shortstoriesbyme -

Part 44: You never had your first kiss yet, huh ?

Last Chapter:

Jag drog mina fingrar längs strängarna på gitarren och sjöng de påhittade texterna högt. Det fanns ändå inte direkt någon i närheten, än. Svala vindar träffade mig i ansiktet och gjorde så att löven ovanför mig prasslade. En nervös ilning sköts genom min ryggrad när jag började höra häst hovar. Jag slutade spela och tittade upp mot himlen från ängen jag satt på. Den hade blivit väldigt mörk, det skulle säkert snart bli oväder.

Ljudet av hästhovar blev bara högre och högre. Lucy måste fortfarande vara på asfalten som inte var långt ifrån ängen. Jag kunde höra hur hon pratade med hästen i hennes bebisröst, så som man alltid pratade med djur. Kalla vindar hade börjat blåsa runt ängen. Jag drog mina händer längs mina armar för att värma mig, vilket inte hjälpte så mycket när allt man hade på mig var en tunn blå t-shirt.

Ljudet av hästhovar hade slutat och jag hörde Lucy's röst inte alls långt ifrån.

"Mormor ljög nog om att det inte skulle bli något oväder tills jag var hemma, huh ?" Jag log för mig själv i med hennes bebisröst.

"Jag ska bara kolla så att staketet fortfarande är uppe som Antonio bad mig att göra" Jag kunde se Lucy, bara några meter ifrån mig, stå med ryggen mot mig och hon spände fast hästens... rep vid en stock ? Jag var inte så bra på det här med hästar, även om jag brukade rida med Caitlin. En nervös ilning for ännu en gång genom min kropp när hon började vända sig om.

Hon vände sig om men hennes blick var fortfarande kvar i marken. Då började jag bli otålig. Jag hade väntat här i nästan två timmar, jag var tvungen att prata med henne.

"Hej" Sa jag högt för att överrösta vinden som hade börjat blåsa starkare. Lucy tittade hastigt upp och när hon såg mig blev hennes ögon stora som bollar. Jag tittade ner i marken för att hålla mig för skratt. När jag insåg att det inte gick så bet jag mig hårt i läppen och tittade upp igen. Hennes ansikte var helt ställt.

Innan jag visste ordet av det hade hon sprungit fram till mig och lagt sina armar om min hals.

"Förlåt mig, Justin. Jag är så,så,så ledsen för vad jag gjorde mot dig ! Jag var bara så förvirrad och jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag ville men jag vet nu, jag-"

"Lucy, Lucy ta det lugnt !" Skrattade jag och flyttade hennes kropp bort från min. Lucy's armar var fortfarande fast kedjade runt min hals, så motvilligt drog jag bort hennes armar.

"Jag är inte arg på dig" Hennes ansikte ändrades från spänt till lättat och hon pustade ut. Jag log svagt och fortsatte sedan.

"Du vet hur jag känner för dig och Ryan och Chaz har berättat hur du känner, men efter allt som har hänt kan vi väl vara vänner ett tag och se vad som händer senare ?" De orden hade jag övat in under hela flygresan. Egentligen ville jag inte ha det så men det var nog för det bästa. Man såg att Lucy försökte dölja sin besvikelse genom att le osäkert, men hon lurade inte mig.

"Visst, det blir bra" Sa hon och gav mig ett falskt leende.

Han ville bara vara vänner. Han märkte säkert min besvikelse, jag döljde den inte så bra direkt.

Men det enda som betydde något var att han var här.

"Vi kanske ska gå hem, en storm är påväg" Man var tvungen att prata högt eftersom att vinden hade bara blivit starkare. Justin nickade som svar och precis när vi skulle börja gå, började det åska, precis ovanför oss.

Jag som var jätte rädd för åska började skrika och jag kände hur jag fick tårar i ögonen. En kalla kåre gick längs min ryggrad och jag fick ännu mer panik när jag såg att Tinky-Winky hade kommit loss och galopperade bort från ängen.

Jag kollade panikslaget på Justin som, tack och lov, såg lite lugnare ut än jag.

"D-det är ingen fara, vi får bara gå lite snabbare hem" Skämtade han och skrattade sedan stelt. Jag stirrade bara panikslaget på honom.

"Hur kan du skoja när det är åska precis ovanför oss ?!" Skrek jag. Justin skulle precis säga något när en blixt slog ner, bara några meter från där vi stod. Jag kände hur paniken steg.

Jag mötte Justin's blick och han visste nog att jag skulle börja skrika vilken sekund som hels för att han la sin hand för min mun och drog mig sedan bakom en skylt som fanns på ängen.

"Lucy, ta det lugnt" Sa Justin och la sina händer på mina axlar. Jag nickade och drog in ett djupt andetag. Justin drog sina tummar längs mina kinder för att torka bort några tårar.

"Har du någon aning om vart vi kan ta vägen ?" Frågade Justin och såg lugnande på mig. Mitt huvud var helt tomt men jag visste att det fanns någon plats som låg bara en minut här ifrån.

Jag nickade som svar på Justin's fråga, tog tag i hans hand och började sedan springa bort från ängen.

"Exakt vad är detta för något egentligen ?" Frågade Justin medans han såg sig omkring förvirrat.

"Det är någon sorts källare typ, man kan kalla det bunker också. Mormor och Morfar har det överallt i "deras" område i fall något som detta skulle hända" Svarade jag medans jag lindade in mig i en filt. Jag satt på en av sängarna i bunkern och såg mig omkring. Jag hade inte varit nere på nästan tio år, men allt såg fortfarande likadant ut. Samma rektangulära stora rum med mörka, långa väggar som var fulla med hyllor. På hyllorna låg en massa mat, leksaker, sängkläder och andra nödvändiga saker. Det fanns inte mycket mer i bunkern mer än tre fler sängar.

"Hur gör man om man behöver gå på toa ?" Frågade Justin plötsligt. Jag skrattade lågt åt hans fråga och pekade sedan mot en dörr som låg i vänstra hörnet. Han nickade och ställde sig sedan framför mig.

"Hur är det ?" Justin såg oroligt ner på mig. Jag suckade och kände fortfarande hur jag skakade.

"Sådär" Mumlade jag och lindade filten tightare om mig. Justin nickade och satte sig sedan bredvid mig i sängen.

"Såå, du har fortfarande inte haft din första kyss ?" Sa han retligt och flinade. Ett generat leende smög sig fram på mina läppar och jag tittade ner på mina händer.

"Nej" Jag sa det så generat och tyst att det nästan var töntigt.

"Varför inte ?"

"Varför blev du så nyfiken nu ?" Snäste jag och försökte byta smtalsämne. "Hur var dina första kyss då ?"

"Bra, antar jag" Justin ryckte på axlarna och lutade sig sedan tillbaka i sängen. Retsamt slog jag till honom på benet med filten.

"Så lätt kommer du inte undan" Sa jag envist och började fråga han en massa frågor.

"Håll bara tyst Lucy" Skrattade Justin efter att jag hade frågat han säkert tjugo frågor. "Nope" Roat fortsatte jag med mina frågor tills han bokstavligen satte sig upp och la sin hand för min mun.

"Varför håller du på såhär ?" Frågade han bryskt. Ett roat leende formades på mina läppar.

"Nyfiken" Jag ryckte på axlarna flinade mot Justin. "Varför ?" Han blängde mot mig medans han satte sig närmare mig.

"Ja, jag har ju ingen aning hur man gör eftersom att jag har aldrig kysst någon" Sa jag dramatiskt och förvånades över hur jag betedde mig.

"Det var ju synd" Sa Justin kort och la sig sedan ner på sängen igen. Jag ställde mig upp och gick bort till den andra sängen.

"Ja, det är det faktiskt" Justin satte sig upp igen och såg frågandes på mig. "Jag har alltid varit på besatt av tanken att ha ett perfekt förhållande, precis som i sagor, och att ha den där perfekta kyssen. Som att kyssas i regnet eller att killen kysser henne bara för att få henne att hålla tyst"

"Jag hade nästan planer på det när du inte ville sluta tjata om hur ledsen du var innan" Skrattade Justin plötsligt. Jag tittade förvånat på honom. En behaglig känsla spred sig i min kropp och jag fick hålla tillbaka leendet.

"Varför gjorde du inte det då ?" Frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste redan svaret på den frågan, men jag frågade ändå.

"Vi skulle vara vänner, eller hur ?" Justin såg bestämt men samtidigt frågandes på mig. Jag nickade och la mig sedan ner i den andra sängen medans jag lyssnade på ljudet från stormen.

________________________________________________________________________________________

Förlåt för att detta blev tråkigt och.. typ konstigt ? Bara jag som tycker det ?

Iaf, jag ska göra bättre i nästa kapitel.

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Part 43: The Meadow.

Last Chapter:

"Hey bro, säkert att du inte ska med ? Planet går om två och en halv timme" Det var ett sms från Chaz. Borta och sömning som jag var tog det en stund för mig att förstå vad det stod. Jag knappade in ett snabbt "Nej" och tittade sen på klockan som nästan var halv fyra på morgonen. Jag kastade ner mobilen bredvid mig och la mig sedan bekvämt på kudden igen. Det är skönt att sova eftersom att man glömer bort allt för en liten stund.

Sakta öppnade jag ögonen och tittade runt i det dunkna rummet. Mina persienner var nerdragna, något de inte brukade vara, Jag drog säkert ner dom igår utan att tänka på det.

Jag rullade över på andra sidan av sängen och tog tag i min mobil, som visade 9.02 AM. Ryan och Chaz var säkert redan på väg till Texas nu. Jag hade gärna lagt mig ner på kudden igen och somnat om men på något sätt kunde jag inte. Istället drog jag av mig min hel svettiga t-shirt och kastade den mot tvättkorgen, men missade. Suckandes la jag mig ner på sängen igen och blundade.

När jag hörde ett högt harkel spärrade jag upp ögonen och kände en ilning av panik genom kroppen. När jag såg att mamma stod vid min säng ersattes paniken av lättnad.

"Du får inte skrämmas sådär" Mumlade jag och satte mig upp. Mamma svarade inte utan satte sig på sängen nere vid mina fötter och såg på mig med den blicken som nästan kunde se genom min själ. Med andra ord, jag kunde inte dölja något för mamma när hon såg på mig sådär.

"Justin, vad hände igår ?" Frågade hon mjukt. Jag ville snäsa någon smidig kommentar åt henne men hon hade fortfarande den där oskyldiga blicken, så jag kunde inte.

"Jag vet inte, jag ville inte bara prata om Lucy" Muttrade jag och stirrade rak in i en av väggarna i mitt rum. Jag kunde höra mamma sucka och hur hon försökte behålla tålamodet.

"Du borde i alla fall göra något, du kan kanske ringa Nolan ?" Sa mamma uppmuntrande och klappade mig på benet. Jag skakade på huvudet och fortsatte att undivka hennes blick.

"Ha en livchat, städa ditt rum, duscha då ? Gör något !" Man kunde höra att mamma började tappa tålamodet, men konstigt nog brydde jag mig inte.

"Nej, mitt liv är meningslöst" Muttade jag och började dra upp ett spel på min mobil. Jag hörde hur mamma fnös och drog sedan mobilen ur mina händer.

"Sen när blev ditt liv meningslöst, Justin Drew Bieber ?"

"Sedan Lucy avvisade mig två gånger !" Utbrast jag surt men ångrade mig direkt när jag såg hur rädd mamma såg ut. Jag skrek aldrig åt henne.

Mamma satte sig ner på sängen igen och tittade ner i golvet. Jag kunde inte se hennes ansikte men hon var säkert förvånad.

"Mamma, tror du att man kan vara kär i någon som man bara har känt i två veckor ?" Mumlade jag efter en stunds tystnad. Mamma tittade upp på mig och vände sig sedan mot mig.

"Ja, det tror jag" Den där oskyldiga blicken var tillbaka. "Om det är så du känner så tycker jag att du ska åka med Ryan och Chaz till Texas och berätta det för henne"

"Det är försent, de har säkert redan landat i Texas nu" Plötsligt började mamma le och skakade på huvudet.

"Planet blev försenat, det går vid ett istället. Du hinner packa om du vill"

Jag tittade på mamma och sen på resväskan som stod lutad mot en av mina väggar. Tveksamt vandrade min blick mellan min mamma och resväskan. Skulle jag åka ändå ?

Jag stod inne i köket med min mormor och torterade en morot pågrund av min frustration över att Ryan och Chaz inte svarade. Jag hade ringt säkert tio gånger till dom men ändå så svarade dom inte ! Jag hade bara fått höra från Ryan's mamma att deras plan blev försenat.

"Lucy ! Vi kör till flygplatsen nu !" Hörde jag Luca ropa utifrån. Med ett ryck släppte jag den torterade moroten och sprang ut till mina bröder och morfar.

"Jag vill följa med !" Utbrast jag och hoppade in i bilen så fort jag kunde och smällde igen bildörren. Morfar öppnade dörren igen och log mot mig.

"Vi skulle gärna ha med dig skruttan, men det finns inte mer plats i bilen" Morfar log sorgset mot mig, men jag tänkte inte ge upp.

"Men då kan väl jag köra och hämta dom ? Så kan ni andra fortsätta med traktorn eller vad ni nu håller på med" Jag log över att jag hade kommit en ide så fort. Morfar kisade med sina bruna ögon och lade huvudet på sene, som han alltid gjorde när han tänkte. Efter en minuts tänkade nickade han och gick sedan ifrån bilen tillsammans med mina bröder. Glatt hoppade jag ur bilen och tog sedan tag i min handväska som låg i baksätet.

Sedan satte jag mig i framsätet och försökte komma ihåg allt jag lärt mig av Antonio och körskolan, eftersom att jag nästan aldrig körde bil.

Jag stannade bilen på parkeringen och kollade sedan på klockan, den var tjugo över fem, de skulle landat nu. Nervöst drog jag ur nyklarna ur bilen och klev ut. En sval, skön vind blåste över parkeringen när jag ställde mig lutandes mot bilen och väntade på att de skulle komma ut. En otålig ilning for igenom min kropp och jag började skakade på mitt högra ben, som jag alltid gjorde när jag var nervös.

När jag inte hade sett någon av dom på nästan tio minuter började en svag panikslagen känsla sprida sig i min kropp. Vart var dom ? Precis när jag skulle prova att ringa Chaz så hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn. Jag tittade upp och såg Ryan och Chaz komma mot mig. Jag suckade lättat och vinkade mot dom medans min blick drogs mot flygplatsbyggnaden igen, hoppandes på att få se Justin med sin resväska. Mitt leende bleknade när jag insåg att han inte skulle komma.

"Ni fick inte med er han va ?" Frågade jag besviket när Ryan och Chaz var framme hos mig. Ryan tittade ner i marken och Chaz kliade sig i nacken. Jag suckade besviket och lutade mig mot bilen igen.

"Såklart han inte skulle komma. Vad tänkte jag med egentligen ?" Muttrade jag surt och sparkade sedan på bilen.

"Ledsen Lucy, vi försökte verkligen få med han" Chaz såg medlidsamt på mig och lade sedan en arm om mina axlar.

"Du får prata med honom senare" Sa Ryan och rufsade till mitt hår lite. Jag nickade och hjälpte sedan dom med sina resväskor.

Jag satt och pillade i min middag medans alla andra pratade i mun på varandra. Det enda jag kunde tänka på var att Justin inte var här. Jag ville att han skulle vara här. Fast om man ser det ur Justin's perspektiv så förstår jag att han valde att stanna hemma istället.

"Det luktar fläsk !" Utbrast Antonio i en väldigt sydlänsk dialekt, då jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv.

Antonio satte sig bredvid mig och började lägga upp en massa mat på sin tallrik. Det var som att han åt för två personer.

"Vart har du varit ?" Frågade jag efter en stund. Han hade inte varit hemma på typ fyra timmar, och han var ju inte heller här när vi började äta.

"Äsch, skulle bara fixa lite med grannens traktor" Sa han och gav Ryan en konstig blick. Ryan gav Chaz en likadan blick och sedan började alla prata i mun på varandra igen. Jag visste inte varför men jag tyckte det var konstigt.

"Lucy gumman, om du bara ska sitta och pilla i din mat kan du lika gärna ta Tinky-Winky ut på en kvällsrunda" Sa Mormor med något lurigt i hennes leende. Var det bara jag eller hade alla börjat bete sig konstigt nu eller ?! Hennes konstiga leende försvann direkt när hon gick tillbaka till att beundra Ryan och Chaz.

Osäkert och förvirrat svarade jag med ett långt "Okej" och reste mig sedan upp från stolen men hejdade mig när jag såg att himlen hade mörknar rejält, det såg ut som att en storm eller väldigt mycket regn var påväg.

"I detta vädret ?" Frågade jag och pekade mot fönstret.

"Det kommer inte bli något oväder förens du är hemma igen" Fnös Mormor utan att ens kolla på mig. Jag rynkade mina ögonbryn och började gå ut.

"Du får bara gå ner till ängen ! Ingen annanstans !" Ropade morfar strängt efter mig. Ännu konstigare, morfar var aldrig sträng mot mig. Bara mina bröder.

Istället för att bli besatt av små saker, ignorerade jag det och gick för att hämta Tinky-Winky.

__________________________________________________________________________________________

Detta blev faktiskt ganska långt ! Ganska duktigt för en person som har maginfluensa, huh ?

Iaf, detta kapitlet blev egentligen mycket längre så jag ska skriva färdigt nästa del och så kommer den upp någon gång imorron :)

Ps. Ni förstår sammankopplingen i slutet va ? ;)

KOMMENTERA FÖR MERA :)

Part 42: Only A Dream.

Last Chapter:

"Kyss mig" Sa jag bestämt och såg rakt in i hans ögon igen. Man kunde se att han blev förvånad över det jag sa.

"Va ?" Frågade han förvirrat och tvekade.

"Du vet vad jag sa" Mumlade jag och la mina armar om hans nacke.

"Kommer du låta mig kyssa dig denna gången ?" Frågade han mig retsamt och för första gången på jätte länge kunde jag se ett svagt leende på hans läppar.

"Ja" Svarade jag medans jag närmade mig Justin's ansike och slöt mina ögon. Bara några sekunder senare kände jag hans läppar tryckta mot mina, hans ena hand på min kind och hans andra på min midja som drog mig närmare honom.

Jag slog upp ögonen och satte mig upp med ett ryck. En gnäggande Tinky-Winky stod över mig och blåste luft på mig hans stora näsborrar. Jag suckade och skulle precis lägga mig ner på gräset igen när något slog mig. Jag var i trädgården, inte i ladan. Inte med Justin. Det var bara en dröm.

Snabbt som attan ställde jag mig upp och började spring genom huset mot ladan. På vägen möttes jag av konstiga blickar från mormor som stod och diskade i köket och av Antonio och Luca som hjälpte morfar med traktorn. Ska jag vara ärlig så kände jag mig lite som en idiot.

När jag var inne i ladan sprang jag direkt till mitt rum som låg på "övervåningen" (det enda rum som fanns på över våningen dock) och tog min mobil. Jag var tvungen att ringa Chaz och Ryan för att se om de hade fått med sig Justin.

Med ett ryck slog jag upp ögonen när Scooter ruskade till mig.

"Justin, sätt dig upp och var med i diskussionen nu" Sa Scooter och klappade mig på axeln. Sakta satte jag mig upp och försökte förstå var jag vart jag var.

Jag var hemma hos mig, med mitt crew. Inte i Texas hos Lucy. Hade jag drömt allt ?

I ögonvrån såg jag Ryan och Chaz komma springandes på vägen utan för mitt hus och jag fick en flasback från "drömen" eller vad det nu var som hade hänt.

Utan att tänka hasplade jag ur mig "Jag måste få lite friskluft" och sprang sedan ut genom ytterdörren. Ryan och Chaz som stos precis utanför såg förvånat på mig.

"Är ni här för att säga att Lucy gillar mig mer än en vän ?" Frågade jag dom. De gav varandra en konstig blick och nickade sedan.

"Och ni tänker ta mig till Texas ?" Båda två stelnade till och såg konstigt på varandra ännu en gång innan de nickade sakta.

"Dude, nu börjar du bli läskig. Hur visste du det ?" Sa Chaz med stora ögon.

"Det är komplicerat" Mumlade jag och tittade ner i marken. Jag kunde höra Ryan harkla sig och jag visste nog redan vad han skulle säga.

"Sååå, vill du följa med då ?" Frågade han osäkert. Jag visste redan svaret på frågan men ändå tvekade jag.

"Nej" Sa jag efter en stund och gick raka vägen in igen.

Usher stod utanför min sovrums dörr och knackade, desperat över att få komma in. Precis som i "drömen" - jag hade kommit fram till att det var en dröm nu - så hade mitt crew sett att det var något fel, så jag var tvungen att berätta det. Efter att jag hade berättat allt var det ingen som vågade säga något, och jag klarade inte av den pinsamma tystnaden så jag gick upp till mitt rum. Så nu var jag här, inlåst på mitt rum, och försökte ignorera Usher's knackande.

"Gå bara här ifrån !" Skrek jag när min irritationen hade nått sin max gräns. Jag slängde ilsket en kudde mot dörren som en gest att han skulle lämna mig ifred.

"Justin, snälla, kom ut" Bad Usher mjukt och drog i handtaget.

"Nej ! Kan ni inte bara fatta att jag vill vara ifred ?!" Röt jag så högt att jag kände hur det började svida i min hals och min röst sprack. Mina ögon blev blanka av min frustration och ilska och jag blev faktiskt förvånad över min reaktion. Jag brukade aldrig skrika, speciellt inte på någon från mitt crew.

Usher bad mig igen att öppna dörren men istället för att svara begravde jag mitt huvud i kuddarna på sängen.

Usher slutade äntligen knacka på dörren och allt blev tyst. Det enda som hördes var mina snyftningar.

Hur kunde Lucy göra såhär mot mig ? Det kanske lät egoistiskt, jag kanske skulle tänka på hur Lucy kände men det ville jag inte just nu. Allt jag ville - rättare sagt kunde - tänka på var hur mycker Lucy hade sårat mig.

Det gjorde ont. Det gjorde det verkligen. Jag ville aldrig, aldrig någonsin känna såhär igen.

Jag insåg det nog inte förens nu men jag hade nog trängt undan smärtan för att dölja hur sårad jag egentligen var, och nu kom alla känslor på en och samma gång. De slog till samtidigt och allt blev bara tusen gånger värre.

En massa tankar snurrade runt i mitt huvud och mina känslor kom i vågor. Ena sekunden kunde jag ligga och stor böla medans andra sekunde kunde jag känna mig redo att gå och prata ut om Lucy.

Men endå så låg jag bara kvar halvt död på min säng och grät. Gud vad jag kände mig mesig.

Den välbekanta sms-signalen hördes någonstans långt borta i min halv sömn. Det lät precis som att signalen var långt borta och knappt "närvarande", men vibrationen sa att mobilen låg precis bredvid mig. Jag öppnade ögonen sakta och såg mig sömn dunket omring efter min mobil. Den låg precis bredvid mig i sängen och den upplysta skärmen praktiskt taget bländade mig. Min syn blev suddigt pågrund av ljuset så jag var tvungen att kisa för att se vad det stod.

"Hey bro, säkert att du inte ska med ? Planet går och två och en halv timme" Det var ett sms från Chaz. Borta och sömning som jag var tog det en stund för mig att förstå vad det stod. Jag knappade in ett snabbt "Nej" och tittade sen på klockan som nästan var halv fyra på morgonen. Jag kastade ner mobilen bredvid mig och la mig sedan bekvämt på kudden igen. Det är skönt att sova eftersom att man glömer bort allt för en liten stund.

___________________________________________________________________________________________

Var det bara en dröm ?! :O och Justin följer inte med till Texas ?! Nu blev det lite förvirrande.

Men jag vill bara påpeka: Lucy's perspektiv är dagen efter Justins och då är Ryan och Chaz redan påväg till Texas, bara så att ni vet. ^^

KOMMENTERA FÖR MERA ! FLERA KOMMENTARER GÖR BARA SÅ ATT ETT NYTT KAPITEL KOMMER SNABBARE !

Part 41: Prove It.

LAST CHAPTER:

"Nämen vänta, du är ju Justin Bieber !" Skrockade den gamle mannen och ruskade om mig.

"Dig har jag hört talas om, mina små barnbarn pratar om dig hela tiden !" Sa han och pekade på mig. Herregud, vad var det för fel på denna gamlingen ?

"Ta det lugnt morfar, du skrämmer killen !" Skrattade en välbekant röst. Antonio, Lucy's bror, uppenbarade sig på andra sidan av bilen och gav mig ett osäkert leende. Han märket nog hur förvirrad jag var.

"Du, jag har ingen aning om vad Lucy har i kikarn och jag har ingen aning om vad som har hänt" Började Antonio och skulle nog fortsätta men avstod nog när han såg att jag blängde mot Ryan och Chaz som log osäkert mot mig. Var Lucy också här ?

Hur kunde jag vara så osmart och inte fatta att Lucy också var här. Hon kom ju från Texas ! Jag suckade för mig själv och fortsatte att lyssna på Antonio.

"Så, som jag har fattat det så gillade du Lucy, gick på dansen med henne sedan försökte du kyssa henne och då sa hon att hon inte gillar dig, sprang iväg, ni inte pratade inte med varandra på en månad och sedan sa hon att hon gillar dig till Ryan och Chaz ?" Sa Antonio och jag suckade. Det kändes som att jag hade hört samma förklaring minst hundra gånger innan.

Jag nickade som svar till Antonio och lutade huvudet sedan mot sätet.

"Kvinnor är svåra pojkar, bäst att ni vänjer er" Sa den gamle mannen som tydligen var Lucy's Morfar. Jag nickade för mig själv och tittade sedan på Ryan och Chaz som försökte hålla sig för att skratta. Jag fick också hålla inne mitt skratt.

När jag äntligen hade vant mig vid den tråkiga öken, såg jag plötsligt två, stora vita hus med en stor gård typ hundra meter ifrån. Jag var så sjukt trött på att bara se öken och att höra Lucy's morfar sjunga med till gamla klassiker i en förfärligt rostig stämma, men jag ville endå inte träffa Lucy. Tanken av att jag var tvungen att träffa henne igen gjorde mig nästan panikslagen. Jag var inte säker på att jag skulle orkade med hennes ursäkter.

Jag hörde den typiska Pick-Up tutan från morfars bil och ställde mig upp. Dom var här.

Jag sprang över gräset, in genom huset och ut till baksidan av ladan. Jag kunde inta ta framsidan för att då skulle Justin se mig. Han var säkert skit sur på mig. Och jag klarade inte av tanken att han var det.

Snabbt sprang jag uppför trappan var på ladans baksida och ledde upp till "övervåningen". Jag fumlade med låset till grinden som gick till balkongen och sprang sedan in i ladan.

"Lucy ?!" Hörde jag Antonio ropa från nedervåningen. Flåsandes gick jag mot trappan som ledde ner men stannade högst uppe på trappan när jag såg Justin, jag hade ju inte sett honom på nästan en månad. I någon sekund mötte jag hans blick men tittade sedan ner i golvet. Jag harklade mig och rättade till mitt linne som satt helt galet efter att jag hade sprungit.

"Lucy, visa dom vart de ska sova" Sa Antonio och gick sedan ut ur ladan. Jag nickade för mig själv och gick ner för trappan. Klumpig som jag var snubblade jag ner för de sista trappstegen och hamnade rumpan på golvet. Jäkla nervositet. Man kunde se att Ryan och Chaz höll sig för skratt men Justin rörde inte en min.

"Okej, ehm ni ska sova i detta rummet" Sa jag och pekade på ett rum i slutet av ladan på vänster sida.

"Det finns bara två sängar men Chaz, du får sova på golvet eftersom att du älskade den madrassen"

Chaz ögon blev stora som bollar och han började hoppa upp och ner som en kanin.

"Det är en madrass Chaz" Konstaterade Ryan och kollade konstigt på Chaz. Jag skrattade lite för mig själv och öppnade sedan dörren för dom.

"Jag kommer tillbaka snart med täcke och kudde" Sa jag och gick ut ur ladan.

Jag stod i Mormor och Morfars sovrum och försökte samla mig medans jag drog ut tre täcken och kuddar. Justin var sur. Han hatade mig säkert. Slarvigt vek jag ihop täckena och slängde dom sedan på golvet. Vad hade jag gjort, varför tog jag hit Justin. Ville jag att han skulle lida mer än han redan gjort eller ?

Efter att jag hade stått och stirrat in i en väg i kanske fem minuter, plockade jag upp sängkläderna och gruggade mig i ögonen.

Med raska steg gick jag in i ladan och öppnade dörren till Ryan, Chaz och Justin's rum.

När jag gick in såg jag Justin stå vid en av sängarna, utan tröja och rotade bland kläder i hans resväska.

Ett ynkligt "Oh" slapp ur mig och jag gömde mig bakom högen med sängkläder jag balanserade på.

"Det är lugnt nu" Hörde jag Justin muttra lågt. Jag sänkte mina armar och gick mot Ryan's säng. Jag satte ner sängkäderna på sängen och vände mig sedan mot Justin. Han hade en vit t-shirt, blåa shorts på sig nu och stod med ryggen mot mig.

"Justin ?" Sa jag osäkert och bet mig i läppen. Han vände sig mot mig och såg irriterat på mig. Det märktes att han inte vill prata med mig.

"Jo, ehm jag ska laga mat idag så jag undrar om... du hade lust att hjälpa mig ?" Frågade jag och gav honom ett prövande leende. Var det det bästa jag kunde komma på ? Att han skulle hjälpa mig med maten ?!

Justin satte sig på sängkanten och knöt ihop sina händer.

"Jag har ingen lust, men visst" Mumlade han och stirrade intensivt på mig. Inte ett sådant där gulligt "flörtigt" intensivt utan mer som ett läskigt "Stick härifrån" intensivt.

Jag nickade mot honom och sa att han skulle möta mig i köket kl halv 6, sedan gick jag mot mormor och morfars hur för att ta en dusch eftersom att jag bara luktade häst.

Det som hade hänt mellan mig och Justin hade nu börjat spekulera till mormor som genast blev orolig över mig. Men som tur var hade jag fått stopp på konversationen innan Mormor blev alltför seriöst.

Jag sprejade pafym på mina handleder och halsen, sedan drog jag borsten genom mitt ny fönade hår.

Jag visste inte varför jag fixade till mig så mycket, jag skulle bara laga middag med Justin. Justin som hatade mig just nu. Suckandes fluffade jag upp mitt livlösa hår och öppnade sedan toalett dörren där jag möttes av Chaz. En pust av min pafym fick Chaz att reagera.

"Du lukar gott" Sa han och kom sniffandes närmare.

"Jag luktar alltid såhär" Konsaterade jag och puttade bort Chaz från mig. Jag gick längs den långa korridoren där dörrarna till Morfars arbetsrum, toaletten och mormors och morfars sovrum låg. Efter det svängde jag in mot köket och blev nästan förvånad över att se Justin där. Jag såg i ögonvrån att Ryan och Luca tittade på mig med nyfikna blickar från vardagsrummet som låg precis intill köket. Jag gick mot spisen och började ge Justin instruktioner.

Efter att vi inte hade sagt något på nästan tio minuter kände jag att jag var tvungen att säga något.

"Jag är verkligen ledsen för allt det jag sa den kvällen på dansen, och jag ville aldrig såra dig" Sa jag lågt till Justin så att de andra inte skulle höra. Jag försökte hela tiden få Justin's uppmärksamhet och hoppades att han skulle förlåta mig trots min usla ursäkt. Justin ryckte bara på axlarna och återgick till att röra om i köttfärsen.

"Justin, jag menade inget av det jag sa, jag var så sjukt förvirrad just då ! Jag menar, en del av mig ville kyssa dig men en annan inte och sedan blev allt bara så.. konstigt" Sa jag med lite högre röst nu.

"Jag förväntar mig inte att du ska förlåta mig direkt och det behöver du inte, men Justin jag gillar dig jätte, jätte mycket. Jag har aldrig i hela mitt liv känt såhär för någon innan !" Jag märkte inte att jag hade stannat upp i det jag gjorde och tittade på Justin.

Justin vände sig mot mig, helt uttryckslös och öppnade munnen.

"Det är problemet. Jag gillar inte dig Lucy, jag är kär i dig" Utbrast Justin tillräckligt högt för att de andra skulle höra.

"V-Va ?" Stammade jag och stirrade förvånat på Justin. Orden som han just hade sagt spelade upp om igen i mitt huvud och ett pirr fyllde min kropp från topp till tå.

Justin tittade ner i golvet och han satte händerna i sina fickorna.

"Men, du känner väl inte likadant ?" Frågade han mig tyst.

Ställd som jag var kunde jag inte svara eller röra mig när Justin stormade ut ur huset. När jag blev medveten av vad som hände kastade jag en snabb blick mot vardagsrummet där alla satt med nyfikna och förvånade blickar. Fan, dom hade hört allt. Jag drog in ett djup andetag innan jag sprang ut ur huset och följde sedan efter Justin som precis gått in i ladan.

"Justin ?!" Ropade jag när jag var inne i ladan och lutade mig mot väggen. När jag inte fick något svar från Justin gick jag med bestämda steg in mot hans sovrum och fann honom där, packandes.

"Vad gör du ?" Frågade jag oförstående med rynkade ögonbryn.

"Jag åker hem" Muttrade han och drog igen dragkedjan på hans resväska.

Jag skulle precis fråga varför men det var ju ganska uppenbart.

"Nej, Justin snälla" Bad jag istället och suckade. Han ignorerade mig totalt och gick förbi mig vid dörröppning och fortsatte sedan mot ladans ytterdörr.

"Justin gå inte !" Ropade jag och gick efter honom. Han lyssnade fortfarande inte på mig, jag var tvungen att säga det jag försökt dölja.

"Jag är kär i dig också !" Sa jag högt och stannade nästan en meter ifrån honom. Justin stannade och vände sig sakta om mot mig.

"Jag har bara inte insett det förens nu" Mumlade jag och tittade ner i marken igen. Ur ögonvrån kunde jag se hur Justin kom närmare mig och tillslut stod han bara några centimeter ifrån mig.

"Bevisa det" Viskade han. Jag tittade upp och såg rakt in i hans ögon, men jag hade ingen aning om hur skulle bevisa det. Justin fnös och mumlade något jag inte hörde, sedan vände han sig om för att gå igen men av ren refleks tog jag tag i hans arm och vände han mot mig igen.

"Kyss mig" Sa jag bestämt och såg rakt in i hans ögon igen. Man kunde se att han blev förvånad över det jag sa.

"Va ?" Frågade han förvirrat och tvekade.

"Du vet vad jag sa" Mumlade jag och la mina armar om hans nacke.

"Kommer du låta mig kyssa dig denna gången ?" Frågade han mig retsamt och för första gången på jätte länge kunde jag se ett svagt leende på hans läppar.

_________________________________________________________________________________________

Förlåt om det blev lite drygt men jag skrev det ganska snabbt. Iaf, vad tyckte ni ?! Vill verkligen veta !

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Part 40: Texas.

LAST CHAPTER:

"Imorse fick jag ett sms av Lucy som sa att vi skulle komma hem till henne och då berättade hon att hon gillar dig, mer än en vän." Sa Chaz flinandes.

"Och att när hon sprang iväg så var hon extremt förvirrad, hon ville kyssa dig men ändå inte, och hon ville aldrig såra dig" Fortsatte Ryan men han var seriösare än Chaz.

Så hon gillade mig faktiskt... som mer än en vän ? Jag kunde inte hindra leendet som drog i mina mungipor. Snabbt tittade jag ner i marken och försökte få bort leendet. Även om hon gillade mig var jag faktiskt lite sur på henne. Jag kunde inte förlåta henne än.

"Dude, vi kan se att du fortfarande är ledsen så packa dina värskor så drar vi någonstans" Sa Ryan och la sin arm om mina axlar.

"Vart ska vi ?" frågade jag förvirrat.

"Det får du se" Skrattade Chaz med ett hemlighetsfullt leende på läpparna.

Fascinerat tittade jag på molnen som vi flög i. Härifrån såg de ut som ett vitt, fluffigt täcke, men från marken såg de bara ut som vita, fluffiga fläckar.

"Vad tänker du på ?" Frågade Luca mig och drog ut en hörlur ur mitt öra. Jag blev lite skrämd av hans blick, den var så oskyldig. Han visste något som han inte skulle veta, det skrämde mig. Han hade alltid en sådan blick då.

"Inget speciellt" Mumlade jag och vände huvudet mot fönstret igen. Jag hörde Luca dra ett djupt andetag och sedan lutade han sig mot mig. Jag suckade inombords, denna konversationen var inte över.

"Så du tänker inte på... Justin ?" Viskade han. Man kunde höra den roade tonen i hans röst, han tyckte detta var roligt. Jag vände huvudet mot honom med panikslagna ögon.

"Vad pratar du om ?" Väste jag lågt och tittade bort mot Antonio som satt bredvid Luca. Antonio snarkade lågt med hög musik i öronen.

"Kom igen, bara för att dörren är låst betyder inte det att man inte kan höra, syrran" Han flinade mot mig på ett sådant sätt som jag hatade.

"Så, du gillar Justin" Frågade han mig tyst när hans flin var borta.

"Ja" Muttrade jag och undevek att titta på Luca. Han skulle alltid lägga sig i allt.

"Tror du att din plan kommer funka ?"

"Jag hoppas att den gör det" Mumlade jag och fortsatte sedan att titta ut på molnen.

Jag tryckte på mitten knappen på min iPhone och såg 05.23 PM lysa upp på skärmen. Morfars gamla blåa Pick-Up hade stått på flygplatsen så att vi själva kunde ta oss till Mormor och Morfars gård som låg mitt ute i ingenstans. Antonio satt bakom ratten och trummade på den i takt med den svaga, klassiska musiken som hördes från den dåliga radion.
Det enda man såg framför oss var vägen och sedan ökenmark. Kul.

"Är vi inte framme snart ?" Gnällde jag och slog till Antonio's arm.

"Hey, jag kör !" Väste han och blängde på mig. Surt drog jag upp benen på sätet och tryckte dom mot magen.

"Vi har faktiskt kört i 45 minuter nu, vi borde vara framme Ant" Sa Luca och ställde sig upp i baksätet för att slå till Antonio på huvudet.

Ant var något Luca brukade kalla Antonio eftersom att han blev så irriterad.

Antonio började skrika irriterat åt Luca som bara fortsatte att reta honom.

Det var roligt i någon minut sedan insåg jag att snart skulle vi säkert köra av vägen så jag var tvungen att stoppa det.

"Sluta !" Röt jag och puttade tillbaka Luca ner i baksätet eftersom att han fortfarande stod upp.

Båda två vände surt blickarna mot vägen och höll sedan tyst.

När min uppmärksamhet vändes tillbaka mot vägen såg jag de bekanta vita husen som tillhörde min Mormor och Morfar.

En svart skylt som det stod "Baker's Farm" hängde vid den höga grinden till gården, blev allt synligare och det tog inte långtid innan jag kunde se att Mormor och stod och vinkade bakom grinden medans Morfar kämpade för att öppna den.

Jag vinkade ivrigt mot Mormor när vi passerade henne med bilen för att parkera den.

"Okej, ta nu ut era väskor ur bagaget innan ni hälsar annars kommer bara Morfar att ta det" Sa Antonio strängt innan han stängde av motorn. Morfar tog sig alltid an allt det tunga jobbet trots att han visste att han hade en dålig rygg.

Jag nickade mot Antonio och slängde sedan upp dörren för att gå ut. Solen som fortfarande sken trots att klockan nästan var 6, bländade mina ögon och jag drog på mig mina solglasögon direkt.

Snabbt gick jag bak mot bagagde luckan och drog ut min samt Antonio's väska så att inte morfar skulle ta den sen.

"Mina kära barnbarn, jag hade kunnat ta ut bagaget ju !" Skrockade Morfar och gick fram till oss med öppen famn.

"Tänk på din rygg morfar" Sa jag och Luca i kör och kastade oss sedan på Morfar. Vi såg knappt våra mor- eller farföräldrar eftersom att de bodde båda i olika länder. Vi bodde i Canada, Mormor och Morfar i USA, Texas och Farmor och Farfar i Rom, Italien. Vi bodde alla på olika håll.

Efter att vi alla hade haft ett låångt kramkalas gick vi in och åt, sedan gick vi ut till "ladan" där våra rum låg.

Nu ska jag bara förklara lite, det var en lada men den var ombyggd så de var nästan som ett hus. Det fanns rum, toalett och till och med ett litet kök där.

Irriterat satt jag och pillade i min frukost. Mormor hade glömt att stänga in den där jäkla tuppen så den hade hållt mig vaken sedan kl 7 i morse.

"Åh, gumman förlåt för att jag glömde ta in tuppen" Sa Mormor för femtioelfte gången denna morgonen och såg skamset på mig.

"Det är lugnt, Mormor" Mumlade jag och tryckte sedan in en bacon bit i munnen.

"Så, när skulle Ryan, Chaz och den där hemliga gästen komma då ?" Frågade Mormor ivrigt och såg på mig nästan hoppfullt. Mormor älskade Ryan och Chaz.

"De är så rara dom där pojkarna" Hade hon sagt första gången hon kom till Canada. Hon hoppade alltid på att jag skulle säga att jag var tillsammans med en av dom.

"Jag vet inte, de skulle ta flyget som gick klockan 6 i morse" Sa jag och tittade på min iPhone som visade att klockan var 10.36 AM. Antonio och Morfar hade kört mot flygplatsen för en halvtimme sedan så de skulle nog vara tillbaka här om en timme, beroende på när deras plan landade.

"Men vem är den där hemliga gästen då ?" Mormor var inte direkt diskret med sin nyfikenhet.

Plötsligt blev jag helt ställd. Vad skulle jag säga nu då ? "Åh, jo det är bara Justin Bieber, du vet tonårsidolen. Inget särskilt" - Jo visst att hon skulle tro det.

"Tro det eller ej mormor men din lilla flicka har gått och blivit kär" Utbrast Luca som kom från ingenstans och la sina händer på mina axlar. Jag vände mig häftigt om spände blicken i honom. Han flinade mot mig och satte sig sedan ner på stolen bredvid mig.

"Jag är inte kär det är bara... öh.." Jag avbröt mig själv eftersom att jag visste att jag inte skulle komma någonstans med detta.

"Jag går ut och matar hästarna" Muttrade jag tillslut och gick med tunga steg genom huset och seda ut till baksidan.

Ja, Mormor och Morfar hade hästar som gick fritt på baksidan. Varför visste jag inte.

Jag satte mig på det höga gräset nere vid det lilla vatten hålet som de också hade i sin trädgård. Jag tittade bort mot den vita hästen som jag kallade Tinky-Winky - eftersom att jag var besatt av Teletubbies tills jag var nio.

Egentligen hette den Snow White. Mamma hade döpt den till det.

Nyfiket och förvirrat satt jag på en bänk i en flyplats i Texas någonstans. Jag visste bara att det var lite utanför Austin, Texas. Vad gjorde jag i Texas förresten ?!

"Killar, kan ni snälla inte bara berätta varför vi är här ?!" Bad jag gnälligt och otåligt. Jag hade suttit på en bänk i snart tjugo minuter utan att ens veta varför !

"Skulle du inte ringa din mamma och Scooter efter att du hade landat ?" Frågade Chaz och ignorerade min fråga totalt. Irriterat drog jag upp min telefon och letade upp mamma i kontakt listan. Jag tvekade på om jag skulle trycka på "Ring" eller inte. Mamma hade blivit ganska arg på mig när jag hade betett mig som jag gjorde. Jag hade praktiskt taget bara packat min väska och gått ut genom dörren efter att Ryan och Chaz hade sagt att vi skulle åka någonstans. Jag behövde åka bort från allt som hände just nu.

Jag la ner telefonen i fickan igen och bestämde mig för att ringa henne sen. Scooter fick också vänta.

"Justin, vår skjuss är här" Sa Chaz och drog mig upp från bänken. Skjuss ? Var det det vi hade väntat på ?

Jag följde efter Ryan och Chaz ut ur flygplatsen och mot en svart, skinande Pick-Up. En gammal man klev ut ur förar sätet och kramade om Ryan och Chaz.

"Du måste vara den hemliga gästen då" Skrattade mannen och gav mig en kram. Osäkert kramade jag om honom också.

"Nämen vänta, du är ju Justin Bieber !" Skrockade den gamle mannen och ruskade om mig.

"Dig har jag hört talas om, mina små barnbarn pratar om dig hela tiden !" Sa han och pekade på mig. Herregud, vad var det för fel på denna gamlingen ?

Var Lucy också här ?

________________________________________________________________________________________

Awkward...? Vad tror ni kommer hända nu ?

KOMMENTERA FÖR MERA !

Part 39: A Month Later - Part 2.

LAST CHAPTER:

"Jo, ehm... Jag typ.." Stammandes försökte jag få fram något men det kom aldrig fram. Varför skulle detta vara så svårt ?!

"Lucy, kan du inte bara komma till saken ?!" Utbrast Ryan så snällt han kunde men man märkte att han blev lite irriterad. Ryan och Chaz stod med armarna i kors framför mig och gav mig otåliga blickar. Okej, jag var tvungen att säga det nu. Hur svårt kunde det vara egentligen ? Jag drog in ett djup andetag och spelade upp orden jag skulle säga i huvudet.

"Okej, jag gillar Justin mer än en vän. Jag gillar honom väldigt, väldigt mycket" Jag andades ut och väntade på Ryan's och Chaz reaktioner.

Det kändes skönt att äntligen ha sagt det högt. För att jag gillade verkligen Justin, jag hade aldrig känt så för någon i hela mitt liv innan.

Jag suckade irriterat och stängde ute Usher's och Scooter's röster. Utmattat la jag mitt huvud på armstödet till soffan och började tänka på den person jag inte hade kunnat få ut ur mitt huvud på nästan en månad. Lucy.

Jag kunde fortfarande höra mitt Crews röster diskutera om något, men jag hade bara Lucy på hvuvdet.

I en hel månade hade Ryan och Chaz försökt få mig på bättre humör men det hade inte gått så bra. Alla saker vi gjorde hade slutat med att jag irriterat gav upp och gick ensam ner mot stranden. Trots att de hade hänt så många gånger, försökte de alltid igen. Man kunde alltid lita på dom.

Jag morrade ett "Låt mig vara" när Scooter ruskade till mig och sa åt mig att vakna. Jag ville inte vakna. Jag ville inte ens vara här och diskutera fortsättningen på min Tour, inte just ni i alla fall. Just nu ville jag bara gå upp på mitt rum och ligga där helt ensam, och bara glömma allt som hade med Lucy att göra.

"Justin, allvarligt nu, sätt dig upp och delta i diskussionen !" Väste Scooter irriterat. Motvilligt satte jag mig upp och tittade sammanbitet ner i marken. Jag kände hur alla blickar var på mig, därför ville jag inte titta upp.

"Vad är det med dig idag Justin ?" Frågade Usher mjukt men man kunde höra en underton av irritation.

"Inget, bara en dålig dag" Svarade jag med blicken fortfarande nere i golvet.

I ögonvrån kunde jag se min mammas oroliga blick bränna på mig, hon visste att det inte bara var en dålig dag. Jag hade inte berättat någonting om det som hände med Lucy men hon hade säkert sina misstankar.

"Okej, då fortsätter vi då" Muttrade Scooter och gav mig en blick som jag inte kunde tyda.

Plötslig flög ytterdörren upp och Ryan och Chaz kom inspringande in till vardagsrummet.

"Justin, Lucy gillar dig me-" Chaz avbröt sig själv när han såg att det inte bara var jag som var här. De hade nog trott det eftersom att allas bilar förutom min var "gömda", och morfars var på lagning.

Ryan slog till Chaz lite lätt på armen och gav honom en "Seriöst ?!" - blick.

Genernat fortsatte jag titta ner i golvet och att spela ignornant. Varför Chaz, varför var du tvungen att storma in och skrika ut orden direkt ?!

"Vad är det som händer här nu ?" Scooters röst var inte irriterad längre, den var nyfiken - på ett strängt vis.

"Inget" mumlade jag och höjde på huvudet för att ge Chaz och Ryan en menade blick.

"Nej du, inget kan det inte vara. Berätta nu" Sa Scooter strängt men samtidigt nyfiket.

Jag suckade högt för mig själv eftersom att jag visste att jag inte hade något val nu. De skulle aldrig sluta tjata om det.

INNAN RYAN OCH CHAZ KOM INSTORMANDES HOS JUSTIN:

"Men om du gillar Justin, varför sprang du då iväg när han.. jo du vet" Frågade Ryan, fortfarande med armarna i kors och en otålig blick. Ännu en gång blev jag stum och tittade ner i golvet. Hur skulle jag nu förklara detta då ? Jag visste knappt själv varför jag sprang iväg.

"Um.. Jag vet inte ! En del av mig ville kyssa honom medans en annan inte ville och jag blev bara så förvirrad för att jag visste inte om jag gillade honom eller inte. Och nu... jag bara... Nej, herregud vad har jag gjort ?!" Utbrast jag förvirrat och gled ner längs min dörr tills jag satt på golvet och höll mina händer på huvudet medans jag försökte att andas. Jag var så förvirrad, allt jag ville var bara att bli sams med Justin. Jag ville att han skulle vara här, han gjorde allt så mycket bättre.

"Ta det lugnt Lucy, andas" Sa Chaz lugnande och satte sig på huk framför mig. Ryan satte sig bredvid mig mot dörren och la en hand på min axel.

"Är han arg på mig ?" Frågade jag efter en stunds tystnad. Jag hade lugnat ner mig och kunde äntligen andas normalt. Min blick var fäst på golvet, jag vågade inte titta upp. Jag ville inte möta deras blickar.

"Nej, han är nog mest sårad, men man kan ju inte direkt säga att han mår bra" Mumlade Ryan.

Sårad ? Jag hade hellre velat att han skulle vara arg på mig än sårad. Jag hade sårat hon, det var mitt fel att han mådde dåligt. Andnöden och huvudvärken kom tillbaka igen.

"Lucy, Lucy, Lucy ta det lugnt !" Sa Ryan och tog tag i mina händer som jag placerat på huvudet. Han tvingade mig att titta på honom och sa sedan med lugn röst.

"Du kan ju prata med honom, berätta det du har sagt till oss ?" Det lät som en bra ide men jag varken vågade eller kunde.

"Jag kan inte" Mumlade jag och min blick föll ner mot golvet igen.

"Kom igen, det är väl inte så svårt ? Vi kan vara med dig så-"

"Nej, jag hinner inte" Avbröt jag Chaz och ställde mig frustrerat upp. Plötslig kändes det som att jag var instäng och som att jag inte kunde andas.

"Vadå "hinner inte", huh ?" Frågade Ryan och ställde sig framför mig med armarna i kors. Jag hade satt mig på sängen och drog mitt täcke om mig.

"För att jag åker till Texas ikväll" Svarade jag lågt och fortsatte att stirra ner i marken.

"Och jag stannar där i två veckor" Fortsatte jag sedan. Jag hade tänkt berätta det för någon vecka sedan men jag hade knappt vågat ta kontakt med någon va dom.

"Varför har du inte sagt något innan ?" Utbrast Ryan och slog ut med armarna.

"Ja och skulle inte vi få följa med ?!" Sa Chaz förtvivlat. Både jag och Ryan gav Chaz en konstig blick och då fick jag en brilliant ide. Exalterat stutsade jag upp från sängen och började babbla på min ide.

Efter att jag hade berättat allt det som hade hänt inför mitt Crew hade jag snabbt som vinden dragit med mig Chaz och Ryan upp till mitt rum.

"Vad var det där Chaz ?" Röt jag så fort jag hade stängt dörren. Oskyldigt tittade Chaz på mig och höll händerna över huvudet som de alltid gjorde när en polis sa "upp med händerna".

"Jag hade faktiskt ingen aning om att hela ditt crew var här !" Utbrast han. Han hade faktiskt rätt, han kunde ju inte veta det.

"Okej, okej. Men vad var det ni skulle säga nu då ?" Jag försökte låta oberörd men jag tror att Ryan och Chaz kunde se på mig att jag var nyfiken.

"Imorse fick jag ett sms av Lucy som sa att vi skulle komma hem till henne och då berättade hon att hon gillar dig, mer än en vän." Sa Chaz flinandes.

"Och att när hon sprang iväg så var hon extremt förvirrad, hon ville kyssa dig men ändå inte, och hon ville aldrig såra dig" Fortsatte Ryan men han var seriösare än Chaz.

"Dude, vi kan se att du fortfarande är ledsen så packa dina värskor så drar vi någonstans" Sa Ryan och la sin arm om mina axlar.

"Vart ska vi ?" frågade jag förvirrat.

"Det får du se" Skrattade Chaz med ett hemlighetsfullt leende på läpparna.

__________________________________________________________________________________________

Vad är det som händer nu...? Iaf, jag ska början på Part 40 direkt, så slipper ni vänta ^^

KOMMENTERA FÖR MERA !

Part 38: A Month Later.

Last Chapter:

"Förlåt Justin men jag klarar bara inte av det här" Sa jag panikslaget, drog av mig Justin's jacka och slängde den mot honom för att sedan ta skorna och klättra ner för stegen.

Innan jag sprang ut ur den mörka skogen ensam, vände jag mig snabbt om och såg Justin så framför stegen. Han såg förkrossad ut. Vad hade jag gjort ?

Trots skuldkänslorna sprang jag ut ur skogen och jag var på gränsen till att börja gråta.

Nej, vad hade jag gjort ?! Hur kunde jag säga så till Justin ?

Såklart jag gillade honom ! Jag var kanske till och med kär i honom.

Men nu hade jag sumpat det... Han skulle aldrig förlåta mig för att jag nästan rent ut sagt sa att han inte betydde något för mig, vilket han gjorde.

Frustrerat drog jag fingrarna igenom mitt hår och sparkade argt på en sten. Hur kunde jag vara så dum ?! Så klart hon inte gillade mig !

Hur kunde jag ens tänka på att försöka kyssa henne - igen ? Det var ju uppenbart att hon inte ville.

Ångest, ilska, besvikelse, förvirring och en massa andra känslor kom till mig samtidigt och jag visste inte om jag ville sätta mig ner och gråta eller skratta. Allt blev plötsligt så mycket mer komplicerat. Jag visste inte vad jag ville.

Efter att jag hade gått fram och tillbaka grubblandes över det som hänt på mindre än tio minuter, satte jag mig ner mot trädet och lutade huvudet mot den tjocka stammen. Jag lät ögonlocken falla för ögonen och försökte tänka på något annat, som inte gick så bra. Allt jag kunde tänka på var Lucy.

Lucy som hade sagt att hennes första kyss skulle vara med någon speciell. Så jag var inte speciell, jag var bara vilken människa som helst för henne.

"Justin ?!"

Häftigt ryckte jag till när jag hörde mitt namn ropas. Jag vred på huvudet hastigt från höger till vänster men såg knappt något eftersom att skogen var väldigt mörk. Det var knappt att man kunde urskilja träden.

Försiktigt satte jag mina händer mot den löviga marken och tryckte sedan ifrån så att jag kunde ställa mig upp.

Vingligt ställde jag mig på fötter och kände en svag dunkande smärta i mitt huvud. Jag måste somnat - tänkte jag när mina ögon försökte vänja sig vid mörkret. Det var mycket ljusare innan så jag måste somnat.

Jag hörde mitt namn ropas igen, närmre denna gången, och försökte följa riktningen ropet kom ifrån medans jag ropade tillbaka till vem det nu var som kallade på mig.

Jag gick på den knappt synbara stigen som ledde en ut ur skogen och krockade plötsligt med någon.

Min rygg träffade marken hårt och i den här situationen ville jag bara ställa mig upp och skrika på den jag krockat med. Men istället låg jag kvar på marken och stönade av smärtan som hade börjat uppstå i ryggen.

"Justin ? Är du okej ?!"

Nu kände jag igen rösten. Det var Ryan.

Han stod lutad över mig med oroliga ögon och stäckte ut sin hand för att dra upp mig från marken.

"Jag är okej" Sa jag och borstade av smutsen som fastnat på mina kläder. Ryan sökte letandes med hans blick bakom mig och rynkade sedan sina ögonbryn.

"Ehm, vart är Lucy ?" Frågade han skeptiskt och säg på mig med höjda ögonbryn.

Lucy. Jag hade nästan glömt bort allt det som hade hänt.

"Jag vet inte" Muttrade jag och försökte gå förbi Ryan men han tog ett hårt tag om min arm och stirrade seriöst på mig.

"Vad menar du med "Vet inte" ?" Hans ansiktsuttryck var väldigt seriöst och han såg nästan arg ut. Det var inte ofta Ryan blev arg på mig, det hade bara hänt några få gånger så jag blev faktiskt lite förvånad.

"Jag menar att jag vet inte, hon sprang hem och kan du släppa mig, det där gör ont bro !" Jag drog bort min arm och gned försiktigt min hand om min arm. Det var ett jäkla hårt grepp han höll.

"Va ?! Varför sprang hon hem ? Vad hände ?" På något sätt lät Ryan hotfull och det störde mig. Han hade aldrig bettet sig såhär mot mig förut, men jag kunde ju förstå att han brydde sig om Lucy.

Jag suckade högt och tittade ner i marken. Vad skulle jag säga egentligen ?

"Jag försökte kyssa henne" Sa jag motvilligt och fortsatte att titta ner i marken. Ska jag vara ärlig så skämdes jag faktiskt lite, men samtidigt var jag ganska sårad över det hon sa. Fast hon var ju faktiskt ganska förvirrad, kanske hon inte menade det ?

När Ryan inte hade sagt något på en stund skakade jag bort mina tankar och tittade upp. Ryan stod med ett fånigt leende på läpparna och stirrade läskigt på mig.

"Jag visste att du gillade henne !" Utbrast han och petade på mig överallt.

"Ja, men tydligen så gillar hon inte mig" Mumlade jag surt när Ryan hade slutat peta på mig och gick för att ringa Chaz.

"Va ?" Vad jag inte hade märkt var att Ryan hade slutat prata med Chaz så han hade hört det jag sagt. Fan. Varför kunde jag inte bara tänka efter någon gång.

Motvilligt började jag berätta allt som hänt denna kvällen med början från dansen med Lily till slutet med när Lucy sprang härifrån och lämnade mig ensam med de ord hon sagt.

EN MÅNAD SENARE:

Otåligt satt jag i soffan och väntade på att Chaz skulle svara mig. Jag hade smsat honom och frågat om han och Ryan kunde komma hit för att jag hade något viktigt att berätta. Vilket jag faktiskt hade. Under den senaste månaden hade jag inte gjort någonting mer än att ligga och deppa i min säng och tänka på vilket misstag jag begått. Antonio och Luca hade försökt få ut mig för många gånger men tillslut gav de upp.

De levde livet - som alltid på sommarloven - medans jag knappt hade gått ut utanför dörren på en månad.

Men nu var jag faktiskt tvungen att göra något. Så här satt jag och väntade otåligt på ett sms som jag hade gett upp hoppet på att det faktiskt skulle komma.

Jag hoppade säkert en meter upp i luften när jag skrämdes av att Pappa och Luca slängde upp ytterdörren och kom in skrikandes med matkassar i händerna.

"LUCY DU HAR BESÖK !" Skrek Luca över hela huset även om vardagsrummet och hallen inte var så långt ifrån varandra.

"Sluta skrika" Sa jag medans jag gick ut i hallen och fick se Ryan och Chaz stå där. De vinkade åt mig och gav mig osäkra leenden.

"Tack och lov ni kom !" Utbrast jag lättat och kastade mig på dom. Jag hade inte sett dom på en månad ! De hade varit helt försvunna. De hade nog inte ens hunnit reagera innan jag drog med dom upp till mitt rum och låste dörren, för säkerhets skull. Jag ville inte att någon förutom Ryan och Chaz skulle höra detta.

"Hej..?" Sa Chaz osäkert medans han stod bredvid Ryan i mitten av mitt lilla rum och visste inte riktigt vad de skulle göra. Jag kunde ju förstå dom. Vi hade inte setts på en månad och helt plötsligt drar jag upp dom till mitt rum och låser dörren, jag hade också varit förvirrad.

"Heh, hej. Okej, jag vet att vi inte har setts på en typ en månad men jag måste verkligen prata med er och jag ska bara gå rakt på sak för att jag vet inte hur länge jag kan hålla detta för mig själv längre..." Jag avbröt mig själv för att jag visste inte riktigt hur jag skulle säga det. Detta var svårt att erkänna. Speciellt för mig. Ryan nickade åt mig som en gest att jag skulle fortsätta och jag ångrade nästan att jag hade smsat Chaz. Och det var inte bara det att jag var tvungen att säga det jag skulle säga nu eftersom att de redan var här utan de verkade också så sura på mig. Vad hade jag nu gjort ?

"Jo, ehm... Jag typ.." Stammandes försökte jag få fram något men det kom aldrig fram. Varför skulle detta vara så svårt ?!

"Okej, jag gillar Justin mer än en vän. Jag gillar honom väldigt, väldigt mycket" Jag andades ut och väntade på Ryan's och Chaz reaktioner.

Det kändes skönt att äntligen ha sagt det högt. För att jag gillade verkligen Justin, jag hade aldrig känt så för någon i hela mitt liv innan.

__________________________________________________________________________________________

Yup, nu är det officielt. Lucy gillar Justin ! Men förlåt för att ni har fått vänta :/

Och nästa kapitel kommer inte förens i helgen.

KOMMENTERA FÖR MERA !

Part 37: A Mistake ?

Last Chapter:

När jag kom på mig själv med att stirra på henne skakade jag på huvudet och började tänka på det som jag egentligen var här för.

"Och dessutom" Sa jag med ett lurigt leende på läpparna och gick mot Lucy. Hennes uppmärksamhet vändes mot mig och hon såg nyfiken och skeptisk ut.

"Du är fortfarande skyldig mig en dans" Fortsatte jag medans jag tog tag i hennes hand, snurrade runt henne ett varv och tryckte sedan henne tätt intill mig.

"Och denna gången måste du dansa med mig" Sa jag och flinade mot henne.

"Det gör jag gärna" Svarade hon och la sina armar om mig.

"Vart ska vi nu ?" Skrattade jag medans jag följde efter Justin intill en skog som inte låg långt ifrån standen.

"Är det nu som jag upptäcker att du inte är "the good guy" och tar mig till skogen för att döda mig eller ?"

Justin vände sig om mot mig och gav mig ett lurigt leende.

"Vem vet" Sa han och fortsatte sedan att gå längre in i skogen.

Efter att vi gått i nästan tio minuter stannade Justin framför ett tjockt, högt träd.

"Vad gör vi här ?" Frågade jag utan att bry mig om omgivningen.

När Justin inte svarade tittade jag upp från marken och såg Justin vid det stora trädet. Nedför sidan på trädet hängde en lång repstege som fortsattre upp mot en gammal, söndring träkoja som satt upp i trädet.

"Kommer du ?" Ropade Justin som plötsligt var halv vägs uppför stegen. Jag suckade för mig själv och försökte hålla balansen medans jag vinglade bort mot trädet i Caitlin's klackaskor.

Movilligt tog jag av mig skorna och stod med nakna fötter på den löviga marken och kastade upp skorna så försiktigt jag kunde upp mot träkojan.

När jag var på tredje steget kände jag hur min rädsla för höjder tog över. Justin's lilla bungy jump äventyr hade nog inte gjort någon skillnad. Men jag tvingade mig själv att fortsätta, jag ville inte verka ynklig eller svag inför Justin.

När jag var högst upp gjorde jag misstaget att titta ner. Jag var säkert tre meter ovanför marken - det lät säkert inte så mycket men det var extremt läskigt för mig. Paniken spreds i min kropp och trevade med händerna på träkojans "golv" för att få ett grepp så jag kunde ta mig upp.

Plötsligt kände jag någon - Justin måste det ju varit - ta min hand och hjälpte mig upp på fötter.

"Förlåt, jag hade totalt glömt bort din höjdrädsla" Sa Justin skamset och bet sig i läppen. Herregud, sluta - tänkte jag. När han bet sig i läppen så där och när man såg hans hasselnötsbruna ögon, poppade en massa ord upp i mitt huvud som jag inte ens skulle nämna.

"Det är okej" Svarade jag kort - fortfarande lite "hypnotiserad" av honom - och log svagt.

Justin släppte min hand och ställde sig i mitten av den lilla, risiga träkojan.

"Detta var min, Ryan's och Chaz's - mest min - träkoja när vi var små. Morfar hade byggt den åt mig så jag brukade ta med mig Ryan och Chaz hit" Började han berätta och satte sig sedan ner på en av de små stolarna runt ett litet bord som fanns här.

"Vi lekte alltid här när vi var små men sedan glömde vi bort detta stället efter att Chaz trillat ner härifrån, så vi gick aldrig hit här igen" Fortsatte han sedan och tittade på väggen som var framför honom medans han pratade. Det var mer som om att han berättade detta för sig själv än mig.

"Kanske därför Chaz är som han är nu ?" Sa jag skämtsamt för att lätta upp den plötsligt spända stämningen.

Justin skrattade lätt och det verkade som om han var "tillbaka".

"Jo, kanske det" Skrattade han och ställde sig upp igen.

Justin begravde händerna i sina jeansfickor och tittade på mig. Det såg ut som om att han tänkte, och det gjorde mig inte obekväm när han tittade på mig sådär. Ibland önskar jag att jag var tankeläsare, allt skulle vara så mycket enklare då.

Efter att bara ha tittat på mig i nästan en minut utan att säga något, slicka han sig om läpparna och öppnade munnen.

"Du vet väl att vi har känt varandra i nästan två veckor ?" Sa han och rörde inte en min, utan stod bara som han gjort innan.

"Aha ! så nu är det då jag upptäcker att du ska döda mig ?!" Flämtade jag dramatiskt och spärrade upp ögonen.

Justin märkte att jag skojade så brast ut i skratt.

"Nej, jag kommer inte att döda dig" Sa han och flinade.

Mitt skratt avbröts av att jag huttrade pågrund av en kall vind som blåste förbi. Jag hade inte insett hur kallt det hade blivit. Typsikt mig som hade glömt jackan i Justin's bil.

Justin märkte det så han drog av sig sin svara jacka - så han hade bara en T-shirt på sig - och la den om mina axlar, trots mina protester om att jag klarade mig - även om jag frös tårna av mig.

"Tack" Sa jag och log svagt. Justin stod bara några decimeter ifrån mig och hans varma andetag träffade mig i ansiktet.

"Du är den första tjejen jag har tagit upp här" Sa Justin lågt efter en stund och tittade intensivt in i mina ögon.

"Vilken ära då" Skrattade jag lätt och blev tagen av hur Justin tittade på mig. Jag hade en känsla av att något skulle hända. Både något bra och dåligt.

Jag tittade tillbaka upp på Justin och jag kände ett pirr inom mig som kändes bra, men ockå dåligt.

Jag var helt omedveten om vad som var påväg att hända förens Justin's ansikte närmade sig mitt och hans ögon slöts.

En känsla av längtan och oro uppkom i min mage och jag stod som förlamad när Justin's ansikte bara kom närmre och närmre. En del av mig ville kyssa honom, men en annan del inte. Det kändes rätt men ändå så fel.

"Öh, ehm förlåt Justin, men eh... Jag kan inte" Mumlade jag och backade ett steg bort från Justin och tittade generat och skamset ner i golvet. Jag ville inte se hans ansiktsuttryck när han märkte att jag hade dragit mig undan.

"Nej, uhm, det är mitt fel. Jag skulle aldrig pressa dig att göra något du inte vill" Sa han och lågt och väldigt osäkert.

Jag sneglade mot honom och såg när han drog handen genom sitt och tittade generat ner i marken.

"Det är inte ditt fel, det är bara det att jag vill att min första kyss ska bli med någon speciell och någon jag gill-" Jag avbröt mig själv när jag insåg vad jag det var jag sa och när jag såg det förkrossade ansiktsuttrycket på Justin's ansikte som han försökte dölja.

"Speciell, någon du gillar, huh ?" Muttrade han lågt och tittade ner i marken. Den där panikslagna känslan som jag alltid fick när jag började babbla fyllde min kropp och jag visste inte vad jag skulle göra.

"Justin, asså jag menade inte så, ehm jag menade.. uhm.." Ännu en gång av bröt jag mig själv för att jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste fortfarande inte hur jag kände för Justin och just nu var jag väldigt förvirrad.

Jag klarade inte av att vara här mer, så mycket visste jag i alla fall.

"Förlåt Justin men jag klarar bara inte av det här" Sa jag panikslaget, drog av mig Justin's jacka och slängde den mot honom för att sedan ta skorna och klättra ner för stegen.

Innan jag sprang ut ur den mörka skogen ensam, vände jag mig snabbt om och såg Justin så framför steg. Han såg förkrossad ut. Vad hade jag gjort ?

Trots skuldkänslorna sprang jag ut ur skogen och jag var på gränsen till att börja gråta.

Nej, vad hade jag gjort ?! Hur kunde jag säga så till Justin ?

Såklart jag gillade honom ! Jag var kanske till och med kär i honom.

Men nu hade jag sumpat det... Han skulle aldrig förlåta mig för att jag nästan rent ut sagt sa att han inte betydde något för mig, vilket han gjorde.

__________________________________________________________________________________________

Wow... Det där förväntade ni inte er, va ? Men i alla fall, jag vill gärna veta vad ni tycker och om ni har ideer, skriv en kommentar så får jag veta :)

Btw, nästa kapitel kommer inte förens söndag eller måndag :/

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Part 36: Are You Jealous ?

Last Chapter:

Efter att ha stirrat på alla som dansade kändes det som om att jag inte fick någon luft i det kvava rummet. Det var som om att helt plötsligt blev hela jag var om jag kunde inte sitta kvar här i en enda minut till.

Så jag tog tag i min jeans jacka, drog upp en gammal penna ur fickan och skrev en lapp till Justin, sedan drog jag på mig jackan och gick ut.

Jag hoppades i alla fall att han hade kul med Lily. Eller egentligen så gjorde jag inte det.

Sakta dansade jag och Lily runt i en cirkel. Lily's huvud var lutat mot min vänstra axel och hon pillade i mitt hår av någon anledning. Mina armar låg löst om hennes midja och jag sjöng med till låten i mitt huvud, inte för att låta taskig eller något men jag ville inget annat än bort härifrån. Jag ville vara hos Lucy.

Lily hade ställt sig närmare mig hela tiden och nu kändes det som om att det inte fanns något rum mellan oss alls.

Jag kände hennes andetag kittla min hals. Det gjorde bara att jag ville härifrån ännu mer.

"Justin ?" Viskade Lily och lyfte upp huvudet så hon kunde se in i mina ögon. Lily's ögonfransar fladdrade och det såg ut som om att hon försökte flirta.

"Ja ?" Frågade jag och drog mig bakåt lite eftersom att Lily ställde sig ännu närmare mig, om det ens var möjligt.

"Du vet, jag tyckte alltid att du var en tönt innan. Men nu..." Lily tog ett steg tillbaka och studerade mig nerifrån och upp.

"Nu är du sjukt läcker" Fortsatte hon och sedan bet hon sig i läppen och la sina armar om min hals. I vanliga fall hade jag nog tyckt det var... "hett". Men när det var Lily som slängde sina armar om min hals kändes det bara sliskigt. Jag stod som förstelnad i hennes armar och försökte komma på en ursäkt till att gå.

Hon skulle aldrig tro mig om jag sa att jag var tvungen att vara hemma snart, klockan var knappt ens halv elva.

Plötsligt kände jag hur hennes händer trevade upp mot mina kinder och hur hennes ansikte kom närmare mig.

Jag insåg inte vad hon försökte göra innan hennes putande läppar bara var några centimeter ifrån mina. Paniken steg inom mig och jag drog mig undan så snabbt så att jag råkade gå in i ett annat par som dansade bakom oss. De blängde sur på mig och jag bad om ursäkt.

"Vad är det, du skämmer ut oss ?!" Väste Lily och ställde sig framför mig.

"Jo, Lily. Jag tror att du har missförstått allt.." Jag avbröt mig själv för att jag visste inte vad jag skulle säga. Hon hade försökt kyssa mig, hon försökte kyssa mig !

"Vadå, vill du inte kyssa mig ?" Snäste hon och ställde sig händerna på höfterna. Även om hon försökte spela oberörd, kunde man se i hennes ögon att hon var besviken.

Jag stod bara och stirrade på henne för att återigen, visste jag inte vad jag skulle säga.

"Ehm, Lily" Jag harklade mig och försökte sedan komma på vad jag skulle säga efter det.

"Du är en bra tjej och så men jag... ehm. Jag måste hitta Lucy" Fortsatte jag och ångrade genast att jag hade sagt att jag var tvungen att hitta Lucy när jag såg hennes min. Hon såg arg, besviken, ledsen och svartsjuk på samma gång.

"Du kan seriöst inte välja henne över mig !" Väste hon tyst och slängde sedan med sitt hår och log åt någon som tittade konstigt på henne.

"Lily, jag väljer inte mellan någon men det känns lite konstigt att när jag gick här så kallade du mig nörd varje dag och nu helt plötsligt så gillar du mig ?" Orden kom ut taskigare än vad de skulle. Hon stirrade häpet på mig och öppnade munnen ett par gånger men sa aldrig något.

Efter någon minut utan att hon hade sagt något vände jag mig om för att gå till Lucy.

Jag trängde mig igenom klungan med människor som dansade för att komma fram till mitt och Lucy's bord.

Men Lucy satt inte vid bordet... Hon kanske var på toa ? Men när jag kom fram till bordet såg jag att hennes väska och jacka var borta. Hade hon lämnat mig ?

Jag satte mig ner på den stolen jag hade suttit på och drack lite ur min cola. Lucy hade till och med tagit med sin cola.

När jag tittade på hennes tomma plats märkte jag att det stod något skrivet på hennes servett.

"Jag har inte lämnat dig, jag behövde bara lite luft. Jag är antagligen där ute" Stod det på servetten med svart penna. Jag slängde ifrån mig servetten och gick längs den långa raden med bord för att komma till ytterdörren.

På parkeringen var det folktomt. Den enda människan jag såg var en gammal man som var unte och gick med sin hund. Men jag såg ingen Lucy. Jag snodde runt ett varv för att vara säker på att hon inte var här, men jag såg inte henne någonstans.

Hade hon verkligen lämnat mig ? Hon skulle ju knappast gå någon annanstans och hon sa ju att det var okej att jag dansade med Lily, även om jag had gett henne en hint om att inte.

Besviket gick jag längre ner mot parkeringen på trottoaren längs skolans parkering.

Parkeringen låg precis intill fotbollsplanen som nu var tom. Jag sparkade på en sten så den rullade in på gräset till fotbollsplanen och då tyckte jag att jag hörde mitt namn men jag ignorerade det, måste hört fel.

Jag fortsatte att gå ner längs parkeringen och skulle precis gå över parkeringen när jag hörde mitt namn igen, nu kunde jag inte hört fel.

"Justin !" Skrek någon. Även om rösten var ganska långt borta kunde jag höra att det kom bakifrån mig, så jag snodde runt.

En lättnad spred sig i min kropp när jag såg Lucy sitta på en bänk vid fotbollsplanen, vinkandes mot mig som en galning. Jag vände genast på klacken och joggade bort mot henne.

"Jag trodde du hade gått hem eller något" Skrattade jag och satte mig bredvid henne på bänken. Hon tittade på mig och log, fast inte ett sådant glatt leende som hon brukade.

"Nej, jag skulle aldrig lämna dig" Sa hon och tittade ner i marken, efter det sa hon inte mer och det blev tyst mellan oss. Jag visste inte heller vad jag skulle säga.

"Så, hade du trevligt med Lily ?" Frågade hon sarkastiskt med ett glädjelöst flin. Jag tittade på henne och kunde inte låta bli att flina själv, hon verkade avensjuk. Och såklart, så som jag var, var jag bara tvungen att göra situationen "värre".

"Ja, det hade vi. Vi dansade, såklart, och medans vi dansade pillade hon med mitt hår och-"

"Okej, jag fattar. Så ni hade kul, vad bra" Lucy avbröt mig snabbt, satte armarna i kors och stirrade rakt fram.

"Lucy, är du avensjuk ?" Frågade jag henne efter att hon inte sagt något eller ens tittat på mig i nästan fem minuter och flyttade mig närmare henne. Hon vände hastigt huvudet mot mig med panik i blicken men slappnade av när hon såg det retsamma flinet jag hade på läpparna.

"Lägg av" Mumlade hon och puttade till mitt nätt på axeln. Även om hon försökte spela allvarlig kunde hon inte hålla tillbaka leendet. Plötsligt poppade en perfekt idee upp i mitt huvud.

"Kom igen, jag vill visa dig en sak" Sa jag efter att jag hade ställt mig upp och tog tag i Lucy's hand.

"Vad ?" Frågade hon och försökte streta emot.

"Det får du se" Svarade jag kort och log mot henne medans jag envist drog med henne till bilen.

"Stranden, skulle du visa mig stranden ?" Sa Lucy skeptiskt medans hon följde efter mig ner mot havet.

Istället för att svara henne vinkade jag bara åt henne att följa efter mig och fortsatte sedan ner mot havet.

Jag stannade ungefär fem meter ifrån havet och vände mig för att se hur långt bak Lucy var. Cirka två meter ifrån mig stod Lucy, med fötterna begravda i en sandhög och försökte få av sig klackaskorna som hon fått låna av Caitlin.

När hon äntligen fått av sig dom, fortsatte hon ner mot mig.

"Var det stranden du skulle visa mig ?" Frågade hon igen och slängde ner skorna i sanden.

"Ja, titta så fint vattnet är så här dags" Svarade jag och pekade på vattnet.

Den nästan nedgångna solen hade färgat vattnet "längst bort" svagt oranget och i resten av vattnet kunde man se hur det glittrade i vitt pågrund av månen som tittade fram.

"Jo, det är fint" Sa Lucy tillslut och tittade drömmande bort mot vattnet. Jag kunde inte låta bli att le åt hur otroligt söt hon såg ut medans hon tittade ut mot vattnet. Men när jag kom på mig själv med att stirra på henne skakade jag på huvudet och började tänka på det som jag egentligen var här för.

"Och dessutom" Sa jag med ett lurigt leende på läpparna och gick mot Lucy. Hennes uppmärksamhet vändes mot mig och hon såg nyfiken och skeptisk ut.

"Du är fortfarande skyldig mig en dans" Fortsatte jag medans jag tog tag i hennes hand, snurrade runt henne ett varv och tryckte sedan henne tätt intill mig.

"Och denna gången måste du dansa med mig" Sa jag och flinade mot henne.

"Det gör jag gärna" Svarade hon och la sina armar om mig.

__________________________________________________________________________________________

Bara Justin's perspektiv ! Vad tycker ni ? Ge mig ideer av vad ni tycker ska hända ! Och det behöver inte bara vara för nästa kapitel utan det kan vara för andra "framtida" kapitel :)

KOMMENTERA FÖR MERA, JU FLER DESTO SNABBARE KOMMER NÄSTA !

Part 35: The Dance.

Last Chapter:

"Till den tjejiga, inte alls pojkaktiga Lucia Maria Alessandra Isabella Elena Sofia Rossi !" Utbrast Caitlin och började klappa glatt.

Jag lutade mg mot väggen bakom mig och följde Caitlins exempel med att klappa.

Höga ljud av klackar hördes i trappan och jag slängde en sista blick på klockan som hängde i Lucy's kök.

"Wow" Hörde jag Chaz flämta bredvid mig. Min blick drogs automatiskt mot den nervösa, extremt vackra tjejen som stod i trappan med klänningen som jag hade köpt åt henne.

Jag ska inte ljuga, Lucy var en naturlig skönhet. Men med den där klänningen och hennes lockade hår som ramade in hennes perfekta ansikte, gjorde hon mig andlös.

Sakta och osäkert gick jag ner för trappan medans jag försökte hålla balansen på klackaskorna som jag fått låna av Caitlin när hon var färsig med sitt lilla "tal". Jag hatade när alla fokus var på mig och jag var i centrum, jag hatade det. Jag blev alltid så nervös, det kändes som om att alla kunde se vad jag tänkte och hur jag kände. Det var bara obekvämt helt enkelt.

Men ändå fortsatte jag gå ner för vår trappa. Även om jag var påväg ner för trappan fortsatte Caitlin med att vinka ner mig och slutade inte att le uppmuntrande.

"Kom igen" Mimade hon diskret åt mig när jag stannade vid sista trappsteget vid mitten av trappan där den slutade och blev som ett platt golv och sedan fortsatte trappan igen.

Jag stod precis så att killarna inte kunde se mig, jag ville inte att de skulle göra det. Det kändes så pinsamt.

Jag såg så fånig ut. Den korta blåa klänningen som slutade precis vid knäna visade mycket - min definition av mycket var väldigt olik andras- av mina ben, och de beiga klackaskorna som jag knappt kunde hålla balansen på gjorde bara att jag såg lång och klumpig ut. Jag förstod ärligt talat inte hur jag kunde gå i dessa skorna,

1. Klänningen 2. Håret, sminket 3. Skorna.

Caitlin hade sagt att jag hade "gåvan" att gå i klackaskor, vilket jag inte förstod.

Caitlin drog i min arm så jag hamnade framför henne och stod nu så att alla kunde se mig.

Det kändes som om att världen stod still för att alla stannade upp.

När allas förvånade, nyfikna ögon var på mig kände jag hur rodnaden steg upp mot mina kinder och färgade dem röda.

Efter att alla - speciellt mina bröder - hade kommenterat hur annorlunda jag såg ut blev jag ganska trött på det och bad Justin, Chaz och Ryan att få åka.

"Jag kan inte fatta hur stor du har blivit" Utbrast Antonio och låtasades torka bort en tår från sin kind medans han bet sig i läppen som om att han var på väg att börja gråta. Luca nickade instämande och lutade sig mot Antonios axel.

"Sluta, ni är så konstiga" Skrattade jag och drog på mig min ljusblåa jeans jacka. Jag tittade ner mot marken för att se hur klänningen, benen och skorna såg ut. Jag gjorde en ogillande grimas. Jag kunde inte säga att jag ogillade hur jag såg ut, men det såg bara så.. annorlunda ut. Det såg inte ut som något jag själv skulle välja.

"Ska vi gå ?" Frågade någon bakom mig. Jag vände mig om och Justin stod precis vid dörren med ett charmigt leende och höll ut vänster arm krokad till mig. Jag skrattade lite för mig själv och krokade min arm i hans.

"Vi kan gå" Svarade jag och vi fick ut tillsammans med Ryan och Chaz.

Den stora gympasalen som låg bredvid vår skola, såg precis ut som vanligt - gjord av vitt tegel och den var väldigt stor - förutom att den hade en stor banderoll som sa "Skoldans" ovanför den breda dörren som en massa folk försökte trycka sig igenom.

Det vilmlade av folk som skulle in till dansen på parkeringen till skolan. Det var många som jag inte ens kände igen, men det var för att vi slog ihop våran dans med en annan skola som låg precis i närheten.

Nervöst gnuggade jag händerna emot varandra medans jag såg att det var fler och fler bilar som kom in rullandes på parkeringen. Hur mycket folk skulle det komma egentligen ?

"Är du nervös ?" Frågade Justin när han hade stängt av motorn och stannat på parkeringen. Ryan och Chaz hade tagit en annan bil eftersom att de skulle hämta upp sina dejter.

"Det är mycket folk här" Sa jag och tittade nervöst ut genom bilrutan. Jag kände hur Justin osäkert tog tag i min hand. Jag tittade hastigt ner mot våra händer som var svagt sammanflätade och tittade sedan upp mot Justin som log osäkert mot mig.

"Kom igen, låt inte nervositeten styra dig. Ikväll ska du slappna av och du ska sluta bry dig om vad alla andra tycker" Justin nickade bestämt mot mig när han hade avslutat meningen. Omedvetet log jag och kände att greppet om våra händer hade blivit hårdare.

"Okej" Sa jag och nickade sakta. Justin öppnade sin bildörr utan att släppa greppet om min hand och precis när han skulle släppa blev mitt grepp hårdare och jag drog honom lite i armen.

Återigen hade min blick satt sig på alla människor som fortsatte komma och jag fick en obehaglig känsla i magen igen.

"Justin, tror du att detta är en så bra idee ?" Frågade jag honom osäkert och bet mig i läppen. Han tittade oförstående på mig och höjde sitt ena ögonbryn.

"Jag menar, du är ju känd och så, tror du inte att alla kommer.. du vet, kasta sig över dig ?"

Justin stirrade på mig en sekund och brast sedan ut i skratt. Jag tittade förvirrat på honom medans han skrattade och släppte greppet om hans hand.

"Lucy, Lucy, Lucy. Jag gick en gång på denna skolan, jag bodde en gång här. Jag känner de flesta på denna skolan och den andra också, det blir inget problem" Skrattade han och satte sig i sitt säte igen.

"Förresten, du kan gå ut så länge, jag ska bara fixa en sak" Sa Justin när han hade slutat skratta och jag nickade förvirrat medans jag öppnade dörren och klev ut på ostadiga ben.

Jag gick någon meter ifrån bilen för att återfå min balans igen och kände mig väldigt obekväm när jag kände hur många stirrade på mig. Såg jag så konstig ut ?

Inte långt ifrån mig stod Lily i en svart, tight, kort klänning tillsammans med ett stort gäng och blängde på mig. Jag som var dum nog att tro att jag skulle få slippa henne ikväll, men nej.

Istället för att låta mig påverkas av henne och titta nedlägset bort, gav jag henne ett stort flin och vinkade mot henne. Hon kastade snobbigt med sitt blonda hår över axlen och vände sig mot sitt "gäng" igen.

En av killarna i gänget vände sig om och gav mig en svag nickning. Jag förstod först inte vem det var men såg sedan att det var Nate, och jag nickade svagt tillbaka medans jag log.

"Jag får nog hålla ett öga på dig ikväll, alla killar stirrar på dig" Viskade någon i mitt öra. Jag vände mig om och möttes av en flinandes Justin.

"Pff ! Killar vet inte ens att jag exitsterar !" Fnös jag och himlade med ögonen med armarna i kors.

"Lögnare" Fnös Justin tillbaka och satte sin hand på min korsrygg och puttade mig framåt mot gympasalen.

Jag och Justin satt vid ett runt, svart, litet bord i en av hörnorna. Alla bord och stolar som fanns till oss elever stod längs de långa, vita väggarna. I mitten av gympasalen fanns det en stor klump med elever som dansade till musiken som kom från en DJ, som stod uppe på en plattform mot en av väggarna.

En massa männsikor hade kommit fram till Justin och hälsat osv, hela kvällen. Men på något sätt hade jag inte känt mig utanför, det hade nog vara pågrund av Justin som hela tiden "presenterade" mig för mina klasskompisar som såg mig varje dag men visste knappt vem jag var.

"Du var visst populär" Skrattade jag åt Justin efter att en kille som hette Jake, som gick i min matte klass, hade gått ifrån oss.

"Jo, eh förlåt för allt det där, jag vil-"

"Det gör inget" Avbröt jag honom och flinade mot honom medans jag tog en klunk av colan som jag hade framför mig. Han log snabbt tillbaka och tog också upp sin cola.

"Hej Justin" Sa plötsligt en ljus, välbekant röst som hade kommit från ingenstans. Jag var påväg att sätta colan i halsen när jag såg att Lily stod bredvid Justin vid vårt bord. Vad gjorde hon här ?

"Hej" Svarade Justin osäkert tillbaka och gav mig en diskret frågande blick när han ställde ner sin cola på bordet.

"Vad är det ?" Frågade Justin och log svag. På något sätt fick han inte det att låta taskigt, utan typ snällt, på sitt egna vis.

"Jo, det är sista låten nu och jag undrar om du skulle vilja dansa med mig ?" Frågade Lily medans hon snurrade sitt hår mellan sina fingar. Hon hade ett oskyldigt - snarare försök till oskyldigt - leende på läpparna och hade ena handen på höften.

"Ehm, det skulle jag gärna men Lucy hade lovat mig en dans, eller hur ?" Justin log sammanbitet mot mig och gav mig en diskret nick. Det förvånade mig att han inte verkade vela dans med henne.

Men det var sant, jag hade lovat Justin en dans men vi båda visste att jag aldrig skulle kunna "tävla" mot Lily.

"Jo, det är sant men det är okej, ni kan dansa" Jag log ett svagt, falsk leende mot Lily och lutade mog tillbaka i

stolen som jag satt på och såg Lily förvinna med ett hårt grepp om Justins hand in i högen med människor.

Justin tittade bak mot mig hela tiden innan jag inte kunde se honom mer.

Det var inte förens nu som jag la märke till musiken. Den var lugn och långsam. Det var sådan musik man dansade tryckare till. Fan. Tanken av att Justin och Lily dansade tryckare gjorde mig avensjuk. Jag gillade inte alls tanken av att deras kroppar var så nära varandra, att Lilys huvud låg vilat mot Justins axel, att Justins armar låg runt hennes midja, att hennes andetag träffade hans hals. Jag gillade inte tanken alls.

Alla borden var tomma. Det var bara jag som satt på en stol, helt ensam. Alla andra var ute på dans golvet och dansade med någon. Hade jag gjort ett misstag ? Ja.

Varför sa jag inte bara Ja när Justin sa till Lily att jag skulle dansa med honom ? För att jag ville inte verka för på, och för att jag vågade inte.

Alla "äventyr" missade jag för att jag inte vågade. Varför vågade jag inte ? Jag vet inte.

Så jag tog tag i min jeans jacka, drog upp en gammal penna ur fickan och skrev en lapp till Justin, sedan drog jag på mig jackan och gick ut.

Jag hoppades i alla fall att han hade kul med Lily. Eller egentligen så gjorde jag inte det.

_______________________________________________________________________________________

Det var ganska tråkigt i början jag vet, men det blev bättre sen, eller ?

Men i alla fall... KOMMENTERA FÖR MERA !!!

UPPDATE: Detta skulle lagts upp på Julafton, som jag gjorde men det ville aldrig läggas upp på bloggen, men nu har det det, eller det hoppas jag iaf.

Men jag ska börja på nästa kapitel imorron för att jag har sjukt mkt ideer ! ^^

Part 34: She takes my breath away.

Last Chapter:

"Justin" Suckade jag och log svagt. För första gången någonsin tittade jag medvetet djupt in i Justin's ögon.

"Skulle du vilja följa med mig på dansen på fredag ?" Frågade jag honom och hans flin blev bredare.

Justin rynkade på ögonbrynen och såg ut att tänka igen.

"Hmm.. Låt mig tänka" Sa han och drog fingrarna från hans fria hand - han höll fortfarande i min vänsterhand - och drog längs hans haka. Ett leeende smög sig fram på mina läppar samtidigt som jag suckade irriterat.

"Men kom igen Justin !" Utbrast Ryan och Christian i kör och ställde mig upp. Justin sneglade mot dom och tittade sedan in i mina ögon igen.

Han bugade sig lite och kysste sedan mig mjukt på ovansidan av min vänstra hand.

"Det skulle vara en ära" Han log charmigt och rätade på ryggen.

"Nej, inte den där" Snäste Caitlin frustrerat och slet den blå skjortan ur mina händer. Surt hängde hon tillbaka den i min garderob och började åter igen rota bland mina kläder.

"Slappna av Cait" Suckade Christian som låg utmattat på min säng. Irriterat vände sig Caitlin om och snäste en sur kommentar åt Christian.

"Prova den här" Sa hon sedan och slängde en vit skjorta och en svart tunn kavaj i mitt ansikte. Jag nickade lydligt och drog mig snabbt av min vita t-shirt.

I ögonvrån såg jag Caitlins snabba blickar mot mig medans jag försökte fixa kragen på skjortan med knapparna oknäppta.

"Måste man göra allt själv ?!" Irriterat klampade hon mot mig och fixade till min krage.

"Varför är du så spänd ?" Frågade jag henne och försökte att inte låta irriterad, även om jag började bli lite trött på hennes sura humör som hon hade haft hela morgonen.

"Jag vet faktiskt inte" Suckade hon och började knäppa mina skjortknappar, som kändes lite pinsamt i med att vi hade dejtat en gång i tiden men fick göra slut pågrund av att jag var tvungen att flytta till Atlanta. Så på sätt och vis slutade vi aldrig ha känslor för varandra, vi var tvugna att göra slut. Men vi båda har gått vidare.

"Hon är bara sur för att hennes dans inte blev som hon önskade" Fnissade Christian från min säng och började skratta åt "killer-blicken" som Caitlin gav honom. Själv kunde jag knappt hålla inne skrattet men jag lyckades.

"Vad hände ?" Frågade jag när skrattet inom mig hade dött ut.

"Min dejt kom aldrig pågrund av magsjuka, jag spillde cola på min klänning och jag halkade på väg ner från trappan efter att jag hade förlorat mot Cassie som blev dansens drottning, så allt det här med er dans gör mig lite sur med tanke på att min blev så misslyckad" Muttrade hon och rättade till min kavaj som jag dragit på mig.

"Wow, det där lät som en riktigt dålig skoldans" Skrattade jag och vände mig mot speglen som stod bakom mig.

Ett tyst skratt hördes bakom mig och jag log samtidigt som jag studerade mig själv i spegeln. Jag visste att Caitlin skulle slappna av efter att hon berättat vad allt handlade om.

"Hoppas bara att min inte blir lika "misslyckad" som din då" Sa jag samtidigt som jag vände mig om och fick ett svagt slag på armen av Caitlin.

"Nej, det får vi ju hoppas. Och du borde verkligen ta bra handom Lucy, hon verkar som en riktigt fin tjej" Hon såg strängt på mig och gick sedan ut ur mitt rum med sina varnande ord hängandes kvar i luften.

"Ja, det är hon verkligen" Viskade jag tyst för mig själv och vände mig sedan om mot speglen igen.

"Sluta prata för dig själv, det är läskigt !" Utbrast Christian bakom mig och kastade en av mina kuddar mot min rygg.

"Nej, nu ska du dö !" Skrek jag medans jag försökte hålla tillbaka mitt skratt och kastade mig på honom.

"Klockan är två nu så alla får gå" Våran Rektors röst fyllde hela gympa salen med en megafon.

"Jag vill bara tacka er alla för att ni frivilligt kom hit för att hjälpa till att fixa det sista inför dansen" Fortsatte hon och prata i ca 5 minuter till.

"Hur länge ska hon babbla egentligen ?!" Suckade Chaz frustrerat och lutade sig tungt mot väggen bakom honom.

Precis efter Chaz mening slutade rektorn prata och gick ner ifrån scenen som dansens kung och drottning skulle krönas på senare i kväll.

"Äntligen" Muttade Ryan som kom fram till mig och Chaz.

"Trodde aldrig att hon skulle sluta prata" Fortsatte han och torkade lite svett ur pannan med sin tröjarm.

"Jag antar att det första du gör är att ta en dusch ?" Jag flinade smått mot Ryan som blängde mot mig medans han samlade ihop sina saker som var slängda på golvet.

"Väntar inte Justin på dig ?" Frågade Ryan mig spydigt och log belåtet när han såg att mitt flin försvann.

"Ha-ha, jätte kul" Snäste jag åt honom, drog upp min väska från golvet och hade sedan följe med Ryan och Chaz ut till parkeringen där Antonio - som äntligen hade kommit tillbaka från sjukhuset - stod och väntade på mig.

Det välbekanta ljudet av den välbekanta dörrklockan som gav ifrån sig ett högt, irriterande ljud hördes genom hela mitt hus. En nervös klump kändes i min mage och allt jag ville göra var att springa runt som en idiot föt att få bort klumpen.

"Är det Ryan och Chaz ?" Frågade Luca utan att ens titta på mig och ställde sig upp från soffan.

"Jag tror det" Svarade jag kort och stängde av tven med fjärrkontrollen och följde efter Luca ut till hallen.

Antonio och Luca skulle "fixa" Ryan, Chaz - och Justin lite - inför dansen så det var inte bara Caitlin som kom, eftersom att hon skulle fixa till mig.

Luca öppnade dörren och blev förvånad när den kastades upp i ansiktet på honom eftersom att en stressad Caitlin kom in rusandes mot mig.

"Vi måste verkligen skynda oss om du ska vara färdig tills klockan fem, vi har bara två och en halv timme på oss !" Caitlin puttade mig upp för vår breda trappa och frågade mig vilket rum som var mitt när vi stod i korridoren till mitt och mina bröders rum. Jag pekade på dörren i mitten och Caitlin tog tag i min arm och drog mig efter henne in till mitt rum.

Efter att ha suttit i min obekväma, svanskote-dödande stol i snart 40 minuter var Caitlin äntligen färdig med sminket, men hon lät mig inte se något förens jag var helt färdig. Men jag kunde "känna" att jag hade mycket, mycket mer smink än vanligt i ansiktet. Jag var 100 % säker på att jag såg ut som en clown.

Under tiden som Caitlin drog fram någon sorts rundad tång - en locktång skulle jag gissa på - och satte i sladden i ett eluttag, frågade hon mig en massa frågor om Justin. För ett tag sedan frågade hon mig om jag gillade honom, mer som en vän och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag var fortfarande inte säker. Vi hade ju bara känt varandra i lite mer än två veckor.

"Nu är det bara håret kvar" Skrattade Caitlin när hon märkte att jag hade börjat skruva på mig i stolen.

Jag gillade Caitlin, hon var rolig. Och lätt att prata med. Hon var en sådan person som jag verkligen hade kunnat vara kompis med.

"Så vad ska du ha på dig ikväll då ?" Frågade Caitlin och jag blev ännu nervösare. Jag hade helt glömt att köpa något !

"Herregud, det hade jag helt glömt bort !" Utbrast jag och gjorde en ansats att ställa mig upp men kom sedan på att Caitlin lockade mitt hår så jag hann precis hejda mig.

"Va ?!" En förvånad Caitlin ställde sig framför mig med en locktång i handen samtidigt som någon knackade på dörren.

"Leverans från Justin Bieber, Miss Rossi" En flinandes Luca kom in i mitt rum med en stor låda i händerna. Han la den på sängen och innan han gick ut igen och stängde dörren, blinkade han finurligt med ögat och försvann sedan ut ur mitt rum.

"Är ni nervösa ?" Frågade jag Ryan och Chaz som stod framför mig fullt klädda i skjorta och kavaj. Jag däremot hade något enklare på mig, en t-shirt och en vanlig svart jacka.

Båda två nickade och vi alla vände oss om när Luca kom ner från trappan.

"Klänningen är levererad" Sa han och slog ihop sina händer.

"Tur att vi inte påminde henne som vi egentligen skulle" Flinade Antonio och puttade till Luca på axlen.

"Men nu till det viktiga" Sa Antonio och såg plötsligt allvarlig ut. Han gick fram till mig och la sin hand på in axel och stirrade läskigt in i mina ögon.

"Kan vi lita på att du tar hand om vår lilla syster ?" Något i hans blick skrämde mig lite. Det var som om den riktigt sa att om jag inte tog hand om henne skulle jag åka riktigt, riktigt illa ut.

Jag knep ihop mina käkar och nickade spännt. Jag skulle aldrig göra Lucy illa eller låta något hända henne.

"Bra" Han log spännt och slog till mig lite på armen. Ryan såg konstigt på mig en sekund men började sedan en konverastion med Lucy's bröder för att "lätta upp stämningen".

Fotsteg hördes i den knarrande trappan när Caitlin var på väg ner. Hon stannade i mitten av trappan och pustade utmattat.

"Det tog bara en och en halv timme" Började hon dramatiskt. "Två och en halv timme om man räknar med hög-klackat träningen" Fortsatte hon och skrattade lite för sig själv.

"Men jag gjorde det. Jag förvandlade pojk-flickan Lucy Rossi" Caitlin gjorde en dramatisk paus och visade oss som stod nedanför trappan en bild på Lucy. Hon såg väldigt pojk-flickig ut måste jag erkänna, men inte på ett dåligt sätt.

"Till den tjejiga, inte alls pojkaktiga Lucia Maria Alessandra Isabella Elena Sofia Rossi !" Utbrast Caitlin och började klappa glatt.

Jag lutade mg mot väggen bakom mig och följde Caitlins exempel med att klappa.

Höga ljud av klackar hördes i trappan och jag slängde en sista blick på klockan som hängde i Lucy's kök.

"Wow" Hörde jag Chaz flämta bredvid mig. Min blick drogs automatiskt mot den nervösa, extremt vackra tjejen som stod i trappan med klänningen som jag hade köpt åt henne.

Jag ska inte ljuga, Lucy var en naturlig skönhet. Men med den där klänningen och hennes lockade hår som ramade in hennes perfekta ansikte, gjorde hon mig andlös.

______________________________________________________________________________________

Är ni nyfikna på hur hon ska se ut ? JAG ÄR ! Även om jag redan vet men ändå ^^

Jag ska försöka skriva nästa kapitel så fort som möjligt men jag har ett prov som är snart så jag måste träna till det också -.-

Men i alla fall... KOMMENTERA FÖR MERA !

Part 33: Would you like to go to the dance with me ?

Last Chapter:

"Ehm, konka" Svarade hon och rätade på ryggen. Fan, jag som hade hoppats att hon skulle ta sanning, det var mycket svårare att komma på något på konka.

"Okej" Mumlade jag för mig själv. Vad skulle jag ta på konka ?! Jag kom inte på något...

Efter en stunds tänkande började alla tappa tålamodet och de började klaga på mig.

"Ska du tänka tills skoldansen på fredag eller ?" Utbrast Ryan otåligt medans han vred sig på sin plats på golvet, och där fick jag en ide !

"Du har fortfarande ingen att gå med till skoldansen va ?" Lucy stirrade på mig som om jag var en idiot pågrund av min fråga men skakade sakta på huvudet sen.

"Okej, då ska du bjuda mig på skoldansen !" Sa jag och alla stirrade nyfiket på mig förutom Lucy som såg chockad ut medans jag bara log åt henne.

"Va ?!" Utbrast Lucy förvirrat.

Uttråkad på golvet satt jag i en ring tillsammans med de andra och var helt inne i min egen värld. Jag hade slutat bry mig om denna här illa leken efter ca fem minuter för att det blev för tråkigt, så jag började tänka på enhörningar istället... Mycket interessantare.

Mina ögon fokuserade hela tiden på den snurrande flaskan i mitten och hörde plötsligt mitt namn.

"Alla utom Lucy" Sa Ryan för något och allas blickar var på mig. Jag antog att jag var den enda som inte hade fått någon "Sanning eller Konka", tack och lov. Jag ville egentligen inte spela detta dumma spelet men de andra hade övertalat mig.

"Och vilket sammanträffande, flaskan stannade på dig !" Utbrast Caitlin bredvid mig. Jag himlade med ögonen svagt för mig själv och svarade "Konka" när Justin frågade mig, varför just Justin ? Jag ville inte att det skulle hända något pinsammt.

Jag studerade Justin när han satt och tänkte. Hans ögonbryn var rynkade, man kunde ärret i hans ögonbryn som jag inte hade någon aning om hur han fått, hans hasselnötsbruna ögon stirrade ner i golvet och hans huvud vilade mot hans handflata. Han hade tänkt i snart fem minuter och alla började klaga, förutom jag som satt och stirrade på Justin, jag varken kunde eller ville slita bort blicken.

Man kunde se svagt hur Justin höjde på hans vänstra ögonbryn och den där fjärils-känslan kom tillbaka i magen och jag ville bara le, men jag höll tillbaka leendet.

Att en sådan simpel sak som att röra en muskel kunde få mig att le, det var sjukt.

Ett leende uppenbarade sig på Justin's läppar och känslan blev plötsligt tio gånger starkare.

Jag hörde Ryan säga något bredvid mig jag hörde inte vad han sa, det var bara Justin som jag såg och hörde Justin nu.

Hans läppar började plötsligt röra på sig och jag hörde knappt vad han sa, men det lät som "Du har fortfarande ingen att gå med till skoldansen, va ?", jag måste hört fel ?

Jag trodde först att jag hörde fel men när jag såg förväntan i Justin's ögon visste jag att att jag hörde rätt.

Sakta skakade jag på huvudet medans jag tittade på Justin som om han var en idiot.

Senarios om att Justin skulle fråga mig till dansen började spelas runt i mitt huvud men jag skakade bort dom, för att Justin skulle aldrig fråga någon som mig till en dans på en skola som han inte ens går på längre ? Eller...?

"Okej, då vill jag att du ska bjuda mig till skoldansen"

Orden lät först obegripliga. Och när orden smälte in var jag säker på att fjärils-känslan hade övergått till en hjärtattack.

Skulle jag fråga Justin till dansen ? I vilken värld lever han i ?

"Va ?!" Var de ända ordet jag kunde pressa fram. Trodde han verkligen att jag skulle fråga han ? Jag ville men jag vågade inte. Justin tittade på mig med lugnande ögon och ett snett leende, nästan som att han förväntade sig den reaktionen från mig... Fast det var faktiskt ganska uppenbart att jag skulle reagera så.

Nervöst såg jag mig omkring och alla såg på Justin med förvånade blickar förutom Chaz som låg på golvet och skrattade tyst och andlöst.

"Du hörde vad jag sa, allt du behöver göra nu är att fråga mig" Den lugnande blicken han tidigare haft hade övergått till en retsam blick och ett flin spred sig över hans läppar.

Rummet var helt tyst - förutom att man kunde höra Chaz försöka andas mednas han skrattade - och väntade på att jag skulle säga någon. Plötsligt ställde sig Justin upp och tog några steg mot mig, räckte fram sin hand mot mig och drog upp mig från golvet.

"Lucy, finns det något du vill fråga mig ?" Justin drog mig nära honom och såg in i mina ögon och ett gulligt flin på läpparna.

"Justin" Suckade jag och log svagt. För första gången någonsin tittade jag medvetet djupt in i Justin's ögon.

"Skulle du vilja följa med mig på dansen på fredag ?" Frågade jag honom och hans flin blev bredare.

Justin rynkade på ögonbrynen och såg ut att tänka igen.

"Men kom igen Justin !" Utbrast Ryan och Christian i kör och ställde mig upp. Justin sneglade mot dom och tittade sedan in i mina ögon igen.

Han bugade sig lite och kysste sedan mig mjukt på ovansidan av min vänstra hand.

"Det skulle vara en ära" Han log charmigt och rätade på ryggen.

_________________________________________________________________________________________

Det är kort men det är något i alla fall !

Jag kände mig så taskig efter att inte ha uppdaterat på två veckor så jag skrev ihop ett kort kapitel nu ^^

Meeeen.... KOMMENTERA FÖR MERA ! Kommerntera mkt nu för att då vill jag bara skriva mer !

Part 32: Truth or Dare ?

Last Chapter:

"Ehm, Justin kom hit för att äta Mario, inte för att sjunga" Viskade Lucy till Mario och han såg besviken ut.

"Nej, det är helt okej" Log jag och gick bort mot scenen. Den stora resturangen var proppfull med människor och alla kastade nyfikna blickar mot mig när jag gick upp på scenen.

"Hej, jag är Justin Bieber !" Sa jag i mikrofonen och alla började göra ljud ifrån sig. De man hörde mest var ett bord fullt med tonårstjejer som skrek för full hals.

"Ehm, jag hade tänkt sjunga den acoustiska* versionen av Love me" Sa jag medans jag tog upp gitarren, som till min förvåning var en vänster gitarr. Jag drog mina fingrar över strängarna och man kunde höra gruppen med tonårstjejer skrika igen. Jag började sjunga och sökte efter något att sätta blicken och automatiskt hamnade min blick på en leendes Lucy. Min blick mötte hennes trots det långa avståndet mellan oss och i den stunden visste jag. Jag hade starka känslor för Lucy.

"Visst, gå då !" Mumlade Mamma irriterat efter att ha lyssnat på mitt, Ryan's, Chaz's, Christian's och Caitlin's tjat om att få ta mini-bussen och åka hem till Ryan - hans föräldrar jobbade natt så de skulle inte komma hem förens imorgon.

"Yes !" Sa alla i kör och reste sig hastigt ifrån stolarna.

"Vänta, vi måste ha med Lucy också !" Sa Ryan och stannade när vi var påväg till dörren.

"Ni har sett vilken panik hon är i, jag tror att hon behöver slappna av !" Instämde Chaz och ställde sig bredvid Ryan. Jag, Christian och Caitlin nickade och sedan gick vi tre och letade efter henne - hon hade bara försvunnit - medans Ryan och Chaz sa till Luca.

Hon var ju ingenstans ! Vi hade kollat överallt i resturangen men hon var ingenstans ! Vänta lite... Hon kanske inte var inne i resturangen.

Jag tänkte efter en stund och sedan gick jag igenom resturangens kök. Alla där inne var så stressade så ingen märkte mig.

Jag gick ut genom dörren som ledde till soptunnorna och hittade en stessad Lucy som gick fram och tillbaka medans hon pratade italienska för sig själv.

"Hej" Sa jag försiktigt medans jag höll mig för att skratta, hon såg lite rolig ut. Lucy stannade upp och tittade förvirrat på mig.

"Vad gör du här ?" Frågade hon förvånat. Hon tog några steg mot mig och satte händerna på sina höfter.

"Alla letar efter dig" Började jag och satte händerna i jeans fickorna.

"Jag och de andra hade tänkt att åka hem till Ryan för att vi orkade inte sitta kvar här med de vuxna längre och eftersom att du är så stressad tänkte vi ta med dig" Förklarade jag och väntade på hennes svar. Hon gjorde inte något på några sekunder men tillslut nickade hon och följde med mig till resturangens framsida för att hoppa in i mini-bussen.

Killarna hade satt sig och spelat något bil spel på Xbox så nu stod jag och Caitlin helt ensamma en bit bakom soffan och tittade på deras spel i tystnad, pinsam tystnad. Det verkade som om att ingen av oss vågade säga något. Och jag var inte världens bästa på att börja en konversation heller.

"Hur känner du Justin ?" Frågade Caitlin tillslut. Tack och lov att jag inte behövde vara den som började konversationen !

"Ehm, jag har känt Ryan och Chaz sedan nästan tre år tillbaka och när Justin kom hit blev det bara så att jag träffade honom... typ" Sa jag och ville slå mig själv för att jag lät så efterbliven och nervös ! Hon nickade och sa inte mer sedan. Jag funderade på om jag skulle fråga henne samma sak men bestämde mig sedan för att strunta i det eftersom att det hade gått ett tag nu.

"Justin har väl berättat att jag skulle "fixa" till dig till dansen ?" Sa Caitlin efter ett tag och vände sig mot mig. Förvirrat skakade jag på huvudet. Der hade Justin inte sagt något om.

"Nähä, men jag kan göra det om du vill. Men i så fall vill jag testa något på dig redan nu !" Hon log hoppfullt mot mig och man kunde se på henne att hon var beredd på att ta tag i min arm och dra mig med henne.

"Visst" Svarade jag med en axelryckning och som jag trodde så tog Caitlin tag i mig direkt och satte mig på en stol i köket och bad mig att vänta medans hon hämtade några saker.

"Vad gör du här ?" Frågade Chaz som plötsligt hade kommit in i köket.

"Caitlin skulle göra något med håret eller vad det nu var" Svarade jag kort och ryckte på axlarna. Chaz började skratta och spottade nästan ut kollan som han hade tagit från kylen.

"Det ska bli kul och så !" Skrattade han och gick började gå ut ur köket.

"Lägg av !" Ropade jag efter honom men kunde inte undgå att skratta själv.. Jag hade aldrig fixat till håret förr, om man inte räknar med att sätta upp det. Inte långt efter kom Caitlin tillbaka till köket med en stor väska !

"Vad har du i den ?" Frågade jag och kollade konstigt på väskan.

"Bara smink, platt och lock-tång och lite hårvårdsprodukter" Svarade hon enkelt och log.

Caitlin började lägga upp en massa saker på bordet och spraya saker i mitt hår osv. Inne ifrån vardagsrummet kunde man höra killarna skrika åt varandra, det lär ungefär som när ja och mina bröder spela tv-spel. Yup, jag spelade tv-spel, och av någon konstig anledning var jag bra på det också.

Caitlin började platta mitt hår - tror jag - och efter att mitt hår var spikrakt - något det aldrig hade varit förut - insisterade hon på att sminka mig med mer än bara lite mascara och puder, och jag lät henne också. Jag njöt faktiskt av att bli till fixad.

"Du måste visa dom !" Väste Caitlin irriterat åt mig medans hon drog i min arm för att försöka få mig till vardagsrummet för att visa min nya "look" för killarna, vilket jag inte ville ! Det räckte med att ens Caitlin hade sett mig helt till fixad !

"Kom igen, snälla Lucy !" Suckade hon högt och fortsatte att dra i min arm. Jag skakade på huvudet och försökte dra åt mig min arm men Caitlin var stark.

"Vad skriker ni för ?!" Ropade Chaz från vardagsrummet.

"Inget !" Ropade både jag och Caitlin i kör tillbaka och sedan fortsatte vi med våran kamp.

"Lucy, snälla !" Bad Caitlin medans hon släppte taget om min arm och såg på mig med hundvalpsögon. Jag skakade bestämt på huvudet och ställde mig med armarna i kors.

"Vad är det so-" Chaz stod i köksöppningen och tittade konstigt på mig.

"Jävlar" Viskade han för sig själv och vandrade med blicken mellan mig och Caitlin.

"Vad har du gjort med henne ?!" Frågade Chaz Caitlin efter en stund. Caitlin ryckte på axlarna och log bara.

"Vadå, ser jag konstig ut ?!" Jag såg mig omkring i köket för att se om jag hittade något jag kunde se mig själv i men nej, det fanns det inte.

"Nej, men du ser väldigt" Chaz gjorde en paus och andades.

"Vääldigt annorlunda ut !" Sa han med stora ögon. Jag hatade när man tittade på mig sådär, jag kände mig alltid så obekväm.

"Du ser helt fantastiskt ut. Men kan vi inte hitta på något nu ?" Frågade Caitlin otåligt och gick ut i vardagsrummet tillsammans med Chaz.

Jag följde inte efter dom utan jag gick till toaletten för att se mig i speglen, och det var en annan syn än vanligt. Mina ögonfransar var långa och svarta, mina ögon såg ju nästan "fina" ut nu och jag hade fått läppglans av Caitlin också, men det blev för glansigt så jag torkade bort lite. Och håret var helt spikrakt, inte alls risigt och längre än det brukade vara... Jag såg nästan bra ut.

"Har ni sett hur Lucy ser ut ?!" Utbrast Chaz så fort han kom tillbaka med Caitlin efter sig. Jag, Ryan och Christian utbytte några konstiga blickar med varandra och skakade sedan på huvudet.

"Hon ser jätte annorlunda ut !" Sa han högt och satte sig ner i soffan.

"Gud vad du är jobbig, kan du inte bara säga att hon ser fantastisk ut ?!" Gnällde Caitlin irriterat och satte sig ner bredvid Chaz i soffan.

"Vad har du gjort med henne ?" Frågade Christian förvirrat med blicken på Caitlin.

"Jag fixade till henne lite" Svarade hon och log stolt.

"Vart är Lucy förresten ?" Sa jag och alla började titta sig omkring och ryckte på axlarna.

"Kanske på toaletten för att se hur hon ser ut ?" Alla nickade åt det Caitlin sa, det var nog så.

"Jag kan hämta henne" Jag gick ut ur vardagsrummet och gick bort mot toaletten de hade här på nedervåningen i Ryan's hus. Toalett dörren stod på glänt och det lös inne ifrån toan, då måste hon ju vara där.

"Lucy ?" Sa jag och öppnade dörren helt. Lucy stod och tittade fundersamt på sin egen spegelbild.

Chaz hade rätt, hon såg väldigt annorlunda ut ! Men jag skulle säga att hon såg mycket vacker ut, fast jag tyckte bättre om hur hon såg ut utan smink, hon behövde inte det eller fixat hår.

Lucy's uppmärksamhet vändes mot mig och begravde panikslaget ansiktet i händerna.

"Vad gör du ? Du ser fantastisk ut !" Sa jag och tog bort hennes händer från hennes ansikte.

"Jag ser jätte konstig ut" Protesterade hon och tittade upp på mig.

"Lögnare !" Viskade jag och hon log svagt mot mig.

"Nu går vi till vardagsrummet och ser vad vi ska hitta på resten av kvällen" Sa jag och drog Lucy efter mig.

Jag tittade på Lucy som satt uttråkat på golvet bredvid Caitlin och Ryan. Hennes ögon följde flaskan som snurrade runt och runt i mitten av ringen som vi alla 6 hade skapat.

"Justin, sanning eller konka ?" Frågade Ryan mig när flaskan äntligen hade stannat på mig. Jag svarade "Sanning" kort och Ryan frågade mig om jag helst hade viljat ha ett åsne huvud eller en ekorres kropp, vilket jag svarade åsne huvud.

"Okej" Sa Ryan och gav flaskan till mig. Jag snurrade den och väntade på att den skulle stanna.

"Vem har inte fått den någon gång ?" Frågade Chaz medans han tittade på den snurrande flaskan.

"Alla har varit förutom Lucy" Svarade Ryan och Lucy's uttråkade blick förändrades till nyfiken när hon hörde ditt namn.

"Och vilket sammanträffand, flaskan stannade på dig !" Utbrast Caitlin glatt. Ryan och Chaz flinade åt mig och gav mig menande blickar som jag inte förstod.

"Okej, sanning eller konka ?" Frågade jag Lucy och hon suckade medans hon såg ut att tänka.

"Ehm, konka" Svarade hon och rätade på ryggen. Fan, jag som hade hoppats att hon skulle ta sanning, det var mycket svårare att komma på något på konka.

"Okej" Mumlade jag för mig själv. Vad skulle jag ta på konka ?! Jag kom inte på något...

Efter en stunds tänkande började alla tappa tålamodet och de började klaga på mig.

"Ska du tänka tills skoldansen på fredag eller ?" Utbrast Ryan otåligt medans han vred sig på sin plats på golvet, och där fick jag en ide !

"Du har fortfarande ingen att gå med till skoldansen va ?" Lucy stirrade på mig som om jag var en idiot pågrund av min fråga men skakade sakta på huvudet sen.

"Okej, då ska du bjuda mig på skoldansen !" Sa jag och alla stirrade nyfiket på mig förutom Lucy som såg chockad ut medans jag bara log åt henne.

"Va ?!" Utbrast Lucy förvirrat.

________________________________________________________________________________________

Detta kapitlet blev dåligt, jag vet ! Men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva...

Men tror ni Lucy kommer bjuda honom eller inte ?

KOMMERNTERA FÖR MERA ! KOMMER MER SNART !

Part 31: Meet Christian and Caitlin Beadles.

Last Chapter:

"Jag tror att det är Nate, han verkar gilla dig" Sa hon och log vänligt mot mig.

"Kanske det..." Jag ryckte på axlarna och leendet som jag tidigare haft hade försvunnit. Jag kände mig besviken på någoy sätt.

"Men nu måste jag jobba" Suckade hon och lämnade mig ensam i rummet.

"Det kanske är Nate... Men jag önskar att det var någon annan" Viskade jag för mig själv och gick sedan ut ur rummet för att fortsätta jobba.

"Er mat kommer snart" Log jag åt några kunder och skrev ner det sista på ett litet block. De log tillbaka mot mig och började sedan prata medans jag gick mot köket för att lämna beställningen,

"Såå, jag har hört att du har fått en hemlig beundrare ?" Viskade någon bakom mig. Jag hoppade till och vände mig hastigt om och såg Justin stå och flina mot mig.

"Så det har du, huh ?" Jag flinade tillbaka mot honom och fortsatte sedan bort mot kök för att lämna beställningen.

Justin ställde sig på andra sidan kassan medans han fixade till sina solgalsögon. Jag tittade snabbt bort mot honom och kände mig helt plötsligt ivrig och en sorts behaglig värme spreds inom mig.

"Har du någon aning om vem det är än ?" Frågade han med ett snett, svagt leende och man kunde se hur han vickade på sina ögonbryn under solglasögonen. Jag skakade på huvudet och ett konstigt fnitter for ut ur min mun, det lät jätte konstigt så jag begravde huvudet i mina händer. Varför betedde jag mig såhär ? Förra helgen trodde jag att jag var kär i Justin men sedan hade jag tänkt på det och den där "hundra-flygandes-fjärilar-i-magen" känslan var nog bara för att jag var extremt nervös. Jag menar, Justin tvingade mig att hoppa bungy jump* tillsammans med honom ! Om man var som jag hade vem som helst varit nervös bara i en killes närhet ! Och jag var dessutom extremt höjdrädd... Men jag gjorde det !

Alla mina tankar kom för snabbt på en gång så jag skakade på huvudet, tog bort händerna från ansiktet och vände uppmärksamheten åt Justin igen. Han drog ner sina solglasögon till nästippen och gav mig en konstig, förvirrad blick.

"Är du okej ?" Sa han och höjde ett ögonbryn. Perfekt, nu tyckte han att jag var en knäppgök som gav ifrån sig pinsamma ljud.

"Ja, jag är väl bara trött. Jag har jobbat på resturangen sedan kl två" Suckade jag och drog handen genom mitt hår. Justin tittade snabbt på sin armbandsklocka, nickade sakta och drog sedan upp sina solglasögon igen.

"Vem ska du gå på dansen med då ?" Frågade han och lutade sig mot kassa-bänken. Jag gav honom en misstänksam blick.

"Är det här en utfrågning eller ?" Flinade jag och höjde mina ögonbryn medans jag lutade mig mot kassa-bänken precis som Justin gjorde, så vi stod mitt emot varandra.

"Kanske" Han ryckte kort på axlarna och log sådär snett igen.

"Eller frågar du mig bara dessa frågorna för att du är avensjuk ?" Jag flinade mot honom medans jag gick förbi honom för att ta bort disken från ett bord.

"Va ?!" Utbrast han förvirrat bakom mig. Jag ignorerade honom och fortsatte gå mot bordet.

"Jag är inte avensjuk !" Utbrast han och hörde hans röst komma närmare mig, vilket betyde att han följde efter mig. Jag plockade upp disken från bordet och när jag vände mig om stod Justin inte mer än några decimeter ifrån mig. Mitt hjärta slog plötsligt snabbare och jag var tvungen att andas in djupt för att inte tappa disken.

"Nähä... Vad är du då ?" Frågade jag och flinade snabbt innan jag återigen gick förbi honom för att ta disken till köket. Ännu en gång hörde jag hur han följde efter mig och jag kunde inte låta bli att le för mig själv.

"Det kallas nyfiken" Svarade han bakom mig.

"Ah, visst" Svarade jag sarkastiskt och fortsatte sedan in i köket men då ställde Justin sig vid kassan istället. Jag ställde disken borta hos vår diskare som hette Mario - Han var också en av Pappas bästa vänner - som gav mig en full sopsäck med gammla matrester.

"Euw, hur längesedan var det vi tömde soptunnorna ?!" Utbrast jag äcklat och höll för näsan, det stank.

"Fråga inte mig ! Men du ska nog fråga någon om hjälp med den där, den är väldigt tung !" Sa Mario och återgick sedan till att diska.

"Höh, jag kan säkert klara av denna själv !" Fnös jag och försökte lyfta sopsäcken, men den lyftes inte en ända milimeter från marken.

"Ja, jag ser det" Mario flinade åt mig och skvätte sedan lite vatten på mig. Jag slog till honom och tittade sedan runt i köket om någon kunde hjälpa mig men alla hade fullt upp. Hoppas att Justin var kvar, han kunde säkert hjälpa mig. Jag lämnade sopsäcken och gick ut till rsturangen och pustade ut en lättad suck när Justin fortfarande stod vid kassan.

"Justin ?" Viskade jag. Hans huvud vändes mot mig, han drog ner sina solglasögon lite och höjde på ögonbrynen.

"Jag behöver din hjälp" Sa jag och vinkade mot köket. Han nickade, drog upp sina solglasögon igen och följde efter mig in i köket. Alla stirrade på Justin när han gick efter mig och utbytte konstiga blickar med varandra.

"Du får hjälpa mig med denna sopsäcken" Flinade jag och pekade på den. Justin tog av sig sina solglasögon och stoppade ner dom i sina jeans fickor.

"Visst, inga problem" Sa han och log mot mig. Jag nickade och vände mig om för att ta av mig mitt förkläde eftersom att jag slutade om fem minuter.

"Okej, jag kan dra i-" Jag avbröt mig själv när vände mig om och såg Justin gå förbi mig med sopsäcken på ryggen.

"Vart ska vi slänga den ?" Frågade han och log som om det inte var ansträngande alls. Jag pekade på en dörr åt vänster som ledde ut till soptunnorna som låg på baksidan av resturangen. Han nickade och öppnade dörren.

"Det där är en riktig man det" Mario puffade mig i sidan och skrattade tyst. Jag slog till honom lätt och följde efter Justin ut till soptunnorna. När jag kom ut slängde Justin ner sopsäcken i den ända soptunnan som fanns där, tog bort lite smuts ifrån händerna och såg sedan på mig.

"Du vet, jag hade kunnat hjälpa till" Sa jag och stängde dörren. "Hade du säkert" Började han och gick sakta mit mig med armarna i kors. "Men jag tyckte inte att en sådan vacker dam som ni var värd besväret" Han stod nu bara några centimeter ifrån mig och såg ner på mig, även om han bara var några centimeter längre än mig. Hans andetag träffade mig i ansiktet och jag visste inte vad jag skulle göra. Han stod så nära mig, och jag gillade det.

"Stör det dig att jag står så nära ? Eller vill du att jag ska backa ?" Frågade han mig med någon sorts ironi i rösten och tog ett steg tillbaka.

"Eller vänta... Med tanke på att du har en liten förälskelse på mig kanske jag ska ställa mig närmre ?" Han flinade mot mig och tog ett stort kliv mot mig, så nu stod han nästan precis intill mig. Automatiskt backade jag men väggen som "inhängnade" våran soptipp bakom resturangen var för nära för att jag skulle kunna backa.

Jag såg upp mot Justin som flinade mot mig.

"Jag har ingen förälskelse på dig !" Suckade jag förnekande och satte armarna i kors över bröstet, precis som Justin.

"Nähä... Vad är det då ?" Viskade han med en djup röst som jag inte visste att Justin hade, men den fick mig att bli galen. Jag hade lika gärna kunnat kasta mig över honom här och nu.

"Varför kom du till resturangen egentligen ?" Frågade jag för att försöka byta samtalsämne.

"Jag kom för att reservera ett bord för tio personer klockan halv sju ikväll" " Han ryckte på axlarna och lät sina armar falla ner till hans sidor. Jag däremot höll fortfarande mina armar i kors och såg på Justin med en misstänksam blick.

"Man behöver inte reservera bord här" Fnös jag och lutade mig mot väggen. Justin såg rakt in i mina ögon i ett par långa sekunder och placerade sedan sin hand på väggen bakom mig och lutade sig fram mot mig.

"Jag vet" Viskade han igen och höjde sedan ett av sina ögonbryn och log snett igen.

"Jag ville bara träffa dig. Jag har inte sett dig på ett tag" Han såg fortfarande rak in i mina ögon och vek inte undan med blicken en sekund.

"Kom du verkligen hit för att bara träffa mig ?" Fnös jag nonchalant och gav honom en "Bitch-Please" blick.

"Kanske" Han ryckte på axkarna igen och backade några steg.

"Du vet, jag kan spela detta spelet också" Flinade han, öppnade dörren och gjorde en "Damerna-Först" gest. Jag rätade på ryggen och gick förbi honom in till resturangen.

"Vart har du varit ?! Vi ska hämta Beadles på flygplatsen om femton minuter !"Utbrast Mamma så fort jag kom in genom dörren. Jag tittade mot klockan som hängde på väggen i hallen, klockan var bara fem.

"Mamma, det är lugnt. Vi hinner" Suckade jag och drog på mig en jacka över min vita t-shirt eftersom att Mamma kallade på mormor och morfar att vi skulle köra till flyplatsen nu.

Alla började göra sig färdiga och sedan hoppade vi in i morfars mini-buss - eftersom att alla inte fick plats i en fem-mannar* bil - och körde till flygplatsen.

"Vart är dom ? De borde redan ha landat !" Mamma såg sig hastigt omkring på flygplatsen efter "The Beadles" som vi kallade dom.

"Lugna ner dig Patricia, de kommer säkert snart" Sa Mormor och la sina armar om Mamma för att lugna henne.

"JUSTIN !" Hörde jag en välbekant röst skika bakom mig. Hastigt vände jag mig om och såg en glad Caitlin komma springandes mot mig. Jag log mot henne och omfamnade henne när hon kom flygandes mot mig. Hon skrattade och viskade "Jag har saknat dig" i mitt öra. Orden fick mig att le och jag sa samma till henne.

"Hey, nu är det min tur !" Sa någon och drog bort Caitlin från mig. Bakom Caitlin uppenbarade sig Christian.

"Heeey bro !" Skrattade jag och gjorde ett handslag med honom och kramade sedan honom.

När alla hade kramat alla och Ryan och Chaz hade kommit hit - eftersom att de också skulle följa med till resturangen - så hoppade alla in i mini-bussen. Jag satte mig längst bak med Ryan, Chaz, Christian och Caitlin och pratade om allt.

"Så, Justin... Jag måste bara fråga dig en sak" Sa Christian plötsligt och log finurligt mot mig. Det leendet hade och kommer alltid betyda "Pinsamma avslöjande" så länge Ryan och Chaz var i samma rum. Jag gav honom en "Vad ?!" blick och väntade på att han skulle säga något.

"Vilken tjej har du satt krokarna i nu ? Jag vill helst veta vem som är förbjudet område !" Flinade han och lutade sig tillbaka i sitt säte.

"Ingen" Svarade jag snabbt, även om jag visste att det var en lögn. Ryan och Chaz gav mig blickar som jag inte kunde tyda och jag kände hur rodnaden steg sakta.

"Nähä" Fnös Christian och lutade sig sedan fram. "Vem är det ?" Han flinade återigen och jag skulle precis protestera när Ryan och Chaz öppnade sina korkade munnar.

"Hennes namn är Lucia María Alessandra Isabella Elena Sofia Rossi, men vi kallar henne för Lucy" Började Chaz. Jag gav ifrån mig en generad suck och begravde mitt ansikte i händerna medans Ryan och Chaz rabblade upp en massa saker om henne.

"Och hon jobbar faktiskt på den resturangen vi ska till" Sa Chaz och puffade mig i sidan.

"Mm, hennes Pappa äger den" Fortsatte sedan Ryan och flinade mot mig.

"Hon låter som en trevlig tjej tycker jag" Sa plötsligt Sandi - Christian och Caitlins Mamma - och jag ville bara dö i just den stunden, hade de vuxna också lyssnat ?! Det här kunde inte bli värre.

"Jag har inga känslor för Lucy, okej ?!" Utbrast jag irriterat och alla blev helt tysta. Alla stirrade bara på mig förutom Morfar som körde.

"Justin, du vet väl att alla i denna bilen kan se om du ljuger ?" Sa Mormor och såg rakt in i mina ögon. Jag nickade oskyldigt och hoppades att de inte skulle säga något pinsamt.

"Du ljög precis för oss, och dig själv" Sa Mormor sedan och jag märkte inte att rodnanden steg igen förens Chaz och Christian började "Uuuhh":a.

"Lägg av" Mumlade jag och lutade mig mot bilfönstret.

Tråkigt.. Tråkigt.. Ännu tråkigare.. Det fanns inget att kolla på ! Jag satt och bläddrade mellan alla kanaler och försökte hitta någon att kolla på när min mobil skrämde mig pågrund av min höga ringsignal. Jag tog upp min mobil från soffbordet och såg namnet "Papà" lysa upp på skärmen.

"Hej" Svarade jag och fortsatte att bläddra mellan kanalerna.

"Du måste ner till resturangen nu" Flåsade han i telefonen. Han lät stressad.

"Va ? Varför ? Jag har ju redan jobbat mitt skift idag !" Protesterade jag surt och slängde ifrån mig fjärrkontrollen.

"Du får ta Antonio's skift för att han skar sig i fingret. Och det var så djupt att vi fick ringa ambulansen !" Väste han irriterat. Jag svarade med ett snabbt "Ja", drog på mig jacka och skor och började sedan gå snabbt till resturangen.

"När är vi framme ?" Klagade Christian uttråkat.

"Om bara några minuter" Hörde jag Morfar säga ifrån framsätet. Christian suckade irriterat och började rota i sin väska för att hitta något att underhålla sig med. Jag sneglade mot Caitlin som inte hade sagt något sedan vi nämnde Lucy. Hon såg... deppig ut. Jag skulle precis fråga hur det var med henne när mini-bussen saktade ner och jag såg att vi var utanför resturangen och Chaz nästan skrek.

"Där är ju Lucy !" Utbrast han och pekade på bilfönstret bakom Christian. Alla reste sig upp för att se en glimt av hur hon såg ut. Hon var påväg in i resturangen och såg väldigt stressad ut.

"Wow, hon är ju het !" Sa Christian och hans ögon blev stora som bollar. Utan att tänka på vad jag gjorde drog jag honom bort från fönstret och gav honom en sur blick.

"Äh, lägg av... Du är bara 15 !" Mumlade jag irriterat åt honom och satte mig ner i mitt säte igen.

"Jag som trodde att du inte hade några känslor för henne" Christian flinade mot mig och reste sig sedan för att gå ut ur bussen.

Det var en massa folk inne i resturangen och i mitten av allt stod en förvirrad Lucy. Hon skrev upp beställningar till en kund och gick sedan bort med den till köket.

"Förresten, Lucy ska egentligen inte vara här... Hennes skift är slut" Sa Ryan fundersamt.

"Gå och fråga henne så, vi hittar ett bord så länge" Sa Mamma och lämnade mig, Ryan, Chaz, Christian och Caitlin i alltihopa. Ryan ryckte på axlarna och gick bort mot kassan där Lucy stod.

"Har inte ditt skift slutat ?" Sa Ryan till Lucy som la ner en massa sedlar i kassa.

"Jo, men Antonio skar sig i fingret och var tvungen att åka in till sjukhuset" Sa hon utan att titta upp.

"Lucy, lugna ner dig !" Sa Chaz, ställde sig bredvid henne och tog tag i hennes axlar.

"Jag kan inte ! Allt blev så jäkla stressigt nu när Papà inte är här och jag är jätte orolig för Antonio !"

"Papà ?" Viskade Christian till mig med höjda ögonbryn.

"Det betyder "Pappa"" Viskade jag tillbaka och det såg ut som ett ljus tändes ovanför hans huvud.

"Aha, hon är spansk !" Sa han och trängde sig sedan fram till kassa-bänken.

"Hola Mamacita !" Sa han och vickade flörtigt på ögonbrynen och log charmigt. Lucy kollade konstigt på honom och alla verkade hålla sig för skratt.

"Ehm, jag är Italiensk" Sa hon och såg fortfarande konstigt på honom. Christians leende bleknade och han såg ut att tänka.

"Oh" Sa han dystert men en sekund senare kom hans vickande ögonbryn tillbaka.

"Ciao Mamacita !" Sa han och då började alla skratta. Lucy begravde ansiktet generat i sina händer. Efter att alla hade slutat skratta presenterade Christian och Caitlin sig och sedan började Ryan, Chaz och Lucy prata om någon prov i skolan.

"Oh Mio Dio, è Justin Bieber !" Utbrast någon. En kort, knubbig Italiensk snubbe kom ut från köket med stora ögon. Lucy fick genast tyst på honom och började sedan prata italienska med honom.

"Ehm, förlåt för det där.. Detta är Mario" Sa Lucy och pekade på den korta mannen.

"Åh snälla, Justin Bieber, sjung en låt ! Det finns en scen och en gitarr där borta !" Sa han och pekade ner mot resturangen.

"Ehm, Justin kom hit för att äta Mario, inte för att sjunga" Viskade Lucy till Mario och han såg besviken ut.

"Nej, det är helt okej" Log jag och gick bort mot scenen. Den stora resturangen var proppfull med människor och alla kastade nyfikna blickar mot mig när jag gick upp på scenen.

"Hej, jag är Justin Bieber !" Sa jag i mikrofonen och alla började göra ljud ifrån sig. De man hörde mest var ett bord fullt med tonårstjejer som skrek för full hals.

________________________________________________________________________________________

Förlåt om det blev lite tråkigt i slutet men jag blev trött och visste inte riktigt vad jag skulle skriva... Men ni fick i alla fall ett långt kapitel ! Var glada för det ! Och jag orkar inte lägga till bilder nu så jag gör det säkert typ imorron...

KOMMENTERA FÖR MERA ! NÄSTA KAPITEL KOMMER SNART !

Part 30: Who Is The Secret Admirer ?

Last Chapter:

"Okej, men vem ska du gå på dansen med då ?" Ryan buffade till mig i sidan och flinade mot mig. Jag himlade med ögonen och ställde mig framför mitt skåp.

"Dansen och allt det här med att fråga någon är det sista jag vill tänka på just nu, hela förra veckan var så sjukt dramatiskt och allt har precis blivit normalt igen. David har åkt till New Mexio igen, min familj är hemma och allt är bara... precis som det ska !" Rabblade jag frustrerat upp och öppnade mitt skåp. När jag öppnade skåpsdörren föll en vit lapp, en röd ros och en blå viol ner till mina fötter. Jag såg förvånat på Ryan och Chaz och böjde mig ner för att plocka upp lappen och blommorna. Det stod något skrivet på den vita lappen

"Rosor är röda, Violer är blå, dag och natt är du allt jag tänker på // En hemlig beundare"

"Du är allt fiffig du !" Hörde jag någon säga från nedervåningen och inte långt efter hörde jag att dörren smälldes igen. Jag reste mig upp från mig säng och gick bort till trappan för att se vem det var som hade kommit.

"Visst är jag" Flinade jag mot Ryan som stod nere vid trappens slut. Chaz stod bakom honom och flinade mot mig som han alltid gjorde när jag var "listig" eller prankade någon.

"Hur fick ni reda på det ? Och Christian kommer också förresten" Sa jag och fortsatte ner för trappan och sedan förbi dom och in till köket. Ryan och Chaz hängde sina saker i hallen och följde sedan efter mig in till köket. Jag satte mig på en stol runt matbordet och Ryan satte sig mitt emot mig.

"Varför pratar du om Christian ? Och du var ju inte precis diskret, jag menar "Rosor är röda, violer är bli, dag och natt är du allt jag tänker på" låter som något du skulle skriva för att charma en tjej vid namn Lucy" Sa Chaz medans han flinade mot mig och gick mot kylskåpet för att plundra mina morföräldrars mat.

"Som du egentligen gillar men håller det hemligt för dina två bästavänner !" Fortsatte Ryan och pekade på sig själv och Chaz medans han "vickade" på ögonbrynen lite. Jag såg oförstående på dom. Vad pratade de om ?

"Va ? Vad snackar ni om egentligen ? Jag har inte skrivit något till Lucy ! Jag trodde ni hade fått reda på att Christian och hans familj kommer i morgon för att hälsa på, så jag frågade Caitlin om hon kunde... Ni vet fixa smink, hår och allt det där inför dansen" Utbrast jag frustrerat. Vem hade skrivit något till Lucy ? Jag förstod ingenting !

"Sååå, det är inte du som är den "hemliga beundraren" ?" Frågade Chaz som hade ställt sig bredvid matbordet med en låda full av munkar som morfar köpte igår. Jag rynkade på ögonbrynen och skakade på huvudet.

"Men om det inte är du... Vem är det då ?" Sa Ryan och såg menande på mig och Chaz.

"Vad du verkar glad idag" Sa Alice misstänksamt och ställde sig framför mig. Jag satt på ett bord vi aldrig använde i resturangens kök och nynnade glatt på en låt jag precis hörde på radion.

"Gör jag ?" Skrattade jag glatt och dinglade med benen.

"Ja, och du har världens största leende på läpparna !" Sa hon och skrattade lätt innan hennes ögon blev stora som bollar.

"Det är en kille ellerhur ?!" Skrek hon överlyckligt och började hoppa upp och ner. Panikslaget hoppade jag ner från bordet och satte min hand för Alice's mun så att hon skulle hålla tyst. Jag ville inte att någon skulle höra och dessutom var vi inte de ända i köket. Jag drog med henne till ett rum som var precis intill köket och kockarna kollade konstigt på oss innan jag stängde dörren.

"Herregud, det är en kille !" Pep glatt och hoppade upp och ner igen, fast inte lika mycket. Jag skakade på huvudet som svar men det fåniga leendet som jag fick varje gång jag tänkte på lappen som trillat ut ur mitt skåp smög sig fram på mina läppar och avslöjade mig totalt.

"Asså jag vet inte. Det trillade ur en lapp från mitt skåp innan idag som var från en hemlig beundrare" Jag log finurligt och satte händerna på midjan. Jag förstod inte att man kunde bli så här glad över en lapp. Att en bit papper med några vackra ord på kunde ändra en tjejs humör.

"Vet du vem jag tror att det är ?" Jag skakade nyfiket på huvudet och väntade på att hon skulle säga vem.

"Jag tror att det är Nate, han verkar gilla dig" Sa hon och log vänligt mot mig.

"Kanske det..." Jag ryckte på axlarna och leendet som jag tidigare haft hade försvunnit. Jag kände mig besviken på någoy sätt.

"Men nu måste jag jobba" Suckade hon och lämnade mig ensam i rummet.

"Det kanske är Nate... Men jag önskar att det var någon annan" Viskade jag för mig själv och gick sedan ut ur rummet för att fortsätta jobba.

_______________________________________________________________________________________

Okej, så nu vet vi helt klart att det inte är Justin, och det är inte Nate kan jag avslöja... Vem är det då ? :o

KOMMENTERA FÖR MERA ! JU MER NI KOMMENTERAR, JU SNABBARE KOMMER NÄSTA KAPITEL !

Part 29: A Secret Admirer ?

Last Chapter:

Det kändes så fel men ändå så rätt att stå så nära Justin. Tony sa till oss att vi skulle "kramas" när vi hoppade så att vi inte kraschade in i varandra under hoppet så Justin la sina armar om mig, men jag gjorde det inte än.. Jag var fortfarande lite sur på honom.

"Är du nervös ?" Frågade Justin mig. Jag tog bort händerna från mitt ansikte men tittade inte upp.

"Jag är skit nervös, tänkt så "trillar" jag på något sjukt sätt ?" Svarade jag och insåg hur sjukt det lät. Justin skrattade.

"Det är lugnt, jag kommer inte släppa dig" Viskade han till mig i en lugn ton. Jag tittade upp och såg rakt in i hans bruna ögon och så då dom, fjärilarna i magen. Det var som om att fjärilarna hade suttit instängda i en bubbla i 17 år och nu så sprack bubblan och det flög ut som galna. Jag tror jag var kär i Justin.

Allas blickar var på mig, det hade de varit hela dagen. Vissa medlidsamma, vissa inte. Jag gick med snabba steg igenom den långa, vita korridoren på väg till mitt skåp och undvek att se någon i ögonen. "Nyheten" om att min försvunna lilla syster hade hittats död var nu ute i hela Stratford och alla visste det. Så nu vågade någon knappt prata med mig.

"Lucy" Harklade någon bakom mig. Hastigt vände jag mig om och ångrade det direkt när jag såg Lily stå bakom mig. Jag gjorde en ansats att vända mig om och fortsätta gå men Lily tog tag i min arm så att jag stod vänd mot henne igen.

"Vad vill du ?" Frågade jag surt och suckade. Jag hade verkligen ingen lust att prata med Lily nu.

"Jo, jag hörde om det som hade hänt med din syster och ehm-" Hon drog sina perfekta naglar genom hennes blonda hår och försökte hitta rätt ord "Jag ville väl säga att du inte är så patetisk nu när jag vet vad du har gått igenom" Svarade hon och så uttråkat på mig.

"Ska det där vara en ursäkt ?" Sa jag och spände blicken i hennes isblåa ögon.

"Typ" Hon drog en hårslinga av hennes hår mellan hennes fingrar och försökte spela nonchalant.

"Försök bättre" Sa jag och vände mig och för att gå till mitt skåp igen.

Jag satt ensam i matsalen och väntade på att Ryan och Chaz skulle komma. Lily kastade en snabb hatisk blick mot mig från det "populärar" bordet hon satt vid, jag satt som vanligt vid ett bord närmast "nördarna". Ryan och Chaz hatade det men alla hade redan sin bord.

Något vibrerade i min ficka så jag tog upp mobilen och såg att jag hade nått ett sms från Chaz.

"Läraren ville prata med oss så du får vänta lite till -.-" Skrev han och jag suckade. Jag skulle dö om de inte kom snart, jag hatade att sitta själv i matsalen ! Jag hörde någon harkla sig bakom mig för andra gången idag och suckade. Det var säkert Lily igen.. Jag tittade bort mot hennes bord men hon satt där. Vem var det då ?

Jag vände mig om och såg Nate stå bakom mig med sitt vanliga charmiga leende.

"Hej" Sa han och satte sig ned bredvid mig. Det kändes som om alla höll andan i matsalen, ingen väntade sig nog att Nate, den populäraste killen på skolan, skulle sätta sig bredvid mig, den mest osynliga tjejen på skolan.

"Hej" Svarade jag och log.

"Jo, jag kom hit för att fråga dig en sak" Han såg sig först omkring i matsalen som om han letade efter någon men såg sedan på mig igen.

"Skulle du-" Han avbröts av att Lily ropade "Nate !" över hela matsalen.

"Ehm, måste gå" Sa han och gick sedan bort mot Lily som flinade mot mig.

Justin's Perspetiv:

En signal, två signaler, tre signaler.. Ryan ville tydligen inte svara. Jag suckade och la ner min telefon på soffbordet igen. Jag hade försökt få tag på Ryan och Chaz i en halvtimme, de borde ha lunch nu och då brukar de svara. Min uppmärksamhet vändes mot tvn som det inte fanns något roligt att titta på, bara någon dålig gammal såpopra. Plötsligt vibrerade min telefon på soffbordet och namnet "Ryan" lös upp på skärmen så jag tog upp telefonen och svarade.

"Hej"

"Tja, gissa vad som precis hände" Sa Ryan uppspelt.

"Du träffade precis en lärare som inte tycker att du är jobbig ?"Jag hörde hur Ryan suckade i telefonen och jag skrattade, jag älskade att retas med folk.

"Nej, jag blev precis bjuden till skoldansen av Rachel !" Sa han och lät uppspelt igen. Rachel var en tjej som Ryan hade haft en crush på jätte länge.

"Jag har väntat på att hon skulle fråga mig i en vecka nu !" Fortsatte han sedan.

"Varför frågade du inte bara henne själv ?" F´rågade jag med rynkade ögonbryn.

"För att de är tjejernas dans så de måste fråga" Svarade Ryan.

"Aha" Sa jag kort och nickade för mig själv "Vet du vem Lucy ska gå med ?" Frågade jag och försökte låta oberörd, fast det gick ju inte så bra.

"Och varför frågar du det ? Vill du gå med henne eller ?" Skrattade Ryan och någonstans i bakgrunden kunde jag höra Chaz skratta.

"Nej, jag bara undrade" Sa jag surt. Jag kände hur telefonen vibrerade mot mitt öra så jag satte på högtalaren och såg att jag hade fått ett sms från Christian.

"Min familj ska tydligen hälsa på dig och din Mamma i Stratford, vi åker imorgon.. Vi ses bro !"

"Nej, jag tror inte ens att hon ska gå. Hon gillar inte allt det där med dater, klänningar och att man måste fixa håret osv och hon har alltid varit rädd för att hon ska se ut som en tönt på danser" Hörde jag Ryan säga medans jag läste smset från Christian.

"När är dansen ?" Frågade jag och ignorerade totalt det Ryan sa.

"På fredag.. Justin, vad har du i kikarn nu då ?"

"Ingenting, men vi ses senare, hej då !" Sa jag snabbt och la sedan på. Jag hade en jätte bra plan på gång !

Lucy's Perspektiv:

Det ringande ljudet från skolklockan som sa att lektionen var slut ringade i mina öron och jag suckade lättat, sista lektionen av klarad. Nu var det bara tre dagar kvar av skoldagar.

Jag samlade ihop min böcker och gick med snabba steg ut ur matteklassrummet och mötte Ryan och Chaz utanför.

"Tja" Sa de i kör och nickade mot mig. Jag kunde inte undgå att skratta åt hur de kunde verka som syskon ibland.

"Hej" Svarade jag och började gå mot mitt skåp med Ryan och Chaz efter mig.

"Så, har du pratat med Justin de senaste dagarna ?" Frågade Chaz mig. Jag rynkade på ögonbrynen och skakade på huvudet. Jag hade inte pratat med Justin sedan vi hoppade bungy jump* och jag trodde att jag var kär i Justin, det var nog mest därför jag inte hade pratat med honom. Jag var fortfarande inte säker på mina känslor, även om jag log som en idiot varje gång jag tänkte på honom sedan dess.

"Okej, men vem ska du gå på dansen med då ?" Ryan buffade till mig i sidan och flinade mot mig. Jag himlade med ögonen och ställde mig framför mitt skåp.

"Rosor är röda, Violer är blå, dag och natt är du allt jag tänker på // En hemlig beundare"

_______________________________________________________________________________________

Vem tror ni att det är ? Ge mig förslag !

KOMMENTERA FÖR MERA ! :) kommentera mkt ! Jag älskar när ni gör det och det ger mig "viljan" att skriva mer.

Part 28: I Won't Let You Go.

Last Chapter:

Jag vaknade av att någon plingade på dörren där nere och eftersom att jag var den som bodde i detta hus fick jag öppna. När jag gick förbi speglen i mitt rum stannade jag direkt för att ta en titt på mitt fågelbo till hår. Jag hade sovit i ungefär nio timmar och mitt hår stod ut överallt ! En djup suck for ut ur min muin och tog upp borsten för att borsta ut mitt hår och sedan gå ner för trappan så jag kunde öppna dörren. När jag kom ner i hallen plingade det fortfarande på dörren, ville denna människan inte ge upp eller ? Jag låste upp dörren, slet sedan upp den och blev chockad av vem som stod där..

"Hej" Sa Nate.

Han log charmigt mot mig och drog bort en hårslinga som hängde över hans panna.

"Ehh, Hej" Svarade jag osäkert och satte armarna i kors över bröstet, jag hade ju fortfarande pyjamas på mig.

"Jag hörde vad som hade hänt med din syster och ville bara se att du var okej" Han såg oroligt på mig med sina blåa ögon. Vänta, brydde sig Nate om mig ? Han var en av dom populäraste killarna i skolan !

"Ehm, ja.. Jag är okej" Sa jag och log osäkert. Jag blev alltid så obekväm och klumpig runt Nate...

"Om du vill prata om det så finns jag, okej ?" Han log charmigt igen och väntade på att jag skulle svara honom. Jag nickade och sedan tog Nate ett steg närmare mig och gjorde något jag aldrig trodde att en kille som han någonsin skulle göra, han kramade mig. Jag stod helt stel i någon sekund men kramade sedan osäkert honom tillbaka. Rufsigt hår, igen bh, en stor pösig t-shirt, korta pyjamas shorts, stubbiga ben, inget smink och mörka påsar under ögonen, kunde detta bli pinsamare ? Jag såg ut som ett monster jämfört med Nate med sin svarta skinnjacka, tighta jenas och perfekta blonda hår. Kramen varade inte länge och när han hade släppt mig sa han "Hej då" och började gå bort från mitt hus.

Jag stängde dörren och när jag vände mig om stod Justin i hallen bara några meter ifrån mig i en svart t-shirt och gråa mjukis byxor.

"God morgon" Sa jag och tog Luca's hoodie som hängde på en krok vid jackorna och drog den över mitt huvud. Jag kände mig väldigt obekväm i atta vara i ett hus med bara killar och så går jag runt i pyjams.

"God morgon, vad var det där ?" Frågade Justin med höjda ögonbryn. Jag fattade först inte vad han menade men förstod sedan att han menade det med Nate.

"Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning.." Svarade jag och gick sedan upp för trappan för att klä på mig. Jag tog på mig ett linne med rosa/oranga blommor på, ett par svarta jeans, satte upp mitt hår i en häst svans och drog på lite mascara på mina redan mörka ögonfransar.

När jag kom ner till köket satt alla killarna där och åt som grisar, precis som mina bröder. Jag skrattade tyst för mig själv och gick bort till skåpet närmast kylen för att ta en tallrik. Jag hällde i mjölk och flingor i tallriken och satte mig sedan bredvid David.

"Morron" Sa David med munnen full av flingor och mjölk som rann ner längs han mungipa.

"Ni äter ju som mina bröder !" Skrattade jag och torkade bort mjölken från David's ansikte med min tumme.

"Gör vi ju inte alls !" Protesterade Ryan och blängde på mig. Jag log mot honom och fortsatte sedan äta.

"Lucy, förresten vi hade tänk-" Justin satte sin hand framför Ryan's mun och "schh":ade åt honom. Jag kollade konstigt på dom och gav sedan David en "Vad-är-det-ni-håller-på-med ?" blick.

"Vi hade tänk göra något idag och du ska med men vi säger inget till dig för att det ska bli en överaskning." David flinade mot mig och tryckte sedan i sig fler flingor.

"Och varför ska det bli en överaskning ?" Frågade jag medans jag åt.

"Jo, vi tror att du kanske drar dig ur för att du tycker det blir för läskigt" Sa Justin medans han lutade sig flinandes över bordet och blinkade sedan med ena ögat.

"Hah, jag har levt med mina bröder hela mitt liv. Inget skrämmer mig längre" Jag log ett svagt överlägset leende.

"Vi kommer ändå inte berätta för dig" Sa David och klappade mig på huvudet innan han gick till diskbänken för att ställa tallriken där.

Justin's Perspektiv:

"Snälla berätta !" Gnällde Lucy som satt i baksätet tillsammans med Chaz - som vi hade hämtat på vägen - och David.

"Vi kommer inte berätta och speciellt inte för att du tjatar" Jag flinade åt henne genom bakspegeln och hon blängde tillbaka till mig. Jag svängde in på vägen som gick till den högsta bron i Stratford och såg att en man med bungy jump set stod ungefär 100 meter ifrån bilen. Jag stängde av motorn och hoppade sedan ut ur bilen. När alla hade gått ut ur bilen låste jag och sedan gick vi alla i en klunga till mannen med bungy jump settet.

"Vad ska vi göra ?" Frågade Lucy sakta och osäkert medas hon tittade skräckslaget på bungy jump settet.

"Vi ska hoppa bungy jump" Sa jag och la min arm om hennes axlar och "skakade" henne på skoj.

"Visst, ha ni kul med det men jag tänker inte hoppa !" Väste hon och gjorde en ansats att gå tillbaka till bilen men jag och David tog tag i vars en arm och drog bort henne mot mannen som skulle hjälpa oss.

"Jag som trodde att inget skrämde dig" Skrattade jag och ställde mig mitt emot henne.

"Nä, förutom höjder" Hon blängde på mig och sedan vände hon sig mot David som stod bredvid henne.

"Och det visste du !" Sa hon surt till honom och ställde sig sedan med armarna i kors över bröstet. Jag skrattade åt henne och gick sedan bort för att prata med mannen som skulle hjälpa oss.

"Ni kommer ha en sele* runt midjan som ska gå under, ja ni fattar, och ett band som går runt era fötter som är kopplat till det långa 'gummibandet'" Sa han som hjälpte oss, som tydligen hette Tony och vi alla nickade.

"Så vem vill börja ?" Frågade Tony och höll upp selen*.

"Jag vill" Sa jag och räckte upp handen. Tony nickade och jag gick fram till honom för att sätta på mig midje selen* samtidigt som han satte en sele* runt mina fötter.

"Är du redo ? Frågade han när allt var färdigt. Jag slängde en blick mot de andra och såg Lucy hålla på med sitt hår. Hon hade stått och pillat med sitt hår sedan vi satte oss i bilen så jag misstänkte att hon var nervös.

"Vänta" Sa jag och vände mig mot Lucy.

"Jag gör bara detta om du gör det med mig" Sa jag och flinade.

Lucy's Perspektiv:

"Jag gör bara detta om du gör det med mig" Sa Justin och flinade mot mig. Alla blickar vändes direkt mot mig och David puffade mig diskret i sidan.

"Nej !" Sa jag och gjorde en ansats att gå därifrån igen men David och Chaz tog tag i mig och drog mig bort till Justin.

"Du måste komma över din rädsla någon gång" Sa han och räckte mig ett bungy jump set.

"Hah, och den dagen är inte idag !" Skrattade jag glädje löst.

"Jo, det är det visst" Viskade David i mitt öra och gick sedan därifrån skrattandes.

Tony hjälpte mig med selarna* och satte sedan "ihop" mig och Justin med någon sorts metal "kläma" så att våra kroppar var bara några centimeter ifrån varandra och då började de andra killarna vissla.

"Håll käften !" Väste jag generat åt dom och gömde mitt ansikte i händerna. Varför gjorde jag detta ? Det kändes så fel men ändå så rätt att stå så nära Justin. Tony sa till oss att vi skulle "kramas" när vi hoppade så att vi inte kraschade in i varandra under hoppet så Justin la sina armar om mig, men jag gjorde det inte än.. Jag var fortfarande lite sur på honom.

"Är du nervös ?" Frågade Justin mig. Jag tog bort händerna från mitt ansikte men tittade inte upp.

"Jag är skit nervös, tänkt så "trillar" jag på något sjukt sätt ?" Svarade jag och insåg hur sjukt det lät. Justin skrattade.

________________________________________________________________________________________

Två kapitel på en dag, BAM ! Haha, men tycker ni att det går för fort fram mellan dom ? Och om ni har några ideer, skriv en kommentar.

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Part 27: Awkward.

Last Chapter:

"Sluta !" Skrattade jag och försökte slita mig loss.

"Inte förens du erkänner att du gillar Justin !" Sa han högt och fortsatte snurra mig. Jag kände hur illamåendet kom krypandes i halsen på mig och det skulle inte ta lång tid innan jag skulle behöva spy, men jag tänkte inte erkänna att jag gillade Justin eftersom att jag inte visste något än.

"David, jag börjar må illa" Sa jag och hade slutat kämpa med att ta mig loss.

"Erkänn då" Skrattade han och slutade inte att snurra mig. Illamåendet kändes i halsen och jag stod inte ut längre.

"Okej, okej ! Jag gillar Justin !" Skrek jag och då slutade han snurra mig. På något sätt kände det bra att säga det. David ställde ner mig på golvet och jag vacklade till men fick tillbaka balansen igen.

"Öh, jag tror jag måste spy" Sa jag och vände mig om för att gå mot trapporna men stelnade till när jag såg att Ryan och Justin stod i dörröppningen till vardagsrummet, bara några meter ifrån mig, och såg på mig med chockerade miner. Fan, dom hörde !

Jag stod helt stum framför dom och visste inte vad jag skulle säga. Jag måste sett ut som en idiot.

"Som en vän..." Sa jag omedvetet. Det tog några sekunder innan jag visste vad jag sa.

"Ja, som en vän ! Jag gillar dig som en vän, eller hur David ?" Jag vände mig mot David dom stod bakom mig och gav honom en menande blick.

"Öh, ja.. " Sa han och såg konstigt på mig.

Jag vände mig mot Justin och Ryan igen och sökte med blicken genom rummet och såg klockan som hängde ovanför dörrkarmen, 22.55 visade den.

"Oj, vad klockan är mycket ! Jag tror att jag måste gå och lägga mig nu.. Ryan och David, ni vet var gästrummen finns !" Sa jag och gick sedan med snabba steg upp för trappan. Jag öppnade dörren till mitt rum och stängde den sedan med en smäll. Tänk om Justin trodde att jag gillade honom nu ? Jag visste knappt själv om jag gillade honom som mer än en vän ! Och vi hade ju inte känt varandra så länge... Jag kunde inte vara kär redan.. Jag är inte kär i Justin. Men jag gillar honom.. kanske.

Justin's Perspektiv:

Lucy rusade upp för trappan och inte långt efter hörde man hennes dörr smällas igen. Gillade hon mig ? Hon sa ju att hon gillade mig som en vän men det lät mer som att hon försökte rädda sig själv från sanningen.

När hon sa att hon gillade mig ville jag inget mer än le men samtidigt blev jag chockad.

"Ehm, hon säger konstiga saker när hon mår illa" Sa David och log osäkert mot mig och Ryan. Jag nickade med rynkade ögonbryn.

"Jag ska gå och prata med Lucy. Ryan, du vet var gästrummen ligger" David gick ut ur vardagsrummet och lämnade mig och Ryan ståendes ensama.

"Okej... det var lite konstigt" Sa Ryan efter en stunds tystnad. Jag nickade och följde sedan efter Ryan som hade börjat gå mot gästrummen.

Klockan visade 01.13 och jag låg fortfarande vaken i gäst-sängen. "Okej, okej ! Jag gillar Justin !" upprepades i mitt huvud hela tiden. Jag och Ryan hade kommit i samma stund som Lucy och David kom springandes ner för trappan och följade efter dom in till vardagsrummet men dom märkte oss aldrig. Och när orden som upprepades gång på gång i mitt huvudet sades från henne hoppade mitt hjärta ett extra slag och jag ville inget annat än att le. En leende spred sig på mina läppar nu bara för det, jag hade varit för chockad för att le innan. En massa låttexter snurrade runt i mitt huvud så jag tog fram min sång-bok som låg i min väska precis in till sängen och skrev ner dom, det kanske kunde bli en låt senare ?

Lucy's Perspektiv:

"Hej" Sa Nate.

_________________________________________________________________________________________

Det kommer ett tidinställt, färdigt kapitel senare ikväll ! Men tills dess, KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Part 26: The Truth Is Out

Last Chapter:

"Kom igen ! Se mig i ögonen och säg att du inte gillar honom" Sa han och vände mig så att jag stod mitt emot honom. Jag såg honom i ögonen med min mest seriösa blick men jag kunde inte säga det, jag kunde inte ljuga för David. Ett filurigt flin spred sig på David läppar och jag kände mig genast panikslagen.

"Som jag trodde då" Flinade han och satte armarna i kors över bröstet. Jag hatade det flinet han hade på läpparna just nu. Det hade han alltid när han hade någon sorts plan på gång.

"David, gör ingenting !" Sa jag panikslaget och grep ett hårt tag om hans axlar.

"Jag kan inte lova något..." Viskade han retsamt och började gå mot vardagsrummet.

"David !" Skrek jag och följde efter honom

Justin's Perspektiv:

"Vart ska du ?" Skrek mamma från vardagsrummet. Ryan hade kört mig hem till Mormor och Morfar så att jag kunde packa kläder och sådant.

"Jag ska till Lucy" Skrek jag tillbaka och fortsatte ner för trappan. Jag sprang ut till hallen och drog på mig skorna och skulle precis öppna dörren för att gå ut till Ryan som väntade i bilan när mamma tog tag i min arm och stoppade mig.

"Vem är Lucy ? Vad är det för tjej ?" Sa hon och satte händerna på midjan och såg strängt på mig.

"Det är bara en tjej, okej ?" Jag vände mig om och öppnade dörren men Mamma stängde den igen och lutade sig med ena armen mot den.

"Justin jag gillar inte att du träffar en massa människor jag inte känner, speciellt inte tjejer" Hon hade fortfarande den där stränga blicken men nu var den också orolig.

"Mamma" Suckade jag. "Du vet att jag aldrig skulle göra något dumt eller ansvarslöst"

"Jag vet men du är 17 nu Justin och jag är rädd att du ska, ja.. du vet-"

"Okej, jag fattar Mamma, hejdå !" Sa jag snabbt, pussade mamma på kinden och öppnade sedan dörren för att gå ut till Ryan.

Lucy's Perspektiv:

"David, du får inte säga eller göra något !" Sa jag medans jag följde efter honom genom köket och upp för trapporna.

"Nej, jag lovar !" Suckade han högt framför mig. Han vände sig om och såg på mig med ett finurligt leende igen.

"Vem ska du gå till skoldansen med förresten ?" Jag blängde mot honom och gick förbi honom upp för trappan och slängde mig sedan på min säng.

"Kom igen, du vet att jag bara skojar !" Skrattade han när han kom in i mitt rum och slängde sig bredvid mig på sängen.

"Vem ska du gå med då ?" Frågade jag nyfiket och satte mig upprät i sängen. Även om jag och David inte gick på samma skola och inte ens bodde i samma stat så hade våra skolor skoldans på samma dag och vi slutade också på samma dag. David tittade ner på mitt ljusrosa täcke och jag såg ett generat leende på hans läppar.

"Va, vem ska du gå med ?!" Skrek jag och började hoppa på mina knä i sängen och puttade retsamt på honom.

"Ingen.." Mumlade han och kollade fortfarande ner i täcket. Jag slutade att hoppa och började tänka efter. Vi hade inte sett eller pratat med varandra på nästan 4 år men det var en tjej han hade haft en jätte stor crush på sedan vi var små.

"Bonnie !" Skrek jag rakt ut. Bonnie hade både jag och David känt sedan vi var små och David hade alltid gillat henne. Davids blick vändes skräckslaget upp mot mig och han började genast skaka på huvudet.

"Det är Bonnie !" Skrattade jag och ställde mig upp.

"David älskar Bonnie !" Skrek jag och började springa ut ur mitt rum för att jag visste att David skulle börja jaga mig. Jag sprang ner för trappan och sjöng på en massa saker om David och Bonnie, och som jag trodde kom David precis bakom mig.
"David hjärta Bonnie !" Skrek jag och sprang in till vardagsrummet med David hack i häl. Jag kände David armar om min midja och hur han började snurra runt mig.

"Sluta !" Skrattade jag och försökte slita mig loss.

"David, jag börjar må illa" Sa jag och hade slutat kämpa med att ta mig loss.

"Erkänn då" Skrattade han och slutade inte att snurra mig. Illamåendet kändes i halsen och jag stod inte ut längre.

________________________________________________________________________________________

Who, whooot ?! Vad tror ni händer nu ? Och btw, det ska komma ett till kapitel ikväll för att jag har bokstavligen inget att göra ! Men tills dess... KOMMENTERA FÖR MERA ! och jag orkade inte lägga in bilder för detta kapitlet...

Part 25: David got a plan ?

Last Chapter:

Omedvetande drogs mitt finger över hennes silkeslena kind och sedan drogs min hand mot hennes nacke. Min blick var fast i hennes och det var som om att jag plötsligt befann mig i en bubbla, en bubbla med bara mig och Lucy i och inget utanför den bubblan spelade någon roll, det var bara hon och jag. Min blick vandrade ner till hennes läppar och tanken av att kyssa henne poppade upp i mitt huvud, och jag gillade tanken.

Lucy's Perspektiv:

Nervöst såg jag på Justin som höll sin hand vid min nacke. Vad skulle han göra ? Det som gjorde mig mest nervös var att denna stunden såg precis ut som i en film. En kille och tjej som förlorade sig i varandras ögon och sedan.. kysstes de. Någon sorts panik blandat med längtan växte inom mig när jag såg hur Justin kom närmare mig. Skulle han kyssa mig ? Ville jag att han skulle ? Ja.

Han kom bara närmare och närmare och när våra ansikten var några decimeter ifrån varandra, knackade det högt på dörren. Jag hoppade nervöst till och mina ögon spärrades upp medans Justin snabbt flyttade sig ifrån mig och ställde sig upp. Dörren öppnades och Ryans huvud stack ut.

"Förlåt om jag stör men Justin, klockan börjar bli mycket så om du skulle hem är det kanske bäst nu" Sa Ryan och såg på mig och Justin. Justin kollade på klockan som satt på hans arm.

"Jag kommer snart" Ryan nickade och stängde dörren. Justin vände sig mot mig och satte sig på sängen bredvid mig igen.

"Ehm, om det inna-"

"Det är okej, det är en dramatiskt situation och vi tänker inte klart" Avbröt jag honom och försökte låta övertygande. Han nickade kort och såg plötsligt besviken ut.

"Ja, men jag ska nog sticka hem nu" Svarade han och började gå mot dörren.

"Nej !" Sa jag omedvetet och ställde mig upp. Justin vände sig hastigt om och såg på mig med höjda ögonbryn.

"Jag menar, ehm du behöver ju inte åka hem.. typ" Nervöst och osäkert började jag klia mig i nacken och såg ner på mina fötter.

"Såååå" Började Justin. Jag kollade upp för att se om han skulle fortsätta på meningen och såg Justin komma gåendes mot mig med ett flin på läpparna.

"Du vill att jag ska stanna ?" En gnista hopp syntes i hans hasselnöts bruna ögon medans han hade sitt typiska busiga flinet på hans läppar. Jag svalde hårt och nickade sedan sakta.

"Ja" Sa jag. Ett enkelt ord med endast två bokstäver, var svårt att få fram för en sådan som jag. Justin nickade för sig själv och vände sedan på klacken och gick ut genom dörren.

"Du har inte din bil med dig" Sa jag rakt ut medans jag stod och studerade den öde gatan som jag bodde. I ögonvrån såh jag bilen David hade kommit med och kom på att det inte var hans bil.

"Nej, det är en lånebil. Jag får ha den i några dagar till" Sa han och ställde sig bredvid mig. Vi stod vid det enda fönstret som fanns i vår breda hall och bara stirrade ut på den tomma gatan.

"Du gillar honom" Sa David plötsligt och såg på mig. Jag ignorerade honom och fortsatte att stirra ut på gatan.

"Hur mycket är klockan ?" Sa jag för att försöka byta samtalsämne men det var ingen ide, David såg rakt igenom mig.

"Försök inte byta samtalsämne nu, jag kan se att du gillar honom" Jag hatade hur bra mina bröder och David kände mig. Men istället för att enkänna att jag gillade honom - och jag visste inte om jag gillade honom än - så skakade jag bara på huvudet och fortsatte att ignorera David's frågor.

"Som jag trodde då" Flinade han och satte armarna i kors över bröstet. Jag hatade det flinet han hade på läpparna just nu. Det hade han alltid när han hade någon sorts plan på gång.

"David, gör ingenting !" Sa jag panikslaget och grep ett hårt tag om hans axlar.

"Jag kan inte lova något..." Viskade han retsamt och började gå mot vardagsrummet.

"David !" Skrek jag och följde efter honom.
_______________________________________________________________________________________

Vad har David för plan nu ? Och jag vet att detta kapitlet blev kort och lite tråkigt kanske men det kommer faktiskt ett kapitel imorron oxå ! Så kommentera massor nu ! Och om ni har några ideer på vad NI tycker ska hända, skriv en kommentar och låt mig veta ! Jag vill veta vad ni tycker :)

KOMMENTERA FÖR MERA ! ^^

Tidigare inlägg Nyare inlägg