låtsas svärd och andra leksaker. Jag gick fram till hon och kröp upp i hans säng. Jag lyfte upp honom i mitt knä och kramade om honom.
Fjärde kapitlet.. det blev inte så mycket Adrian i detta kapitlet men det blir det i nästa :)
- Okej, sista frågan, sa jag och försökte tänka ut något konstigt. Adrian kollade på mig med ett litet leende på läpparna och väntade på att jag skulle säga nått.
- Vad skulle du gjort om... började jag men avbröts av att en boll kom flygandes mot oss och träffade Adrian i huvudet. Han föll bakåt och la sig på den smala läktaren. Han tittade sen upp och la sin hand på huvuvdet där bollen hade träffat honom och mig en sur blick.
- Det var inte kul, sa han till mig som hade suttit och skrattat hela tiden. Han blängde på mig men sprack sen upp i ett leende och började skratta själv.
- Jo, det var visst det kul, sa jag mellan mina skratt attacker och försökte att andas. Efter ett tag hade vi båda slutat skratta och då märkte jag att det var bara vi och Andrew kvar.
- Är träningen slut ? Frågade jag, tog min väska och gick upp till Andrew. Han vände sig om för han hade stått med ryggen emot mig och lagt bollar i en typ nät påse..
- Ja, dom gick precis för att duscha och byta om, sa han och slängde påsen över axeln och kollade sen på mig igen.
- Du brukar inte ha såhär kul på träningarna Caitlin, du borde följa med din bror på hans träning oftare Adrian, sa han och vände blicken mot Adrian. Adrian sa inget utan skrattade bara lite lågt och Andrew gick för att lägga in bollarna i ett skåp.
- Ja, jag måste gå ut och starta bilen.. Annars är den ganska kall, sa jag och tog på mig min svarta kappa.
- Okej, ja jag måste ändå vänta på min bror, Adrian och började gå mot omklädnings rummen. Jag vinkade lite och gick sen mot det motsatta hållet till ytterdörren. Det finns en ytterdörr som går till omklädingsrummen också men jag ville inte gå igenom killarnas och tjejernas var låst. När jag kom ut träffades jag av den kalla vinterkvälls kylan. Jag huttrade till och gick med snabba steg mot min bil och klumpig som jag är ska jag såklart halka. Helvete om någon såg det.. Jag reste mig snabbt och gick lite lugnare till bilen denna gången och startade motorn så att det skulle bli varmt. Några minuter senare kom Liam och resten av laget ut och sprang till deras föräldrar, som hade kommit nästan precis efter jag trillat, och några andra stod i en liten grupp för att dom väntade på att sina föräldrar. Liam hoppade in i bilen och vi körde hem.
När jag körde upp på uppfarten så stod inte någon av våra föräldrars bil där. Dom lovade att dom skulle komma hem ikväll för att äta middag, men jag antar att det blev ändrat. Jag kollade på Liam som såg väldigt besviken ut. Sedan han var liten har han fått leva med att dom alltid sviker honom. Dom är så mycket på jobbet att dom aldrig har tid för oss, jag tror inte ens att dom vet något om Liam. Mamma hade varit ledig i några år när hon fick mig för att nästan precis efter hon fått mig så hade mamma fått bröstcancer men hon var stark, så hon lever fortfarande. Så Mamma är jätte rädd att jag ska få det. Jag tittade fortfarande på Liam och skulle precis säga något tröstande när han kastade upp bildörren, smällde igen den hårt och sprang in i vårt stora, lyxiga vita hus. Jag suckade och stängde av bilen och gick sen bak till bagaget för att ta hans tränings väska.
När jag kom in i huset så rös jag varmen. Jag ställde ner hans väska, hängde upp min och min kappa och var påväg in till köket när jag hörde hur Liam pratade med någon på telefon så jag stannade bakom väggen och lyssnade.
- Men ni lovade ju att komma, hörde jag Liam snyfta tyst. Jag hörde inte vem han pratade med men det var ju antagligen mamma eller pappa.
- Men ni jobbar ju alltid ! Ni har aldrig tid för mig och Caitlin ! Nu hade Liam höjt rösten och jag kunde höra en röst i telefonen sen hörde jag hur Liam la på och drämde telefonen i köksbänken. Han sprang förbi mig där jag stod och tjuvlyssnade, och upp till sitt rum. Jag hörde hur hans dörr smälldes igen och jag lutade mig mot väggen och släppte ut en tung suck och bestämde mig sen för att gå upp till honom. Han hade alltid varit väldigt känslig och enligt mina föräldrar var jag den ända som kunde prata med honom, men egentligen skämdes dom bara för mycket för att prata med honom själva.
