Part 11: I'm not so sure

Last Chapter:
 
"Vad är det papà ?" Viskade jag försiktigt och hans blick vändes hastigt mot mig, han hade tydligen inte sett mig komma in. Han flyttade hemtelefonen från sitt vänstra öra och han gick mot mig.
"Din mamma vill prata med dig" Sa han surt och la hemtelefonen i min hand. Motvilligt flyttade jag telefonen till mitt öra och så fort jag hörde mammas ljusa, raspiga stämma for en rysning igenom mig.
 
Dåliga bilder, jag vet.. Och ignorera pilarna som är ovanför Justin's morföräldrar ;p
 
Justin's Perspektiv:
 
"Hon gillar inte mig" sa jag till Chaz och Ryan så fort Lucy var utom synhåll.
"Det vet du inte" sa Chaz och vände huvudet mot mig.
"Hon är bara blyg ! Det har hon alltid varit" Sa Ryan som nu också hade vänt sitt huvud mot mig. Jag suckade bara och sedan pratade vi inte mer om det. Jag förstod inte varför Ryan och Chaz ville att jag skulle träffa Lucy. Visst hon verkade som en snäll tjej men hon verkade inte gilla mig heller. Ryan släppte av mig hos min mormor och morfar, när jag var kom innanför dörren möttes jag direkt av Sammy, min hund.
"Hej, Sammy !" sa jag med bebisröst och klappade honom lite innan mamma kom ut i hallen från vardagsrummet.
 
"Var har du varit ?" Var det första mamma sa till mig. Hennes röst lät sträng och arg, detta skulle inte bli kul.
"Jag vet mamma, jag skulle varit hemma vid sju" Suckade jag och försökte ta mig förbi henne så att jag kunde gå upp till mitt rum som jag hade här hos mormor och morfar men hon tog tag i min arm för att stoppa mig.
"Och varför kommer du då hem vid halv åtta ?" Sa hon och släppte mig inte med blicken.
"Har du gjort något nytt med ditt hår ?" Sa jag och log, vad som helst för att ta mig ut ur detta.
"Justin, inte nu ! Jag är väldigt trött" Suckade hon och gäspade.
"Jag glömde tiden" mumlade jag och såg ner på mina bara fötter. Jag var beredd på ett långt tal som "Bara för att du är känd nu betyder inte det att du får göra som du vill" men i stället släppte hon bara min arm och gick mot trappan.
"Låt det inte hända igen" sa hon trött innan hon gick med tunga steg upp för trappan. Jag tyckte synd om mamma ibland. Hon fick stå ut med alla sjuka saker jag gjorde, hon följde med mig överallt, hon såg till att jag "skötte" mig - vilket tydligen kunde vara jobbigt i bland - men ändå så log hon hela tiden och låtsades som jag inte alls var jobbig när jag blev lite hyper. Jag älskade verkligen min mamma, jag hade inte kunnat leva utan henne.
Jag gick in mot vardagsrummet där mormor och morfar satt och kollade på tv.
"Hej gubben, har du haft trevligt med dina vänner ?" Sa mormor och log mot mig. Hon klappade på platsen bredvid henne i den fyrsitsiga, mörbruna soffa och jag satte mig där.
"Ja, det har jag alltid" sa jag och lutade mig bak i den mjuka soffan. Min morfar började skratta lite och reste sig från förtöljden mittemot som han hade suttit i och satte sig bredvid mig i soffan.
"Åh, jag kommer ihåg alla upptåg ni pojkar hade för er när ni var små" skrattade morfar och jag log lite åt en massa minnen av saker jag och mina vänner hade gjort.
"Är du hungrig gubben ?" sa mormor plötsligt och sänkte volymen på tvn, det visades någon dokumentär om tonåringar tror jag.
"Nej, jag har redan ätit" sa jag och slängde upp mina fötter på träbordet som var framför soffan. Mormor kollade strängt på mig och jag tog genast ner dom igen.
"Vart åt ni ?" Sa mormor, hon var väldigt noga med vad jag åt.
"På den "nya" resturangen Francescos, tror jag den heter" Ett litet leende spred sig plötsligt på mormors läppar.
"Åh, ägarn är så trevlig där !" Sa hon förtjust och slog ihop med händerna.
"Och hans dotter är väldigt rar också" sa hon, fortfarande förtjust.
"Rar, men blyg" tillad morfar. Jag nickade bara och ställde mig sedan upp.
"Okej, men jag går upp till mitt rum, godnatt" sa jag och gäspade lite. Klockan var inte mycket men jag var ändå jätte trött.
"Godnatt" sa de samtidigt och jag gav båda vars en kram innan jag gick med hasande steg upp till mitt rum.
När jag kom in i mitt rum klädde jag av mig, släckte lampan och kröp ner i den lilla sängen.
Jag berättade aldrig för mormor och morfar att jag hade träffat Lucy för att då hade de bara frågat ut mig och det orkade jag inte med just nu.
Lucy kanske var blyg men jag kunde inte bara släppa tanken om att hon inte gillade mig. Ryan och Chaz sa att vi skulle vara perfekta för varandra, men jag var inte så säker.
______________________________________________________________________________
Kort, jag vet, förlåt ! Men nu fick ni ett kapitel med bara Justin's perspektiv ! :)
 
Kommentera :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback