Part 64: I Have To Leave.

Last Chapter: 
 
Jag suckade och gick tillbaka till nattduksbordet, det var säkert bara Justin igen. Jag låste upp mobilen igen och blev förvånad när jag inte såg att det var Justin, jag öppnade smset och kände en rysning for genom min ryggrad.
 
Från: Anonym
 
Redan glömt bort mig? - Hemlig beundrare.

Jag rynkade oförstående på pannan och öppnade länken som stod under texten. En bild från innan idag när jag och Justin kysstes i ladan visades. Någon hade fotat oss.
 

Jag stirrade oförstående på smset medans jag försökte registrera vad som hände. Någon, som jag inte alls visste vem det var, hade stått utanför Tinky-Winkys box och fotat mig och Justin i ladan, utan att vi märkte det. Om den bilden läkte ut på internet så skulle alla veta om mig och Justin, vilket ingen av oss kände för just nu. En obehaglig rysning for längs min ryggrad och en annan tanke kom till mitt huvud. Vem det nu än var måste ha mitt nummer och vetat om rosen jag en gång fick av en hemlig beundrare i skolan. Jag började genast gå igenom de som visste något om detta. Ryan, Chaz och Alice var de enda jag hade berättat för, och jag visste att de aldrig skulle berätta för någon. De skulle heller inte göra något sånt här som ett elakt skämt. Vem kunde det då vara?
 
Efter minuter av oförstående stirrande på smset så lade jag ner mobilen i fickan och drog in ett djup andetag. Jag vände mig om och granskade rummet medans jag försökte skjuta bort den obehagliga tanken att en man i svart kappa och en hatt som döljde hans ansikte skulle stå bakom mig. Rummet såg ut som det gjorde för några minuter sedan. Mina smutsiga kläder låg hänsynslöst på golvet, mitt täcke hängde halvvägs nerför sängen, mina böcker stod slarvigt uppradade på min överfulla klädbyrå. Allt var som vanligt, men ändå inte. En nervös samtidigt obehagligt känsla kröp sig i kroppen på mig och det kändes som om att jag väntade på att något skulle hända, men jag visste inte vad. Det var en hemsk känsla och jag kände hur mina ögon blev blanka av rädsla. Vad var det här, Pretty Little Liars? Bara för att jag gillar serien betyder inte att jag vill leva den. Min mobil vibrerade igen.
Den obehagliga känslan spred sig. Tänk om det var ett till meddelande från den hemliga beundraren?
Min puls blev högre medans jag nervöst drog upp mobilen upp fickan.
 
Från: Justin
 
Babe?
 
Jag andades lättat ut. Det var bara Justin. Jag hade totalt glömt bort att jag skulle gå ner till killarnas rum.
Snabbt så torkade jag bort tårarna från mina ögon och gick hastigt ut ur mitt rum. Om jag var själv i en minut till så var jag säker på att jag skulle bryta ihop eller något. Jag var vettskrämd, och om detta visade sig vara ett skämt - fast jag hade en stark känsla av att det inte ar det - skulle jag personligen gräva en grav åt den personen.
 
Dörren till Justins och killarnas rum stod på glänt. Ljuset från taklampan kastade sig över det mörka vardagsrummet och det fick mig att tänka på en skräckfilm. Vilket fick mig att tänka på smset och den hemliga beundraren. Ugh. Jag kollade snabbt bak för att vara säker på att ingen gömde sig i mörkret. Tack vare ljuset från Justins rum så såg man konturerna från de välbekanta soffan och tven. Jag suckade lättat innan jag fortsatte att gå försiktigt över det hala trägolvet på väg mot Justins rum. Jag hörde hur han pratade lågmält med någon. Jag puttade till dörren försktigt och knackade sedan svagt på den. Justin satt med sin mobil tryckt mot örat medans han vinkade med handen, som en gest att jag skulle komma in. "Hej" Mumlade jag medans jag gick försiktigt över golvet. Det kändes som att jag behövde smyga, som om jag lade lite mer tygnd på mina steg så skulle golvet spicka.
"Jag måste gå. Snackar med dig senare, hej då" Justin avslutade samtalet samtidgt som han ställde sig upp. Ett leende letade sig fram på hans läppar "Hej" Sa han. En lättnad sköjde sig över mig och plötslig var alla tankar om den hemliga beundraren som bortblåsta. Det var som om Justin lugnade mig på något sätt. Allt jobbigt försvann så fort han var i närheten. 
"Vem pratade du med?" Frågade jag och gick över till hans säng. Det såg ut som en sjukhus säng. Stackars killarna som fick sova på dessa. Jag satte mig ner och gjorde en grimas när jag kände den extremt obekväma madrassen.
"Usher" Svarade Justin. 
Jag nickade "Hur kan du sova på denna sängen?" Muttrade jag och hoppade upp och ner som ett försök att göra madrassen mjukare.
Justin skrattade "Man vänjer sig"
"Detta är ju ren tortyr mot människor" Jag tittade upp mot honom "Vad skulle du berätta?"
Justin drog nervöst på munnen och försökte trycka fram ett leende "Jo, ehm, jag måste åka hem"
Jag höjde förvånat på ögonbrynen och det tog några sekunder innan min hjärna tog in informationen.
"Måste du åka?" Frågade jag för att vara säker på att jag inte hörde fel. Justin nickade. "Nu?"
"Ja" Mumlade han.
Jag sänkte besviket på huvudet "Varför?" Min röst var så låg att det nästan lät som en viskning.
Justin suckade "Både Scooter och min mamma var överrens om att det var bäst att jag kom hem pågund av hur alla började flippa ut"
Jag nickade förstående. På utsidan kanske jag såg lugn ut, men på insidan hade jag panik. Jag ville inte att Justin skulle åka, jag ville ha han här, hos mig. Han var den enda som kunde lugna ner mig och den enda jag kände mig riktigt trygg med. Utan honom här visste jag inte hur jag skulle hantera "den hemliga beundraren".

”När ska du åka?”

Justin putade med underläppen, något han ofta gjorde när han tänkte ”Jag måste vara hemma om två dagar”

Jag nickade och kände hur paniken och nervositeten steg inombords. Det kändes som att så fort Justin åkte härifrån så skulle jag få något mer än bara ett sms.

Jag reste mig upp från sängen och gick raka vägen fram till Justin för att slänga mina armar om hans nacke och borra in mitt huvud i hans bröstkorg. Det kändes som att jag skulle bryta ihop. Jag hade ingen aning om varför jag hade blivit så överkänslig helt plötsligt.

Justin blev inte alls förvånad över min oväntade kram, han lade sina armar betryggande om mig och lutade sin haka mot mitt huvud.

”Jag vill inte att du ska åka” Mumlade jag mot hans bröstkorg. ”Jag behöver dig” Viskade jag så lågt att jag var säker på att han inte hörde.

Justin drog plötsligt bort sina armar från min kropp och bara sekunder senare kände jag att han tog avstånd från mig och hans varma händer lyfta upp mitt huvud.

Jag såg upp på honom och möttes av hans bruna ögon.

”Jag vill inte heller åka, men jag måste” Sa han medans han strök sina tummar mjukt längs mina kinder och ner till käkbenen. Hans ansikte närmade sig mitt och sedan tryckte han ihop våra läppar i en hård men passionerad kyss. Jag tryckte mig närmare honom medans mitt grepp om hans nacke blev hårdare. Jag ville bara ha honom närmare mig, annars kändes det som om att han skulle försvinna.

Plötsligt öppnades dörren till ladan med en smäll och Antonios lågmälda mutter hördes ute i vardagsrummet.

Både jag och Justin avslutade kyssen snabbt och vände oss mot den halv öppna dörren där Antonio uppenbarade sig några sekunder senare.

Han gäspade och kliade sig i nacken ”Mormor säger att alla ska gå och lägga sig nu, tydligen så skulle vi gå upp tidigt imorgon”

”Okej” Sa jag. Antonios blick vandrade mellan mig och Justin innan han nickade som om att han bekräftade att vi hade tagit del av informationen.

”Okej, god natt då” Mumlade han och vände sig om för att gå in till hans sovrum som låg längre ner i ladan. När jag hörde dörren till hans rum stängas så vände jag mig mot Justin som såg trött på mig.

”Ja, då får vi gå och lägga oss då”

Jag putade besviket med läppen och såg på medans Justin rotade i sin resväska efter de vita shortsen och den svarta tröjan han brukade sova i. När han hittade det så lade han upp det på sängen och drog av sig den vita t-shirten han redan hade på sig och kastade ner den i sin resväska.

             

Tanken av att jag var tvungen att gå tillbaka till mitt rum gjorde mig nervös. Jag ville inte vara i mitt rum längre, i alla fall inte ensam.

Justin satt över resväskan och letade efter något, då passade jag på att gå fram till sängen och ta Justins pyjamas. När han reste sig upp igen och kollade efter pyjamasen på sängen så rynkade han förvirrat på ögonbrynen.

”Var-” Plötsligt såg det ut som att något gick upp för honom. Han vände sig mot mig med höjda ögonbryn och ett flin.

”Lucy” Sa han med en dömande ton. Jag skrattade och tog några steg mot honom.

”För det första, du ser mycket bättre ut utan tröja” Jag granskade han från topp till tå där han stod i endast mjukisbyxor framför mig ”Och för det andra så vill jag verkligen inte sova ensam i natt” Jag stannade bara några centimeter från honom och såg upp på honom med bedjande hundvalpsögon.

Han suckade ”Vi är inte i Dallas längre, din mormor, morfar och dina bröder är också här nu, och ska jag vara ärlig så skrämmer dina bröder mig lite”

Jag fnittrade lågt innan jag försiktigt tryckte mina läppar mot Justins.

”Snälla” Mumlade jag mot hans läppar.

”Okej” Mumlade han. Jag log in i kyssen och separerade sedan våra läppar med ett smack.

”Gå du upp så länge så kommer jag snart”

Jag nickade, gick ut ur rummet och sedan tassade jag upp för trappan. När jag kom in i mitt rum så drog jag ut mina pyjamas shorts och t-shirt ur byrån. Jag skulle precis gå över golvet till min säng men stannade tvärt när jag kände att jag hade trampat på något. Jag kollade förvirrat ner i golvet vid min fot och kände en kall kåre längs ryggraden som fick mina ögon att tåras. På golvet låg min lila dagbok, vid öppen, med låset och nyckeln bredvid. Förbluffat böjde jag mig ner och tog upp boken. Jag hade haft den i två år och jag skrev ner exakt allt om mitt liv i den. Den hade alltid legat under den högra sidan av min madrass där mina kuddar var, tydligen inte ett bra gömställe.

Jag såg mig om i rummet, för att vara säker på att inget annat såg annorlunda ut. Vem hade läst min dagbok och hur hade de hittat boken?

Jag reste mig upp och lade snabbt tillbaka min dagbok under madrassen. Nu ville jag gå och lägga mig. Jag var på väg att plocka upp min pyjamas som jag lämnat på golvet när jag var tvungen att tvärstanna igen. Sängen. Den var bäddad. Jag bäddar aldrig min säng, men det var inte det värsta – i mitten av sängen låg en röd ros med en lapp. En ny kall kåre for längs min ryggrad och nu rann det sakta tårar längs mina kinder. Jag tvekade på om jag skulle läsa på lappen eller bara slänga den och rosen direkt. Jag var nästan rädd för att läsa men min nyfikenhet tog över. Snabbt tog jag tag i lappen och öppnade den. Med slarvig handstil stod den en text skrivit med svart penna.

”Intressant dagbok. Väldigt intressant.

Förresten om du berättar för någon om mig, kommer du inte att se nästa dag. Försök inte heller gå bakom min rygg, jag har koll på dig – Hemlig beundrare”

____________________________________________________________________________________________

O.M.G Vad är det som händer?! Btw, jag vet att det ser väldigt mycket ut som Pretty Little Liars just nu men det kommer inte vara så, det kan jag lova!

KOMMENTERA FÖR MERA!


Part 63: Already Forgot me?

Last Chapter: 
 
"Så ni har gjort det?!" Utbrast han, bara för att retas. Såklart.
Jag skrattade och satte mina händer framför ansiktet pågrund den plötsliga pinsamma stämningen.
"Sluta, nej. Jag tänker inte prata om detta med dig"
Han drog in mig i en kram och jag kunde riktigt känna hur hans flin blev större.
"Jag försöker bara se efter dig, lillsyrran"
"Okej, vad gulligt. Du kan se efter mig genom att aldrig fråga mig något sånt igen"
Han skrattade lågt "Visst, jag kommer aldrig fråga dig igen"
"Bra"
 
      
"Det verkar som att Justin Bieber har tagit semester nere i Texas. Senast han sågs var på flygplatsen i Austin och på det två överasknings konserterna han haft i Austin och Dallas, efter det har ingen sett honom. De finns bildbevis på att hans bästa vänner Ryan Butler och Chaz Somers också är i Texas tillsammans med en raporterad vän från Stratford vid namn Lucy Rossi, syster till kidnappsoffer Rosa Rossi-"
 
Lucy drog snabbt igen laptopen med en smäll och tog ett frustrerat andetag medans hon gick av och an i hennes rum. Hon mumlade ilsket på italienska och drog en hand genom håret.
Ryan gav mig en frågande blick ifrån sängen han satt på, som för att fråga om vi skulle säga något eller hålla tyst. Jag skakade på huvudet som svar, det var bäst att vänta tills Lucy lugnat ner sig.
"Att dom ens vågar nämna Rosa" Hon stannade och vandrade med blicken mellan mig, Ryan och Chaz.
"Hur kan dom göra så?" 
Ingen av oss sa något, vi visste inte vad i skulle säga. Lucy suckade efter en stunds tystnad.
"Wow, ni är ju mycket till hjälp" Muttrade hon och gick med snabba steg ut ur rummet. Jag suckade och skulle precis gå efter Lucy men då började min mobil vibrera. Jag drog upp den ur fickan och såg Scooters nummer lysa upp skärmen.
"Hej"
"Har du hört nyheterna?" Muttrade Scooter.
Jag nickade "Ja"
"Både jag och Pattie vill att du kommer hem"
Jag rynkade på ögonbrynen "Va? Nej, jag kommer inte hem nu"
"Justin, de håller på att bli galna på twitter över att de inte vet vart du är och pågrund av att du aldrig twittrar"
"Men då får ja väl twittra lite mer då? Jag kommer inte hem nu, jag ska stanna en vecka till"
"Tyvärr Justin men både jag och din mamma är överrens, du ska vara hemma om två dagar"
 