Jag knackade lite försiktigt och jag kunde höra låga snyftningar.
- Kom in, sa han lite lågt och jag öppnade dörren. Han satt i sin säng med ryggen lutad mot hans blåa vägg och kramade om en groda som han alltid hade kramat om när han var ledsen. Hans rum var ganska litet jämfört med mitt och överallt på golvet låg det låtsas svärd och andra leksaker. Jag gick fram till hon och kröp upp i hans säng. Jag lyfte upp honom i mitt knä och kramade om honom.
Fjärde kapitlet.. det blev inte så mycket Adrian i detta kapitlet men det blir det i nästa :)
Part 3: 10 questions
- Men vem var han ? Är han din nya pojkvän ? Du är kääär, eller hur ! Skrattade Liam i bilen påväg till träningen. Jag gav honom en uttråkad blick och fokuserade sen åter igen på vägen. 10 minuter senare körde jag in på fotbolls parkeringen och Liam sprang ut så fort han kunde, det kan bero på att jag är ganska dålig på att köra.
- Kom igen ! Jag är inte så dålig på att köra, ropade jag efter honom. Han vände sig om, flinade mot mig och sprang sen in igenom dörren till sporthallen som dom tränade i. Jag gick och satte mig på läktaren och väntade på att träningen skulle börja.
Jag har glömt hur mycket jag hatar att vara på min brors fotbolls träningar, men mamma eller pappa kan ju inte eftersom att dom jobbar så mycket. Ibland kom dom inte ens hem och åt middag, utan jag såg dom mest ganska sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Många trodde säkert att jag hade ett sånt bra liv, men det är egentligen tvärtom. Mina föräldrar är nästan aldrig hemma så jag får göra allting, det är praktiskt taget jag som har uppfostrat Liam. Allting var så mycket enklare när man var liten, man behövde inte oroa sig för hur det skulle bli i framtiden och man behövde inte ta så svåra beslut. Jag kollade på klockan, 17.15. Träningen har bara varit i en kvart ! Jag suckade och rotade runt i min svarta skinnväska efter något att roa mig med. Jag hittade bara en massa gamla läppglans, lappar och pennor. Wow, jag måste städa min väska, så jag antar att det är det jag får roa mig med i 75 minuter.
Det tog två minuter att rensa min väska och nu hade jag verkligen inget att göra. Mina tankar drogs till Adrian. Jag kan inte fatta att jag spillde kaffe på honom och sen gick in i honom på vägen hem. Plötsligt öppnades den tunga dörren in till hallen och en liten kille och en äldre kom in. Jag kände igen den äldre killen men kunde inte riktigt se hur han såg ut för han stod för långt bort. Den lille killen sprang till resten av laget och den äldre killen började prata med tränaren, som heter Andrew, och sen pekade Andrew på mig. Killen nickade och började gå mot mig med huvudet ner och längsamma steg. Jag kände igen honom, men kunde inte komma på vem det var. Han var nu 10 meter ifrån mig och han lyfte huvudet och såg mig rakt in i ögonen med ett tomt uttryck. Det var Adrian ! Hur kunde jag inte känna igen honom ? Hans ljusbruna korta hår, hans underbara bruna ögon och hans sätt att gå. Han satte sig ungefär två meter ifrån mig, drog upp sin luva som han hade på jackan och tittade ner på sina händer. Vågade han inte ens prata med mig ? Jag kollade på honom i några sekunder och bestämde mig sen för att göra något.
- Hej, sa jag lite försiktigt och vände mig mot honom. Han tittade upp på mig med samma toma uttryck som han hade innan.
- Hej, sa han och tittade ner igen.
- Jag bits inte, sa jag och log åt min dåliga kommentar. Jag kunde se ett litet leende på hans läppar men det försvann igen.
- Nej, men du kanske kastar kaffe på mig igen, sa han och vände sig nu mot mig och tog ner luvan. Först trodde jag han skämta men jag såg inget spår av sarkasm i hans ansikte. Mitt leende försvann. Har han inte släppt det ? Jag sa ju förlåt !
- För det första, jag gjorde det inte med flit och för det andra sa jag faktiskt förlåt, sa jag och satte armarna i kors över bröstet. Han tittade på mig ett tag och började sen le.
- Vad ler du nu åt ? Sa jag och började le själv. Hans leende var så gulligt...
- Vad ler du åt ? Frågade han mig och satte armarna i kors över bröstet som jag gjorde innan.
- Jag frågade först ! Skrattade jag och log ett överlägset leende.
