Så, jag har fått en ny data. WIIIE. Så förhoppningsvis kommer min data inte börja dumma sig helt random och stänga av medans jag skriver :)

Btw, jag ska börja på Part 63 nu och det kommer antagligen 11/12 ikväll.

 

Svar på fråga: 

 

-

 

Jag vände mig om i sängen och tryckte på min iPhone. 05.37 visade den. Jag suckade innan jag vände mig om igen för att försöka sova men det var omöjligt. Efter Justins och Matts slagsmål så körde Kenny mig, Ryan, Chaz och Justin direkt till mina morföräldrars gård igen. Klockan var nästan tolv när vi kom hem och sedan dess har jag försökt somna men nej, sömnen ville aldrig komma. Det kändes äckligt att ligga i sängen, det var alldeles för varm och kvavt, det kändes som att mitt vita lakan klistrade sig fast vid min kropp och jag var klarvaken. Det kvittade hur jag vred och vände mig, det gick fortfarande inte att sova. Trots att värmen var en stor orsak till varför jag inte kunde sova så var jag säker på att hela den där Matt-grejen spelade en stor roll också. Jag satte mig frustrerat upp och drog min hand genom håret. En svag huvudvärk uppstod när jag satte mig upp och det kändes svårt att andas pågrund av den kvava luften. Jag kunde inte stanna i sängen längre, jag var alldeles för rastlös. Jag slängde mina ben över sängkanten så att mina fötter träffade golvet med en hård duns. Jag gick över mot dörren och drog på mig en stor grå tjocktröja över mitt linne och mina shorts som jag sov i. Försiktigt så öppnade jag dörren innan jag smög ner till ladans nedervåning och gick in till det lilla köket. Jag hällde upp ett glas vatten och lutade mig mot vasken. Från fönstret i köket hade man perfekt utsikt över den lilla delen av ängen som låg på mormor och morfars gård, grönt gräs som sträckte sig långt och vid slutet av ängen såg man ett halvt orange gult klot som vi kallade solen. Det verkade inte som mycket men det var ändå en väldigt vacker syn.

"Vad gör du uppe?" Jag vände mig hastigt om vid det plötsliga ljudet och kände hur min puls ökade lite. När jag såg en yrvaken Antonio framför mig så slappnade jag av.

"Jag kunde inte sova" Antonio nickade och kliade sig bakom nacken. Han hade på sig sina svarta basketshorts som han alltid sov i och en vit t-shirt, hans svarta hår stod åt alla håll och hans ögon var bara halv öppna. Jag är förvånad över att han inte hade trillat ihop på golvet än.

"Vad gör du uppe då?"

"Jag hörde att någon var uppe så jag gick för att kolla vem det var" Jag nickade och ställde ner det tomma glaset på diskbänken. Antonio såg konstigt på mig, han såg på mig med en av hans typiska "jag-ser-genom-din-själ" blick.

"Varför kunde du inte sova?" Frågade han i en låg ton, precis som att han inte ville att någon annan skulle höra.

Mina ögonbryn föll ihop till ett oförstående "V". "Jag vet inte" Muttrade jag och ryckte på axlarna.

Antonio rätade på ryggen medans han satte armarna i kors och höjde på ögonbrynen, som ett tecken på att han inte trodde mig.

"Det är något du inte berättar för mig" Hans ögon smalnade och det såg ut som att han granskade mig, som om att han letade efter någon förklaring.

Eftersom att klockan nästan var sex på morgonen så orkade jag inte gå in på ett argument om att jag döljde något för honom eller inte, istället så suckade jag och gned mina fingrar i cirkulära rörelser vid mina tinningar.

"Det är komplicerat" Mumlade jag efter en stunds tänkande på något passande att säga "Och en lång historia"

Antonio nickade och pressade ihop sina läppar "Om vad det än är som tynger dig är en så komplicerad och lång historia..." Han la en arm om mina axlar och började leda mig ut ur köket "Så tycker jag att vi tar en lång promenad så du kan berätta allt"

 

-

 

Antonio slog till ett träd medans han morrade en massa svordomar.

"Sluta, du kommer skada din hand!" Utbrast jag för säkert tionde gången. Han gjorde som jag sa och började började gå av och an längs trädet istället, själv stod jag och förbannade mig själv över att jag berättade om Matt.

Antonio mumlade något ohörbart och drog frustrerat sin hand genom hans svarta kortklippta hår.

"Sluta Antonio, du behöver inte göra en så stor sak av det, jag m-"

"Inte göra en så stor sak av det?" Han stannade upp och gick över till mig "Du tycker inte att jag ska göra en så stor sak av att den där idioten Matt försökte sig på dig?! Tänk om du inte hade kommit därifrån, vad tror du då hade hänt?" Väste han och slog ut med armarna. Jag såg stumt på honom och visste inte vad jag skulle säga, orden hade fastnat i halsen. Antonio såg stelt och frågandes på mig, desperat efter svar, medans han drog in arga andetag som fick hans bröstkorg att stiga.

Jag såg tomt på honom och svalde hårt. Vi båda visste vad som skulle hänt men ingen av oss ville säga det.

Efter en lång stund av tystnad så vek jag undan från hans blick "Vi borde nog gå hem igen så att inte mormor och morfar får panik när de vaknar" Mumlade jag med blicken på mina fötter som var klädda i ett par vita låga converse. 

Antonio nickade "Okej" Sa han hest och la en hand på min rygg. Jag lutade mitt huvud mot hans axel medans vi gick i tystnad på den smala grus vägen vid ängen. Klockan var nästan sju på morgonen nu, solen lyste stark på himlen och droppar från nattens fukt såg ut som glitter på ängens höga gräs. Det var detta som fick mig att sakna mormor och morfars gård i Texas - de vackra utsikterna, att man kunde ta en promenad klockan sex på morgonen i sin pyjamas utan att någon brydde sig och allt med lantis livet. Jag menar det fanns ingen traffik och de närmaste grannarna vi hade bodde någon mil bort så man hade kunnat springa runt naken runt huset och ingen hade brytt sig alls. Allt var så bra på landet.

"Vi borde komma hit oftare, tycker inte du det?" Frågade jag Antonio för att försöka bryta tystnaden. Istället för att svara mig muttrade han något tyst. Jag såg frågandes upp på honom. Hans käke var spänd och hans blick stirrade intesivt ut i tomma intet.

"Antonio?" Jag ställde mig framför honom med armarna i kors. Han stannade och det såg precis ut som om att han hade vaknat upp ur väldigt djupa tankar.

"Vad är det?"

Han rynkade på ögonbrynen "Inget". Jag lade huvudet på sned och höjde ögonbrynen.

Antonio suckade och spände käkarna igen "Om jag någonsin träffar den där Matt killen så kommer jag slå ihjäl honom"

Jag himlade med ögonen och kände ett sting av irritation "Sluta tänka på det nu!"

Antonio var påväg att protestera men jag gav honom en varnande blick. Han förstod nog - äntligen - att jag inte ville prata om det så han nickade bara som en gest att han gav upp.

"Okej, jag slutar"

"Tack, och du hade faktiskt inte behövt slå ihjäl honom. Han har redan fått sin omgång"

"Va?" Han stannade "Slog du till honom?"

Jag nickade med ett svagt flin "Mhm, jag gav honom en riktigt smäll på käften" Antonio gav mig en imponerad blick "Fast det var ingenting jämfört med vad Justin gjorde"

"Justin? Vad har jag missat egentligen?" 

"Så fort jag hade berättat allt för honom så gick han direkt för att slå ner Matt. Det var ganska svårt att få bort dom från varandra sen"

Det såg inte ut som att han trodde mig. Misstro speglades i hans ögon och det såg ut som att han granskade mig efter något tecken på att jag skojade.

"Hah" Fick han ur sig när han insåg att jag var seriös och putade godkännande med underläppen.

"Jag gillar den killen lite mer nu" Jag skrattade och lade min hand över pannan. Antonio lade sin arm om mina axlar och vi började gå tillbaka ner mot huset igen. 

"Så... När vi ändå är inne på ämnet Justin, hur är det mellan er två?"

"Ehm, bra antar jag"

"Han har inte försökt något? Du vet-"

"Antonio!" Avbröt jag och såg upp på honom med rynkade ögonbryn "Vad försöker du säga?" 

"Jo, jag undrar bara om ni har, du vet, gjort det" Sa han med ett oskyldigt flin.

Jag spärrade upp ögonen och skakade äcklat på huvudet "Sluta, jag tänker inte ha denna konversationen med dig!"

"Så ni har gjort det?!" Utbrast han, bara för att retas. Såklart.

Jag skrattade och satte mina händer framför ansiktet pågrund den plötsliga pinsamma stämningen.

 

 

"Sluta, nej. Jag tänker inte prata om detta med dig"

Han drog in mig i en kram och jag kunde riktigt känna hur hans flin blev större.

"Jag försöker bara se efter dig, lillsyrran"

"Okej, vad gulligt. Du kan se efter mig genom att aldrig fråga mig något sånt igen"

Han skrattade lågt "Visst, jag kommer aldrig fråga dig igen"

"Bra"

___________________________________________________________________________________________

Wow, okej detta kapitlet sög ju inte alls (skrivit med väldigt mycket ironi) och jag vet inte hur många gånger jag kan be om ursäkt för min rent ut sagt skit kassa uppdatering. Ärligt talat så förstår jag inte varför vissa fortfarande läser.

 

I alla fall, till er som faktiskt står ut med min jätte dåliga uppdatering och kommentera, fortsätter att kolla in på min blogg osv, vill jag bara säga "tack". Ni är anledningen till att jag ens fortsätter med bloggen och till att jag försöker få upp kapitel så ofta som möjligt (även om inte det funkar så bra), iaf jag älskar att skriva på bloggen och tack vare er så får jag lusten till att fortsätta. Tack så mycket igen och jag älskar er faktiskt!