-
 
Jag öppnade dörren till stallet och såg Lucys kofta hänga bredvid dörren.
"Lucy?" Ropade jag medans jag gick igenom gången i stallet. I varje box så stod det en häst som såg nyfiket på mig.
"Jag är inne hos Tinky Winky" Ropade hon tillbaks. Tinky Winkys box visste jag pecis var den var, Lucy hade visat mig ett par gånger innan. Jag såg den bekanta vita hästen stå i sin box längst ner i stallet. Jag fortsatte ner dit och öppnade boxen. Mitt i allt hö på glolvet satt Lucy, insvept i en lila filt och såg sorgest ner i golvet.
"Babe?" Jag gick försiktigt förbi Tinky-Winky och satte mig ned bredvid henne "Hur är det?"
Hon trängde fram ett svagt leende "Det är okej". Jag absolut hatade att jag var tvugen att säga till henne att jag skulle hem om två dagar när hon mådde såhär.
Jag suckade och gav henne en blick som tydligt visade att jag inte trodde på henne.
"Jag vet att du är upprörd över att de nämnde Rosa men-"
"Jag är inte bara upprörd över att de ens vågade nämna Rosa utan också att de inte ger dig eller någon du känner något privatliv alls" Jag rynkade oförstående på ögonbrynen, hon suckade "Jag pratar om det faktum att du har varit här i en vecka och och människor får panik över att ingen har sett dig, men när du är ute i tex Atlanta så har du paparazzis som kastar sig över dig vart du än går. Jag kommer ihåg när vi skulle ta oss in till hotellet i Dallas, jag kände mig som en levande boxningspåse och några frågade till och med vem jag var. Det har till och med varit några gånger som någon paparazzi har kommit upp till Ryan och Chaz i Stratford och frågat om dig" Sa hon frustrerat.
"Det är det som kommer med att vara känd, paparazzis och allt det där. Efter "Baby" då jag började bli mycket kändare och jag knappt kunde gå ut utan att bli attackerad av paparazzis så tyckte jag att det var jätte jobbigt och klagade hela tiden, men jag visste att om jag ville fortsätta att sjunga så fick jag stå ut med det. Det är det som gäller när man umgås med mig, folk kommer ta reda på vem du är" 
Hon suckade "Jag vet, det är bara så irriterande att de ska vara på dig hela tiden"
Jag ryckte på axlarna "Man vänjer sig" Hon nickade och lade huvudet på min axel. En bekväm tystnad spred sig mellan oss, men jag bestämde mig för att avbryta den.
"Berätta om henne" Lucy såg oförstående upp på mig. "Rosa" Förklarade jag.
Hon nickade förstående innan hon skrattade lågt.
"Rosa var väldigt utgående och social, inte alls som mig, och hon var nästan inte rädd för något. Hon var väldigt envis och skulle alltid få som hon ville, när hon inte fick det så blev hon jätte sur och gick därifrån"
 
           
 
 
Lucy berättade ivrigt om Rosa. Jag älskade att se henne så... glad. Ett stort leende satt på hennes läppar medans hon pratade och hon skrattade sitt vanliga söta skratt. Mycket hade hänt de senaste dagarna, det kändes som evigheter sedan jag såg hennes äkta leende.
"Rosa hade älskat dig" Skrattade hon.
"Verkligen?" Lucy nickade och vilade sitt huvud på min axel.
"Hur gammal skulle Rosa varit nu?"
"14, hon skulle ha varit en väldigt rebelliskt tonåring. Precis som Antonio"
Vi båda skattade och Lucy rätade på sig. Den bekväma tystnaden lade sig mellan oss igen medans vi satt boxen och bara såg på varandra. Vi behövde inte säga något, vi njöt av att bara vara nära varandra.
Lucy småskrattade plötsligt. "Du har hö i håret" Mumade hon med ett leende och drog bort hö ur mitt hår.
"Hur kunde jag få hö i håret?" Skrattade jag. Lucy ryckte på axlarna "Vill du veta en sak? Frågade hon.
Jag nickade och drog bort en hårslinga från Lucys ansikte. En svag rosa nyans tog över hennes kinder.
"Utan dig så hade jag nog inte klarat av allt som har hänt på senaste tiden. När allt med min mamma, Rosa och Matt hände så fanns du där och om du inte hade det så vet jag faktiskt inte om jag hade tagit mig igenom det" Hon drog bak håret till örat och förflyttade blicken ner i marken. Kalla mig töntig men denna tjejen var alldeles bedårande. Hon var bara för söt. Jag flyttade mig närmare henne innan jag tog tag i hennes huvud och lyfte det så att hennes bruna ögon mötte mina.
"Jag är säker på att du hade klarat det" Mumlade jag. Lucy såg på mig med ett svagt leende innan hon tryckte sin läppar mjukt mot mina. Hon sa sina armar om min nacke och tryckte sig närmare mig.
Jag la försiktigt mina armar om hennes midja och besvarade kyssen. Hon fördjupade kyssen och jag kände en av hennes händer leka med min tröjkant, plötsligt började hon dra i den. För att hjälpa henne så avbröt jag kyssen och hjälpte henne att dra av min svarta t-shirt. Hon slängde den någonstans i ladan och den rosa tonen blossade upp på hennes kinder igen när hennes blick fastnade på min mage.
"Gillar vad du ser?" Frågade jag retsamt.
"Lägg av" Mumlade hon innan hon pressade ihop våra läppar igen. Plötsligt öppnades stalldörrarna med en smäll och fotsteg ekade i stallet. Lucy avbröt snabbt kyssen och gav mig en blick som speglade förvåning och lite panik. 
"Lucy? Justin? Är ni här?" Det var Luca. Lucy satte fingret för munnen, som ett tecken på att jag skulle vara tyst. När Luca inte fick något svar så gick han ut igen. Lucy andades lättat ut och började sedan skratta.
"Den hästen har sett för mycket" Hon pekade på Tinky-Winky och det var då det slog mig att vi precis hade haft ett make out-session med en häst nästan en meter ifrån oss.
 
           
Jag stängde av tv:n som stod inne på mitt rum innan jag vände mig om i sängen. Klockan var nästan tio på kvällen och jag antog att alla killar satt inne hos mormor och morfar och såg på fotboll. Vad var det med killar och sport egentligen? Det hade jag aldrig förstått. Jag hoppade till av den oväntade vibreringen från min mobil. Jag vände mig i sängen igen och tog tag i min mobil som låg på nattduksbordet.
 
Från: Justin
 
Babe, kom till mitt och killarnas rum, måste berätta en sak.
 
Jag rynkade på pannan, vad skulle han berätta? Jag kastade av mig täcket och skulle precis börja gå ner när min mobil vibrerade igen. Jag suckade och gick tillbaka till nattduksbordet, det var säkert bara Justin igen. Jag låste upp mobilen igen och blev förvånad när jag inte såg att det var Justin, jag öppnade smset och kände en rysning for genom min ryggrad.
 
Från: Anonym
 
Redan glömt bort mig? - Hemlig beundrare.

Jag rynkade oförstående på pannan och öppnade länken som stod under texten. En bild från innan idag när jag och Justin kysstes i ladan visades. Någon hade fotat oss.
 
____________________________________________________________________________________________
 
Okej, jag vet slutet är lite Pretty Little Liars-ish men det var faktiskt inte menigen att det skulle vara det.
 
Iaf, KOMMENTERA FÖR MERA!
 
 

Part 62: I'm Not Talking About This With You.

Last Chapter:
 
Min puls had åkt upp i 190 men den gick sakta ner igen.
"Förlåt" Viskade Justin hest. Han såg på mig och jag kunde se en glimt av ånger spegla sig i hans ögon.
"Det är okej" Mumlade jag och satte armarna i kors medans jag tittade ner i golvet. Han menade nog inte det.
Jag kände ett finger under min haka som sedan lyfte upp mitt huvud. Jag möttes av Justins bruna ögon som såg ångerfullt på mig "Nej, det är inte okej. Förlåt mig babe" Sa han tyst innan han omfamnade mig.
-
 
Jag vände mig om i sängen och tryckte på min iPhone. 05.37 visade den. Jag suckade innan jag vände mig om igen för att försöka sova men det var omöjligt. Efter Justins och Matts slagsmål så körde Kenny mig, Ryan, Chaz och Justin direkt till mina morföräldrars gård igen. Klockan var nästan tolv när vi kom hem och sedan dess har jag försökt somna men nej, sömnen ville aldrig komma. Det kändes äckligt att ligga i sängen, det var alldeles för varm och kvavt, det kändes som att mitt vita lakan klistrade sig fast vid min kropp och jag var klarvaken. Det kvittade hur jag vred och vände mig, det gick fortfarande inte att sova. Trots att värmen var en stor orsak till varför jag inte kunde sova så var jag säker på att hela den där Matt-grejen spelade en stor roll också. Jag satte mig frustrerat upp och drog min hand genom håret. En svag huvudvärk uppstod när jag satte mig upp och det kändes svårt att andas pågrund av den kvava luften. Jag kunde inte stanna i sängen längre, jag var alldeles för rastlös. Jag slängde mina ben över sängkanten så att mina fötter träffade golvet med en hård duns. Jag gick över mot dörren och drog på mig en stor grå tjocktröja över mitt linne och mina shorts som jag sov i. Försiktigt så öppnade jag dörren innan jag smög ner till ladans nedervåning och gick in till det lilla köket. Jag hällde upp ett glas vatten och lutade mig mot vasken. Från fönstret i köket hade man perfekt utsikt över den lilla delen av ängen som låg på mormor och morfars gård, grönt gräs som sträckte sig långt och vid slutet av ängen såg man ett halvt orange gult klot som vi kallade solen. Det verkade inte som mycket men det var ändå en väldigt vacker syn.
"Vad gör du uppe?" Jag vände mig hastigt om vid det plötsliga ljudet och kände hur min puls ökade lite. När jag såg en yrvaken Antonio framför mig så slappnade jag av.
"Jag kunde inte sova" Antonio nickade och kliade sig bakom nacken. Han hade på sig sina svarta basketshorts som han alltid sov i och en vit t-shirt, hans svarta hår stod åt alla håll och hans ögon var bara halv öppna. Jag är förvånad över att han inte hade trillat ihop på golvet än.
"Vad gör du uppe då?"
"Jag hörde att någon var uppe så jag gick för att kolla vem det var" Jag nickade och ställde ner det tomma glaset på diskbänken. Antonio såg konstigt på mig, han såg på mig med en av hans typiska "jag-ser-genom-din-själ" blick.
"Varför kunde du inte sova?" Frågade han i en låg ton, precis som att han inte ville att någon annan skulle höra.
Mina ögonbryn föll ihop till ett oförstående "V". "Jag vet inte" Muttrade jag och ryckte på axlarna.
Antonio rätade på ryggen medans han satte armarna i kors och höjde på ögonbrynen, som ett tecken på att han inte trodde mig.
"Det är något du inte berättar för mig" Hans ögon smalnade och det såg ut som att han granskade mig, som om att han letade efter någon förklaring.
Eftersom att klockan nästan var sex på morgonen så orkade jag inte gå in på ett argument om att jag döljde något för honom eller inte, istället så suckade jag och gned mina fingrar i cirkulära rörelser vid mina tinningar.
"Det är komplicerat" Mumlade jag efter en stunds tänkande på något passande att säga "Och en lång historia"
Antonio nickade och pressade ihop sina läppar "Om vad det än är som tynger dig är en så komplicerad och lång historia..." Han la en arm om mina axlar och började leda mig ut ur köket "Så tycker jag att vi tar en lång promenad så du kan berätta allt"
 
-
 
Antonio slog till ett träd medans han morrade en massa svordomar.
"Sluta, du kommer skada din hand!" Utbrast jag för säkert tionde gången. Han gjorde som jag sa och började började gå av och an längs trädet istället, själv stod jag och förbannade mig själv över att jag berättade om Matt.
Antonio mumlade något ohörbart och drog frustrerat sin hand genom hans svarta kortklippta hår.
"Sluta Antonio, du behöver inte göra en så stor sak av det, jag m-"
"Inte göra en så stor sak av det?" Han stannade upp och gick över till mig "Du tycker inte att jag ska göra en så stor sak av att den där idioten Matt försökte sig på dig?! Tänk om du inte hade kommit därifrån, vad tror du då hade hänt?" Väste han och slog ut med armarna. Jag såg stumt på honom och visste inte vad jag skulle säga, orden hade fastnat i halsen. Antonio såg stelt och frågandes på mig, desperat efter svar, medans han drog in arga andetag som fick hans bröstkorg att stiga.
Jag såg tomt på honom och svalde hårt. Vi båda visste vad som skulle hänt men ingen av oss ville säga det.
Efter en lång stund av tystnad så vek jag undan från hans blick "Vi borde nog gå hem igen så att inte mormor och morfar får panik när de vaknar" Mumlade jag med blicken på mina fötter som var klädda i ett par vita låga converse. 
Antonio nickade "Okej" Sa han hest och la en hand på min rygg. Jag lutade mitt huvud mot hans axel medans vi gick i tystnad på den smala grus vägen vid ängen. Klockan var nästan sju på morgonen nu, solen lyste stark på himlen och droppar från nattens fukt såg ut som glitter på ängens höga gräs. Det var detta som fick mig att sakna mormor och morfars gård i Texas - de vackra utsikterna, att man kunde ta en promenad klockan sex på morgonen i sin pyjamas utan att någon brydde sig och allt med lantis livet. Jag menar det fanns ingen traffik och de närmaste grannarna vi hade bodde någon mil bort så man hade kunnat springa runt naken runt huset och ingen hade brytt sig alls. Allt var så bra på landet.
"Vi borde komma hit oftare, tycker inte du det?" Frågade jag Antonio för att försöka bryta tystnaden. Istället för att svara mig muttrade han något tyst. Jag såg frågandes upp på honom. Hans käke var spänd och hans blick stirrade intesivt ut i tomma intet.
"Antonio?" Jag ställde mig framför honom med armarna i kors. Han stannade och det såg precis ut som om att han hade vaknat upp ur väldigt djupa tankar.
"Vad är det?"
Han rynkade på ögonbrynen "Inget". Jag lade huvudet på sned och höjde ögonbrynen.
Antonio suckade och spände käkarna igen "Om jag någonsin träffar den där Matt killen så kommer jag slå ihjäl honom"
Jag himlade med ögonen och kände ett sting av irritation "Sluta tänka på det nu!"
Antonio var påväg att protestera men jag gav honom en varnande blick. Han förstod nog - äntligen - att jag inte ville prata om det så han nickade bara som en gest att han gav upp.
"Okej, jag slutar"
"Tack, och du hade faktiskt inte behövt slå ihjäl honom. Han har redan fått sin omgång"
"Va?" Han stannade "Slog du till honom?"
Jag nickade med ett svagt flin "Mhm, jag gav honom en riktigt smäll på käften" Antonio gav mig en imponerad blick "Fast det var ingenting jämfört med vad Justin gjorde"
"Justin? Vad har jag missat egentligen?" 
"Så fort jag hade berättat allt för honom så gick han direkt för att slå ner Matt. Det var ganska svårt att få bort dom från varandra sen"
Det såg inte ut som att han trodde mig. Misstro speglades i hans ögon och det såg ut som att han granskade mig efter något tecken på att jag skojade.
"Hah" Fick han ur sig när han insåg att jag var seriös och putade godkännande med underläppen.
"Jag gillar den killen lite mer nu" Jag skrattade och lade min hand över pannan. Antonio lade sin arm om mina axlar och vi började gå tillbaka ner mot huset igen. 
"Så... När vi ändå är inne på ämnet Justin, hur är det mellan er två?"
"Ehm, bra antar jag"
"Han har inte försökt något? Du vet-"
"Antonio!" Avbröt jag och såg upp på honom med rynkade ögonbryn "Vad försöker du säga?" 
"Jo, jag undrar bara om ni har, du vet, gjort det" Sa han med ett oskyldigt flin.
Jag spärrade upp ögonen och skakade äcklat på huvudet "Sluta, jag tänker inte ha denna konversationen med dig!"
"Så ni har gjort det?!" Utbrast han, bara för att retas. Såklart.
Jag skrattade och satte mina händer framför ansiktet pågrund den plötsliga pinsamma stämningen.
 
              
 
 
"Sluta, nej. Jag tänker inte prata om detta med dig"
Han drog in mig i en kram och jag kunde riktigt känna hur hans flin blev större.
"Jag försöker bara se efter dig, lillsyrran"
"Okej, vad gulligt. Du kan se efter mig genom att aldrig fråga mig något sånt igen"
Han skrattade lågt "Visst, jag kommer aldrig fråga dig igen"
"Bra"
___________________________________________________________________________________________
Wow, okej detta kapitlet sög ju inte alls (skrivit med väldigt mycket ironi) och jag vet inte hur många gånger jag kan be om ursäkt för min rent ut sagt skit kassa uppdatering. Ärligt talat så förstår jag inte varför vissa fortfarande läser.
 
I alla fall, till er som faktiskt står ut med min jätte dåliga uppdatering och kommentera, fortsätter att kolla in på min blogg osv, vill jag bara säga "tack". Ni är anledningen till att jag ens fortsätter med bloggen och till att jag försöker få upp kapitel så ofta som möjligt (även om inte det funkar så bra), iaf jag älskar att skriva på bloggen och tack vare er så får jag lusten till att fortsätta. Tack så mycket igen och jag älskar er faktiskt!
 
KOMMENTERA FÖR MERA!

Part 61: Stop it.

Last Chapter:
 
Dörren till mitt omklädningsrum stod på glänt och jag kunde höra låga skratt. Hur kunde den där jävlen sitta och låtsas som om att inget hänt?
Jag tvekade inte med att slänga upp dörren så att Ryan och Chaz's blickar vändes mot mig. De båda satt i soffan medans Matt satt på en soffpall med ryggen emot mig.
Ryan och Chaz rynkade sina ögonbryn och såg lika förvånat på mig som Alfredo. Matt å andra sidan vände sig om och höjde sina ögonbryn vid synen av mig.
"Ey Bieber, hur är det med dig?" Frågade han och ställde sig upp.
Jag tog bestämda steg mot honom "Håll käften din jävel" Spottade jag fram innan jag tog ett tag om hans vita t-shirt och placerade ett hårt slag med knytnäven över hans kind.
 
-
 

Matt kved tyst av smärta medans han vinglade tillbaka. Han la sin hand på sin kind och såg sedan upp på mig med rynkade ögonbryn.
"Vad fan var det för?!" Väste han. Jag tog ett djupt andetag innan jag knöt mina nävar igen - trots den pulserande smärtan i vänstra näven pga slaget - och gick fram till Matt så att jag bara stod några centimeter ifrån honom.
Jag spände käkarna "Det var för vad du gjorde mot Lucy" Morrade jag lågt med blicken spänd på honom. Om blickar kunde döda, skulle Matt redan ligga i sin egen grav just nu.
Matt stelnade till vid mina ord och svalde hårt. Så nu kommer han ihåg.
"J-jag var full, jag menade inget av det" Mumlade han till svar och vek undan från min blick. Är han seriös?! 
Jag kände hur mina nävar knöts hårdare och att jag bet mig hårt i kinden. Jag försökte väldigt hårt med att inte slå honom i ansiktet igen.
"Det spelar ingen roll för att du gjorde det ändå!" Snäste jag högt. Jag brydde mig inte ens om att hålla konversationen mellan mig och Matt tyst längre.
"Jag kunde inte hjälpa det Justin, jag var full så släpp det nu dude!" 
Okej, nu orkade jag inte lyssna på mer av hans bullshit. Jag tog ett hårt tag om hans tröja igen och drog honom så nära mig att hans ansikte bara var några centimeter ifrån mitt.
Jag spände blicken i honom igen innan jag började mumla lågt med sammanbitna tänder "Lucy är inne i min buss just nu och gråter, pågrund av dig. Hon har ett stort blåmärke runt sin handled, pågrund av dig. Det är min flickvän du har skadat" Jag tog ett hårdare om hans tröja "Och du tycker att jag ska släppa det? Då har du fel Matt, för att jag tänker inte släppa det som du gjorde mot henne"
Matt svalde hårt innan jag puttade bort honom. Han stötte emot soffkanten och vinglade till lite innan han rättade till sin tröja som hade skrynklats pågrund av mitt grepp.
"Jag vet inte vad som pågår här men Justin, tagga ner" Sa Ryan och såg oroligt på mig. Jag hade helt glömt att Ryan och Chaz var här inne. Jag tog ett djupt andetag innan jag nickade och vände mig om. Jag ville tillbaka till Lucy. 
Jag var påväg mot dörren och kände hur min kropp började lugna sig, men då hörde jag Matts röst ropa efter mig. "Justin, det som är gjort är gjort. Jag kunde inte hjälpa det"
Han kunde inte hjälpa det? Var det allt han hade att säga?! Jag kände hur min ilska steg till max på minde än en sekund och innan jag visste ordet av det så hade jag vänt på klacken, marscherat mot Matt och kastat mig över honom.
 
             
Jag kollade desperat på klockan som visades på min mobil. Justin hade bara varit borta i en minut men det kändes som en timme. Jag hade en känsla av att han skulle göra något dumt. 
Korkad som jag var så kollade jag på klockan igen, han hade varit borta i två minuter nu. Det var inte alls mycket men jag hade en dålig känsla av detta, och jag visste att den känslan bara skulle bli värre om jag stannade i bussen. Jag la ner min mobil i fickan och började sedan min väg mot backstage.
 
Jag tryckte upp den tunga dörren och hälsade på en av arbetarna som var backstage. Längre ner i korridoren såg jag Alfredo stå och prata med Jessica. Ugh, jag gillade inte henne. Men trots min ogillning för henne så gick jag fram till dom. Alfredo log mot mig och hälsade. Jessica däremot, rörde inte en min.
"Hej, ehm har ni sett Justin?" Alfredos leende bleknade.
"Ja, jag såg honom innan och jag måste säga, han såg inte glad ut" En våg av panik sköljde över mig.
"Vet du vart han gick?"
"Ja, han gick nog till sitt omklädningsrum. Han letade efter Matt"
 
Jag stelnade till innan jag svalde hårt "Sa Justin vad han ville Matt?"
"Nej.. Varför? Är allt okej?" Frågade Alfredo oroligt. Jag skakade på huvudet innan jag gick med snabba steg ner längs korridoren. Jag hörde Alfredo ropa efter mig och sedan fotsteg.
"Vad har hänt?" Fågade han när han hade hunnit ikapp mig.
"Det behöver vi inte oroa oss över just nu" Muttrade jag och svängde till vänster i slutet av korridoren. 
Jag hörde avlägsna konstiga ljud komma ifrån Justins omklädningsrum och det lugnade inte ner mig direkt. Alfredo märkte det också och såg frågandes på mig. Jag ryckte på axlarna och fortsatte att gå.
 
När vi nästan var framme vid rummet så började Alfredo jogga och öppnade sedan dörren. Hans ögon blev större och sedan sprang han in i rummet, detta fick ju inte alls paniken att stiga. Jag sprang den sista biten mot dörren och blev chockad över vad jag såg. Justin satt över Matt på golvet och slog honom gång på gång i ansiktet medans Matt boxade Justin vid magen, desperat över att komma loss men Justin hade honom i ett järngrepp. Blod rann ur Matts näsa och hans kind var rödare än ett stoppljus, och båda två kved av smärta vid slagen de gav varandra. Alfredo, Ryan och Chaz stod bredvid och försökte få bort dom från varandra medans de försökte att inte själv bli slagna. Detta skulle inte sluta bra om inte någon lyckades få bort dom från varandra.
"Vad fan är det för oväsen?!" Väste någon plötsligt. Jag vände huvudet mot vänster och såg Scooter, Pattie, Ryan Good och Kenny komma gåendes mot mig lite längre ner i korridoren. Jag öppnade munnen för att säga något men jag var nästan i chock så det kom inte ut något. Alla fyra såg frågandes på mig men fick som svar på sin fråga när de hörde alla killarna i rummet skrika, då skyndade dom på.
Scooter, Ryan och Kenny sprang förbi mig och in i rummet, Pattie däremot ställde chockerat sig bredvid mig.
Med Scooters, Ryans och Kennys hjälp så lyckades de skilja Justin och Matt åt. De kämpade för att komma loss killarnas grepp för att ge sig på varandra igen, men det var sex mot två.
"Vad i hela friden pågår här?!" Vrålade Scooter som höll fast Matt och såg skarpt på Justin.
"Jag ska döda den där jävlen!" Spottade Justin som fortfarande kämpade för att komma loss Ryan, Chaz och Kennys grepp.
"Det var inte det svaret jag ville ha. Jag frågade 'Vad i hela jäkla friden är det som pågår här?!'"
Ingen av Matt eller Justin svarade utan började slänga ut en massa hot och svordomar mot varandra.
"Okej, sluta nu!" Röt Scooter när han hade börjat tröttna. Alla blev knäpptysta och alla slutade kämpa.
Scooter tog tystnaden som sin chans att få prata "Så, kan någon berätta för mig vad som hände?"
Tysntaden upphörde och Justin och Matt började prata i mun på varandra igen. 
Det slutade med att de hade börjat "attackera" varandra med ord igen och plötsligt så tog sig Justin ur killarnas grepp och hoppade på Matt. Av ren reflex så sprang jag fram till massan av killar för att få bort Justin från Matt.
"Justin sluta!" Skrek jag och försökte få tag i hans arm. De andra killarna hade insett att det var lönlöst att försöka så de lät mig. Scooter och Ryan Good höll Justin borta från Matt medans jag försökte få hans uppmärksamhet.
"Justin, snälla jag ber dig sluta!" Bad jag gång på gång och drog i hans arm. Han reagerade inte en enda gång utan fortsatte att försöka ta sig förbi Scooter och Ryan.
"Justin?" Jag kände hur irritationen bubblade upp "Justin?!" Skrek jag tillslut och drog ännu hårdare i hans arm.
Till min förvåning så drog han häftigt bort sin arm och vände sig hastigt mot mig.
"Vad?!" Röt han rak upp i mitt ansikte. Jag tog förvånat ett steg tillbaka. Tystnaden la sig över rummet igen och jag kände alla blickar på mig och Justin. 
Jag såg förvånat på Justin och kunde inte hjälpa att nästan känna mig lite rädd. Han hade aldrig betett sig såhär innan. Justins blick var först spänd men när han såg hur jag ryggade tillbaka så mjuknade hans ansiktuttryck.
Min puls had åkt upp i 190 men den gick sakta ner igen.
"Förlåt" Viskade Justin hest. Han såg på mig och jag kunde se en glimt av ånger spegla sig i hans ögon.
"Det är okej" Mumlade jag och satte armarna i kors medans jag tittade ner i golvet. Han menade nog inte det.
Jag kände ett finger under min haka som sedan lyfte upp mitt huvud. Jag möttes av Justins bruna ögon som såg ångerfullt på mig "Nej, det är inte okej. Förlåt mig babe" Sa han tyst innan han omfamnade mig.
 ___________________________________________________________________________________________
Asså förlåt för att kapitlet rent ut sagt sög och för att det tog så lång tid att få upp det :/
 
Anyway, KOMMENTERA FÖR MERA ÄVEN OM JAG INTE FÖRTJÄNAR DET! :)

Part 60: Shut up.

Last Chapter:
 
Halsen skymdes ganska mycket av hennes hår men jag kunde ändå se några få röda märken på hennes hals. Det såg ut som... sugmärken? Nej, det kunde det inte vara, eller?
Det var inte förens då min hjärna började koppla ihop saker. Lucy och Matt var ensamma hela för och eftermiddagen i hotellrummet. Scooter sa att han hittade Lucy på ängen, upprörd och rädd. På konserten när Matt försökte prata med Lucy men hon tittade på honom skräckslaget och gick iväg. Matts röda kind. Både Matts och Lucys konstiga beteende. Lucys blåmärke och sugmärken. Vad fan har hänt?!
 
 
              
"Justin, jag sa ju att allt var bra så kan du inte bara sluta?!" Snäste jag och försökte gå förbi Justin. Jag vet att jag inte skulle vara så taskig och snäsa åt honom men jag ville verkligen inte prata om vad som hade hänt med Matt. Jag kände mig äcklig och jag skämdes. Det var föromjukande.
"Lucy, snälla prata med mig" Bad Justin när jag var påväg förbi honom. Jag ignorerade bara honom och fortsatte att gå. Jag ville ut härifrån, jag ville vara ifred. Jag ville glömma allt som hänt men jag kunde inte.
Det kändes som att luften blev tjockar och varmare, jag fick en såndär känsla där man kände att man inte stod ut. Som om att sekunder var minuter, allt och alla var så irriterande och man stod bara inte ut. Vart enda liten sak gjorde en galen.
Jag skrek frustrerat inombords och fortsatte att marschera min väg mot dörren. Jag hörde Justin sucka bakom mig och plötsligt så kände jag ett löst grepp om min arm som drog min tillbaka lite. En stöt av smärta ilade genom min arm och jag kved till. Greppet var inte alls hårt och i vanliga fall så hade jag knappt känt det men tydligen så hade Matts järngrepp lämnat spår efter sig.
Jag drog till mig min arm och gned försiktigt den med min fria hand. I ögonvrån kunde jag se Justin som såg oförstående på mig. Oro speglades i hans ögon mednas han gick mot mig. Han drog ner min tröjarm så att blåmärket som Matt gett min blottades och jag hörde att Justin flämtade. Jag bet mig hårt i läppen och svor för mig själv. Jag ville inte att Justin skulle veta om detta, och jag kunde inte ljuga för honom heller.
"Vem har gjort så mot dig?"
 
Tårarna började plötsligt bränna bakom mina ögonlock när jag hörde hans andlösa ton och såg hur förskräckt han såg ut. Det fick mig att inse något, Justin ville mig bara väl. Jag hade ju alltid vetat det men det var nu det verkligen gick upp för mig. Han skulle aldrig göra mig illa, inte som Matt precis hade gjort.
Medans Justin granskade mig oroligt så kände jag hur tårarna sakta kröp fram. 
Håll tillbaka tårana Lucy, gråt inte. Du har varit med om värre saker.
"Vad är detta?!" Frågade han plötsligt. Hans röst var stel och låg men samtidigt skarp, hans käke var sammanbiten och läpparna var ett enda sträck. Jag rynkade oförstående på ögonbrynen, varför ändades hans humör så plötsligt? Hans ögon såg nästan svarta ut och hans blick var fastklistrad vid min hals. Det var då det gick upp för mig. Återblickar från när Matt låg ovanpå mig och hans hårda tag om min kropp som tvingade ner mig i soffan medans han kysste mig på halsen fick mig att blunda hårt för att få bort bilderna i mitt huvud. Det hade lämnat sugmärken, det var vad Justin såg.
Jag blev stum. Jag öppnade munnen för att säga något som "det är inte som du tror" eller något liknande men jag kunde inte säga något. Jag var helt stum.
Det blev helt tyst mellan oss. En massa saker som jag borde säga snurrade runt i mitt huvud medans Justin stirrade tomt på min hals, och det var då jag kände hur luften blev tjockare igen. Jag stod inte ut, så istället för att hålla tårarna inne så lät jag dom rinna ner längs mina kinder. Jag snyftade lågt medans tår efter tår kom rinnandes. Justin tittade på mig för första gången på evigheter. Tomheten i hans ögon byttes ut mot oro och plötsligt så kände jag hans armar om mig. Jag la mitt huvud mot hans bröst och snyftade ljudligt.
"Det är okej babe, jag är här" Mumlade han mot mitt huvud medans han lugnande strök mitt hår.
 