- Jaja, sa Adrian och viftade med sin högra hand, sedan blev det tyst igen. Det började bli pinsamt, och det verkar som att jag får börja på alla våra konversationer så då kan jag lika gärna göra det igen.
- Jag vill bara säga igen att jag är ledsen för det med kaffet, det var verkligen inte meningen, sa jag och såg på honom när han lekte med ett snöre som satt på hans kofta, han hade tagit av sig sin jacka.
- Det är okej, jag tror dig, sa han och gav mig ett osäkert leende.
- Vill du hitta på något ? Eller jag menar inte så... Jag menar det brukar ta så långtid på träningarna och det blir ganska tråkigt så jag undra om... vi... skulle kunna göra något ? Orden bara forslade ur mig så fort. Jag vet knappt själv vad jag sa. Han tittade på mig ett tag och nickade sen.
- 20 frågor ? Sa han och rätade lite på ryggen.
- Nej, inte 20 ! Det blir så mycket, kan vi inte köra 10 istället ? Sa jag och gav ifrån mig en uttråkad suck.
- Visst, då får jag börja, sa han och såg ut att fundera. Varför var han tvungen att vara så söt ? Det räckte med att han kollade på mig med dom snälla ögonen och jag ville bara kasta mig fram och krama honom. Plötsligt lös han upp som om att han hade kommit på något jätte bra.
- Äter du skräpmat ? Sa han och gav mig en utmanande blick.
- Klart jag gör ! Jag älskar skräpmat, speciellt Mccdonalds, sa jag och hans utmanande blick försvann.
- Gör du ? Jag trodde inte du åt skräpmat eftersom...
- Eftersom vad ? Avbröt jag honom.
- Du är ju så smal, du ser inte ut som en tjej som äter skräpmat, sa han och kollade på mig från top till tå.
- Ja, jag har en mamma som bryr sig väldigt mycket om hur hon ser ut... och även hur jag ser ut, sa jag ganska tyst och kollade ner på mina händer. Min mamma hade alltid brytt sig om hur jag såg ut. Hon ville inte att jag skulle gå igenom samma problem som hon gjorde när hon var tonåring.
- Hon har alltid velat ändra på mig, sa jag lika tyst.
Tycker ärligt talat att detta var ett dåligt kapitel... men men..
- Kom igen ! Jag är inte så dålig på att köra, ropade jag efter honom. Han vände sig om, flinade mot mig och sprang sen in igenom dörren till sporthallen som dom tränade i. Jag gick och satte mig på läktaren och väntade på att träningen skulle börja.
Jag har glömt hur mycket jag hatar att vara på min brors fotbolls träningar, men mamma eller pappa kan ju inte eftersom att dom jobbar så mycket. Ibland kom dom inte ens hem och åt middag, utan jag såg dom mest ganska sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Många trodde säkert att jag hade ett sånt bra liv, men det är egentligen tvärtom. Mina föräldrar är nästan aldrig hemma så jag får göra allting, det är praktiskt taget jag som har uppfostrat Liam. Allting var så mycket enklare när man var liten, man behövde inte oroa sig för hur det skulle bli i framtiden och man behövde inte ta så svåra beslut. Jag kollade på klockan, 17.15. Träningen har bara varit i en kvart ! Jag suckade och rotade runt i min svarta skinnväska efter något att roa mig med. Jag hittade bara en massa gamla läppglans, lappar och pennor. Wow, jag måste städa min väska, så jag antar att det är det jag får roa mig med i 75 minuter.
Det tog två minuter att rensa min väska och nu hade jag verkligen inget att göra. Mina tankar drogs till Adrian. Jag kan inte fatta att jag spillde kaffe på honom och sen gick in i honom på vägen hem. Plötsligt öppnades den tunga dörren in till hallen och en liten kille och en äldre kom in. Jag kände igen den äldre killen men kunde inte riktigt se hur han såg ut för han stod för långt bort. Den lille killen sprang till resten av laget och den äldre killen började prata med tränaren, som heter Andrew, och sen pekade Andrew på mig. Killen nickade och började gå mot mig med huvudet ner och längsamma steg. Jag kände igen honom, men kunde inte komma på vem det var. Han var nu 10 meter ifrån mig och han lyfte huvudet och såg mig rakt in i ögonen med ett tomt uttryck. Det var Adrian ! Hur kunde jag inte känna igen honom ? Hans ljusbruna korta hår, hans underbara bruna ögon och hans sätt att gå. Han satte sig ungefär två meter ifrån mig, drog upp sin luva som han hade på jackan och tittade ner på sina händer. Vågade han inte ens prata med mig ? Jag kollade på honom i några sekunder och bestämde mig sen för att göra något.
