Part 23: Another Secret Part 2

Last Chapter:
 
"Lucy Rossi" Hörde jag en mörkt, skarp röst säga. Längre in i rummet vid en läskautomat stod en mörkhyad, lång man i polis kostym. Jag nickade mot honom som en gest att han skulle fortsätta.
"Du kan komma in nu" Sa han och öppnade en svart dörr bakom honom. Jag nickade nervöst och började gå till honom. Bakom mig hörde jag hur killarna reste sig och följde efter mig. När den svarta dörren stängdes bakom mig kände jag hur paniken växte. Nu var jag tvungen att göra det, det fanns ingen återvändo.
 
-
 
Jag stod framför en stor grå dörr. Två poliser stod bredvid. En lång, vithyad och den mörkhyade polisen, som tydligen hette Franklin, såg allvarligt på mig.
"Är du säker på att du vill göra detta ?" Jag nickade och sedan öppnade han dörren och gick in i rummet. Jag tog ett steg framåt och vände mig sedan om mot killarna. De såg på mig med blickar som jag inte kunde tyda. Det var som en blandning mellan orolig, rädd, förvirrad, förvånad och arg. Alla på en gång. David nickade mot rummet som en gest att jag skulle gå in, så jag tog ett steg över trösklen och sedan hörde jag hur dörren stängdes hårt bakom mig. Rummet var litet och grått. Inte en ända möbel fanns här, förutom en. En silvrig metal bår stod i mitten av rummet men ett vitt lakan över något. En ilning av nervositet, skräck och panik for genom min kropp och för en sekund ville jag inget annat än att springa tillbaka hem, gömma mig under täcket och gråta mig till söms. Men jag kunde inte, även hur mycket jag ville så kunde jag bara inte. Jag tog några steg närmare båren och såg på Franklin.
"Vill du att jag ska vänta någon minut ?" Frågade han mig. Han såg på mig med en medlidsam blick. Inte en sådan fakead, utan en äkta.
"Nej. Jag vill bara få det gjort" Sa jag och skakade på huvudet. Han nickade och tog sedan tag i yttersta hörnet på det vita lakanet. Varje sekund kändes som en timme. Som att se en film i slowmotion. Det gick alldeles för sakta. Ett kritvitt ansikte uppenbarade sig och jag hoppade till. Det kritvita ansiktet, de öppnade ögonen, det livlösa bruna håret som hängde ner. Det såg ut som i en skräckfilm. Franklin drog ner lakandet till nyckelbenen och sedan rättade han till det så att det låg jämnt. Jag granskade hennes ansikte. Det det liknade henne men ändå inte.
"Är det hon ?" Frågade Franklin efter ett tag. Jag såg upp på honom och skakade sedan på huvudet. Det kunde inte vara hon.
"Finns det inga till exempel födelsemärken, ärr eller något liknade som kan hjälpa dig att indentifiera liket ?" Sa han. Jag rös till när han sa "liket". Jag gillade inte det ordet. Jag avbröt mina tankar och tänkte sedan på hans fråga.
"Jo, det finns det" Viskade jag. Han nickade åt mig och gjorde sedan en gest med handen mot "liket". Jag tog yttligare några steg framåt och tillslut stod jag inte mer än någon centimeter från båren. Jag förde försiktigt min hand mot hennes ansikte och drog bort hennes bruna lugg från pannan. Först såg jag ingenting men när jag kollade närmare såg jag vad jag letade efter. Arg, förtvivlad, förkrossad och framför allt oförstårnde kände jag mig just nu. Det kunde inte vara sant ! Det bara kunde inte. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag ville inte gråta inför en polis.
"Det är hon" Viskade jag.
"Är du säker ?" Jag nickade mot honom medans jag såg ner på mina skor. Om jag tittade upp var jag 100 % säker på att jag skulle börja stor böla.
"Okej, då är du fri från att gå." Sa han och jag kunde se ur ögonvrån att han nickade mot dörren. Snabbt vände jag mig om och gick direkt till dörren. Jag ville inte vara kvar i detta rummet en sekund till, det var hemskt. Jag tryckte ner handtaget och gick sedan ut ur det hemska rummet.
David, Ryan och Justin stod på en rad lutade längs en lång vägg och såg ut i ingenstans. När den gråa dörren gav ifrån sig en hög smäll bakom mig vändes deras blickar mot mig. David var den första som kom fram till mig.
"Var det hon ?" Jag såg hur Ryan och Justin utbytte en förvirrad blick. Jag såg upp på David och nickade. För en sekund sedan hade han haft en liten gnista hopp i ögonen men den släcktes direkt.
"Nej" Försökte han intala sig själv och skakade på huvudet. Jag nickade och kunde inte hålla tårarna inne längre.
 