Medans tystnaden lade sig över oss igen så stod vi bara stilla, jag snyftande i Justins famn medans han strök mitt hår. Det kanske inte verkade som mycket men det lugnade faktiskt. 
Efter något som kändes som en evighet så kände jag hur Justin drog sig ifrån mig. För en sekund så kändes det som om vi var i en film, vi stod och höll om varandra för att han skulle åka bort, och när hans armar inte var lindade runt min kropp längre så var han borta.. för evigt.
Jag blinkade bort ett par tårar som hade fastnat i mina nedre ögonfransar och försökte desperat trycka mig tillbaka till Justin men han lade sina händer på mina axlar och tog ett steg ifrån mig. Min blick var fäst vid golvet och mitt huvud hängde ner. Jag ville bara tillbaka till hans famn, allt var så mycket bättre då.
"Lucy" Viskade Justin hest. "Titta på mig"
Jag skakade på huvudet när jag kände klumpen av gråt i halsen igen.
"Babe, snälla" Bad han och lade ett finger under min haka för att lyfta upp mitt huvud. Utan att protestera så lyfte jag på huvudet och möttes av Justins genomträngande blick som borrade sig djupt in i mina ögon. Jag svalde hårt pågrund av intensiteten i hans blick, det var som om att han kunde se rakt igenom mig, som om alla minnen jag hade och varenda känsla jag någonsin känt var blottad. Även om jag försökte så kunde jag inte vika undan från hans blick, jag var som fast.
Justin slickade sig om läpparna "Vad har hänt?"
 
Mitt huvud velade fram och tillbaka om jag skulle berätta. Det var fel att ljuga för honom, och jag tror inte att jag hade kunnat ända, men å andra sidan så var det ju faktiskt mitt beslut om jag ville berätta det för någon över huvudtaget. Dessutom så kände jag mig faktiskt lite taskig över att bara peka ut Matt sådär, även om det han gjorde var så sjukt fel som fel kan bli. Men jag visste ju att jag kunde berätta allt för Justin.
Jag suckade djupt "Ehm... Jo, det hände en sak på hotellet" Längre en så kom jag inte innan jag kände ett sting tårar igen och den illamående känslan jag fick av återblickarna.
Justin nickade uppmuntrande som en gest att jag skulle fortsätta.
Jag svalde hårt innan jag fortsatte "Jag och Matt var ju ensama på hotellet, jag hade bara suttit i sovrummet hela tiden eftersom att jag fick en dålig känsla av honom men i alla fall så runt fyra tiden så kom han in i sovrummet och frågade om jag var hungrig eftersom att han hade beställt mat. Jag följde med honom ut i vardagsrummet och där stod en vagn med hamburgare och... alkohol" Justin rynkade frågandes på ögonbrynen och öppnade munnen för att säga något men jag ignorerade honom och fortsatte att prata "Jag frågade honom hur han hade kunnat få tag på alkohol och då visade han mig sin falska legitimation. Jag tyckte inte om faktumet att han hade beställt alkohol men jag stannade kvar i vardagsrummet ändå eftersom att han är ju en av dina vänner så jag bestämde mig för att försöka lära känna honom ändå, i alla fall så började han dricka mer och mer och tillslut kunde man säga att han var full. Jag började tycka att det var obehagligt och försökte komma på en ursäkt till att gå men då så.. ehm.." Jag ville inte säga mer. Det kändes konstigt och föromjukande att prata om det.
Justin såg oroligt men samtidigt nyfiket på mig "Lucy du måste berätta vad som har hänt"
Jag tog ett djupt andetag innan jag såg upp på Justin med tårar i ögonen "Matt kysste mig"
 
        
 
Allt hon berättade gjorde mig så förvirrad. Det lät inte alls som Matt, men jag visste ju att Lucy inte skulle ljuga.
"Lucy du måste berätta för mig vad som har hänt"
Jag var orolig för henne, hon varken såg eller lät okej. När jag hörde att hon tog ett djupt, skakigt andetag och seda såg upp på mig med blanka ögon kändes det som om att mitt hjärta sjönk. Det låter töntigt, jag vet men jag klarade inte av att se henne gråta.
"Matt kysste mig" Sa Lucy plötsligt och hela jag stelnade till. Sa hon precis vad jag trodde att hon sa?
"Och jag puttade bort honom direkt och försökte ta mig därifrån men han drog bara tillbaka mig och fortsatte, jag kunde inte ta mig därifrån..." De sista orden dränktes av hennes snyftande och blev nästan ohörbara.
"Sedan så fortsatte han, han puttade ner mig i soffan och höll fast mig medans han fortsatte att kyssa mig och seda så började han typ... gnida sig mot mig, men jag puttade bort honom och sprang därifrån men han tog tag i mig igen och då slog jag till honom så att han släppte mig och då sprang jag hit" Grät Lucy. Pågrund av hennes snyftande och faktumet att hon pratade väldigt snabbt så var det svårt att höra vad hon sa, men det gick... och jag visste faktiskt inte hur jag skulle reagera. Allt i mitt huvud stod still, hela jag var stel som en pinne.
Matt hade kysst min Lucy, han hade skadat henne, han hade gjort saker med henne mot hennes vilja.
Jag såg ner på Lucy som stod framför mig gråtandes. Det var Matts fel att hon grät. Om inte han hade varit en sån helvetes idiot så hade kanske inte Lucy gråtit just nu, hon hade kanske stått framför mig med ett stort leende? Hennes underbara leende, det fanns inte på hennes läppar. Att se Lucy gråta var rent ut sagt tortyr.
Bilder av vad Matt kunde gjort mot henne snurrade runt i mitt huvud och jag kände ilskan växa. Detta skulle han inte komma undan med, ingen skadar min flickvän och kommer undan med det.
 
               
 
 
Jag spände mina käkar så att inte en rad svordomar for ur min mun och såg på Lucy "Stanna här" Mumlade jag lågt till henne innan jag marscherade min väg till dörren.
"Vart ska du?" Ropade hon efter mig men jag ignorerade henne och fortsatte att gå med bestämda steg över parkeringen.
Jag öppnade backstage dörren med en hårt knuff så att den slog ljudligt i väggen. Några få personer som var i korridoren vände sig om med höjda ögonbryn men gick genast tillbaka till vad de gjorde när de såg vilket humör jag var på. När jag såg Alfredo komma gåendes i slutet av korriodren gick jag direkt fram till honom.
"Har du sett Matt?" Alfredo såg konstigt på mig, han var inte van vid mitt humör.
"Dude, vad har hänt med dig?" Frågade han med en glimt av oro som speglades i hans ögon.
Jag knöt mina knytnävar och spände mina käkar, jag hade inte tid med detta.
"Det ska du ta och skita i, säg bara vart han är" Morrade jag. Alfredo höjde förvånat på ögonbrynen innan han osäkert pekade till vänster i slutet av korridoren där den delade sig.
"I ditt omklädningsrum med Ryan och Chaz"
Jag nickade innan jag mumlade ett "Tack", fortsatte ner den korta biten av korridoren och svängde till vänster.
Dörren till mitt omklädningsrum stod på glänt och jag kunde höra låga skratt. Hur kunde den där jävlen sitta och låtsas som om att inget hänt?
Jag tvekade inte med att slänga upp dörren så att Ryan och Chaz's blickar vändes mot mig. De båda satt i soffan medans Matt satt på en soffpall med ryggen emot mig.
Ryan och Chaz rynkade sina ögonbryn och såg lika förvånat på mig som Alfredo. Matt å andra sidan vände sig om och höjde sina ögonbryn vid synen av mig.
"Ey Bieber, hur är det med dig?" Frågade han och ställde sig upp.
Jag tog bestämda steg mot honom "Håll käften din jävel" Spottade jag fram innan jag tog ett tag om hans vita t-shirt och placerade ett hårt slag med knytnäven över hans kind.
___________________________________________________________________________________________
Whaaaaat? Badass Justin?! 
 
Vill bara be om ursäkt för att jag har sagt att Part 60 ska läggas upp i typ tre dagar nu men aldrig kommit. Men nu har ni det!
 
Iaf, snälla berätta vad ni tycker för att jag vill verkligen veta.
 
KOMMENTERA MASSOR! ANNARS TAR DET ETT TAG TILLS NÄSTA KAPITEL ;)
 

Part 59: I'm fine.

Last Chapter:
 
Jag sprang så snabbt jag kunde mot dörren som ledde till korridoren och skulle precis dra ner handtaget när jag kände samma järngrepp om min arm som alla andra gånger innan.
Jag vändes av Matt och nu stod jag öga mot öga med honom igen. Han såg inte glad ut och absolut inte nykter.
Men besluten som jag var om att komma ut härifrån, lyfte jag handen och slog honom hårt över kinden så att han tappade greppet om min arm och vinglade tillbaka.
Då tog jag min chans och sprang ut så fort jag kunde. Jag visste att jag inte kunde stanna kvar inne på hotellet så jag sprang ner för alla fyra trappor och sedan ut genom lobbyns ingång.
Utan att tänka så svängde jag höger så fort jag kom ut. Det var vägen till parken som Justin skulle spela i och den låg bara fem minuter härifrån.
Jag fortsatte att springa, jag brydde mig inte om hur anfådd jag var eller vilka konstiga blickar jag fick av människorna jag passerade. Jag ville bara till Justin. Han fick mig att känna mig trygg.
 

.
 

När jag stannade vid parken som konserten skulle hållas i så andades jag häftigt. Jag hade ju sprungit så fort jag kunde oavbrutet i fem minuter.
Det enda som fanns i parken var scenen Justin skulle stå på och sedan en stor äng. Eftersom att det inte fanns några människor i närheten så satte jag mig ner på gräset och försökte kontrollera min andning.
Jag skakade fortfarande pågrund av mitt lilla maraton jag just haft och efter det som Matt gjorde mot mig. Om jag inte hade kommit loss, vad hade hänt då? Hade han våldtagit mig?
Återblickar av det som precis hänt fick tårarna att strömma ner för mina kinder igen. Jag var rädd, omskakad och även om jag hade lugnat ner mig ganska mycket så kunde jag känna den panikslagna känslan som min kropp försökte trycka undan bubbla upp då och då. Tänk om han följde efter mig? Tänk om han ville avsluta det han påbörjade?
För att försäkra mig om att han inte var efter mig så vände jag mig om och stelnade till när jag såg en man som var påväg mot mitt håll. Paniken och skräcken steg direkt till max och jag ställde mig upp direkt, beredd på att springa härifrån.
"Lucy?"
Rösten som ropade mitt namn var det som hejdade mig från att spring så fort jag kunde härifrån. Det var inte Matts röst, det var Scooters. En lättnad fyllde min kropp när jag kunde urskilja hans ansikte medans han var påväg mot mig. Genast så torkade jag diskret tårarna från mitt ansikte och försökte kontrollera mig själv. Jag ville inte se ut som om jag kunde bryta ihop vilken sekund som helst.
"Lucy, vad gör du här ute?" Frågade Scooter när han stod något meter från mig. Jag ryckte på axlarna och försökte sätta ett leende på läpparna, men jag såg i Scooters ögon att han såg att något var fel. Hans ögonbryn rynkades lite och han nickade sakta. Jag tror inte att han skulle dra upp ämnet.
"Okej, människor är påväg hit så om du inte vill bli ner trampad av galna beliebers, föreslår jag att du följer med mig in" Han vinkade med handen mot scenen som en gest att jag skulle följa med honom, och det gjorde jag.
Jag gick i tystnad några meter bakom Scooter över ängen och in backstage.
Backstage var det inte lika galet som det var sist jag hade varit backstage då jag var Justins OLLG. Men det var ju två timmar kvar tills konserten började.
Scooter ledde mig till ett tomt rum som jag antog var Justins omklädningsrum eftersom att hans scenkläder stod uppradade på galgar i det lilla rummet. Två stora soffor var det enda som fanns i rummet om man inte räknade med kläderna.
Innan Scooter gick ut och lämnade mig ensam i rummet meddelade han mig att han skulle leta reda på Justin, Jessica, Chaz och Ryan. Jag nickade som svar innan jag drog upp ett spel på min mobil.
 
En och en halv timme hade gått och ingen hade fortfarande hittat Justin och dom andra. Nästan alla hade gått förbi rummet jag var i och först blivit förvånade över att de såg mig och sedan hade de frågat om jag hade sett Justin. Varje gång så skakade jag bara på hvudet med det uttryckslösa ansiktsuttrycket jag hade.
 
Efter att en stressad Pattie hade kommit in i rummet och hälsat på mig så lät hon dörren stå öppen och just då, utanför dörren såg jag något som fick mig att stelna till i panik. Matt.
Matt stod utanför dörren och pratade med Alfredo. Han verkade ha nyktrat till, han sluddrade inte längre och han såg mycket nyktrare ut. Men ändå så var hela min kropp beredd på att spring härifrån om han så bara tog ett steg närmare mig. Som tur var så såg han inte mig och bara någon minut senare så hade han gått vidare.
 
         
 
"Kom, vi gömmer oss här" Viskade jag skrattandes till Jessica som sprang efter mig. Hon nickade och följde efter mig när jag vände runt en av korridorshörnen och tryckte in mig bakom ett par stora containers. När vi båda hade satt oss på huk och sett till att Ryan och Chaz inte var efter oss så brast vi ut i andlösa skratt.
Innan så bestämmde jag och Jessica för att busa lite med Ryan och Chaz. Vi tog dom till den inhägnade bilparkeringen där tourné bussarna stod och sprutade ner dom med vatten, vilket resulterade till att de började jag oss genom hela arenan. Därför satt vi och gömde oss bakom ett par containers nu.
"Herrgud, Chaz's min var as grym! Jag hade gjort vad som helst för ett kort med hans min!" Skrattade Jessica. Jag nickade instämmande. Den var as grym. Hans haka var bokstavligen nere i golvet pågrund av förvåning och sedan så hade han blängt på oss så surt att jag inte kunde låta bli att skratta.
Den var helt enkelt obetalbar.
 
"Jag har verkligen saknat dig Justin" Sa Jessica plötsligt efter att vi hade slutat skratta och vi båda hade tystnat. Jag kände mig genast obekväm. Innan jag fick min paus från tournén så hade vi haft en liten... "flört" kan man säga. Men då hade jag ju faktiskt flörtat med allt och all så det var inget speciellt om man säger så.
"Jag har saknat dig också"
Hennes leende blev bredare och en svag röd nyans blossade upp på hennes kinder. Jag vred obekvämt på mig och lutade mig till vänster så att jag var synbar för alla som gick förbi. Jag skulle kolla så att inte Ryan och Chaz var efter oss men blev förvånad när jag såg en irriterad Scooter vara påväg hit.
"Justin!" Väste han. Fan. En irriterad Scooter var inget kul att ha och göra med. Jag suckade innan jag ställde mig upp, redo för en utskällning.
"Var fan har vi varit?! Du ska vara på scen om tjugo minuter!"
"Förlåt, jag och Jessica var tvugna att gömma oss för Ryan och Chaz" Muttrade jag och försökte att inte flina över återblickarna från när vi dränkte Ryan och Chaz med vatten.
"Jag bryr mig inte om det, du måste upp på scen nu!" Snäste han innan han tog tag i min arm och började dra mig efter honom genom de långa korridorerna. Jag fick hålla mig väldigt mycket för att inte brista ut i skratt igen pågrund av Scooters fladdrande näsborrar. De blev alltid så när han var arg, därför var det väldigt svårt att hålla masken när han fick utbrott. Han drog med mig till mitt omklädningsrum och jag började genast byta om. Ville inte bli sen till konserten.
 
"Förresten" Började Scooter medans han stängde dörren till rummet. Han hade lugnat ner sig mycket nu men jag blev ändå lite nervös av hans dämpade röst och seriösa blick.
"Innan så hittade jag Lucy ute på ängen och.." han pausade och rynkade ögonbrynen, försökte hitta rätt ord.
Jag kände en våg av oro svepa över mig "Vad? Har något hänt henne, har n-"
"Jag vet inte, men hon verkade upprörd. Man kunde tydligt se att hon hade gråtit och om jag inte såg fel så såg hon nästan rädd ut"
Jag stirrade tomt på Scooter i några sekunder innan jag gjorde en ansats mot dörren.
"Var är hon nu?" Frågade jag tonlöst.
Jag hann inte långt innan Scooter tog tag i min arm och ställde sig framför mig.
"Justin, jag vet att du bryr dig om henne och jag vill inte verka som en bitch nu men du har en konsert. Dessutom så är det nog bäst om du ger henne lite tid att tänka på vad som än har hänt"
"Scooter, hon är min flickvän. Jag kan inte bara ign-"
"Du kan prata med henne efter konserten. Du har tio minuter på dig att bli färdig" Med de orden sagda så vände sig Scooter om och gick ut.
Motvilligt stod jag kvar och tittade på dörren. Om jag gick ut härifrån skulle Scooter flippa och om jag inte letade upp Lucy skulle jag behöva oroa mig under konserten. Vad jag än gjorde så kom något dåligt med det. 
Jag drog frustrerat en hand genom mitt hår och tog på mig den svarta jackan som jag skulle ha till det första uppträdandet.
 
.
 
Under konserten glömde jag bort de flesta av mina bekymmer, men inte alla. Oron över Lucy och att jag inte visste varför hon var upprörd fanns kvar i bakhuvudet. Jag försökte upp muntra mig själv med att det kanske inte var något? Scooter hade kanske sett fel? Inte för att jag faktiskt tror det men man vet aldrig.
Alla de positiva tankarna jag hade haft var som bort blåsta när jag såg Lucy i publiken. Hon stod några meter ifrån resten av mitt crew och tittade uttryckslöst ner i marken, henne mun var som ett sträck och hennes chokladbruna ögon speglade inte någon känsla alls. Runt om hennes ögon fanns det en svag röd nyans som antydde på att hon faktiskt hade gråtit och jag kunde se att mitt crew som stod nedanför scenen sneglade oroligt på henne då och då.
En våg av oro svepte över mig igen men jag fortsatte att uppträda som vanligt. Det var inte förens jag såg något konstigt hända mellan Lucy och Matt som jag faktiskt kom av mig lite och missade några dansteg.
Matt, som hade stått tillsammans med resten av mitt crew, gick bort mot Lucy. Till min förvåning så tittade Lucy skräckslaget upp på honom och gick genast därifrån, och det var då jag märkte Matts röda vänstra kind. Det såg ut som om att någon hade slagit honom. Mitt crew som hade sett allt gav mig frågande blickar men jag kunde ju inte direkt göra något eftersom att jag var uppe på scen.
 
Efter att jag hade avslutat konserten så gick jag direkt backstage för att leta upp Lucy. Bilderna av hur hon hade betett sig under konserten och hur hon hade reagerat när Matt skulle prata med henne var som fastklistrade i mitt huvud och jag ville bara hitta henne och ta reda på vad som var fel. De var ju väldigt tydligt nu att något pågick.
Medans jag gick i de långa korridorerna för att hitta Lucy så var det en massa männsikor som berömde mig för en bra show osv på vägen. När jag hade letat efter Lucy nästan överallt backstage så hittade jag Ryan och Chaz vid utgångnen som stod och pratade med Matt.
"Guys, har ni sett Lucy?" Frågade jag när jag kom fram till dom. Ryan och Chaz gav mig konstiga blickar pågrund av hur desperat jag lät.
"Hon gick till bussen" Svarade Ryan med rynkad panna och såg frågandes på mig. Jag gav honom bara en blick som sa "förklarar senare" innan jag vände mig mot Matt.
"Vad har hänt med din kind?" Jag nickade skeptiskt mot det svagt röda märket på hans kind. Matt såg tomt på mig och öppnade osäkert munnen men inget annat än "öh, ehm" kom ut. Jag höjde på ögonbrynen över hans plötsliga osäkerhet.
"Jag råkade slå i en skåpsdörr" Sa han efter ett tag och skrattade. Jag, Ryan och Chaz instämde med fejkade skratt. Jag hade känt Matt i ett tag nu och om det var något han var dålig på så var det att ljuga.
"Jaja, men nu måste jag hitta Lucy. Ses senare" Jag gjorde en handshake med alla tre innan jag öppnade dörren som ledde ut till den inhägnade parkeringsplatsen där tournébussarna stod. Jag letade efter min buss och till min lättnad så var det tända lampor inne i bussen, vilket betydde att någon var därinne. Eftersom att hela mitt crew var backstage och stressade med att packa ihop allt osv så kunde det bara vara en person därinne, och just den personen var Lucy. Om inte någon galen belieber hade lyckats ta sig in på parkeringen och sedan gått in i min buss.
Jag öppnade buss dörren och gick försiktigt upp för de tre trappstegen.
"Lucy? Är du här inne?" Ropade jag ut i bussen.
"Ja" Hörde jag Lucy säga. Bara av att höra hennes röst kunde jag höra att något var fel. Jag fortsatte in i bussen och såg Lucy sitta i soffan med armarna runt sina ben som var tryckta mot hennes kropp. Hon vilade sin haka mot sina knä och hon stirrade in i en vägg med tomma ögon. Man kunde inte se en endaste känsla i hennes ansikte. Oron svepte över mig igen. Den där "glimten i ögat" som hon alltid hade fanns inte där. Det var som att någon hade mattat ner hennes ögon, i vanliga fall så lös de alltid av glädje, även när hon inte var så glad så fanns alltid glädjen där. Det var bara sån hon var, men nu fanns det inget spår av det.
"Babe, hur är det?" Frågade jag försiktigt och satte mig bredvid henne i soffan. Jag la min hand försiktigt på hennes vänstra arm och till min förvåning så ryckte hon till och såg panikslaget på mig. Jag drog genast bort min hand och såg oroligt på henne.
"Lucy, vad är det som har hänt?"
Hon suckade och ställde sig upp "Jag mår bra" Sa hon istället för att svara på frågan jag nyss ställt. Hon drog in ett djupt andetag och satte armarna i kors över bröstet.
"Du var jätte bra uppe på scenen innan" Hon pressade fram ett svagt leende men jag visste att det var fejk, det kunde man se på långa vägar.
"Tack" Sa jag tonlöst och såg på henne med bedjande ögon. Hon visste att jag visste att det var något fel men hon försökte undvika det. Jag fortsatte att titta på henne i tystnad och började obekvämt titta sig omkring.
"Justin, jag mår bra. Allt är bra" Muttrade hon. Jag skakade på huvudet innan jag reste mig från soffan och ställde mig framför Lucy.
"Nej" Mumlade jag lågt och såg djupt in i Lucys ögon "Babe, jag ser att något är fel".
Lucys ansiktsuttryck ändrades från känslolöst till något som jag inte riktigt kunde tyda. Det såg ut som en "mix" av ängslig, oroad och nervös.
 
              
 
 
"Du kan berätta allt för mig, det vet du" Försäkrade jag henne. Hon drog in ett djupt andetag igen.
"Justin, jag sa ju att allt var bra så kan du inte bara sluta?!" Snäste hon innan hon gjorde en ansats att gå förbi mig. Jag blev lite förvånad över hur hon pratade med mig, hon hade aldrig betett sig såhär mot mig innan. Även om hon uppenbarligen inte ville prata om det så tänkte jag inte ge upp, jag visste att det var något fel och jag tänkte ta reda på vad.
"Lucy, snälla prata med mig" Jag tog ett mjukt tag om hennes högra arm för att stoppa henne från att gå iväg men då drog hon flämtandes bort sin arm från mig. Hon kved av smärta och gned försiktigt sin vänstra hand om sin högra arm. Jag såg oförstående på henne innan jag gick fram mot henne och utan att tänka så drog jag upp hennes tröjarm. Jag flämtade till av förvåning och oro när jag såg ett stort blåmärke runt Lucys handled. Man kunde tydligt se att hon hade fått det efter att någon hade haft ett hårt grepp om hennes handled eftersom att man kunde se konturerna från fingrarna och handen runt om handleden.
"Vem har gjort så mot dig?" Frågade jag andlöst och stirrade som hypnotiserat på hennes handled. Lucy öppnade munnen för att säga något men inget kom ut. Jag kunde se ur ögonvrån hur hennes ögon blev blanka.
Jag mådde nästan illa. Vilken sorts sjuk person hade gjort detta mot Lucy, min Lucy? Jag granska henne oroligt medans jag försökte finna orden till att fråga henne vem det var som hade gjort så mot henne igen men orden fastnade när jag såg hennes hals. Halsen skymdes ganska mycket av hennes hår men jag kunde ändå se några få röda märken på hennes hals. Det såg ut som... sugmärken? Nej, det kunde det inte vara, eller?
Det var inte förens då min hjärna började koppla ihop saker. Lucy och Matt var ensamma hela för och eftermiddagen i hotellrummet. Scooter sa att han hittade Lucy på ängen, upprörd och rädd. På konserten när Matt försökte prata med Lucy men hon tittade på honom skräckslaget och gick iväg. Matts röda kind. Både Matts och Lucys konstiga beteende. Lucys blåmärke och sugmärken. Vad fan var hänt?!
__________________________________________________________________________________________
Förlåt för att det kom så sent, jag skulle lagt upp det tidigare men min data gick inte att sätta på -.- men iaf det är uppe nu så om ni vill ha nästa kapitel kommentera maaaaassor!
 
KOMMENTERA FÖR MERA!

Part 58: I don't like him.

Last Chapter:
 
Jag var inte sur på honom och kanske jag överreagerade just nu men jag ville verkligen veta vem den där Jess är och jag hatade att han log när han läste meddelandet.
Efter ett tag hörde fortfarande hur Justin skrev på sin telefon och jag kände att sömnen började ta över. Plötsligt kände jag Justins arm om min midja som drog mig närmare honom. Hans andetag träffade min nacke och jag hörde honom säga något.
"Du är faktiskt den vackraste tjejen jag någonsin sett"
Med de orden som snurrade runt i mitt huvud så somnade jag med ett leende på läpparna.
 
.
 
Kl nio på morgonen så fick höga skratt mig att öppna ögonen sakta. Hotellrummets vänstra vägg var det första jag såg. Jag sträckte på mig och blev lite förvånad när jag inte såg att Justin låg bredvid mig. Jag hörde samma höga skratt inne ifrån hotellrummets "vardagsrum". Jag kunde lätt höra Justin, Ryan och Chaz's skratt men sedan fanns det två till som jag aldrig hade hört förut. Ett tjej skratt och sedan ett skratt som tillhörde en till kille. Jag hade ingen lust att ta reda på vilka de var så jag gick tyst in i badrummet med min väska och gjorde mig redo för dagen.
 
När jag kom ut så hade jag tagit på mig mina turkosa jeans shorts och min vita långarmad, gått på toa och släppt ner mitt hår som låg i svaga vågor över mina axlar. Jag orkade inte sminka mig.
Jag tog upp min telefon från nattduksbordet och såg att jag hade ett missat samtal från Antonio, min pappa och en massa sms från Hayley. Eftersom att jag inte hade pratat med min pappa på ett tag och inte hade någon lust att prata med varken Antonio eller Hayley just nu så letade jag upp pappas nummer i kontaktlistan och ringde honom sedan. Bara efter tre signaler så svarade han.
"Lucy gumman! Äntligen" Utbrast han glatt så fort han hade svarat. Ett flin spred sig på mina läppar.
"Hej papà" Sa jag så lågt jag kunde för att de andra inte skulle höra.
"Hur är det i Texas?"
"Bra. Mormor gör sin fantastiska mat, som vanligt och morfar över anstränger sin rygg, som vanligt"
Pappa skrattade. Jag log för mig själv och satte mig ner på golvet med sängen som ryggstöd.
"Om morfar inte slutar upp med att över anstränga sin rygg så kommer vi snart få köra in med honom till sjukhuset, igen" Suckade pappa och jag nickade även om han inte kunde se det.
"Förresten Lucia, ehm dina bröder berättade någon intressant igår" Sa pappa plötsligt och jag stelnade till. Hade dom berättat om Justin? Jag skrattade nervöst och harklade mig.
"Vad för något?"
"De berättade att du hade följt med Justin Bieber till Dallas. Något du vill berätta för mig?"
Jag hade inget annat val än att berätta, jag kunde inte ljuga för pappa, inte ens över telefon. Men precis när jag öppnade munnen för att säga något såg jag att dörren till rummet öppnade sig och Justin uppenbarade sig.
"Öhm, Papà jag kan inte riktigt prata nu men jag ringer dig ikväll" Sa jag snabbt och log mot Justin.
"Oh okej, hej då gumman. Jag älskar dig"
"Hejdå Papà, älskar dig med" Rabblade jag upp innan jag avslutade samtalet och såg upp mot Justin som hade ställt sig framför mig nu.
"För det första, god morgon. För det andra, varför har du inte sagt att du var vaken och för det tredje" Justin såg ner på mig med höjda ögonbryn "Varför sitter du på golvet?"
Det sista han sa fick mig att skratta och jag ställde mig upp.
"God morgon, jag ville inte störa och jag ville väl sitta på golvet" Svarade jag enkelt och ryckte på axlarna. Justin nickade innan ett flin spred sig över hans läppar.
"Okej, men nu finns det några jag vill att du ska träffa" Han tog tag i min handled och drog med mig ut ur rummet. Ute i det så kallade "vardagsrummet" stod Ryan och Chaz och pratade med två personer som jag inte alls kände igen. En av dom, en tjej, hade mörkbrunt axellångt hår som låg i lockar, hennes hy var ljusbrun, hennes ansikte var hårt sminkat med svarta skuggor på ögonlocken och ett djärvt hallon-röda läppstift som matchade hatten hon hade på huvudet i samma färg. Hennes kläder var däremot enklare, en svart t-shirt med ett par mörka jeans parade med ett par hel svarta kilklackar. Killen hade kort mörkbrunt, nästan svart, hår med lite lugg som hängde framför pannan, hans gröna ögon kunde man se på långt håll och hans ansikte såg ganska moget ut, men ändå på något sätt så såg han ut som en tonåring. Hans kläder var också ganska enkla, en vit V-ringad t-shirt och ett par svarta jeans med ett par svarta converse. Bara av att titta på honom så kunde jag redan avgöra att jag inte gillade honom. Jag visste inte hur men jag gillade honom redan inte.
När det fick syn på mig och Justin så avslutade de konversationen med Ryan och Chaz och såg på mig med nyfikna blickar.
"Jessica och Matt, detta är min flickvän Lucy" Sa Justin när vi stod framför dom i mitten av rummet. Om jag inte hörde fel så trodde jag att jag hörde stolthet i hans röst. 
Man kunde genast se att det nyfikna leendet som tjejen, Jessica, hade haft försvann och nu såg hon på mig med mörka ögon. Jag antog att det var "Jess". Killens, Matt's, blick kunde jag inte direkt tyda, men jag gillade inte hans blick. Det var något intensivt med den, fast inte på ett bra sätt.
Jag reste handen i en vinkning och log svagt mot dom.
"Hej"
Jag kände Justins arm om min midja och sedan började han peka mot sina två vänner.
"Och Lucy, detta är mina vänner Jessica och Matt" Sa han medans han pekade ut var och en av dom. Jessica vinkade snabbt och Matt gav mig en nickning. Jag kunde verkligen känna den pinsamma stämningen i luften.
"Okej, repetionen börjar om tjugo minuter så vi kanske ska gå?" Frågade Justin och såg på oss andra. Jag rynkade först oförstående på pannan men sedan så kom jag på att Justin hade en konsert idag. Jag suckade inombords. Jag visste inte varför men jag orkade inte gå på repetionen, jag var tvungen att ringa mina bröder, min pappa, mina morföräldrar och sedan måste jag prata med Hayley med.
"Ehm, Justin, är det okej om jag stannar här?" Frågade jag försiktigt och det glada leendet som Justin precis haft tynade sakta bort och han såg på mig med höjda ögonbryn.
"Varför?"
"För att jag måste ringa typ alla i min familj eftersom att jag är här och jag är ganska trött så jag känner för att stanna kvar här"
Justin nickade och log men jag kunde ändå se besvikelsen i hans ögon.
"Men jag kommer ju såklart på konserten ikväll" Sa jag uppmuntrande.
"Okej, Matt ska också stanna kvar så ni kan ju lära känna varandra"
Jag ångrade genast att jag hade sagt att jag skulle stanna på hotellet. Min blick gled sakta mot Matt som stod i mitten av rummet några meter ifrån mig och log mot mig. Jag gav honom ett falsk leende tillbaka.
 
.
 
Efter att jag hade ljugit för pappa och sagt att jag och Justin bara var vänner (jag ville berätta att jag och Justin var ihop öga mot öga), lugnat ner mina överbeskyddande bröder och fått dom att lova att inte berätta något för pappa, ljugit igen och sagt till mormor att jag inte sov tillsammans med Justin och äntligen berättat för Hayley att jag och Justin var ihop, så visade klockan fyra på eftermiddagen. Tiden hade gått väldigt snabbt eftersom att jag bara hade pratat i telefon hela dagen (jag pratade med Hayley i över fyra timmar). Nu hade jag ingenting att göra och min mage kurrade. Men jag ville inte gå ut till vardagsrummet för att beställa någon mat eftersom att Matt satt där ute och tittade på tv, eller det trodde jag att han gjorde i alla fall. Det var inte bara för att jag var en blyg person som jag inte ville gå ut dit, utan också eftersom att jag fick en dålig känsla i magen när jag såg Matt. Han verkade så... sliskig.
Precis som om att han hade kunnat höra mina tankar så öppnade dörren till Justins hotellrum plötsligt och ingen mindre än Matt ställde sig i dörröppningen.
"Hej, är du hungrig?" Frågade han med ett leende. Jag såg uttryckslöst på honom innan jag nickade.
"Bra, för att jag beställde lite mat. Kom" Han nickade ut mot vardagsrummet innan han vände sig om. Motvilligt reste jag mig upp från sängen och gick sakta efter honom. Jag följde bara med eftersom att jag var hungrig.
Ute i vardagsrummet stod det en stor mat vagn i silver med några stycken hamburgare på en stor, vit tallrik och bredvid den tallriken stod det en massa flaskor. Jag kunde inte riktigt se från avståndet jag stod på men jag tror att alla flaskor var någon form av alkohol.
"Är det där alkohol?" Frågade jag och såg menande på flaskorna. Matt höjde först oförstående på ögonbrynen innan han skrattade och höll upp ett litet glas med något som såg ut som äppeljuice, men jag tvivlade starkt på att det var det.
"Yup"
"Hur kan du få tag på alkohol om du bara är sexton?" Jag såg misstänksamt på honom.
Han höjde ett ögonbryn innan han pekade med ett varnande finger på mig "Sjutton" Rättade han mig innan han drog upp ett vitt kort ur sin jeans ficka. "Falsk legitimation. Enligt detta är jag 22"
En våg av obehag sköjde över mig.
"Varför behöver du så mycket alkohol?"
"Det är lördag! Då ska man ha kul" Utbrast han som om det var den mest självklara saken i världen. Vi två såg verkligen saker olika. Matt såg ner på sitt glas innan han räckte fram det mot mig.
"Vill du ha?"
Jag rynkade på näsan pågrund av den starka lukten av alkohol som fyllde mina näsborrar då både Matt och hans glas kom närmare mig. Tveklöst skakade jag på huvudet "Nej tack"
Han ryckte på axlarna och flinade mot mig "Din förlust". Jag suckade tyst för mig själv innan jag tog en av hamburgarna och satte mig ner i soffan. Jag om jag inte gillade honom innan så var det inget jämfört med vad jag kände just nu. Jag gillade inte att han beställde så mycket alkohol, eller att han hade falsk legitimation.
Men jag kanske bara missförstod honom? Som de säger, döm aldrig en bok efter dess omslag.
"Så, hur känner du Justin?" Frågade jag för att få igång en konversation. Matt hade också tagit en hamburgare och han tog en tugga av den medans han höll i glaset fullt med alkhol som om det var hans livskraft eller något.
"Vi gick på samma skola. Jag växte också upp i Stratford förstår du" Matt satte sig ner i soffan bredvid mig och han gick in på hur bra kompisar han och Justin var som små. Då och då gick han och hämtade mer dricka, till slut satt han framför mig med en hel flaska i handen istället och pratade högt. Det var väldigt tydligt att han var berusad. Jag kände mig väldigt obekväm och jag vred mig nervöst i soffan. Man visste aldrig vad berusade människor kunde hitta på. Medans Matt pratade på om någon gång som han och Justin hade fått kvarsittning pågrund av något som jag inte lyssnade på, så försökte jag i bakhuvudet komma på en usäkt för att gå tillbaka in till sovrummet. Eftersom att jag inte lyssnade så skrattade jag till lite då och då när Matt också gjorde det, men att lyssna hade sina nackdelar.
"Jaså, det gillar du, huh?" Frågade han plötsligt med ett äckligt flin på läpparna medans han placerade sin hand högt upp på mitt lår. Han hade tydligen gått in på hur det var första gången han låg med någon, och tydligen så var det detaljerat.
Jag flämtade till av hans fräcka berörning och slog genast bort hans hand innan jag ställde mig upp så fort som möjligt.
"Vad fan gör du?" Väste jag och backade ifrån honom. Matt skrattade bara och ställde sig upp på ostadiga ben och vinglade sin väg mot mig. Jag backa för varje steg han tog mot mig och till slut kände jag min rygg stöta emot väggen. Detta var så typiskt.
"Kom igen, vi ska bara ha lite kul!" Sluddrade han och ställde sig så nära mig att jag kunde känna värmen från hans kropp.
"Nej, jag vill inte ha kul!" Protesterade jag nästan panikslaget och tryckte mig upp emot väggen så mycket som det bara gick. Bara jag kom bort ifrån Matt.
Han flinade lite mot mig innan han ställde ner flaskan med alkohol på golvet och sedan ställde han sig med en hand om varje sida av mitt huvud. Hans kropp lutade sig mot min och hans ansikte var bara några centimeter ifrån varandras. Mitt hjärta slog bokstavligen i hundranittio just nu och paniken steg. Jag visste att det var något dåligt med denna killen.
"Då ska jag lära dig att ha kul" Mumlade han innan jag kände hans läppar hårt pressade mot mina. Det enda jag kände var smaken, och lukten, av alkohol och jag visste att om jag inte kom här ifrån snart så skulle jag kräkas.
Överraskad över kyssen som jag var så försökte jag ändå kontrollera vad som hände. Jag la mina händer på hans bröst och kruffade honom hårt. Hans kropp som var så hårt pressad mot min innan lämnade mig nu och han vinglade bakåt. Snabbt började jag springa ifrån honom men jag hann knappt två meter innan jag kände hans händer ta tag i min arm med ett järngrepp och han drog mig tillbaka. Det panikslagna skriket som var påväg ur min mun fastade i halsen och jag kände hur min rygg slog emot Matts kropp.
"Var inte så tråkig" Muttrade han och jag kände hans andedräkt mot min hals. 
 
              
 
Av ren reflex så drog jag mig ur hans grepp och försökte springa ifrån honom igen men ännu en gång så tog han tag i min arm och drog tillbaka mig. Det var inte förens nu som jag kände att varma tårar strömmade längs mina kinder. Vad skulle han göra med mig?!
Jag stod nu framför en onykter Matt, andlös och skräckslagen. Vad skulle hända med mig? Vad skulle han göra?
Han flinade mot mig innan han la en arm om min midja som drog mig närmare honom och kysste mig igen.
Hopplöst försökte jag ta mig loss. Han var helt enkelt för stark. 
Jag kände hans händer treva ner längs min rygg och sedan att de stannade vid min rumpa, och de stannade där. Nu var det inte bara paniken som växte, utan också ilskan. Jag slog honom hårt på bröstet och försökte ta mig loss men han drog mig bara närmare honom ju mer jag försökte. Det var hopplöst.
Plötsligt kände jag hans händer, kläma åt min rumpa och det fick mig att flämta. Den chansen tog han till att stoppa tungan ner i halsen på mig. Jag trodde allvarligt att jag skulle kräkas snart. Han äcklade mig till max.
Jag kände mina fötter lämna marken och då förstod jag att Matt hade lyft upp mig. Innan jag visste ordet av det så träffade min rygg den mjuka soffan med ett hårt slag och Matt var ovanpå mig. Jag vred och vände mig under honom men ingenting gjorde någon skillnad.
Hans händer gick upp för mina lår, sedan stannade de vid mina höfter och då hände något som stelna till totalt.
Hans händer vid mina höfter tryckte mig närmare hans kropp och plötsligt kände jag hans skrev mot mitt kön. Och det enda som var i mellan var de tunna tygen från mina shorts och hans jeans. Okej, om jag trodde att jag var äcklad innan så var det inget jämfört med nu.
Jag kände hur han gned sig mot mig och jag hörde hela tiden hans stön flåsa i mitt öra.
Tårarna strömmade oavbrutet ner för mina kinder nu och jag bad honom gång på gång att sluta, men såklart så lyssnade han inte.
En av hans händer lämnade min höft och istället gled den under min tröja medans han började kyssa mig ner mot bröstkorgen. Nej, herregud vad gjorde han?!
Hans hand som var under min tröja lekte med banden på min bh och han drog i urringen på min tröja så att han kunde komma åt mina bröst. Han placerade små blöta kyssar mellan mina bröst medans jag kände att hans andra hand hade börjat pilla med knapparna på mina shorts. Det var så jag verkligen hade fått nog, jag klarade verkligen inte av mer.
"Nej, sluta. Jag vill inte. Gör inte såhär, jag ber dig, sluta!" Kved jag ynkligt medans jag försökte ta mig loss.
"Ta det bara lugnt, allt kommer bli bra" Sluddrade han och satte sig samtidigt upp för att knappa upp mina shorts. Det ofokuserade ögonblicket som han hade tog jag till min fördel. Utan att tänka så knäade jag honom i skrevet och puttade honom ifrån mig. Matt föll bak i soffan medans han kved av smärta.
Jag däremot föll ner på golvet men jag tog mig snabbt upp på alla fyra och började krypa bort ifrån soffan. När jag hörde två fötter ställa sig på marken så kastade jag en hastig blick bakåt innan jag panikslaget ställde mig upp för att Matt var på fötter igen.
Jag sprang så snabbt jag kunde mot dörren som ledde till korridoren och skulle precis dra ner handtaget när jag kände samma järngrepp om min arm som alla andra gånger innan.
Jag vändes av Matt och nu stod jag öga mot öga med honom igen. Han såg inte glad ut och absolut inte nykter.
Men besluten som jag var om att komma ut härifrån, lyfte jag handen och slog honom hårt över kinden så att han tappade greppet om min arm och vinglade tillbaka.
 
              
 
Då tog jag min chans och sprang ut så fort jag kunde. Jag visste att jag inte kunde stanna kvar inne på hotellet så jag sprang ner för alla fyra trappor och sedan ut genom lobbyns ingång.
Utan att tänka så svängde jag höger så fort jag kom ut. Det var vägen till parken som Justin skulle spela i och den låg bara fem minuter härifrån.
Jag fortsatte att springa, jag brydde mig inte om hur anfådd jag var eller vilka konstiga blickar jag fick av människorna jag passerade. Jag ville bara till Justin. Han fick mig att känna mig trygg.
___________________________________________________________________________________________
Långt kapitel! Vad tror ni kommer hända? Kommer hon berätta för Justin eller någon annan? Berätta vad ni tror, ge mig till och med ideer!
 
KOMMENTERA FÖR MERA!
 

Part 57: Jess.

Last Chapter:
 
"Ger du upp?" Frågade han tyst. Ofrivilligt nickade jag och var beredd på att kyssa Justin igen men då så log han bara ett snett leende och drog sig bort från mig.
"Jag sa ju att du skulle ge upp"
Oförstående rynkade jag på ögonbrynen medans jag såg Justin öppna dörren och ta in min väska.
"Du sover hos mig inatt" Skrattade han och kysste mig mjukt på pannan innan han gick in i badrummet.
 
 
                  
När Justin försvann in i badrummet så tog jag chansen att byta om till min pyjamas. Jag la upp min väska som Justin hade lagt på golvet på sängen och drog ut mina svarta pyjamas shorts och min rosa t-shirt. Snabbt drog jag av mig mina kläder och tog på mig min pyjamas. Jag tvekade på om jag skulle ta av mig min bh också men till slut lät jag den vara på. Eftersom att Justin fortfarande var inne i badrummet så gick jag in till det badrummet som låg i det rummet jag egentligen skulle sovit i. Där inne borstade jag mina tänder, tvättade ansiktet för andra gången och sedan gick jag tillbaka in till Justin's sovrum, där han fortfarande var inne i badrummet, och satte mig på den nästan orörda dubbelsängen. Sängen var perfekt bäddad med ett hel vit täcke och en massa sköna kuddar som var upptryckta mot väggen. Jag strök försiktigt med mina fingrar över täckets mjuka material och återblickar av vad som hände mellan mig och Justin innan fick mina kinder att hetta till. Han verkade så bestämd. Han hade aldrig kysst mig så innan, hårt men ändå fullt med passion. Inte för att jag klagade.
Han händer hade aldrig heller känts så brännheta mot min hud och det var som om att våra kroppar drogs mot varandra som tygndkraften. Det gick knappt att förklara. Jag hade alltid varit så... oskuldsfull, så oskyldig men nu kände jag mig inte så. Varför visste jag inte jag menar det som hände innan var ju ingen stor grej men innan så var allt så himla sött och det var bara mjuka, vanliga kyssar, men det som hände innan var något helt annat.
 
Jag ryckte till när en plötslig hög rigsignal fyllde det tysta rummet. På höger sida om den stora sängen låg Justins mobil på det ljusa trä nattduksbordet och vibrerade. Jag kände ett sting av nyfikenhet. Justin hade antingen inte hört den höga ringsignalen pga vattnet som stod på inne i badrummet eller så struntade han i det. Eftersom att han inte verkade märka att det ringde så lutade jag mig försiktigt över sängen medans min blick konstant vandrade mellan badrummsdörren och telefonen. När jag kunde se vilket namn som lystes upp på skärmen rynkade jag pannan.
"Jess?" Mumlade jag fundersamt och precis då slutade det ringa. Jess. Vem var Jess? Min panna var fortfarande rynkad när jag satte mig normalt i sängen igen och grubblade över vem "Jess" var. Justin hade aldrig nämnt någon som hette Jess.
Jag ryckte till ännu en gång när hans mobil vibrerade igen men nu var det bara en kort vibrering, vilket betyde att han hade fått ett sms. Utan att tänka så lutade jag mig fram igen och kollade vad som stod på smset.
 
Från: Jess.
 
Hej sötnos, vet inte om du har hört det från Scooter men jag råkar också vara i Dallas och ska sjunga Overboard med dig imorgon. Eftersom att vi båda är i Texas så borde vi hänga någon dag. Du vet, catch up? Saknar dig och kan inte vänta till imorgon ;) ring mig så fort du kan, xoxo Jess.
 
Jag rynkade pannan, om möjligt, ännu mer och stirrade på smset. "Sötnos", "xoxo"? Och vem var ens Jess?! Det var ju uppenbarligen en tjej för att jag tror inte att en kille hade skrivit så, men vem var det ens? Jag ville veta. Nyfiken, orolig och förvirrad satte jag mig ner på sängen igen och stirrade med rynkade ögonbryn ner i täcket. Jag kunde inte sluta tänka på det och även om jag inte visste mycket om saken så kände jag ett svag sting av avensjuka. Jag gillade inte att ordet "sötnos" stod i början av smset, eller att det stod "xoxo" i slutet, eller att vem den här "Jess" nu var ville träffa Justin. Nu kanske jag lät som att jag överreagerade lite men jag är ju hans flickvän, det hade väl varit konstigt om jag inte blev lite avensjuk?
Men det kanske inte var som det verkade? Det kanske bara var en kompis? En kompis som skrev saker som sötnos och xoxo.
"Babe, vad tänker du på?" Sa en bekant röst plötsligt och två armar slingrades runt min midja. Jag ryckte till för tredje gången så tio minuter och såg Justin bakom mig med ett milt leende. Automatiskt spred sig ett leende över mina läppar och jag hade helt glömt bort vad jag precis satt och grubblade över.
"Inget. Jag hade bara tråkigt" Skrattade jag lågt innan jag kysste honom snabbt och drog mig motvilligt ur hans grepp eftersom att klockan var nästan ett på natten.
"Vi måste gå och lägga oss" Sa jag medans jag gick runt sängen och bort till den vänstra delen av sängen. Jag kände att Justins blick på mig medans jag gick. Det var inte förens då jag märkte vad han hade på sig. Han satt mitt på sängen i ett par vita shorts, inget mer. Min blick fastnade direkt på hans nakna överkropp. Hur var det möjligt för en människa att vara så himla snygg?
"Är du säker på att du inte är vampyr eller något?"
Justin vände huvudet sakta mot mig med rynkade ögonbryn och ett svagt roat leende på läpparna.
"Va?" Frågade han och skrattade sedan lågt.
"Så vitt jag vet så är det bara vampyrer och varulvar som är så extremt snygga så du måste ju vara något av det"
Justin stirrade först tomt på mig men sedan brast han ut i skratt och kastade sig bak på sängen.
"Du är bara för söt" Mumlade han med händerna framför ansiktet medans han fortfarande skrattade. Ett stort flin spred sig över mina läppar. När Justin hade slutat skratta så satte han sig upp igen och skakade roat på huvudet.
"I så fall" började han medans han kröp mot mig på sängen. Han stannade framför mig och satte sig sedan ner så att hans fötter dinglade ner från sängen.
"I så fall så måste du vara Afrodites dotter för att.. " hans blick vandrade upp och ner längs min kropp och han tog ett tag om min midja och drog mig närmare honom. Han slickade sig om läpparna och såg sedan in i mina ögon. "Jag har aldrig sett någon så vacker i hela mitt liv" Mumlade han och såg djupt in i mina ögon. Mina kinder hettade genast till och det pirret i magen som jag alltid kände så fort Justin var i närheten for genast genom min kropp. Jag skrattade generat och drog en hårslinga bakom mitt öra innan jag såg ner på Justin igen och skulle precis kyssa honom men hans ord fick mig att stanna.
"Faaast... Beyoncé är ju faktiskt väldigt vacker, och snygg och sexi-" Mer hann inte han säga innan jag slog till honom på armen och fnös förolämpat, på skoj såklart. Justin skrattade och tog ett hårdare tag om min midja.
"Du råkar inte ha Tyler Poseys nummer?" Frågade jag honom roat och hans skratt dog ut direkt. För att ge tillbaka så la jag en av mina händer bakom hans nacke och masserade den lätt medans jag närmade mig hans ansikte. Jag såg hur Justin bet sig i läppen. När våra läppar snuddade vid varandra så stannade jag och log.
"Tyler är ju varulv, kanske därför han är så sjukt snygg? Den snyggaste människan jag sätt faktiskt"
Justin drog sig genast tillbaka och såg på mig med uppspärrade ögon och höjda ögonbryn.
"Vad sa du?" Frågade han och jag kunde inte låta bli att skratta åt hur mycket han betedde sig som en drama-queen.
"Du hörde vad jag sa" Skrattade jag och försökte kyssa honom men han drog sig bort från mig medans han gång på gång skakade på huvudet och protesterade. Jag skrattade åt hans barnsliga beteende.
"Justin" Skrattade jag igen och plötsligt så hade Justin kastat ner mig i sängen och satt sig ovanför mig med ett ben på varje sida av min kropp så att jag var fast. Hans händer var vid min midja och jag kunde se att han hade dom redo för att kittla mig.
"Säg att jag är snyggare än Tyler Posey"
"Vill du att jag ska ljuga för dig?" Frågade jag med ett roat leende. 
"Du bad om det" Muttrade han innan han började kittla min mage. Jag bet mig hårt i läppen för att inte brista ut i skratt och väcka Ryan och Chaz som antagligen sov.
"Justin, sluta" Bad jag andlöst medans jag vred och vände mig under honom. Han skakade på huvudet och hans händer var nu vid min hals. Han lutade sig mer över mig nu och på något sätt så lyckades jag fånga hans läppar och kyssa honom hårt. Justins kittlande slutade genast och jag kände hans händer på min midja istället. Han kysste mig mjukt tillbaka och la sig ovanpå mig, fast han var noga med att inte lägga hela tyngden på mig. 
"Vad hände med att vi skulle gå och lägga oss?" Frågade Justin fortfarande med sina läppar pressade mot mina.
"Det hade jag glömt" Sa jag och skrattade innan jag drog mig bort från Justin. Han hävde sig upp på armarna och ställde sig upp innan han gick bort till andra sidan och tog sin mobil. Just då kom jag att tänka på smset från den där Jess. Jag såg diskret på honom när han öppnade smset och avensjukan steg snabbt när jag såg att han log när han läste smset. Jag tittade snabbt bort och satte mig så sängen. Jag tog ut min mobil laddare och satte min mobil på laddning innan jag drog upp täcket och la mig under det. Snabbt släckte jag lampan som var bredvid mig och la mig bevämt i sängen med ryggen emot Justin. Jag var inte sur på honom och kanske jag överreagerade just nu men jag ville verkligen veta vem den där Jess är och jag hatade att han log när han läste meddelandet.
Efter ett tag hörde fortfarande hur Justin skrev på sin telefon och jag kände att sömnen började ta över. Plötsligt kände jag Justins arm om min midja som drog mig närmare honom. Hans andetag träffade min nacke och jag hörde honom säga något.
"Du är faktiskt den vackraste tjejen jag någonsin sett"
Med de orden som snurrade runt i mitt huvud så somnade jag med ett leende på läpparna.
_________________________________________________________________________________________
Ganska tråkigt, jag vet men Part 58 kommer antagligen ikväll.
 
KOMMENTERA FÖR MERA!

Part 56: You Will Give Up.

Last Chapter:
 
"Förlåt, kom här babe" Sa jag och kämpade för att inte skratta när jag drog in henne i min famn. Hon la genast sina armar om min kropp och lutade sig mot min bröstkorg.
"Skaffa ett rum istället" Suckade John (han som sa att Lucy var snygg innan) och himlade med ögonen. Instämmande från Ryan, Chaz och resten av mitt crew hördes inte långt efter.
"Ni är bara avensjuka" Muttrade jag och räckte barnsligt ut tungan innan jag drog med mig Lucy till mitt rum i bussen.
 
       
"Wow, detta rummet är nästan lika stort som mitt badrum" Sa jag sarkastiskt när jag såg mig omkring i det otroligt lilla rummet som tillhörde Justin.
Justin som stod i mitten av rummet med huvudet på sned och blängde mot mig men hade ett svagt leende på läpparna ändå.
"Jätte kul" Muttrade han och satte sig ner i den lilla sängen med spider-man överkast.
"Jag säger det bara, det är väldigt litet"
"Kan vara för att rummet ligger i en turné buss" Han gav mig ett svagt överlägset leende innan han kastade sig bakåt och föll på rygg i den mjuka sängen.
"Justin, Lucy vi är framme vid hotellet nu!" Skrek Scooter utifrån det så kallade "vardagsrummet" i turné bussen. 
Jag rynkade på mina ögonbryn "Jag trodde vi skulle sova i bussen"
"Inte idag" Suckade Justin och satte sig upp igen. Han såg på mig innan han tog min hand, ställde sig upp och öppnade dörren. Utanför stod Justin's resväska bredvid dörren och min väska låg på golvet. Justin drog upp handtaget på sin resväska, tog upp min från golvet och gav den till mig sedan ledde han mig ut till "vardagsrummet" där alla stod i en klunga framför dörren, påväg att gå ut.
"Justin, du får gå ut först" Sa Scooter när han såg oss och vinkade Justin till sig. Han nickade innan han gav mig en lätt kyss på kinden och viskade "Ses därinne".
 
Justin's livvakter ställde sig på vars en sida av honom och när de öppnade buss dörren så var kamera blixtar det enda man såg. Man kunde ju bli bländad!
"Vi måste gå ut snabbt, Lucy du går med Pattie"
Jag gjorde som Scooter sa och gick in i mitten av det lilla ledet som Scooter hade skapat och ställde mig bredvid Pattie som krokade arm med mig. Innan jag visste ordet av det så hade vi börjat röra på oss och jag kände mig plötsligt som en vandrande boxningspåse. Paparazzis tryckte upp sina kameror i ansiktet på oss och jag blev knuffade så mycket att jag kunde svära på att jag skulle ha blåmärken imorgon. Detta var ju galet, hur kunde Justin stå ut?!
När vi äntligen hade kommit in i hotellet var Scooter den enda som stannade vid receptionen. Justin, hans livvakter och några andra tog hissen och resten av oss tog trapporna.
"Hur vet ni vart vi ska?" Frågade jag förvirrat.
"Vi har redan förbokat" Svarade Pattie med ett leende. Jag nickade och kände mig nästan lite dum.
Vi fortsatte att gå upp för trapporna och vi passerade hela tiden en massa hotellrum. När vi precis skulle börja gå upp för den tredje trappan hörde jag Chaz stöna irriterat bakom mig.
"En trappa till, skojar du med mig? Jag orkar inte!"
Jag vände mig om och gav honom en road blick medans han blängde åt mig. Men jag kunde faktiskt hålla med honom, det började bli lite jobbigt med trapporna. 
"Hur långt är det kvar?" Gnällde Ryan när vi precis hade kommit upp för den fjärde trappan.
"Ungefär fem meter för din del eftersom att ditt rum är där" Flinade Scooter som hade kommit från ingenstans och pekade mot en dörr i mitten av korridoren. Ryan suckade lättat och tog emot kortet som Scooter höll fram mot honom.
"Lucy, Chaz ni ska med Ryan"
Vi både nickade och följde efter Ryan till dörren som det stod "427" på. Han satte i kortet i kortavläsaren som satt på dörren och efter två sekunder lyste en prick på avläsaren grön och ett klick ljud hördes från handtaget.
 
Till min förvåning så satt Justin i soffan med fötterna uppe på soffbordet och tittade på "Smallville".
"Wow, det tog er lång tid att komma hit" Skrattade han, stängde av tvn och reste sig upp. 
"Kanske för att vi gick istället för att åka hiss dude" Muttrade Chaz och följde efter Ryan till den högra sidan av hotellrummet och sedan gick de in i vars ett rum efter de båda sagt "godnatt".
 
"Så, nu är det bara du och jag kvar" Sa Justin lågt med den där raspiga rösten som sände behagliga rysningar längs min rygg. Jag nickade och tog ett steg närmare honom och la mina armar om hans nacke.
"Ja, men tyvärr så måste vi gå och lägga oss. Du har en konsert imorgon" Jag nickade mot klockan som snart var halv ett på natten. Justin slängde en snabb blick mot klockan och nickade sedan instämmande.
Jag pussade honom snabbt på näsan och tog bort mina armar om hans nacke innan jag tog upp min väska som jag hade lagt på golvet innan och var påväg mot den vänstra sidan av hotellrummet där två sovrum var bredvid varandra. Dörren till det rummet som låg längst till vänster var redan öppen och jag såg Justins resväska stå där inne så jag var påväg mot det andra rummet men jag blev stoppad av att två armar slingrades runt min midja.
"Vart är du på väg?" Viskade Justin i mitt öra och lutade sitt huvud mot min axel. Jag suckade och la mina händer över Justins. Jag visste redan vad han tänkte på.
"Jag lovade mormor att om jag skulle få följa med så skulle vi sova i separata sängar"
Justin skrattade lätt "Inte för att vara sån men.." han avslutade aldrig meningen, istället kände jag hur hans läppar fjäderlätt snuddade vid min axel och sedan upp mot min hals.
 
          
 
"Din mormor är inte här" Viskade han förförande när han stannade uppe vid mitt öra. En behaglig rysning for igenom mig och fjärilarna i magen blev som galna.
Ett ojämt andetag slapp ur min mun och jag lutade huvudet bakåt lite. Vad gjorde den här killen med mig?
"Jag lovade min mormor" Mumlade jag, bara för att reta honom. Jag hade gärna sovit hos honom men eftersom att han ville köra detta spelet så var jag bara tvungen att reta upp honom.
Jag tog ett tag om hans händer som var slingrade om min midja och lossade geppet så att hans armar hängde fritt längs sidan av min kropp istället.
"Om det är såhär du ska försöka få mig att sova hos dig så kommer det inte att funka" Fnös jag och såg på honom med ett svagt överlägset leende och ett höjt ögonbryn. 
Istället för att se på mig förvånat, som jag trodde att han skulle, så skrattade Justin bara lågt innan han flyttade sitt huvud från min axel och rätade på sig. Precis när jag trodde att jag hade vunnit det lilla "spelet" vi körde så kände jag Justins händer på min midja igen men denna gången drog dom mig mot hans kropp och jag flämtade till i förvåning. Hans händer vandrade från min midja ner mot min mage och stannade ungefär vid min navel innan de fortsatte och stannade vid mina höfter. Jag kände hans varma andedräkt mot min nacke och plötsligt så hade han snurrat mig runt så att jag stod ansikte mot ansikte med honom. Han såg på mig med något roande i blicken, nästan busigt och han hade ett charmigt leende på läpparna.
"Vill du slå vad?" Frågade han mig med samma förföriska röst som han hade innan och han tryckte min kropp närmare hans. Istället för att visa att jag var påverkad av han (och det var jag, tro mig) så la jag huvudet på sned och såg på honom med kisande ögon.
"Jag kommer inte ge upp så lätt"
Justin skrattade åt mina ord som om att jag precis sa att jag såg en gris flyga. Jag rynkade oförstående på ögonbrynen. När han hade slutat skratta så kom hans ansikte närmre och stannade bara några centimeter ifrån mitt.
"Du kommer att ge upp" Mumlade han och jag skulle precis protestera men då var Justins läppar hårt pressade emot mina. Förvånad som jag var tog det mig några sekunder att förstå vad som hände men sedan slängde jag mina armar om Justins nacke. Jag kände hur våra fötter rörde sig bakåt, vart visste jag inte vart vi var på väg bara att vi gick bakåt. Mina händer var plötsligt uppe i Justins hår och hans händer trevade över min rygg, konstant tryckte mig närmare honom.
Plötsligt lämnade Justins läppar mina och jag rynkade pannan. Varför slutade han?
Jag tittade upp och vi var inne i det rummet som var Justins. En dörr som smälldes igen hördes bakom mig och innan jag visste ordet av det så var jag upptryck emot väggen med Justins läppar emot mina igen, fast denna gången var de nästan.. vilda och passionerade. Som om de ville ha något. Det var inget likt de vanliga mjuka kyssnarna. Fast jag måste erkänna, jag gillar dessa bättre.
Justins händer vandra ner ifrån min rygg, ner mot min rumpa och plötsligt så kände jag hur han lyfte upp mig. Jag slingrade mina ben om hans kropp och tryckte honom närmare mig. Hans läppar vandrade från mina ner mot mitt käkben och sedan ner längs min hals. Ännu en gång så lutade jag huvudet tillbaka för att ge honom plats att placera små, mjuka kyssar på min hals.
Jag bet mig i läppen för att inte släppa ut ett lågt stön. Justin fortsatte att kyssa mig upp och ner på halsen medans jag kände att han lekte med min tröjkant. 
Helt oväntat så tog jag tag i hans ansikte och kysste honom hårt. Plötsligt så kände jag att min rygg lämnade väggen och sedan så föll jag ner i den mjuka sängen med Justin över mig. Jag tog ett hårt tag om hans nacke och drog honom närmare mig men då så avslutade Justin den nuvarande kyssen och såg djupt in i mina ögon.
"Ger du upp?" Frågade han tyst. Ofrivilligt nickade jag och var beredd på att kyssa Justin igen men då så log han bara ett snett leende och drog sig bort från mig.
"Jag sa ju att du skulle ge upp"
Oförstående rynkade jag på ögonbrynen medans jag såg Justin öppna dörren och ta in min väska.
"Du sover hos mig inatt" Skrattade han och kysste mig mjukt på pannan innan han gick in i badrummet.
_________________________________________________________________________________________
Okej, jag måste bara säga att jag var extremt obekväm med att skriva den sista delen (btw, förlåt för så tråkig början) men det var några som frågade efter mer "romantiska stunder" så jag gjorde det för er skull!
 