- Hej, sa jag lite försiktigt och vände mig mot honom. Han tittade upp på mig med samma toma uttryck som han hade innan.
- Hej, sa han och tittade ner igen.
- Jag bits inte, sa jag och log åt min dåliga kommentar. Jag kunde se ett litet leende på hans läppar men det försvann igen.
- Nej, men du kanske kastar kaffe på mig igen, sa han och vände sig nu mot mig och tog ner luvan. Först trodde jag han skämta men jag såg inget spår av sarkasm i hans ansikte. Mitt leende försvann. Har han inte släppt det ? Jag sa ju förlåt !
- För det första, jag gjorde det inte med flit och för det andra sa jag faktiskt förlåt, sa jag och satte armarna i kors över bröstet. Han tittade på mig ett tag och började sen le.
- Vad ler du nu åt ? Sa jag och började le själv. Hans leende var så gulligt...
- Vad ler du åt ? Frågade han mig och satte armarna i kors över bröstet som jag gjorde innan.
- Jag frågade först ! Skrattade jag och log ett överlägset leende.
- Jaja, sa Adrian och viftade med sin högra hand, sedan blev det tyst igen. Det började bli pinsamt, och det verkar som att jag får börja på alla våra konversationer så då kan jag lika gärna göra det igen.
- Jag vill bara säga igen att jag är ledsen för det med kaffet, det var verkligen inte meningen, sa jag och såg på honom när han lekte med ett snöre som satt på hans kofta, han hade tagit av sig sin jacka.
- Det är okej, jag tror dig, sa han och gav mig ett osäkert leende.
- Vill du hitta på något ? Eller jag menar inte så... Jag menar det brukar ta så långtid på träningarna och det blir ganska tråkigt så jag undra om... vi... skulle kunna göra något ? Orden bara forslade ur mig så fort. Jag vet knappt själv vad jag sa. Han tittade på mig ett tag och nickade sen.
- 20 frågor ? Sa han och rätade lite på ryggen.
- Nej, inte 20 ! Det blir så mycket, kan vi inte köra 10 istället ? Sa jag och gav ifrån mig en uttråkad suck.
- Visst, då får jag börja, sa han och såg ut att fundera. Varför var han tvungen att vara så söt ? Det räckte med att han kollade på mig med dom snälla ögonen och jag ville bara kasta mig fram och krama honom. Plötsligt lös han upp som om att han hade kommit på något jätte bra.
- Äter du skräpmat ? Sa han och gav mig en utmanande blick.
- Klart jag gör ! Jag älskar skräpmat, speciellt Mccdonalds, sa jag och hans utmanande blick försvann.
- Gör du ? Jag trodde inte du åt skräpmat eftersom...
- Eftersom vad ? Avbröt jag honom.
- Du är ju så smal, du ser inte ut som en tjej som äter skräpmat, sa han och kollade på mig från top till tå.
- Ja, jag har en mamma som bryr sig väldigt mycket om hur hon ser ut... och även hur jag ser ut, sa jag ganska tyst och kollade ner på mina händer. Min mamma hade alltid brytt sig om hur jag såg ut. Hon ville inte att jag skulle gå igenom samma problem som hon gjorde när hon var tonåring.
- Hon har alltid velat ändra på mig, sa jag lika tyst.
Tycker ärligt talat att detta var ett dåligt kapitel... men men..
Del 2: He sees me just like everyone else...
Det kändes som att allt gick i slow motion. Jag stod som förstelnad och såg fortfarande in i Adrians ögon och alla blickar vändes mot oss. Först var det ingen som gjorde någonting men sen började alla skratta, även Chloe. Adrian vände bort blicken från mig och gick snabbt upp för resten av trappan. Jag följde honom med blicken och hade fortfarande inte rört mig tills Chloe drog iväg mig, fortfarande skrattandes.
- Asså herrgud ! Cait det var så kul, hur kunde du ens komma på något sånt ? Sa Chloe när hon stod lutad till vänster om mig och skrattade mot sitt skåp och väntade på att jag skulle få in alla mina böcker i mitt som av någon anledning hade trillat ut, som tur var hade ingen sett.
- Chloe, jag gjorde det inte med flit. Jag halkade, sa jag och ryckte lite med axlarna. Det var ju sant för jag halkade faktiskt. Jag skulle inte kunna göra så mot någon, speciellt inte Adrian. Chloe såg på mig med stora ögon och skulle precis slänga ut sig en kommentar när Josh kom och ställde sig bredvid mig.
- Så, jag hörde att du kastade kaffe på någon, blev det för kallt ? Sa Josh och lutade sig mot det skåpet som var till höger om mig med ett nästan läskigt flin i ansiktet. Jag stannade upp och vände mig mot Josh.
- Du skojar, det har bara varit en lektion och alla pratar redan om det, sa jag och slängde in dom två böckerna som skulle in i skåpet och drämde till skåpdörren med en smäll och lutade mig sen mot mitt skåp. Många tittade säkert just nu men jag brydde mig faktiskt inte.
- Åh, någon som är sur idag, sa Josh och flinade igen. Jag suckade irriterat och började gå mot nästa lektion.
Den sista lektionen var äntligen slut så jag gick till mitt skåp där Chloe stod och väntade på mig som vanligt. Jag öppnade den blåa skåpdörren och slängde in min mattebok och tog sedan min svarta väska. Det var verkligen ingen ordning i mitt skåp, böckerna låg överallt och jag hittade nästan aldrig mitt pennskrin så jag fick börja lägga det i väskan.
- Så vad ska du göra nu då ? Sa Chloe påvägen ut från skolan. På trappan kunde man fortfarande se spår efter mitt kaffe i snön som låg kvar.
- Jag ska.. Jag måste köra Liam till fotbollsträningen, sa jag och tackade gud att han hade fotbollsträning idag.
- Aha, men då kan vi ju fortfarande ha följe hem, sa Chloe och började gå lite snabbare ner för trapporna, och då kom jag på något.
- Skulle inte Chad hämta dig idag ? Sa jag och hoppades att det inte hade ändrats. Chloe vände sig om med ett frågande uttryck som var menat till mig och skulle precis ifrågasätta mig när vi hörde en bekant tuta. Längre ner vid parkeringarna ungefär 100 meter bort stod Chloes bror Chad och väntade på henne.
- Hallå tjejer ! Jag har inte hela dagen på mig ! Skrek han från där han stod. Chloe himlade med ögonen, tog tag i min arm och började gå ner till honom med mig.
- Måste du alltid hålla på sådär ? Sa Chloe till Chad när vi var näsan 1 meter ifrån honom. Chloe sprang fram till bilen och hoppade in. Chad skrattade bara och vände sen blicken till mig.
- Ska du med ? Jag kan köra dig hem, sa Chad med ett vänligt leende. Chad hade alltid varit som den storebror jag aldrig fått. Chloe och jag hade kännt varandra sen vi var två så jag växt upp med honom med.
- Nej tack, jag kan gå, sa jag och skulle precis börja gå därifrån när han stoppade mig.
- Tror du verkligen att jag ska låta dig gå i detta vädret, hoppa in i bilen, sa han och gjorde en gest mot mig att jag skulle hoppa in i bilen, men jag skakade bara på huvudet.
- Jag måste möta min bror, men tack ändå, sa jag och Chad nickade bara.
- Okej, men vi ses då, sa han och hoppade sen in i förarsätet och sen körde dom iväg. Jag tog upp mina hörlurar och satte på musik från min iPod och började gå mot den parken som jag alltid går igenom och råkade gå in i någon. Jag ryckte ut hörlurarna och tittade och såg än en gång in i Adrians ögon. Varför var jag tvungen att gå in i honom hela tiden ? Jag skämmer ju bara ut mig mer och mer. Adrian såg på mig och vände sig snabbt om igen och började gå med snabba steg ut genom parken. Nu hade jag min chans, det var nu eller aldrig.
- Adrian, vänta ! Ropade jag efter honom. Han stannade och vände sig om med ett förvånat uttryck, varför var han förvånad ?
- Adrian, jag är ledsen för det som hände i morse. Det var inte meningen, jag halkade, sa jag och tittade ner i marken i några sekunder och tittde sen upp igen.
- Vet du vad jag heter ? Sa Adrian, fortfarande förvånad.
- Ehm.. ja, varför skulle jag inte det ? Frågade jag lite försiktigt.
- Du bor ju uppe vid rikemans villorna, du är rik och du är populär, sa han och kollade på mig precis som om att jag var dum i huvudet.
- Bara för att jag bor däruppe, är rik och är populär betyder inte att jag inte vet ditt namn, sa jag och log lite prövande. Han ser mig säkert som alla andra, en ytlig, bortskämd liten bitch.
- Nej men.. tack för att du bad om ursäkt, jag tror inte att någon annan skulle göra det, sa han och log lite smått. Han vände sig om och forsatte gå. Jag stod kvar ett tag och såg efter honom tills jag inte kunde se honom längre och då hörde jag hur någon ropade på mig. Jag vände mig om och där stod Liam med ett uttråkat ansikte. Jag gick emot honom och han började genast med sitt tjat.
- Varför måste jag gå hem med dig ? Fråga Liam mig surt och satte armarna i kors.
- För att du är bara sju, sa jag och och suckade. Han skulle nog fått pris för världens jobbigaste lillebror.
- Vem var killen du pratade med ? Sa Liam och lät plötsligt nyfiken.
- Ingen, sa jag. Bara en som ser mig som alla andra.
Andra kapitlet ! Det känns lite sjukt att skriva för sig själv... Men iaf, säg vad ni tycker.. Btw, jag tror inte jag kommer fixa någon design om någon undrar..
- Asså herrgud ! Cait det var så kul, hur kunde du ens komma på något sånt ? Sa Chloe när hon stod lutad till vänster om mig och skrattade mot sitt skåp och väntade på att jag skulle få in alla mina böcker i mitt som av någon anledning hade trillat ut, som tur var hade ingen sett.
- Chloe, jag gjorde det inte med flit. Jag halkade, sa jag och ryckte lite med axlarna. Det var ju sant för jag halkade faktiskt. Jag skulle inte kunna göra så mot någon, speciellt inte Adrian. Chloe såg på mig med stora ögon och skulle precis slänga ut sig en kommentar när Josh kom och ställde sig bredvid mig.
- Så, jag hörde att du kastade kaffe på någon, blev det för kallt ? Sa Josh och lutade sig mot det skåpet som var till höger om mig med ett nästan läskigt flin i ansiktet. Jag stannade upp och vände mig mot Josh.
- Du skojar, det har bara varit en lektion och alla pratar redan om det, sa jag och slängde in dom två böckerna som skulle in i skåpet och drämde till skåpdörren med en smäll och lutade mig sen mot mitt skåp. Många tittade säkert just nu men jag brydde mig faktiskt inte.
- Åh, någon som är sur idag, sa Josh och flinade igen. Jag suckade irriterat och började gå mot nästa lektion.
Den sista lektionen var äntligen slut så jag gick till mitt skåp där Chloe stod och väntade på mig som vanligt. Jag öppnade den blåa skåpdörren och slängde in min mattebok och tog sedan min svarta väska. Det var verkligen ingen ordning i mitt skåp, böckerna låg överallt och jag hittade nästan aldrig mitt pennskrin så jag fick börja lägga det i väskan.
- Så vad ska du göra nu då ? Sa Chloe påvägen ut från skolan. På trappan kunde man fortfarande se spår efter mitt kaffe i snön som låg kvar.
- Jag ska.. Jag måste köra Liam till fotbollsträningen, sa jag och tackade gud att han hade fotbollsträning idag.
- Aha, men då kan vi ju fortfarande ha följe hem, sa Chloe och började gå lite snabbare ner för trapporna, och då kom jag på något.
- Skulle inte Chad hämta dig idag ? Sa jag och hoppades att det inte hade ändrats. Chloe vände sig om med ett frågande uttryck som var menat till mig och skulle precis ifrågasätta mig när vi hörde en bekant tuta. Längre ner vid parkeringarna ungefär 100 meter bort stod Chloes bror Chad och väntade på henne.
- Hallå tjejer ! Jag har inte hela dagen på mig ! Skrek han från där han stod. Chloe himlade med ögonen, tog tag i min arm och började gå ner till honom med mig.
- Måste du alltid hålla på sådär ? Sa Chloe till Chad när vi var näsan 1 meter ifrån honom. Chloe sprang fram till bilen och hoppade in. Chad skrattade bara och vände sen blicken till mig.
- Ska du med ? Jag kan köra dig hem, sa Chad med ett vänligt leende. Chad hade alltid varit som den storebror jag aldrig fått. Chloe och jag hade kännt varandra sen vi var två så jag växt upp med honom med.
- Nej tack, jag kan gå, sa jag och skulle precis börja gå därifrån när han stoppade mig.
- Tror du verkligen att jag ska låta dig gå i detta vädret, hoppa in i bilen, sa han och gjorde en gest mot mig att jag skulle hoppa in i bilen, men jag skakade bara på huvudet.
- Jag måste möta min bror, men tack ändå, sa jag och Chad nickade bara.
- Okej, men vi ses då, sa han och hoppade sen in i förarsätet och sen körde dom iväg. Jag tog upp mina hörlurar och satte på musik från min iPod och började gå mot den parken som jag alltid går igenom och råkade gå in i någon. Jag ryckte ut hörlurarna och tittade och såg än en gång in i Adrians ögon. Varför var jag tvungen att gå in i honom hela tiden ? Jag skämmer ju bara ut mig mer och mer. Adrian såg på mig och vände sig snabbt om igen och började gå med snabba steg ut genom parken. Nu hade jag min chans, det var nu eller aldrig.
- Adrian, vänta ! Ropade jag efter honom. Han stannade och vände sig om med ett förvånat uttryck, varför var han förvånad ?
- Adrian, jag är ledsen för det som hände i morse. Det var inte meningen, jag halkade, sa jag och tittade ner i marken i några sekunder och tittde sen upp igen.
- Vet du vad jag heter ? Sa Adrian, fortfarande förvånad.
- Ehm.. ja, varför skulle jag inte det ? Frågade jag lite försiktigt.
- Du bor ju uppe vid rikemans villorna, du är rik och du är populär, sa han och kollade på mig precis som om att jag var dum i huvudet.
- Bara för att jag bor däruppe, är rik och är populär betyder inte att jag inte vet ditt namn, sa jag och log lite prövande. Han ser mig säkert som alla andra, en ytlig, bortskämd liten bitch.
- Nej men.. tack för att du bad om ursäkt, jag tror inte att någon annan skulle göra det, sa han och log lite smått. Han vände sig om och forsatte gå. Jag stod kvar ett tag och såg efter honom tills jag inte kunde se honom längre och då hörde jag hur någon ropade på mig. Jag vände mig om och där stod Liam med ett uttråkat ansikte. Jag gick emot honom och han började genast med sitt tjat.
- Varför måste jag gå hem med dig ? Fråga Liam mig surt och satte armarna i kors.
- För att du är bara sju, sa jag och och suckade. Han skulle nog fått pris för världens jobbigaste lillebror.
- Vem var killen du pratade med ? Sa Liam och lät plötsligt nyfiken.
- Ingen, sa jag. Bara en som ser mig som alla andra.
Andra kapitlet ! Det känns lite sjukt att skriva för sig själv... Men iaf, säg vad ni tycker.. Btw, jag tror inte jag kommer fixa någon design om någon undrar..
Jag skriver för mig själv ...
Okej, det känns ganska konstigt att skriva för sig själv... det är ingen som läser än ;p
Men jag kände för att göra ett inlägg.. vet faktiskt inte varför... ;p
Part 1: Who is he ?
Jag tog på mig min nya vita scarfs, som antagligen inte ens släppts i affärerna än, slängde den om halsen och tog på mig min svarta kappa. Pappa brukade fixa så jag fick en del saker lite tidigare än när dom egentligen börjat säljas. Såklart uppskattar jag det men jag har alltid sagt till honom att jag kunnat vänta. Jag gick igenom den mörka korridoren till hallen för att hämta min väska och ta på mig mina svarta stövlar och slänga på en vit stickad mössa på huvudet för att gå till skolan. Jag öppnade dörren försiktigt och kände genast den kalla luften blåsa i mitt mörkbruna lockiga hår. Jag gick med stora steg ner för den snötäckta stentrappan, påväg till Chloes hus, där vi brukade mötas. Det landade en snöflinga på min näsa och den smälte snabbt igen. Jag gick på den snötäckta trottoaren påväg till Chloes hus och började tänka på Adrian. Hur kunde det vara så svårt att berätta för en kille att man gillade honom ? Det hade aldrig varit så svårt för mig innan ! Plötsligt drunknade jag i tankarna och tappade all kontroll.
- Cait… Caitlin ! Hallå, lyssnar du på mig ? Jag vaknade ur mina tankar och såg att Chloe stod med en latte i handen och skrek på mig.
- Ja, ehh… Förlåt ! Jag tog emot latten som Chloe räckte fram till mig och tog en stor, varmande klunk.
- Vad tänkte du på ? Frågade Chloe, ivrig av att få veta.
- Ehm, inget speciellt, Svarade jag ganska snabbt. Chloe ställde sig framför mig och kastade sitt raka mörkblonda hår bak på axeln, det var inte det svaret hon var ute efter.
- Hmm, det tror jag inte på. Kom igen ! Jag är ju din bästa vän ! Vi berättar allt för varandra, nästan skrek Chloe och slängde sin armar i en uppgiven gest. Bästa vän ? När vi var i Paris och en mycket känd designer sa att jag hade fel mönster på min kjol så kallade hon mig för ”otrendig bitch” på franska ! Men när det verkligen gällde visste jag att jag kunde lita på henne. Chloe stirrade på mig med sina blåa ögon och väntade på ett svar.
- Det är bara en kille, sa jag och kände hur ett leende smög sig fram på läpparna. Chloe hoppade av iver och började ställa en massa frågor.
- Det är Chad, eller hur ? Säg inte att du är kär i min storebror ! Nej, vänta, det är Josh ! Jag visste det ! sa Chloe och log för sig själv som om hon just kommit på något jätte bra. Vi började gå igen, genom en park som jag, min mamma och min lillebror brukade gå och mata ankorna genom den parken när jag var liten, men nu var det mest jag och Liam som gick dit.
- Nej, det är ingen av dom. Jag vet inte ens vad han heter, sa jag. Jag gillade inte att ljuga, även om många tror att jag säkert njuter av att hitta på en massa äckliga lögner om en massa människor som jag knappt känner, men det gör jag inte.
- Men då får vi ta reda på det! Hur ser han ut? Han bor väl här uppe? Frågor bara strömmade ut ur Chloes mun men en fråga hade fastnat på min hjärna. ”Han bor väl här uppe?” nej, det gjorde han inte. Här uppe eller som andra brukar säga, rikemans villorna. Enligt en del andra personer som bor i tex Brooklyn eller andra delar av New York anser att det är bara en massa ytliga, rika människor som bor i rikemans villorna. Jag kan hålla med om rika, det var ganska dyrt att bo här, men alla var ju inte ytliga eller dom flesta var faktiskt. Det gillade jag inte med detta kvarteret, väldigt många var ganska ytliga men min familj var ganska… normal. Men jag brydde mig inte om var han bodde, men mina vänner gjorde tydligen det.
- Chloe, sluta fråga en massa, sa jag och kände hur det hade börjat bli halt på marken.
Förlåt, men jag är ju bara nyfiken, sa Chloe och lät plötsligt sur. Vad har jag nu gjort? Jag himlade lite diskret med ögonen och öppnade locket till latte, jag hade ungefär halva kvar. Chloe kunde bli sur för ingenting, och det gjorde mig väldigt irriterad. Jag såg skolans långa jobbiga trappor som var väldigt hala och började gå med Chloe vid min sida. Det var ganska mycket folk som kom vid denna tiden och jag skulle precis öppna min mun för att börja diskutera med Chloe om vi inte kunde börja gå lite tidigare till skolan när jag halkade och spillde ut min latte över någon. Jag ställde mig snabbt upp för att be om ursäkt till den personen som fått min latte över sig och såg in i den personens ögon som jag verkligen inte ville se nu, Adrians.Första kapitlet.. säg vad ni tycker :) har redan börjat på Part 2. Om någon undra så har jag fått lite inspiration från Gossip Girl, älskar den serien.
Handling
Caitlin Parker (brukar kallas Cait av hennes vänner) 17, är dotter till Jerry Parker, som har ett eget företag i New York. Caitlin har mörkbrunt långt hår, mörkbruna, nästan svarta vackra ögon och hjärtformat ansikte. Hennes mamma och pappa är italienska. Hennes föräldrar är nästan aldrig hemma för att deras karriärer tar upp så mycket tid så det är mest Caitlin och hennes lillebror Liam hemma. Caitlin är rik och bortskämd men ändå trevlig bortsätt från hennes vänner Leah Williams, 17, Chloe Stanford, 17, Chad Stanford ,18, och Josh Anderson, 17 som går och tror att dom äger hela New York. Alla är snuskigt rika och trampar på alla andra som om dom var myror, men Caitlin är annorlunda. Hon har även en crush i en kille på deras skola, Adrian Houston, 17, men även om nästan alla i hela New York visste vem Caitlin var så märkte just Adrian inte henne. Även om hon var van vid att ständigt ha killar omkring sig, blev hon ändå nervös i hans närhet. Hon hade inte berättat för sina vänner, för att hon visste att dom skulle se ner på honom och undra om hon blivit sjuk i huvudet. Hon visste bara inte hur hon skulle göra.
Förlåt om jag har berättat lite slarvigt men jag visste inte direkt hur jag skulle "sätta ihop" det.
Jag ber om ursäkt i förväg ifall om det blir försening på kapitlen och jag vill bara säga att detta gör jag bara for fun. Det är inte säkert att jag ska fortsätta, det beror ju också lite på om det nu blir några som läser för just nu är det ju ingen ;p
Min novellblogg...
Ja... detta är ju min novellblogg. Hope you like it :)
Handling till novellen kommer senare...
Handling till novellen kommer senare...