 
Jag knep ihop ögonen och kände hur tår för tår sakta rann längs mina kinder. Jag kände mig så patetisk. Jag stod framför David, Ryan och framför allt Justin och grät. Det var ju inte så att dom inte hade sett mig gråta förut men det kändes annorlunda nu. Ingen av dom hade rört sig ur fläcken. De bara stod och såg förvirrat på mig, det fick mig att känna mig mer patetisk. Plötsligt omfamnades jag av två armar. Vem det var som kramade mig visste jag inte, inte för att jag brydde mig just nu utan jag kramade bara vem det nu var tillbaka.
.
Vi satt i Ryans bil påväg till mitt hus. Ingen hade sagt något sedan jag började gråta. Och det hade tydligen varit Justin som hade kramat mig, vilket förvånade mig lite.
"Lucy, jag vet att detta är svårt för dig men vad är det som händer egentligen ?" Sa Ryan plötsligt. Jag såg Stratford flyga förbi utanför bilrutan och vände sedan huvudet sakta mot Ryan som satt i förarsätet.
 
 
"Jag skulle berätta allt när vi kom hem" Mumlade jag och lutade mig sedan mot bilrutan igen. Jag ville helst inte dra samma förklaring två gånger.
.
Bara några minuter senare var vi hemma hos mig. Jag öppnade bildörren och gick ut så snabbt jag kunde. Smällar uppstod när alla stängde sina bildörrar. Med snabba steg gick jag upp mot huset. Det lyste i fönsterna och i köksfönstret såg jag att Diana stod vid spisen och lagade något. Typsikt henne. Jag ignorerade trappstegen och tog ett enda stort kliv upp till dörren istället och gick sedan in i värmen.
"Hej" Skrek jag bittert och tog av mig mina skor. Mason kom ut i hallen med sina oemotståndliga, stora ögon, en tunga som hängde ner för munnen och en viftande svans.
"Hejsan Mason" Log jag och kliade honom bakom örat. Han var nog den ända som kunde göra mig på bra humör just nu. Diana kom ut i hallen förföljd av en glad Sammy. Sammy tassade raka vägen mot Justin som tog upp honom i hans famn. Jag hade helt glömt bort att Diana och Bruce var Justin's morföräldrar.
"Herregud vad du ser ut barn !" Utbrast hon och gick fram till mig. Hon satte sina händer på mina kinder och såg sedan på mig med oroliga öron, sedan gav hon mig en hård kram. Jag hade glömt att ta bort mascaran som hade runnit och mina ögon var säkert fortfarande puffiga och röd aktiga.
"Kom nu, vi ska få i er ungar lite mat och sedan ska du berätta vad som har hänt" Sa hon när hon släppte mig och vinkade sedan mot köket. Detta skulle bli en ännu längre dag.
 
________________________________________________________________________________________
 
Det funkar igen !!! Jag börjar verkligen störa mig på att den håller på så hela tiden ! Men iallafall, tyckte ni att jag var lite elak som lät er vänta ännu mer nu när det funkade igen ? Hahah, det tyckte jaaag ! ^^ Men i alla fall, här är hela Part 2 ! Kommentera så får ni Part 24 snabbare !

Postat av: Emma

Meeer nuuu :D gryymt

2012-09-03 @ 00:32:46
Postat av: Sarah<3

omg. jag bara ääälskar denna novellen!
meeeeer! <3

2012-09-03 @ 07:48:52
URL: http://sarahlovecheer.blogg.se
Postat av: amanda

jätte bra.. lungt den bästa och då menar jag verkligen BÄSTA novellen jag läst :)

2012-09-03 @ 15:10:06
Postat av: mimmi

MEEERRRR

2012-09-03 @ 16:08:11
Postat av: Emelie

Jätte bra! <3

2012-09-03 @ 21:38:28
URL: http://bieberrstorys.blogg.se
Postat av: Liza

MEEEEER!! :D <3

2012-09-04 @ 11:19:10
URL: http://swaag.bloggplatsen.se
Postat av: Emilia

Meeeer

2012-09-04 @ 18:46:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback