Part 13: Leave Stratford ?

Last Chapter:
 
"Jag är ganska klumpig" Upprepade jag tyst för mig själv och slog mig för pannan. Jag ryckte upp dörren till passagerar* sidan och satte mig i bilen.
"Säg inget" Sa jag direkt till Antonio när jag kom in i bilen. Han nickade kort, puttade upp sina solglasögon och försökte dölja sitt flin, något han inte lyckades bra med.
 
 
"Det är hennes val" sa Antonio surt till Luca. Dom hade börjat bråka om samma sak som dom bråkade om i natt.
"Kanske det" men det är inte rätt, väste Luca. Dom hade inte börjat slåss, än. Pappa stod och iaktog dom som en hök. Mina bröder hade helt olika argument i denna situationen. Antonio tyckte att min mamma hade rätt till att göra det, och det tyckte inte Luca.
"Killar, varför hänger ni upp er så mycket på det här ? Det är inte ert val, det är Lucys" sa pappa lugnt, men man kunde höra att han var sur. Så fort någon bara sa mammas namn så blev pappa sur.
"Vi vet, förlåt Lucy" sa Luca, reste sig från köks-stolen och gick bort mot mig för att krama mig. Jag kramade Luca tillbaka och plötsligt kände jag två till armar som omringade mig och Luca. Jag kollade upp och där stod Antonio med sitt huvuvd lutat mot Luca's.
"Aw, ni är så söta !" Skrattade jag och Luca himlade med ögonen.
"Hur ska du göra då, gumman ?" Sa pappa när vi hade släppt varandra. Pappa hade stått kvar framför matbordet och såg nu på mig.
"Jag vet inte" suckade jag och hoppade ner från diskbänken som jag satt på.
"Jag går över till Chaz" sa jag och gick snabbt ut i hallen för att ta på mig mina svarta converse.
 
"Jag måste prata med dig och Ryan, nu !" Skickade jag till Chaz. Jag visste att Ryan också var där, det brukade han vara. Och Chaz skulle ju vara med Ryan och... Justin. Shit, det hade jag glömt !
"Kom över då !" Fick jag som svar efter någon minut.
"Men är det okej ? Ni skulle ju vara med Justin.." Skickade jag.
"Ja, kom nu !"
Jag hade inte långt kvar till Chaz och efter någon minut kunde jag se hans hus.
 
Justin's Perspektiv:
 
"Lucy kommer, hon behöver prata med oss" sa Chaz till Ryan mitt i tv-spelet. Av någon anledning kände jag mig besviken, sur.
"Är det okej ?" Frågade Ryan mig som antagligen hade märkt att jag inte verkade super glad över det. I stället för att svara nickade jag bara kort och fokuserade sedan på spelet.
Efter någon minut hörde jag hur dörren därnere stängdes och att Chaz mamma pratade med någon.
Chaz pausade spelet och jag kunde höra lätta steg i trappan.
"Hey ! Kunde vi inte spelat färdigt ?" Sa jag surt. Ryan såg på mig med en irriterad blick och vände sedan huvudet mot dörren. Det var något nytt.
Dörren öppnades och Lucy kom in.
"Jag måste verkligen prata med er" sa hon och gick med snabba steg mot Chaz. Chaz klappade på sin säng som han satt på, jag och Ryan satt på golvet.
"Ehm, Hej Justin" sa hon och man kunde se på långa vägar att hon kände sig obekväm. Jag nickade snabbt till henne och hon satte sig bredvid Chaz på sängen. Ryan hoppade också upp i sängen så att han satt bredvid Chaz och jag satt ensam på golvet. Jag suckade diskret och satte på spelet igen, fast så att jag spelade ensam.
"Så vad är det som händer ?" Sa Ryan oroligt. Jag kunde inte låta bli att känna mig utanför. Det var meningen att bara jag, Chaz och Ryan skulle vara i dag eftersom att dom åker på någon klassresa i över-morgon men i stället sitter jag här på golvet och spelar ensam medans mina två bästavänner hjälper sin andra bästavän.
Det är ju såklart fint att dom bryr sig men jag kunde inte låta bli att känna mig utanför.
"Jo, ehm det är såhär" stammade Lucy och plötsligt ville jag också höra vad hon skulle säga.
"Jag kanske måste lämna Stratford"
 
Lucy's Perspektiv:
 
Chaz och Ryan såg på mig med stora ögon.
"Vad sa du ?" Sa Chaz sakta.
"Du vet vad jag sa !" Sa jag frustrerat och ställde mig upp.
"Ja, men varför ?" Sa Ryan medans jag gick fram och tillbaka i Chaz lilla rum.
"Det handlar om min mamma" Sa jag och svalde hårt när jag sa "mamma".
"Men du har aldrig berättat om din mamma för oss" Sa Ryan och även om han försökte spela lugn så såg jag i hans ögan att han var lite sårad.
"Vänta lite !" Sa Justin plötsligt och ställde sig upp.
"Ni har varit.. Bästavänner i 1-2 år nu och du har aldrig berättat om din mamma ?" Sa Justin och fnös. Varför var han tvungen att lägga sig i nu då ?
"Jag trodde att din mamma var död" Sa Chaz och kliade sig i nacken. Ryan slog till honom på armen och gjorde sedan en gest att jag skulle fortsätta.
"Asså, det med min mamma har alltid varit ganska komplicerat och det är en ganska lång historia" Sa jag och hoppades inte på att någon av dom skulle säga "Vi har tid". Men tydligen så var Ryan tvungen att göra det.
"Tydligen har vi det" Tycktes jag höra Justin mumla, men jag kan ju inbillat mig.
"Okej" Sa jag och andades in djupt. Jag tog fram ett gammalt kort på mig och mamma när jag var 13 på golvet framför Ryan och Chaz.
 
Jag började med att berätta att min mamma var alkoholist. Hon hade blivit det vid en.. tuff tid för hela vår familj. Jag berättade aldrig vilken tuff tid, det kunde dom få redan på någon annan gång.
Det hade hänt något i vår familj och för att dämpa sorgen började hon dricka. Vi försökte få henne att sluta men det blev bara värre. Hon slutade äta, började dricka mer, tog tabletter, hon var helt enkelt på väg att ta livet av sig.Tillslut blev det för mycket för pappa och mina bröder så att dom flyttade hit, till Stratford. Pappa var så arg och besviken på mamma att han inte ens ville vara i samma land som henne. Men jag stannade kvar. Jag var bara 13 när pappa, Antonio och Luca flyttade från Texas. Jag stannade hos mamma i ungefär två år för att försöka få in henne på rehab men hon vägrade. Pågrund av mamma sänktes mina betyg och mina vänner slutade va med mig. I bland när mamma var riktigt full slog hon mig, och i bland var det omöjligt att få henne att sluta. Efter några timmar kom hon alltid tillbaka till mig och bad om förlåtelse. Allt det pågick i nästan två år och tillslut klarade jag inte av det mer. Jag ringde till pappa som jag nästan hade brutit kontakten med och vi fick in mamma på rehab. Efter det flyttade jag till Stratford. Efter två år med min alkoholiserade mamma hade jag jätte svårt att lite på människor, och jätte svårt att närma mig dom.
Men på något sätt var det inte alls svårt med Chaz ock Ryan. Dom blev de ända vännerna jag hade här.
När mamma ringde till mig igår hade hon sagt att hon skulle släppas från Rehaben om några veckor och hon var tvungen att ha någon som såg efter henne. Hon vägrade att ha en assistent som kom och såg till henne varje dag och då fanns det inget annat alternativ än någon från hennes släkt. Eftersom att min mormor och morfar är döda, och lika så resten av hennes släkt så finns det bara jag och min familj kvar. Men hon vägrade också att få hjälp av min pappa och mina bröder som enligt mamma "övergav henne när hon behövde dom som mest". Så då var det bara jag kvar.
 
Chaz, Ryan, till och med Justin satt och såg ledset på mig.
"Herregud Lucy" Viskade Chaz.
"Varför har du aldrig berättat det här för oss ?" Sa Ryan och såg oroligt på mig när jag satte mig en meter ifrån dom på golvet.
"Ni har aldrig frågat" Sa jag och försökte lätta upp stämingen inne i Chaz rum, men det gick inte så bra.
"Så, ska du åka tillbaka till din mamma ?" Sa Chaz tyst och såg ner i golvet.
"Jag vet inte... Jag är rädd att det ska bli som dom två åren" Plötsligt rann det ner en tår längs min kind. Jag torkade snabbt bort den för att ingen skulle se men såklart gjorde Chaz ovh Ryan det. Dom reste sig från Chaz säng och satte sig på huk framför mig.
"Vi kommer inte låta det hända" Sa Ryan lugnt.
"Pinky swear ?" Sa jag och log ett barnsligt leende.
"Pinky swear !" Sa Chaz och Ryan samtidigt. Vi krokade våra pekfingrar och sedan gick båda två ner för att Chaz mamma ville de något och lämnade mig och Justin ensama.
 
Justin's Perspektiv:
 
Efter att Chaz och Ryan hade gått blev det helt tyst. Det Lucy berättade om sin mamma var.. rörande. Men det förklarade varför hon hade varit så resarverad när jag träffade henne. Och jag kände mig verkligen dum för att jag hade varit så kylig mot henne i kväll. Chaz och Ryan hade sagt att hon var blyg men jag trodde inte att det var så illa.
"Du, jag är ledsen för det om din mamma och för att jag har varit så kylig mot dig i kväll" sa jag för att bryta tystnaden. Hon hade innan kollat ner i sina händer men såg nu upp på mig med tårar i hennes vackra ögon.
"Ehm, det är okej" sa hon snabbt och såg ner på sina händer igen.
"Säkert ?" Sa jag och ställde mig upp. Jag gick fram till henne och satte mig framför henne.
"Ja, helt säker" Sa hon utan att kolla upp.
"Vad sägs som att vi börjar om ?" Sa jag och log. Hon såg upp på mig igen och nickade. Jag sträckte fram min hand mot henne och hon tog tag i den.
"Jag heter Justin" Sa jag och skakade våra händer.
"Jag heter Lucy" Sa hon och log.
_________________________________________________________________
Ett långt kapitel ! Jag hade lite tid över ändå ;p 
Vad handlar den där "tuffa-tiden" om då ? ;o
 
kommentera :)

Postat av: Donna

Jätte braaaaa !!!:D Meeer !;)

2012-07-01 @ 16:54:50
Postat av: Emelie

Sjukt bra!!! <3
Mer :D

2012-07-03 @ 22:59:36
URL: http://bieberrstorys.blogg.se
Postat av: Emelie

Sjukt bra!!! <3
Mer :D <3

2012-07-03 @ 23:00:40
URL: http://bieberrstorys.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback