Det funkar inte... Igen ! -.-

Okej, då jag försökte läggs upp Kapitlet men gissa vad.. Min data/blogg.se har blivit konstigt igen och vill inte lägga upp kapitlet ! Ugh, det ska alltid hända just mig ! -.-


För vänta lite till ;p

Jag gör läxa just nu så jag kan inte lägga upp Part 23: Another Secret Part 2 än, och jag tycker att ni kan få vänta lite till ändå ^^


Slutar inte..

Okej, efter era söta kommentarer som ber mig att inte sluta, har jag bestämt mig för att inte... Men jag lägger inte upp nästa kapitel förens imorron.. Tycker att ni kan få vänta lite till ^^

Ny novell.. igen ?

Jag vet inte varför men jag fick plötsligt känslan av att göra en ny novell... Det känns som att den pågående novellen inte kommer någonstans ! Jag vet att ni läsare bara brukar kommenterar på kapitlena men jag typ nästan ber er, hjälp mig nu ! Om ni vill "rädda" den nuvarande novellen eller ni vill att jag ska byta så borde ni faktiskt kommentera !
 
Länk till omröstning: http://www.bloggextra.se/Voting.aspx?id=0e3004_Ska_jag_gora_en_ny_Justin_novell_igen___&ShareHelp=y

Fråga mig saker !

Jag har jätte tråkigt så fråga mig saker ! En länk till min frågelåda finns nedanför ! :)

http://www.bloggextra.se/ViewPanel.aspx?id=ae7d3909-5819-412c-aee0-a04601548ad7

Ni gör mig så sjukt glad ! + Information...

Vill bara säga till er som läser min blogg: Jag älskar er ! När jag läser era kommentarer blir jag så sjukt glad och vill bara skriva typ en miljon kapitel !
 
 
Iaf, nu till informationen. Om ni inte visste det, så har jag facebook.. Min blogg är typ kopplad till min fb så när jag har publicerat ett inlägg här på bloggen läggs det också upp på facebook.. Smart va ? ;)
Och, jag vet inte om jag redan har skrivit detta men jag har dayviews också och där lägger jag in en länk till bloggen så att man kan kolla där :)  Om ni vill följa dessa så finns det länkar under detta.
 
Facebook -->  https://www.facebook.com/juliette.youdontwannaknow
Dayviews --> http://dayviews.com/shortstorysbyme/
 
Och glöm inte att om du vill fråga mig något kan du antingen skicka en fråga till mig i min lilla rosa frågelåda som finns under Katagorier på vänster sida av bloggen, eller så kan du maila mig på: Shortstorysbyme@hotmail.com
 
Och anledningen till att bloggen heter stories och och dayviews och min mail heter storys var för att jag råkade skriva storys ist för stories, bara så att ni inte blir förvirrade ^^
 
 

Part 23: Another Secret Part 1

Last Chapter:
 
"Vad är det som händer ?" Sa jag nyfiket och försökte se vad som hände. Vi var utanför Lucy's hus och jag försökte se vad som hände.
"Är det där en polisbil ?" Sa Ryan och pekade mot en blå och vit bil som stod utanför Lucy's hus.
"Ja, det är det" Mumlade jag. Två poliser stod vid Lucy's ytterdsörr och de såg ut att prata med Lucy.
"Vad är det som händer egentligen ?" Mumlade Ryan åt mig och jag skakade på huvudet.
"Jag har ingen aning.." Viskade jag och hoppade sedan ut ur bilen.
 
.
 
 
Mina fötter dinglade i luften under stolen eftersom att den var för hög för mig. Mamma's hysteriska diskution med en polis hördes i hela rummet och konstiga blickar var riktade mot Mamma. Pappa stod brevid henne och försökte lugna ner henne, utan framgång. Han tog tag i Mamma's arm och försökte dra henne ifrån polisen men Mamma slog ilsket till hans hand och puttade sedan honom därifrån. Antonio, som satt bredvid mig och Luca på en rad stolar som stod mot en lång vägg, ställde sig upp och drog Pappa därifrån. De satte sig sedan ner på stolarna bredvid mig och sedan fortsatte vi att lyssna på Mamma's hödljuda skrik som fyllde hela rummet.
 
Jag stod lutad mot en vit vägg inne på polisstationen och väntade på att en polis skulle komma ut för att hämta mig. David, Ryan och Justin satt på stolar som stod uppradade mot en vägg. Det var bara David som visste varför vi var här. Ryan och Justin hade kommit precis när jag och David skulle hoppa in i polis bilen som skulle köra oss till polisstationen så de följade efter oss med Ryan's bil och jag hade inte haft tid att förklara för dom. Jag kastade en snabb blick mot Justin som såg fundersamt ut i luften. Jag förstod honom. Han hade ju ingen aning om vad detta handlade om. En svart dörr öppnades längre ner i rummet och jag ryckte till nervöst. En polis kom ut och rundade sedan ett hörn åt vänster. Jag visste inte varför men jag kände av vart enda rörelse i rummet. Så fort någon gäspade, smsade, drack, till och med andades, ryckte jag till och såg mig nervöst om i rummet. David, som satt på stolen närmast mig, såg vakande på mig. Det började kännas väldigt obekvämt.
Plötsligt ryckte jag till av att en hög ringsignal fyllde rummets dystra tystnad. Justin hoppade till och drog snabbt fram sin iPhone ur sina svara jenas ficka. Han kollade snabbt på skärmen och svarade sedan.
"Hej Mormor" Svarade han, ställde sig upp och gick längre in rummet så att han kunde prata ostört.
"Okej, vad är det som händer här ?" Sa Ryan och ställde sig upp. Han stannade framför mig med armarna i kors över bröstet och såg på mig med en genomträngnade blick. Jag vek undan med blicken från hans. Jag gillade inte när folk tittade på mig sådär.
"Det är bara en sak som hände när jag var liten" Mumlade jag och såg ner på mina skor. Jag hörde hur Ryan suckade frustrerat och stampade med foten i golvet.
"Kom igen Lucy, du måste ge mig mer ! Du kan inte bara säga att vi är på polisstationen för något som hände när du var liten" Sa han irriterat. Jag kände hur David's blick brände i nacken på mig och att Ryan såg på mig med en blick som bad om en förklaring men ändå så mötte jag inte hans blick, jag skämdes något otroligt över anledingen till att vi var här. När Ryan märkte att jag inte hade några planer på se honom i ögonen och berätta vad som pågick så suckade han irriterat och satte sig surt i sin stol igen. Någon minut senare kom Justin tillbaks, fortfarande pratandes i telefon.
"Mormor, få inte panik nu !" Väste han och såg sig sedan omkring i rummet.
"Ja, hon är här" Sa han sedan och gav sin telefon till mig. Jag tog osäkert emot den och satte den sedan mot örat.
"Hallå ?" Sa jag och ryckte till när jag hörde en ilsken röst ringa i mina öron.
"Lucy, vad ska lappen som du lämnade på köksbordet betyda ?!" Skrek hon och jag var tvungen att ta bort telefonen från örat.
"Diana, lugna ner dig, du behöver inte oroa dig ja-"
"Inte oroa mig ? Hur tror du att jag ska kunna hålla mig lugn när jag kommer hem till dig och hittar en lapp på köksbordet som säger att du är på polisstationen ?!" Avbröt hon mig frustrerat. Jag himlade med ögonen för mig själv. Hon hade rätt. Om jag hade kommit hem och hittat en sådan lapp hade jag nog fått panik.
"Vad är det som händer ?" Sa hon sedan lugnare när jag inte svarade.
"Stanna bara hemma hos mig tills vi kommer hem igen och sedan lovar jag att berätta precis allt" Sa jag mer lågmält så att de andra inte skulle höra lika mycket.
"Okej, men jag måste bara fråga dig en sak" Sa Diana och lät normal nu. Man blev ganska förvånad när hon blev arg eftersom att hon var inte den personen som blev arg.
"Vilken är hunden som är i ditt hus" Frågade Diana mig och jag började fnissa för mig själv.
"Det är Mason, han är en hund som jag känner. Men kan du ge honom köttfäresen som står på spisen ?" Jag hade precis kommit ihåg att stänga av spisen innan vi åkte och eftersom att vi hade varit här i nästan en timme nu så ville nog ingen förutom Mason ha den, han älskade allt han fick. Diana svarade "Ja" och avslutade jag samtalet. Efter att jag hade avslutat samtalet kom jag till Justin's bakgrund. Det var en bild på mig när han skulle lära mig att åka skateboard. Jag kom på mig själv med att stirra på bilden och gav den snabbt till Justin. Han såg skeptiskt på mig först men log sedan ett osäkert leende mot mig. Den dystra tystnade lade sig åter igen över rummet och ingen av oss sa något.
 
"Lucy Rossi" Hörde jag en mörkt, skarp röst säga. Längre in i rummet vid en läskautomat stod en mörkhyad, lång man i polis kostym. Jag nickade mot honom som en gest att han skulle fortsätta.
"Du kan komma in nu" Sa han och öppnade en svart dörr bakom honom. Jag nickade nervöst och började gå till honom. Bakom mig hörde jag hur killarna reste sig och följde efter mig. När den svarta dörren stängdes bakom mig kände jag hur paniken växte. Nu var jag tvungen att göra det, det fanns ingen återvändo.
 
______________________________________________________________________________________
 
Okej, detta var Part 1 av detta kapitlet och det betyder att Part 2 kommer snart ! Om ni kommenterar jätte mkt så kanske ni får det redan ikväll ? I alla fall, vad är det Lucy ska göra egentligen ? Och anledingen till att jag inte hade några bilder i detta kapitlet var för att jag har redan skrivit Part 2 och där har jag lagt in bilderna..
 
KOMMENTERA FÖR MERA ! :)
 

Har varit sjuk...

Som rubriken säger så har jag varir sjuk sedan i Tisdags och har seriöst inte haft någon lust att skriva, men jag ska försöka skriva Part 23 idag...

Part 22: What's going on ?!

Last Chapter:
 
 
Jag stod i köket och stekte köttfärs medans jag väntade på Ryan. Chaz föräldrar ville att han skulle vara hemma eftersom att han hade avrit borta i några dagar nu. Men Ryan skulle komma ! Och han tog med sig Justin så jag gick göra dubbelt så mycket köttfärs och grönsaker. Köttfärsen stod och fräste i kastrullen och jag skulle precis hälla i kryddorna när det ringde på dörren, jag kollade på klockan som hängde ovanför köksöppningen. Den visade 6.12 och dom skulle inte komma förens kl 7. Jag satte locket på kastrullen och gick till hallen. Jag tände lampan i hallen eftersom att jag var mörkrädd och öppnade sedan dörren. Så fort jag såg vem som stod bakom dörren satte jag händerna för ansiktet och tårar började rinna längs mina kinder. Var detta en dröm eller ?
 
-
 
 
Killen som jag inte hade sett på nästan fyra år stod nu framför mig. Han var sig inte alls lik, han hade förändrats jätte mycket. Hans hår stod inte ut i taggar längre, hans taniga lilla kropp hade blivit vältränad och han såg nästan biffig ut, hans ljusa röst som jag brukade reta honom för när vi var mindre var mörk och ja, manlig. Men även om han hade ändrats så mycket hade han fortfarande sitt pojkaktiga leende kvar och sina snälla, bruna ögon. Det var David.
David, som stod framför mig och log sitt leende mot mig.
"Saknat mig ?" Sa han och ryckte på axlarna. En tår rann längs min kind. Ja, jag hade saknat honom. Jag nickade åt honom och tog sedan några steg för att ge honom en kram. Han drog in mig i hans famn som jag inte hade varit i på längde men ändå kändes det som att vi sågs igår.
"Vad gör du här ?" Sa jag när vi hade slutat kramas. Vi stod fortfarande kvar i dörr öppningen. Han hade på sig en svart skinn jacka, en vit t-shirt och ett par mörkblåa jeans.
"Antonio ringde igår och frågade om jag ville komma medans dom var ute på sin årliga kamping och eftersom att jag inte har sett min favorit kusin på nästan fyra år så kunde jag inte säga nej" Sa han och log sitt charmiga leende.
 
 
 
Vilken tjej som helst hade kunnat falla för honom. Jag nickade och berättade sedan att jag hade kompisar som skulle komma snart, han nickade bara och gick sedan till sin bil som stod parkerad på uppfarten. Jag skulle precis gå tillbaka till köket för att kolla till min tacos men när han öppnade bagage luckan hörde jag ett välbekant skäll och gick till hallen igen. En ljusbrun, tjock hund kom in springandes och hoppade på mig. Den började slicka mig i ansiktet och slutade inte förens David hade tagit bort honom.
"Tog du med Mason ?!" Skrek jag lyckligt och kramade om hunden. Mason var David's hund. Och min favorit hund.
Jag hörde hur David skrattade bakom Mason och sedan började David ta av sig sina ytterkläder.
"Jag visste att du skulle bli glad av att se honom" Sa han och hängde upp sin jacka och tog sedan av sig sina skor.
"Jag är ju inte bara glad av att se han" Sa jag och puttade till David på axeln. David hade ställt sina två resväskor i hallen och följade sedan efter mig till köket.
"Åh, du gör tacos !" Sa David förtjust och satte sig vid vårat matbord. Jag nickade och gick sedan till kylskåpet för att plocka fram lite mer köttfärs.
"Du ska också äta, va ?" Sa jag och höll upp köttfärsen som en fråga på om jag skulle slänga i mer eller inte. Han nickade mot mig och jag slängde i köttfärsen.
 
 
-
 
 
"Och kommer du ihåg när vi fick Luca att äta den där masken ?" Skrattade David. Jag började också skratta och fick en illamående känsla på samma gång.
 
 
 
 
Det var vidrigt att se när Luca åt den masken men det var ändå jättekul. Eller, för oss var det det men inte för Luca som sprang till en brunn som fanns i närheten och spydde i den. Tårar rann längs mina kinder så mycket jag hade skratta och magen gjorde ont. Det var alltid lika kul att prata med David, jag hade verkligen saknat honom. Plötsligt ringde det på dörren och jag slutade skratta. Jag hade helt glömt bort att Ryan och Justin skulle komma. David såg inte så förvånd ut i med att han visste att några av mina kompisar skulle komma, han försökte mest få sig själv att sluta skratta. Jag reste mig från stolen bredvid David som jag satt på och gick mot dörren. Jag öppnade dörren och förväntade mig själv att se Justin och Ryan men dom stod inte där. Det var två poliser.
 
 
 
Justin's Perspektiv:
 
 
 
Jag steg ut ur duschen och virade en handuk runt mina höfter. Ryan var redan påväg för att hämta mig och sedasn skulle vi åka till Lucy för att äta. Jag tog ut min hårfön ur en låda i badrummet och fönade sedan mitt hår så som jag brukade när jag hade hairflip, fast jag hade nästan hairflip nu bara kortare. När håret var var klart gick jag in till mitt rum och klädde på mig. Jag hörde Ryan på nedervåningen och sprang sedan ner för trappan och mötte honom i hallen. Jag tog på mig mina skor och sedan gick vi ut till Ryan's bil. Jag hoppade in i passagerar sätet och sedan var vi påväg mot Lucy.
"Du, jag måste fråga dig en sak" Sa Ryan efter någon minuts tystnad. Jag nickade som en gest att han skulle fortsätta. "Okej, var ärlig mot mig nu" Fortsatte han och jag suckade irriterat.
"Ja" Mumlade jag och ville att han skulle fortsätta.
"Gillar du Lucy ? Typ gillar, gillar ?" Sa han med en nervös blick som vandrade mellan mig och vägen framför oss. Jag såg på han med en oförstående blick. Varför frågade han mig det ? Visst, jag gillar Lucy, men inte gill, gilla.. Tror jag.
"Jag gillar henne som en vän" Sa jag med betoning på vän. "Varför undrade du ?" Fortsatte jag frågandes.
"Jo, för att hon verkar gill, gilla dig" Sa han och flinade mot mig. Jag blängde mot honom och han började skratta. Plötsligt dog hans skratt ut. Hans fokus var inte längre på vägen utan han tittade ut genom bilrutan som var på hans sida.
"Vad är det som händer ?" Sa jag nyfiket och försökte se vad som hände. Vi var utanför Lucy's hus och jag försökte se vad som hände.
"Är det där en polisbil ?" Sa Ryan och pekade mot en blå och vit bil som stod utanför Lucy's hus.
"Ja, det är det" Mumlade jag. Två poliser stod vid Lucy's ytterdsörr och de såg ut att prata med Lucy.
"Vad är det som händer egentligen ?" Mumlade Ryan åt mig och jag skakade på huvudet.
"Jag har ingen aning.." Viskade jag och hoppade sedan ut ur bilen.
 
 
_____________________________________________________________________________________
 
 
Kort, jag vet men jag har så sjukt ont i huvdet och orkar helt enkelt inte skriva mer... Iallafall, vill bara säga att denna novellen utspelar sig på 2011...
 
KOMMENTERA FÖR MERA ! SKRIVER INTE NÄSTA KAPITEL FÖRENS JAG HAR FÅTT IALLAFALL 5 KOMMENTARER FRÅN OLIKA PERSONER !
 
 
 

Part 22 kommer i morgon..

Hinner inte skriva det ikväll för att jag måste gå och lägga mig tidigt -.-

Part 21: Old Memories

Last Chapter:
 
 

"Justin, snälla lämna mig bara ifred nu" Sa jag, tog mig ur hans grepp om min arm och vände mig om för att springa där ifrån, men Justin stoppade mig igen. Han drog in mig i hans famn och kramade mig hårt.

"Släpp mig Justin !" Skrek jag och försökte ta mig låss, men han tryckte mig bara ännu närmare honom och tillslut gav jag upp.

"Jag tänker inte släppa dig" Sa han och jag började bara gråta ännu mer.

"Jag är så svag och patetisk" Mumlade jag för mig själv. Justins händer lämnade min rygg och placerade dom på mina kinder istället. Han såg ner på mig och våra ansikten var bara några centimeter ifrån varanda.

"Nej, du är en av dom starkaste personerna jag någonsin träffat"

(Bilder kommer senare...)

 

 

Justin's Perspektiv:

 

 

Jag stod vid buss stationen och väntade på att Ryan, Chaz och resten av deras klass skulle komma. Jag var inte ensam vid stationen. Några föräldrar stod också där. Lucy skulle egentligen följa med men gjorde inte det pågrund av det som hände med hennes Mamma här om kvällen. Jag visste fortfarande inte vad som hade hänt den kvällen, allting hade gått så snabbt. Jag och Lucy hade inte pratat om det sedan dess och jag tror att det var så hon ville ha det också. Ljudet av en bil som kom mot mitt håll hördes och jag kollade åt vänster. En gul, ful, typisk skolbuss syntes svagt ungefär 100 meter bort. Den bussen kände jag mycket väl igen. Bara någon minut senare stannade den några meter ifrån mig och ett pysande ljud hördes när dörrarna öppnades och ungdomar ivrigt hoppade ut ur bussen. Några stirrade konstigt på mig när dom gick förbi mig men jag brydde mig inte så mycket, jag var van. När bussen nästan var tom kom - äntligen - Ryan och Chaz ut. Chaz började direkt klaga om sin nacke och Ryan såg ut att leta efter mig. När han äntligen såg mig tog han tag i Chaz arm och drog Chaz efter sig mot mig.

"Hey" Sa Ryan och vi gjorde våran handshake. Jag hälsade på Chaz och gjorde handshaken med honom också och sedan gick vi alla tre till min bil som stod på parkeringen vid busstationen. Ryan och Chaz började pladdra på om hur tråkig klassresan hade varit och alla pranks de hade gjort på de i klassen.

"Vad har du gjort då ?" Frågade Chaz mig ointresserat. Han satt i baksätet och lutade sig mot Ryan's säte och petade Ryan på huvudet så att hans händer fäktades runt överallt för att få Chaz att sluta. Jupp, det var mina bästa vänner.

"Jag har varit med Lucy" Sa jag nonchalant och ryckte på axlarna. Plöstligt stannade båda två upp i det dom gjorde och deras nyfiknade blickar uppmärksamades mot mig.

"Vem sa du ?" Sa Ryan och jag kunde inte låta bli att flina.

"Jag har varit med Lucy" Upprepade jag och stirrade på vägen framför mig. Jag såg i ögonvrån att Ryan och Chaz gav varandra en konstig blick.

"Vad gjorde ni då ?" Frågade Chaz mig nyfiket.

"Först, försökte jag lära henne att åka skateboard och det gick inte speciellt bra" Sa jag och flinade "Det slutade med att hon trillade och hamnade ovan på mig" Fortsatte jag och drog ut på de sista orden. De såg på mig precis som att de inte trodde mig men jag ignorerade dom.

"Efter det spöade hon mig totalt i fotboll och sedan åkte vi hem till henne och åt.. ravioli.. tror jag" Jag var fortfarande inte säker på vad det vi åt hette. Ryan och Chaz flinade mot mig och sedan började Ryan prata om hur Lucy hade träffat sin bror Antonio rakt i hvudet på 30 meters avstånd. Jag berättade sedan för Chaz att det var jag och Lucy som hade busringt honom och då slog han till mig på armen. Jag berättade aldrig om det som hände med Lucy's Mamma, jag tror att hon ville prata själv med Ryan och Chaz om det.

 

 

Lucy's Perspektiv:

 

 

Det var den 7 de Juni så jag satt i Antonio's rum och såg på honom medans han packade sin svarta väska. Antonio, Luca och Pappa skulle ut på sin årliga kamping. De ville inte ha med mig för att de ansåg att denna kampingen var deras grabb-tid. När vi bodde i Texas brukade jag, Mamma och min Mormor - min Morfar brukade också följa med när vi bodde i Texas - åka till min kusin som bodde i New Mexico några timmar från Mormor och Morfars gård. Jag och min kusin - David - var som fast limmade när vi var små. Så fort någon av oss skulle åka hem igen började vi gråta och vi slängde oss i varandras armar så våra föräldrar fick bokstavligen slita oss låss från varandra ! När Mamma började dricka och Pappa, Antonio och Luca flyttade till Statford sågs vi knappt och tillslut tappade vi kontakten helt, lika så med min Mormor och Morfar.

"Jag saknar dom" Sa jag rakt ut. Antonio stannade upp i sitt packande och såg oförstående på mig.

"David, Mormor, Morfar, Carlos och Sara" Räknade jag upp till Antonio. Carlos och Sara var David's föräldrar och de hade alltid varit som mina låtsas föräldrar. Jag började snurra på Antonio's skrivbords stol som jag satt på och såg på honom medans han gick mot mig. Han satte sig på huk och såg på mig med hans mörkbruna ögon. Fan, han skulle säga något om Mamma..

"Du skulle sagt att Mamma hade.." Han avslutade aldrig meningen och såg ner i golvet. Bara några sekunder senare såg han upp på mig igen med blanka ögon.

"Du vet att jag inte vill att något ska hända dig, och om någon någonsin skadar dig igen ska jag spö.."

"Okej, jag fattar.." Viskade jag och torkade snabbt bort en tår som rann längs min kind. Jag älskade mina bröder. Dom kunde vara jobbiga ibland och ibland skulle jag bara vela slå ihjäl dom men sanningen var att hur mycket vi än bråkade och hur mycket vi än sa att vi inte älskade varandra så visste vi att det var en totalt fet lögn ! Plötsligt, utan att jag ens själv visste det, slängde jag mina armar runt Antonio's hals och kramade han hårt. Hans starka armar slingrades runt mig och jag började gråta.

"Jag älskar dig" Viskade jag i hans öra.

"Jag älskar dig också" Viskade han tillbaka. Vi fortsatte att kramas tills Antonio var tvungen att börja packa igen och då gick jag direkt in till Luca's rum.

"Luca ?" Sa jag och knackade på den öppna dörren. Han stod vid sin säng och tryckte ner saker i en stor ryggsäck. När jag gick in i rummet tittade han upp och när han såg mig ändrades hans ansikte från normalt till oroligt. Först förstod jag inte varför men sedan kom jag på att det fortfarande rann tårar längs mina kinder. Jag gick mot honom och slängde mig sedan runt hans hals, precis som jag hade gjort på Antonio fast medvetet denna gången. Han verkade chockad först men kramade mig sedan tillbaka.

"Vad har hänt ?" Sa han och lät nästan rädd.

"Ett av Antonio's djupa tal" Sa jag och fnissade. Luca började skratta och sedan var jag tvungen att lämna mina bröder ensamma så de kunde packa. Jag gick in till mitt rum och kastade mig på den mjuka sängen. Jag tog upp min laptop och började kolla igenom alla mina bilder. Jag behövde verkligen rensa bland mina bilder, jag hade bilder från när jag var nyfödd som Mamma och Pappa hade lagt över till min laptop. Min bild fastnade på en bild som togs på min femte födelsedag. Mamma och Pappa hade fixat ett överasknings kalas på ängen bredvid Mormor och Morfars gård och av någon anledning hade David på sig en mössa i Juli. Iallafall, jag blev sur för att jag inte fick prova hans mössa men när han tog fram min present - Som var en röd ros som han hade plockat själv - blev jag glad igen och gick för att visa alla som var på kalaset rosen jag hade fått av David. Jag log av minnet och fortsatte bläddra igenom bilder på mig och David. Han var som min tredje bror och jag saknar honom verkligen. Och så saknade jag verkligen Mormor och Morfar också.. Jag behövde verkligen åka tillbaka till Texas. Fast jag visste inte om Mamma hade åkt tillbaka till Texas, faktiskt så visste jag inte var hon var. Efter att jag och Justin hade gått till stranden efter att jag hade slutat gråta hade Pappa sagt att hon hade gått ut genom dörren och sedan försvann hon.

"Lucy !" Det var Pappa som ropade på mig. De skulle antagligen åka nu. Jag hoppade ur sängen och sprang sedan ner för den gammla trappan. När det bara var tre trappsteg kvar av trappan, tog jag tag i spjällen som var vid trappan och hoppade ner, något jag alltid gjorde. Jag sprang förbi vardagsrummet och sedan ut i hallen där mina bröder och Pappa stod. Alla tre hade på sig likadana svarta mjukisbyxor, likadana gråa långtröjer och stora svarat ryggsäckar på ryggarna.

"Aw, ni matchar !" Sa jag och skrattade åt killer-blickarna Luca och Antonio gav min Pappa som bara log fånigt mot dom. 

"Ja, då åker vi då" Sa Pappa tillslut efter en stunds tystnad och gick sedan fram för att krama mig, hårt. Pappa lyfte upp mig några centimeter från marken så att vi skulle vara i jämnhöjd, som han alltid gjorde. Jag kände hur tårarna nästan trängde fram igen men jag lyckades stoppa dom. Pappa lyfte sedan ner mig och jag kramade Luca och Antonio.

"Är du säker på att du klarar dig själv ?" Sa Pappa oroligt. Jag suckade och nickade.

"Ja, Papà... Du har redan pratat med Mario som ska titta till mig två gånger om dagen, Diana och Bruce skulle ringa mig på morgonen och titta till mig varje gång de går ut med Sammy, Alice ska ringa mig misnt en gång om dagen och Ryan och Chaz ska sova här iallafall två nätter, jag klarar mig verkligen själv !" Sa jag och Pappa log stolt mot mig. Han öppnade sedan dörren så att Antonio och Luca kunde börja packa in sakerna. Pappa vände sig sedan mot mig och gav mig en puss på hjässan.

"Ciao, il mio bambino Lucia" Sa Pappa och jag suckade irriterat.

"Papà, jag är inget barn längre" Sa jag irriterat. Pappa nickade mot mig och gick sedan ut genom dörren. Jag följde efter Pappa och ställde mig i dörrkarmen för att se när dom körde ut från uppfarten och sedan bort från Stratford.

 

-

 

Jag stod i köket och stekte köttfärs medans jag väntade på Ryan. Chaz föräldrar ville att han skulle vara hemma eftersom att han hade avrit borta i några dagar nu. Men Ryan skulle komma ! Och han tog med sig Justin så jag gick göra dubbelt så mycket köttfärs och grönsaker. Köttfärsen stod och fräste i kastrullen och jag skulle precis hälla i kryddorna när det ringde på dörren, jag kollade på klockan som hängde ovanför köksöppningen. Den visade 6.12 och dom skulle inte komma förens kl 7. Jag satte locket på kastrullen och gick till hallen. Jag tände lampan i hallen eftersom att jag var mörkrädd och öppnade sedan dörren. Så fort jag såg vem som stod bakom dörren satte jag händerna för ansiktet och tårar började rinna längs mina kinder. Var detta en dröm eller ?

 

_______________________________________________________________________________________

 

Min bror fixade datan och nu är jag tydligen skyldig honom en massa tjänster -.- Iallafall, vem är det ? ;o

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

 


MIN DATA FUNKAR INTE !

Jag tror seriöst att jag ska slå i sönder min data snart ! Den har slutat att funka ! Så jag kan inte lägga upp Part 21 ! Jag bloggar från min mobil nu men min bror har lovat att han ska försöka fixa den i morgon så jag kan antagligen lägga upp det då.. Och det känns som att jag kommer med ursäkter till varför jag inte kan skriva men det är inte som jag hittar på... Bara så att ni vet :p


Försvann, igen !

Jag var nästan färdig och då slutade internet funka och inget sparades ! Förlåt men jag orkar inte skriva om det så jag får göra det imorron ist.. Jag är ledsen att ni får vänta hela tiden !

Börjar nu...

Jag ska börja på Part 21 nu.. Och btw, det blir ingen frågestund, det blev för lite frågor så jag tyckte inte att det var lönt !

hinner inte ! FÖRLÅT !

Asså förlåt men jag hinner inte skriva.. Som igår har jag haft fullt upp hela dagen och hinner inte skriva... Förlåt för att ni får vänta hela tiden men jag LOVAR att jag ska försöka skriva det imorron !

Imorron ist.. :p

Hinner inte skriva klar Part 21 idag, har haft fullt upp hela dagen och är helt enkelt för trött för att skriva klart det :/

Frågestund ?

Någon hade frågat om jag kunde ha en frågestund... Tycker ni det ? Jag säger inte att jag ska ha det, om det blir för lite frågor blir det ingen, så över ös mig med frågor nu människor !  Men kommentera frågor, maila eller vad ni nu vill göra :)


 
Î Tycker den är så söt ! ^^


Imorron...

Imorron kommer Part 21 !

Part 20: You're Strong

Last Chapter:
 
 
 
"Lucy, är du okej ?" Jag väcktes ur mina tankar av att Justin placerade sin hand på min axel och såg oroligt på mig. Jag hade inte märkt att jag hade suttit och tittat vettskrämt mot dörren.

"Ehm, vänta" Sa jag och gick mot dörren. Jag öppnade den på glänt och stack ut mitt huvud för att höra vem Pappa pratade med. Till min förvåning stod Luca och Antonio med dörrarna på glänt och tittade ut precis som jag.

"Vad är det som händer ?" Viskade jag till Antonio som såg oroligt mot trappan.

"Jag vet inte" Viskade han tillbaka. Det gick någon minut och ingenting hördes föutom två lågmälda röster från nedervåningen när plötsligt en allt för bekant röst fyllde hela huset.

"Lucy ! Packa din väska och ta din lata rumpa ner här, du ska med Mamma till Texas !"

 

( Orkade inte leta efter bilder.. Förlåt :/ )

 

Jag stängde dörren direkt och satte mig på sängen framför Justin.

"Vad är det som händer ?" Sa Justin förvirrat och såg oförstende på mig.

"Min Mamma är här och hon vill ta med mig till Texas !" Sa jag tyst och frustrerat. Jag suckade tungt och satte händerna för ansiktet. Jag ville bara gråta. Varför var hon tvungen att komma hit ? De på rehaben sa att vi hade tills lördag på oss med att komma med ett svar, så vad gjorde min mamma som egentligen skulle vara inne på rehab i Texas just nu i vårt hus i Stratford ?! Hur hade hon ens hittat oss ? Jag hörde steg i trappan och hur mammas röst blev allt tydligare.

"Åh nej, hon kommer upp !" Viskade jag panikslaget och ställde mig upp. Jag gick av och an i rummet, hyperventilerade och svor på italienska, jag var påväg att få en panikattck...

"Okej, okej lugna ner dig Lucy !" Sa Justin och ställde sig framför mig. Han tog tag i mina händer och såg mig djupt min i ögonen.

"Lugna dig..." Mumlade han medans hans blick borrade sig djupare in i mina ögon. Jag nickade och sedan la jag min panna mot Justin's bröstkorg. Om jag inte hade varit panikslagen och vettskrämd hade jag aldrig gjort så. Han la sina armar om mig och tryckte sig närmare mig. I vanliga fall vad jag känt mig extremt obekväm men just nu ville jag bara ha någon att gråta mot.

"Jag vill inte hem till Texas" Viskade jag mot Justin's bröstkorg och kände att den första tåren rann ner längs min kind. Helvete.  Jag ville inte visa mig svag inför Justin. Och jag ville speciellt inte att han skulle tro att jag nästan bröt ihop varje gång något blev jobbigt.

"Jag är säker på att det kommer bli okej" Mumlade han mot mitt hår. Jag ville tro på det själv, det ville jag men jag var inte så säker på att det var sant. Plötsligt hördes hårda bankningar mot min dörr och en massa svordomar från Mamma.

"Lucy, kom ut din skitunge ! Du ska med mig till Texas, nu !" Skrek hon och fortsatte banka på dörren. Jag hörde hur hon skrek åt Luca och Antonio att dom skulle släppa henne så jag antog att dom försökte få bort henne från dörren. Jag lyfte på mitt huvud och såg på Justin som såg ner på mig med oroliga ögon. Jag tog mig ur hans grepp om mig och tog några steg närmare dörren. Jag var tvungen att hantera sakerna med Mamma någon gång. Jag gick mot dörren och precis när jag skulle trycka ner handtaget så öppnades dörren och Pappa kom in.

"Hey" Sa han och stängde dörren snabbt efter sig. Han lutade sig mot dörren så att ingen skulle kunna komma in.

"Vad ska vi göra ?!" Sa jag och insåg hur desperat jag lät. Pappa suckade och skakade på huvudet.

"Jag vet inte" Sa han och såg ut att tänka. "Vi får ringa antingen polisen eller rehaben" Fortsatte han sedan. Jag suckade och satte händerna för ansiktet.

"Gumman, allt kommer att bli bra !" Sa Pappa och gick fram till mig för att ge mig en kram. Han omfamnade mig och strök mig på ryggen. Plötsligt slogs dörren upp och Mamma kom in. Antonio och Luca haltade in efter Mamma. Man kunde se att dom hade kämpat med att få bort Mamma från dörren.

"Du !" Sa hon och pekade på mig. När jag såg hennes blick ryggade jag genast tillbaka. Det var den galna blicken hon alltid hade när hon var riktigt full och allt började spåra ur då det bara var jag och Mamma.

"Packa din väska och följ med mig ner" Sa hon sammanbitet och bestämt. I någon sekund var jag faktiskt påväg att göra som hon sa men sedan påminndes jag om att det var inte Mamma som bestämde över mig längre, det var Pappa. Och jag fick ju såklar också bestämma om jag ville följa med mamma eller inte.

"Nej" Sa jag och skakade på huvudet. Det var första gången någonsin jag sa emot Mamma. Mamma såg först förvånad ut men sedan ändrades hennes ansikte till ursinningt.

"Är det såhär du vill ha det, huh ?" Sa hon och tog sakta steg närmare mig. Jag gick in i Pappas famn som en rädd liten flicka som behövde skydd.

"Du har alltid varit en besvikelse. Vi hade inte ens planerat att ha dig. Jag vill inte ha dig !" Skrek hon mot mig och gjorde arga gester med händerna. Hon stirrade på mig med sina galna blick och den där obehagliga känslan fyllde mig igen, fast nu var den 1000 gånger värre.

 

 

"Och det var ditt fel att Rosa förvann" Mumlade hon. Det kändes som ett knivhugg. Jag hade försökt intala mig själv att det inte var mitt fel i 7 år och jag hade nästan börjat tro det. Men nu när Mamma stod någon meter framför mig och sa det kunde jag inget annat än tro henne.

"Nej.. det var det inte" Viskade jag och kände hur tårar sakta började strömma ner längs mina kinder.

"Jo, det var det. Och jag ville ha kvar Rosa, jag ville ha kvar henne i mitt liv. Men pågrund av dig har jag inte det längre" Sa hon och man kunde se att hon flinade lite. Alla stod helt tysta. Justin hade inte rört sig ur fläcken och Antonio och Luca stod bakom Mamma med sorgsna ögon riktade mot mig.

