Part 38: A Month Later.
Last Chapter:
"Förlåt Justin men jag klarar bara inte av det här" Sa jag panikslaget, drog av mig Justin's jacka och slängde den mot honom för att sedan ta skorna och klättra ner för stegen.
Innan jag sprang ut ur den mörka skogen ensam, vände jag mig snabbt om och såg Justin så framför stegen. Han såg förkrossad ut. Vad hade jag gjort ?
Trots skuldkänslorna sprang jag ut ur skogen och jag var på gränsen till att börja gråta.
Nej, vad hade jag gjort ?! Hur kunde jag säga så till Justin ?
Såklart jag gillade honom ! Jag var kanske till och med kär i honom.
Men nu hade jag sumpat det... Han skulle aldrig förlåta mig för att jag nästan rent ut sagt sa att han inte betydde något för mig, vilket han gjorde.
Frustrerat drog jag fingrarna igenom mitt hår och sparkade argt på en sten. Hur kunde jag vara så dum ?! Så klart hon inte gillade mig !
Hur kunde jag ens tänka på att försöka kyssa henne - igen ? Det var ju uppenbart att hon inte ville.
Ångest, ilska, besvikelse, förvirring och en massa andra känslor kom till mig samtidigt och jag visste inte om jag ville sätta mig ner och gråta eller skratta. Allt blev plötsligt så mycket mer komplicerat. Jag visste inte vad jag ville.
Efter att jag hade gått fram och tillbaka grubblandes över det som hänt på mindre än tio minuter, satte jag mig ner mot trädet och lutade huvudet mot den tjocka stammen. Jag lät ögonlocken falla för ögonen och försökte tänka på något annat, som inte gick så bra. Allt jag kunde tänka på var Lucy.
Lucy som hade sagt att hennes första kyss skulle vara med någon speciell. Så jag var inte speciell, jag var bara vilken människa som helst för henne.
-
"Justin ?!"
Häftigt ryckte jag till när jag hörde mitt namn ropas. Jag vred på huvudet hastigt från höger till vänster men såg knappt något eftersom att skogen var väldigt mörk. Det var knappt att man kunde urskilja träden.
Försiktigt satte jag mina händer mot den löviga marken och tryckte sedan ifrån så att jag kunde ställa mig upp.
Vingligt ställde jag mig på fötter och kände en svag dunkande smärta i mitt huvud. Jag måste somnat - tänkte jag när mina ögon försökte vänja sig vid mörkret. Det var mycket ljusare innan så jag måste somnat.
Jag hörde mitt namn ropas igen, närmre denna gången, och försökte följa riktningen ropet kom ifrån medans jag ropade tillbaka till vem det nu var som kallade på mig.
Jag gick på den knappt synbara stigen som ledde en ut ur skogen och krockade plötsligt med någon.
Min rygg träffade marken hårt och i den här situationen ville jag bara ställa mig upp och skrika på den jag krockat med. Men istället låg jag kvar på marken och stönade av smärtan som hade börjat uppstå i ryggen.
"Justin ? Är du okej ?!"
Nu kände jag igen rösten. Det var Ryan.
Han stod lutad över mig med oroliga ögon och stäckte ut sin hand för att dra upp mig från marken.
"Jag är okej" Sa jag och borstade av smutsen som fastnat på mina kläder. Ryan sökte letandes med hans blick bakom mig och rynkade sedan sina ögonbryn.
"Ehm, vart är Lucy ?" Frågade han skeptiskt och säg på mig med höjda ögonbryn.
Lucy. Jag hade nästan glömt bort allt det som hade hänt.
"Jag vet inte" Muttrade jag och försökte gå förbi Ryan men han tog ett hårt tag om min arm och stirrade seriöst på mig.
"Vad menar du med "Vet inte" ?" Hans ansiktsuttryck var väldigt seriöst och han såg nästan arg ut. Det var inte ofta Ryan blev arg på mig, det hade bara hänt några få gånger så jag blev faktiskt lite förvånad.
"Jag menar att jag vet inte, hon sprang hem och kan du släppa mig, det där gör ont bro !" Jag drog bort min arm och gned försiktigt min hand om min arm. Det var ett jäkla hårt grepp han höll.
"Va ?! Varför sprang hon hem ? Vad hände ?" På något sätt lät Ryan hotfull och det störde mig. Han hade aldrig bettet sig såhär mot mig förut, men jag kunde ju förstå att han brydde sig om Lucy.
Jag suckade högt och tittade ner i marken. Vad skulle jag säga egentligen ?
"Jag försökte kyssa henne" Sa jag motvilligt och fortsatte att titta ner i marken. Ska jag vara ärlig så skämdes jag faktiskt lite, men samtidigt var jag ganska sårad över det hon sa. Fast hon var ju faktiskt ganska förvirrad, kanske hon inte menade det ?
När Ryan inte hade sagt något på en stund skakade jag bort mina tankar och tittade upp. Ryan stod med ett fånigt leende på läpparna och stirrade läskigt på mig.
"Jag visste att du gillade henne !" Utbrast han och petade på mig överallt.
"Ja, men tydligen så gillar hon inte mig" Mumlade jag surt när Ryan hade slutat peta på mig och gick för att ringa Chaz.
"Va ?" Vad jag inte hade märkt var att Ryan hade slutat prata med Chaz så han hade hört det jag sagt. Fan. Varför kunde jag inte bara tänka efter någon gång.
Motvilligt började jag berätta allt som hänt denna kvällen med början från dansen med Lily till slutet med när Lucy sprang härifrån och lämnade mig ensam med de ord hon sagt.
EN MÅNAD SENARE:
Otåligt satt jag i soffan och väntade på att Chaz skulle svara mig. Jag hade smsat honom och frågat om han och Ryan kunde komma hit för att jag hade något viktigt att berätta. Vilket jag faktiskt hade. Under den senaste månaden hade jag inte gjort någonting mer än att ligga och deppa i min säng och tänka på vilket misstag jag begått. Antonio och Luca hade försökt få ut mig för många gånger men tillslut gav de upp.
De levde livet - som alltid på sommarloven - medans jag knappt hade gått ut utanför dörren på en månad.
Men nu var jag faktiskt tvungen att göra något. Så här satt jag och väntade otåligt på ett sms som jag hade gett upp hoppet på att det faktiskt skulle komma.
Jag hoppade säkert en meter upp i luften när jag skrämdes av att Pappa och Luca slängde upp ytterdörren och kom in skrikandes med matkassar i händerna.
"LUCY DU HAR BESÖK !" Skrek Luca över hela huset även om vardagsrummet och hallen inte var så långt ifrån varandra.
"Sluta skrika" Sa jag medans jag gick ut i hallen och fick se Ryan och Chaz stå där. De vinkade åt mig och gav mig osäkra leenden.
"Tack och lov ni kom !" Utbrast jag lättat och kastade mig på dom. Jag hade inte sett dom på en månad ! De hade varit helt försvunna. De hade nog inte ens hunnit reagera innan jag drog med dom upp till mitt rum och låste dörren, för säkerhets skull. Jag ville inte att någon förutom Ryan och Chaz skulle höra detta.
"Hej..?" Sa Chaz osäkert medans han stod bredvid Ryan i mitten av mitt lilla rum och visste inte riktigt vad de skulle göra. Jag kunde ju förstå dom. Vi hade inte setts på en månad och helt plötsligt drar jag upp dom till mitt rum och låser dörren, jag hade också varit förvirrad.
"Heh, hej. Okej, jag vet att vi inte har setts på en typ en månad men jag måste verkligen prata med er och jag ska bara gå rakt på sak för att jag vet inte hur länge jag kan hålla detta för mig själv längre..." Jag avbröt mig själv för att jag visste inte riktigt hur jag skulle säga det. Detta var svårt att erkänna. Speciellt för mig. Ryan nickade åt mig som en gest att jag skulle fortsätta och jag ångrade nästan att jag hade smsat Chaz. Och det var inte bara det att jag var tvungen att säga det jag skulle säga nu eftersom att de redan var här utan de verkade också så sura på mig. Vad hade jag nu gjort ?
"Jo, ehm... Jag typ.." Stammandes försökte jag få fram något men det kom aldrig fram. Varför skulle detta vara så svårt ?!
"Lucy, kan du inte bara komma till saken ?!" Utbrast Ryan så snällt han kunde men man märkte att han blev lite irriterad. Ryan och Chaz stod med armarna i kors framför mig och gav mig otåliga blickar. Okej, jag var tvungen att säga det nu. Hur svårt kunde det vara egentligen ? Jag drog in ett djup andetag och spelade upp orden jag skulle säga i huvudet.
"Okej, jag gillar Justin mer än en vän. Jag gillar honom väldigt, väldigt mycket" Jag andades ut och väntade på Ryan's och Chaz reaktioner.
Det kändes skönt att äntligen ha sagt det högt. För att jag gillade verkligen Justin, jag hade aldrig känt så för någon i hela mitt liv innan.
__________________________________________________________________________________________
Yup, nu är det officielt. Lucy gillar Justin ! Men förlåt för att ni har fått vänta :/
Och nästa kapitel kommer inte förens i helgen.
KOMMENTERA FÖR MERA !
Postat av: Alexandra
Super bra kapitel :D MERA!!!
Postat av: Jossi
Men nej.. Du kan ju inte bara sluta så där mitt i allt.. Jag vill ju läsa mer..
Ps: det var ett jätte bra och spännande kapitel, men jag vill läsa mer nuuuuuu :)
Postat av: lina
bra! kan inte vänta tills näst!;)
Postat av: Emelie
Jätte bra! <3
Trackback