"Det hade varit mycket bättre om du försvann istället för Rosa" Sa Mamma plötsligt och då kände jag hur mitt hjärt sprack totalt.

"Och du ska kalla dig själv min Mamma ! Du vet jag stannade faktiskt hos dig för att jag brydde mig om dig ! Jag stannade även om du slog mig gul och blå varje natt, jag stannade för att jag älskade dig ! Jag älskade dig.. Men nu hatar jag dig" Skrek jag medans tårarna strömmade ner för mina kinder. Antonio's, Luca's och Pappa's ögon hade gått från medlidande till nästan ursinniga när jag sa att Mamma hade slått mig, för det visste dom ju ingenting om.

 

 

"Det menar du inte" Viskade Mamma. Det lät mer som att hon pratade med sig själv än med mig.

"Jo, det gör jag" Mumlade jag och sprang sedan ut ur mitt rum. Jag hörde hur Pappa, mina bröder och Justin började ropa efter mig men jag ignorerade bara dom och fortsatte springa ner för trappan. När jag var nere på nedervåningen sprang jag till ytterdörren och sedan ut. Jag struntade i skorna och jackan, vilket jag inte skulle gjort eftersom att det hade börjat regna. Regnet öste ner men jag fortsatte bara springa. Jag grät fortfarande men pågrund av regnet kunde man inte se det.  Jag visste inte vart jag sprang och när jag tittade upp såg jag att jag var påväg mot stranden.

Plötsligt kände jag någon ta tag i min arm och jag skrek till och vände mig om. Där stod Justin. Det droppade vatten från hans lugg och hans kläder hade klibbat sig fast vid hans kropp.

"Justin, snälla lämna mig bara ifred nu" Sa jag, tog mig ur hans grepp om min arm och vände mig om för att springa där ifrån, men Justin stoppade mig igen. Han drog in mig i hans famn och kramade mig hårt.

"Släpp mig Justin !" Skrek jag och försökte ta mig låss, men han tryckte mig bara ännu närmare honom och tillslut gav jag upp.

"Jag tänker inte släppa dig" Sa han och jag började bara gråta ännu mer.

"Jag är så svag och patetisk" Mumlade jag för mig själv. Justins händer lämnade min rygg och placerade dom på mina kinder istället. Han såg ner på mig och våra ansikten var bara några centimeter ifrån varanda.

"Nej, du är en av dom starkaste personerna jag någonsin träffat"

__________________________________________________________________________________________

Asså förlåt för att det blev så mycket prat... :/ och förlåt för att det blev så dålig.. Part 21 ska bli bättre !

 

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)


Designen är uppe !

Den nya designen är uppe och jag är seriöst kär i den ! Den blev skit bra !


Ny design !

Jag ska få ny design, YAY ! Iaf, Ida ( http://justindbstoriees.blogg.se/ ) hon som gjorde min design sist ska göra min nya design också :) I'm looking fordward to it ;p

Part 19: Dinner With The Rossi Family

Last Chapter:
 

"Var är alla papparazzis* ?" Sa jag så snällt man kunde. Jag ville inte förolämpa honom på något sätt genom att tyda att han inte var tillräckligt känd eller att jag bara var med honom pågrund av alla papparazzis.

"Jag vet faktiskt inte. Dom brukar låta mig va när jag är här i Stratford" Sa han och stirrade ut mot vägen.

"Kan vi inte göra något jag är bra på nu ?" Sa jag och suckade. Jag hade blivit trött på att åka Skateboard.

"Som vad ?" Hans blick var nu på mig och den såg fundersam ut.

"Det får du se" Sa jag och flinade.

 

 

 

1. Raviloi 2. Lucy's Outfit 3. Justin's Outfit

 

Justin's Perspektiv:

 

"Hon skjuter och hon gör mål !" Skrek Lucy när fotbollen sköts förbi mig och in i nätet bakom mig. Hon började hoppa runt på gräsplanen och sjunga något jag inte hörde. Hennes mörkbruna hår kastades överallt och jag kunde inte låta bli att skratta åt henne. När jag först träffade henne var hon så blyg och tillbaka dragen och jag kunde aldrig tro att efter några dagar med henne att hon skulle vara så full av energi och rolig. Jag tog tag i bollen som låg i nätet och gick mot henne. Hon hade slutat hoppa runt och stod nu med mobilen i handen och skrev någonting. 

"Helvete" Mumlade hon och rynkade på näsan.

"Vad är det ?" Frågade jag och ställde mig närmare henne.

"Pappa måste jobba senare idag så jag måste göra maten" Sa hon och suckade. Hon tog sedan bollen ifrån mig och började skjuta på den. Jag sprang efter henne och försökte ta bollen ifrån henne, vilket inte gick så bra eftersom att hon var väldigt bra på fotboll.

Jag hade nästan bollen när hon sköt den ifrån mig och in i mål.

"Och hon gör det igen !" Skrek hon och började hoppa runt igen.

"Hur kan du va så bra på fotboll ?" Sa jag andfått. Lucy verkade inte det minsta trött medans jag säkert var röd i ansiktet av ansträngning. Och jag som trodde att jag hade bra kondition.

"Jag har växt upp med två fotbollsgalna bröder" Sa hon och slutade hoppa.

"Okej... Ja, du är bra det kan man lugnt säga" Jag var fortfarande lite andfådd men jag kunde andas normalt nu.

"Kanske jag är.. Men inte du" Sa hon retsamt och började sedan skratta.

"Nu du" Sa jag och sprang sedan mot henne. Hon fattade snabbt vad som hände och så började hon också springa. Jag var bara någon meter bakom henne, så jag snabbade på farten och när jag bara var några decimeter bakom henne svepte jag mina armar om hennes midja och snurrade sedan runt henne. Hon började skratta hennes underbara skratta och sprattlade med benen.

"Nej, Justin släpp ner mig !" Skrek hon. Jag gjorde som hon sa och släppte ner ner henne. Jag hade nog snurrat henne lite för mycket, när jag släppte ner henne vinglade hon till och trillade ner på marken. Hon skrattade fortfarande och verkade inte bry sig om att hon hade trillat.

"Du är fortfarande dålig på fotboll" Sa hon mellan skratten.

"Du ber om det" Sa jag och sträckte fram mina händer för att börja kittla henne. Hon satte händerna framför mitt ansikte för att stoppa mig och satte sedan händerna framför ansiktet.

 

 

"Nej, Justin sluta !" Skrattade hon när jag började kittla henne.

"Inte förens du säger att jag är bäst på fotboll !" Sa jag och fortsatte kittle henne. Och vände och vred sig hela tiden och försökte komma låss.

"Det är fult att ljuga" Skrattade hon och gjorde en anstats att springa här ifrån men jag stoppade henne och började kittla henne ännu mer.

"Okej, okej.. Justin, du är bäst på fotboll !" Försökte hon få fram mellan skratten. Jag slutade kittla henne och ställde mig upp, hon låg fortfarande kvar på gräset och försökte andas normalt.

"Vad sa du ? Sa jag och flinade. Hon blängde mot mig och suckade.

"Justin, du är bäst på fotboll" Sa hon surt. Jag nickade bara nöjt och hjälpte henne sedan upp. Hon borstade av sina mörkblå shorts, sitt gråa linne och rättade till sin svart, vit randiga skjorta.

"Vad ska vi göra nu ?" Sa jag och stoppade ner mina händer i mina jeans fickor. Det kändes konsigt att fråga. De kändes som om att hon inte ville hänga med mig längre.

"Ehm.. Klockan är snart kvart över 6 så jag måste nog hem och göra middag" Sa hon försiktigt. Det såg ut som att hon inte ville såra mig eller något sådant.

"Om du vill så kan du äta hos oss" Hon bet sig i läppen och såg upp på mig med de hundvapls ögonen som hon hade. Så gulligt.

"Visst" Sa jag och log mot henne. Hon nickade och började gå motsn väska som låg vid fotbollsplanens ände. Jag följde efter henne och sedan gick vi mot min bil.

 

-

 

"You're beautiful, beautiful, you should know it"  De orden snurrade runt i mitt huvud när jag satt i bilen med Lucy. Hon gjorde inte direkt något speciellt, hon bara satt i passagerarsätet med vinden som blåste i hennes hår pågrund av det öppna fönstret och såg Stratford glida förbi. Men ändå såg hon så onaturligt vacker ut. Jag ville säga det till henne men jag var rädd att hon skulle ta det på fel sätt. När det blev rött ljus såg jag på henne diskret och så fort hon såg på mig vände jag huvudet mot vägen igen. Jag var faktiskt ganska förvånad att hon inte hade någon pojkvän. Jag hörde en sms signal som kom från en iPhone och trodde att det var min men när Lucy tog upp sin mobil och började knappa på den förstod jag att det inte var min. 

"Men lägg av" Mumlade hon för sig själv och suckade irriterat.

"Vad är det ?" Frågade jag henne och svängde åt höger med bilen.

"Det är bara min bror som retas med mig om skoldansen" Sa hon och knappade irriterat på sin mobil.

"Aha" Sa jag bara och fokuserade på vägen. Plötsligt lutade Lucy ut sitt huvud genom fönstret och jag kunde höra henne dra efter andan.

 

 

 

"Vad är det som händer ?" Sa jag och började känna mig orolig. Hon drog in huvudet igen och det lät som att hon pustade ut. Hennes ansikte var förvirrat men man kunde se spår av lättnad.

"Jag trodde jag såg någon jag kände" Sa hon och stirrade ner på sina knän. "Men det gjorde jag inte som tur var" Mumlade hon. Jag kände på mig att jag inte skulle höra det sista.

 

Lucy's Perspektiv: 

 

Justin parkerade sin bil på trottoaren utanför vårat hus. Jag hade sagt till honom att parkera där för att om Pappa inte fick sin vanliga plats vid uppfarten skulle han bli skit sur. Vi gick ut ur bilen och upp till ytterdörren. En flashback av när Justin hjälpte mig när jag hade fått den bollen i magen blixtrade till framför mig och av någon anledning började jag le för mig själv. Jag öppnade ytterdörren, tog av mig skorna och gick in i köket. Justin hade lite problem med sina skor så han var fortfarande kvar i hallen. Jag ställde mig vid köksön som stod mitt i köket och pressade handflatorna mot den. Jag hade ingen aning om vad jag skulle laga till middag. Plötsligt kom en leendes Justin in i köket och ställde sig bredvid mig.

"Så, vad blir det till middag ?" Sa han och slog ihop händerna som om att han taggad.

"Jag har ingen aning.." Suckade jag och satte armbågarna på köksön och lät mitt huvud vila i händerna.

"Okej..." Sa Justin sakta och lät nästan förvirrad. Jag gick bort mot ett skåp som var bredvid kylskåpet och tog ut en italiensk kockbok. Jag tyckte det var lättare att laga italiensk mat eftersom att jag praktiskt taget växt upp med det.

"Okej, vad tycker du vi ska ha ?" Sa jag och bläddrade bokens sidor.

"Jag fattar inget, allt är ju på italienska !" Sa Justin förvirrat. Han tog boken ifrån mig och började bläddra i den. Det fanns bilder så jag misstänkte att det var det han kollade på.

"Jag fattar inget" Sa han tillslut och gav mig boken igen. Jag skrattade åt honom och började bläddra i boken för andra gången. Mina ögon fastnade på en maträtt jag inte hade ätit på jätte länge.

"Det gör vi" Sa jag ock pekade på bilden som fanns i boken. Jag gick bort mot vårt skafferi för att se så att vi hade allt.

"För det första, vad är det och för det andra, sa du vi ?" Frågade Justin som stod vid köksön någon meter bakom mig.

"Det kallas ravioli och ja, det sa jag" Jag flinade för mig själv när jag hörde hur han suckade bakom mig och jag ställde mig på tå för att nå en påse med pasta som jag behövde. Men jag kunde inte nå den. Jag suckade irriterat och sträckte mig så mycket jag kunde, men det gjorde inte mycket skillnad. Plötsligt kände jag två händer runt min midja som lyfte upp mig så att jag kunde nå pasta-påsen. Jag kollade ner och såg Justin stå och flina mot mig. Jag blängde mot honom och han lyfte ner mig.

 

-

 

Ytterdörren smälldes igen hårt så både jag och Justin vände oss om och såg mot köksöppsningen.

"Hej" hörde jag från hallen och kunde direkt höra att det var Luca. Bara några sekunder senare kom han in i köket men stannade upp när han såg Justin.

"Hej" Sa jag och försökte bryta den plötsliga pinsamma stämnaden. Justin vinkade försiktigt åt honom och Luca nickade bara åt Justin.

"Jag ska gå upp till mitt rum" Sa Luca och vände sig snabbt om för att gå ut ur köket. Jag och Justin såg på varandra och brast sedan ut i skratt.

 

 

 

"Är det verkligen okej att jag äter här ?" Sa Justin nervöst när vi hade slutat skratta. Han stod och rörde med en trä sked i köttfärssåsen och jag stod och gjorde tomatsåsen.

"Ja, varför skulle det inte vara det ?" Sa jag och log mot honom.

"Jo, i med hur din bror reagerade som vet att du känner mig, hur tror du då att dom andra ska reagera ?" Jag hade berättat om det Luca hade sagt till mig efter att han hade tagit Justin och hans familjs beställningar och att det var bara Luca i min familj som visste att jag kände Justin.

"Jag vet inte.. Jag tror inte att dom kommer bty sig så mycket" Sa jag och insåg sedan hur fel det lät.

"Asså jag menar inte att dom inte kommer bry sig alls ! Dom kommer säkert bli lite "Wow:ade" av att självaste Justin Bieber står i vårat kök men jag menar jag tänker inte så mycket på att du är jätte känd och så för att jag tycker att du är en helt normal kille, jag säger inte att du inte har talang eller något sådant men du är inte snobbig eller så utan helt normal ! Och nu babblar jag bara på, förlåt för att du fick höra när jag bara babblar på för att det händer ganska ofta som en gång nä..." Mer han jag inte säga förens Justin satte sin hand för min mun så att jag inte kunde prata mer. Justin tog bort sin hand från min mun och små skrattade åt mig och jag började rodna.

"Pratar du alltid så mycket och snabbt ?" Många andra hade sagt att jag pratade alldeles för snabbt ibland men jag förstod aldrig varför, jag tyckte inte att jag pratade snabbt.

"Nej, bara ibland" Sa jag generat och återgick till att röra om i tomatsåsen. Justin följde mitt exempel och började röra om i köttfärsåsen. Inte långt efter kunde vi höra ytterdörren slås igen yttligaren en gång och jag hörde Antonio och min Pappa skrika ett "Hej" till mig. Jag skrek tillbaka samma sak åt dom och sedan kom Pappa in i köket med Antonio i släptåget.

"Mm, det luktar gott som vanligt Lucia !" Sa Pappa och sniffade i luften. Han gnuggade sina händer mot varandra som han alltid gjorde innan han "högg in" som min Pappa uttrytckte det, med andra ord börja äta. När Pappa och Antonio såg mot mig och Justin stannade det upp.

"Ehm... Är det...?" Antonio avslutade aldrig meningen och pekade på Justin medans han tittade på mig. Jag nickade och pressade ihop läpparna som alltid gjorde att jag såg ut som en mupp.

 

 

Både Antonio och Pappa stirrade på Justin som om han var en Alien eller något. Man såg att Justin kände sig lite obekväm och skickade diskreta blickar åt mig som om att han ville att jag skulle hjälpa honom ur situationen.

"Jag och Justin har gjort Ravioli, den är snart klar !" Sa jag och visste att Antonio och Pappa skulle fokusera på mig så fort jag sa "Ravioli".

"Okej, jag och Antonio kan duka då" Sa Pappa och det lät nästan precis som om att han var i en trans. Pappa och Antonio presenterade sig för Justin och gick sedan mot en av låderna som var i köksön och tog fram bestik, tallrikar osv. Jag hällde i pastan, tomatsåsen och köttfärssåsen i en kastrull, rörde om och ställde den sedan på bordet. Jag satte mig sedan ner på min vanliga stol runt matbordet och drog sedan ut stolen bredvid mig som en gest att Justin skulle sätta sig där, vilket han gjorde.

 

-

 

Pappa, Antonio och Luca hade frågat ut Justin medans vi åt. Stackars Justin hade knappt haft någon tid att äta pågrund av alla frågot som min familj ställde åt honom. Tillslut så hade de tröttnat, tack och lov, och låtit Justin få äta.

"Tack för maten, vi går upp till mitt rum" Sa jag och ställde min takllrik på disk bänken och Justin gjorde samma sak. Pappa gav mig en sträng blick som sa "Vad-ska-ni-göra ?" och jag suckade bara åt honom.

"Vi ska bara busringa Ryan och Chaz" Sa jag irriterat till Pappa och sa sedan en vägbeskrivning till mitt rum till Justin och att han kunde gå upp dit.

"Förresten, han är världskänd och har miljoner av tjej fans.. Jag har ingen chans"  Mumlade jag med betoning på ingen åt Pappa.

 

Justin's Perspektiv:

 

Jag gick upp för trappan men blev osäker på vilket rum det var när jag stod framför en vägg med tre precis likadana dörrar. Jag gick ner igen för att fråga Lucy men stannade när jag såg att hon stod i köksöppningen.

"Förresten, han är världskänd och har miljoner av tjej fans.. Jag har ingen chans" Mumlade hon åt någon, antagligen hennes Pappa. Att hon sa det gjorde mig ledsen och sur på något vis. Jag ville inte att hon skulle tro att hon inte var bra nog för någon, för det var hon och hon skulle inte heller tro att hon inte hade någon chans med mig, för att det hade hon. Lucy vände sig plötsligt mot mig och hon såg på mig med ett förvånat uttryck. Just nu kändes det som att jag var tvungen att säga något.

"Jag hittade inte ditt rum så jag kom för att fråga dig" Hon hade börjat gå upp för trappan och nu var det bara ett trappsteg mellan oss.

"Okej, men nu tycker jag att vi går upp och busringer Ryan och Chaz" Flinade hon, tog tag i min arm och drog med mig efter henne till sitt rum.

 

-

 

Signalerna gick och vi var nästan påväg att ge upp när Chaz svarade.

"Det är Chaz" Den välbekanta rösten fyllde rummet som varit så tyst innan pågrund av väntan.

"Chaz Somers ?" Sa jag med min "Mamma-röst". När jag var 12 hade jag tränat stenhårt på att låta som min mamma för att sjukanmäla mig själv när jag inte ville åka till skolan. Och det bästa var, att jag faktiskt lät som mamma. Pågrund av den rösten hade jag fått Pappa att göra många saker för mig.

"Eh, ja" Sa Chaz och man kunde höra att han var förvirrad.

"Hej, detta är Christina More och jag ringer angående ett av många olagliga nerladdning av filer du har begått" Sa jag och försökte låta kall och sträng.

"Ehm.. v-va ?" Stammade han och jag kunde knappt hålla mig för skratt.

"Vi har spårat en IP-adress som har gjort mest olagliga nedladdningar och den IP-adressen var din" Justin som satt framför mig i min säng såg ut att dö av skratt.

"Du skojar väl ?" Man kunde höra att han försökte spela lugn men man hörde klart och tydligt att han var skit nervös.

"Nej, tyvär inte. Jag ser på min data att du bara är sjutton år vi ska ge dig en andra chans. Om vi ser att någon mer form av olaglig nerladdning spåras till denna IP-adressen kommer vi att arrestera dig" Sa jag och försökte spela seriös.

"Okej, d-det kommer inte hända igen.. Hej då !" Så fort han hade avslutat samtalet brast jag ut i skratt tillsammans med Justin.

 

 

"Jag skulle viljat se hans min just nu !" Sa Justin mellan skratten. Jag nickade instämande och försökte sluta skratta.

Plötslig fylldes hela jag av en obehaglig känsla. Jag vet inte varför, allt verkade ju vara perfekt just nu. Jag hörde ringklockan därnere ringa och sedan hörde jag tunga steg i golvet som gick mot ytterdörren.

"Lucy, är du okej ?" Jag väcktes ur mina tankar av att Justin placerade sin hand på min axel och såg oroligt på mig. Jag hade inte märkt att jag hade suttit och tittat vettskrämt mot dörren.

"Ehm, vänta" Sa jag och gick mot dörren. Jag öppnade den på glänt och stack ut mitt huvud för att höra vem Pappa pratade med. Till min förvåning stod Luca och Antonio med dörrarna på glänt och tittade ut precis som jag.

"Vad är det som händer ?" Viskade jag till Antonio som såg oroligt mot trappan.

"Jag vet inte" Viskade han tillbaka. Det gick någon minut och ingenting hördes föutom två lågmälda röster från nedervåningen när plötsligt en allt för bekant röst fyllde hela huset.

"Lucy ! Packa din väska och ta din lata rumpa ner här, du ska med Mamma till Texas !"

__________________________________________________________________________________________

 

Jag sa ju att det skulle bli långt ! Och förlåt om det blev tråkigt och tog lång tid men min data hängde sig när jag hade skrivit hälften och det tog bokstavligen timmar innan jag kunde använda den igen ! Och om det är någon som tycker det går kanske liiite för fort fram mellan Lucy och Justin, jag kan lova er.. Det kommer det inte att göra ! Btw, förlåt om det kanske blev för många bilder :p hehe

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)


Part 19...

Ska börja på Part 19 nu så det kommer om några timmar för att detta kapitlet kommer bli långt ! :)

8 inlägg kvar !

Om man räknar med detta inlägget så har jag bara 8 inlgg kvar tills jag har lagt upp 100 inlägg ! :D

 

 


Ingen inspiration...

Förlåt för att jag inte la upp Part 19 igår men jag har ingen inspiration och dessutom är det fint väder ute ! Men jag ska försöka skriva det nu på söndag... Btw jag känner mig jätte dum för att jag inte la upp det igår :/ min uppdatering ska seriöst bli bättre !


....

Ka inte skriva Part 19 ikväll för att jag skulle tydligen åka iväg med min familj -.- men det kommer imorgon :)

På torsdag..

Ska skriva Part 19 på torsdag..