KOMMENTERA FÖR MERA! JU FLER KOMMENTARER DESTO SNABBARE NÄSTA KAPITEL!
 
 

Part 55: Come to Dallas with me.

Last Chapter:
 
"Inget. Kände bara för att retas lite.. babe." Sa jag med betoning på babe. Lucy's ögonbryn rynkades yttligare men hennes läppar drog ändå upp i ett frågande leende.
"Babe?" Frågade hon "Är jag din babe?"
Jag nickade glatt och bet mig sedan i läppen.
"Yup, men du är inte bara min babe"
Lucy la sitt huvud på sned och såg frågandes på mig. Jag pressade henne, om möjligt, ännu närmare mig och la min hand på hennes kind, noga med att hon såg på mig.
"Du är officiellt min. Bara min."
 
                 
"Du är officiellt min. Bara min."
Justin's ord fick min mage att göra dubbel kullerbytta eller något. Någon hade aldrig, aldrig, fått mig att känns såhär förut. Allting var bara så perfekt nu och jag ville aldrig lämna det.
Jag nickade till Justin's ord och skulle precis kyssa honom när det knackade på dörren. Så typiskt att något skulle störa. Med en djup suck föll min blick mot dörren.
"Vem är det?" Ropade Justin. Han himlade med ögonen och suckade irriterat.
"Justin, öppna dörren"
Rösten lät som Scooter's men jag var inte säker. Justin grymtade irriterat innan han gav mig ett svagt leende och reste sig. 
När dörren öppnades så stod mycket riktigt Scooter där med rynkade ögonbryn.
"Dörren var aldrig låst" Muttrade Justin och lät Scooter kliva in i rummet. Han gav Justin ett sarkastiskt leende innan han ställde sig framför honom med armarna i kors.
"Varför sa du att jag ville prata med Pattie?" Han lät inte arg, mer nyfiken.
"Jo, för att om du inte har märkt det så har jag inte sett Lucy på nästan hela dagen" Svarade Justin och gestikulerad mot mig. Scooter gav mig en snabb blick innan han vände sig mot Justin igen.
"Inte för att vara sån men.. du får vänja dig vid det" Jag rynkade oförstående på ögonbrynen "Ska jag skicka hit Chaz, Ryan... och det andra som jag faktiskt inte vet vilka de är?"
Justin nickade och Scooter gick ut.
 
"Vad menade han?" Frågade jag Justin när han hade satt sig ner bredvid mig igen.
"Det är ingenting vi behöver prata om just nu"
Jag nickade. Om han sa att vi inte behövde prata om det så var det säkert inget viktigt.
Efter det sa vi inget, det blev tyst. Fast inte sån där pinsam tystad, utan mer som en bekväm tystnad.
 
"Jag måste fråga dig en sak" Sa Justin efter några sekunders tystnad. Jag nickade och rätade nyfiket på ryggen.
"Vill du följa med mig till Dallas? Denna dagen har varit en plåga utan dig" Jag höjde först ögonbrynen men brast sedan ut i skratt.
"Så hemsk var den väl inte?" Skrattade jag och satte mig i Justin's knä med amarna om hans nacke. Han rynkade ögonbrynen.
"Skojar du med mig? Detta var den värsta dagen i mitt liv!" Utbrast han med mycket överdrivande i hans röst och ännu en gång fick han mig att skratta.
"Ja, jag vill följa med dig till Dallas" Svarade jag tveklöst och drog väck en hårslinga från hans underbara hasselnötsbruna ögon.
"Min dag utan dig har också varit hemsk"
"Det visste jag redan, jag menar, det är mig vi pratar om" Justin "hairflippade" sitt hår överlägset åt sidan och gav mig ett charmigt leende. 
"Ego!" Muttrade jag och slog till honom svagt på armen.
 
-
 
Ingen verkade kunna hålla tyst under bilresan påvägen hem (eftersom att jag behövde ha med mig packning). Ryan och Chaz skämtade om hur jag "tog" deras plats som "gäster" på Justin's tour, Hayley och Bonnie fangirlade över Justin medans David försökte att inte avundas över det. Jag däremot satt och tittade på Justin som körde min morfars gamla mini van. Justin insiterade på att följa med mig tillbaka för att packa, så hela hans crew skulle komma med Justins tourbus senare.
"Du stirrar" Sa Justin plötsligt och vände sitt huvuvd mot mig "Det är ganska läskigt faktiskt".
"Lägg av" Skrattade jag och tittade ut mot vägen istället.
 
När vi äntligen var framme så var jag den första ut ur bilen. Höga, onyktra röster hördes från party tältet och 80-tals musik spelades på hög volym.
"Jag tror inte ens att dom har märkt att vi har varit borta" Muttrade David när han kom ut ur bilen. 
"Jag tror att dom är så borta så att de inte ens vet vart de själv är" Fnissade Bonnie som stod bredvid David. Alla började skratta. Såhär var det på varje återträff mina morföräldrar hade, de vuxna blev fulla och vi tonåringar gjorde vad vi ville. För två år sedan när mina bröder var 15 och 16 så var alla de vuxna så fulla att ingen märkte när Antonio tog fler flaskor öl mitt framför ögonen på dom. Det slutade med att Antonio och Luca stod inne i stallet och pratade med hästarna som de trodde var presidenten. Det var väldigt kul att se faktiskt.
Jag ryckte till när jag kände en hand om min midja.
"Jag tror vi måste skynda oss, bussen är här om tjugo minuter" Viskade Justin som lutade sin haka mot min axel. Jag rös till av den djupa och raspiga rösten han fick när han viskade. Jag nickade som svar, drog bort Justins hand från min midja och gick mot party tältet för att se om någon av mina morföräldrar var nyktra.
Inne i partytältet var det väldigt varmt och klibbigt. Typ en såndär äcklig värme som det blir då det precis har regnat på sommarn eller när det är kvavt. Mina släktingar pratade högt med varandra och de drack sin alkohol konstant. Det är sjukt att de inte hade tuppat av än. När jag var inne i party tältet så sökte jag med blicken efter min mormor eller morfar men jag hittade bara min morfar, väldigt onykter. Det var verkligen inte lönt att prata med honom då så istället gick jag in till huset för att försöka hitta mormor.
Som jag trodde så satt mormor, Luca och Antonio runt matbordet och spelade monopol.
"Hej gumman, är ni redan tillbaka?" Frågade mormor distraherat, väldigt fokuserad på spelet. Det var bra för att då skulle hon nog inte bry sig så mycket om att jag skulle följa med Justin.
"Ja, men jag ville bara att du skulle veta att jag följer med Justin till Dallas"
Hon reagerade inte som jag ville. Istället för att vara djupt koncentrerad på spelet, som hon brukade bara, så vände hon uppmärksamheten mot mig direkt, lika så mina bröder.
"Vad sa du?" Hon såg på mig med höjda ögonbryn. Min mormor visste vad jag sa, men hon ville fortfarande att jag skulle upprepa det.
"Att jag följer med Justin till Dallas" Upprepade jag tyst och lite osäkert. Både Luca och Antonio såg också på mig med höjda ögonbryn. Det skulle inte bli kul att prata med dom senare.
"Jaha. Är det bara ni två?"
"Nej, Justin har en konsert imorgon i Dallas så hans crew ska också med" Mormor nickade och drog av sig sina läsglasögon som hon alltid använde på kvällarna.
"Vart ska ni sova då?" Hon höjde bara sitt ena ögonbryn denna gången.
"Det finns sängar i tournebussen"
Hon nickade ännu en gång och drog på sina glasögon igen.
"Du får bara följa med om ni sover i olika sängar" Hon pekade på mig med ett varnande finger,
"Jag vet att du gillar den där pojken men jag vill inte se dig på något "16 & Pregnant" program senare" Jag nickade som svar och fick hålla för munnen för att inte skratta. Jag hade aldrig hört min mormor säga något sånt. Överbeskyddande som mina bröder var så började de genast att protestera om att jag skulle få följa med men min mormor hade bara gett dom en sträng blick och de tystnade direkt.
Efter att jag hade kramat min mormor och mina bröder godnatt så gick jag ut igen och drog sedan med mig Justin till ladan med Ryan och Chaz efter oss. De ville inte stanna här ensamma med min mormor, morfar och mina bröder så de skulle tydligen också följa med.
Eftersom att Justin redan hade tagit med sig sina saker när han åkte igår så följde han med mig uppför trappan till mitt rum medans Ryan och Chaz stannade på nedervåningen för att gå till sitt rum.
 
"Vad ska jag ha med mig?" Frågade jag Justin när vi var inne i mitt rum. Justin slängde sig direkt på sängen och tittade upp i taket.
"Pyjamas, extra ombyte, tandborste och tandkräm. Sedan behöver du nog inte mer" Även om han inte kunde se det så nickade jag som svar. Jag tog ner en stor svart, axelbandsväska som hängde på min dörr och gick in i mitt badrum för att packa ner det jag behövde. Jag la ner min tandborste och min tandkräm, mitt smink och en hårborste. Sedan tvättade jag bort sminket jag hade på mig och satte upp mitt vågiga hår i en hästsvans.
När jag kom ut ur badrummet så hade Justin lagt sig på mage i min säng och han såg på mig.
"Du stirrar" Justin rynkade oförstående på ögonbrynen "Det är ganska läskigt faktiskt" När han förstod att jag upprepade precis vad han sa innan i bilen så suckade han och skrattade lågt. Jag gav honom ett roat leende innan jag vände mig mot min byrå för att ta fram min pyjamas och kläder för imorgon. Jag drog fram mina svarta pyjamas shorts och min rosa t-shirt till shortsen, sedan tog jag fram ett par turkosa jeans shorts och en vit långarmad, diskret tog jag fram ett par nya under kläder och packade ner det. 
"Är du färdig?" Frågade Justin. Jag vände mig om och skakade på huvudet. Det jag redan hade på mig hade blivit alldeles för obekvämt så jag tog fram ett par svarta tights och en lite förstor, lång ljusrosa långarmad med svarta hjärtan på. Jag la det ovanpå byrån och drog av mig den svarta cardigan som jag hade tagit på mig i bilen för att jag frös.
"Justin, jag måste byta om"
Justin nickade och satte sig upp men istället för att resa sig upp och gå ut som jag trodde att han skulle göra så satte han sig uppe vid mina kuddar i sängen, lade sig bekvämt och la händerna bakom huvudet.
"Justin" Muttrade jag och blängde på honom.
"Det är inget jag inte har sett förut" Sa han roat blinkade med ena ögat. I vanliga fall så hade jag fnissat och börjat rodna men nu så pekade jag bara mot dörren och såg irriterat på honom.
"Ut"
Justin drog upp händerna i en sån "upp-med-händerna" gest och gick utifrån mitt rum och stängde dörren.
 
         
"Ja, jag döda någon! Jag vann!" Utbrast Lucy och hoppade glatt upp från soffan.
"Eller vänta, det var mig själv jag dödade" Sa hon besviket. Alla började genast skratta när hon sa det. 
"Hur kunde du döda dig själv?" Skrattade Chaz. Lucy blängde på honom och då började Chaz skratta ännu mer. Hon himlade med ögonen och la ifrån sig kontrollen och var påväg mot mig som stod lutad mot en av väggarna i bussen.
"Jag dödade mig själv" Mumlade hon med ledsna hundvalpsögon. Jag fick hålla mig för skratt, hon var så söt.
"Jag vet att det är svårt, även fast jag aldrig har råkat döda mig själv men du får väl leva med det"
Hon tittade upp på mig och hennes hundvalpsögon blängde nu surt på mig och då for ett ohindrat skratt ur min mun.
 
             
 
Om det var möjligt så blängde hon ännu surare på mig nu och hon var precis påväg att vända sig om och gå ifrån mig men jag tog tag i hennes arm.
"Förlåt, kom här babe" Sa jag och kämpade för att inte skratta när jag drog in henne i min famn. Hon la genast sina armar om min kropp och lutade sig mot min bröstkorg.
"Skaffa ett rum istället" Suckade John (han som sa att Lucy var snygg innan) och himlade med ögonen. Instämmande från Ryan, Chaz och resten av mitt crew hördes inte långt efter.
"Ni är bara avensjuka" Muttrade jag och räckte barnsligt ut tungan innan jag drog med mig Lucy till mitt rum i bussen.
_________________________________________________________________________________________
Vill bara säga, jag veta att min uppdatering suger men jag har jätte mycket att göra i skolan just nu. Men snart är det sommarlov! Och då ska jag skriva mycket!
 
KOMMENTERA FÖR MERA ÄVEN OM JAG INTE FÖRTJÄNAR DET!

Part 54: OLLG

Last Chapter:
 
"Ja, detta är Allison, en i Justin's crew" Sa Chaz. Så det var därför som kände varandra! Hayley kände också igen henne tydligen eftersom att hon kunde knappt andas.
"I alla fall, vill du vara One Less Lonely Girl?" Frågade hon mig. Jag höjde ögonbrynen.
"Vill jag vara vad?" Jag hade ingen aning om vad hon pratade om.
"Vänta, ska Lucy få vara One Less Lonely Girl?!" Urbrast Hayley förtvivlat. Jag antog att hon visste.
Avensjukan var tillbaka i hennes ögon och det såg ut som att hon hade kunnat börja gråta vilken sekund som helst.
"Jag vill inte vara vad det nu var jag skulle vara, men min vän Hayley vill så ta henne"
Hayley tittade förvånat på mig. Det såg ut som att en lampa lystes upp ovanför hennes huvud eller något.
 
.
 
Hayley velade osäkert med blicken mellan mig och Allison. Vad var det med henne? Varför tvekade hon? Inte för att jag visste vad det där One Lonely Girl-saket var men det måste ju ha något med Justin att göra, och efter vad jag har sett så hade hon absolut inte tvekat till något om Justin var inblandad.
"Jag vill inte" Sa hon tillslut och precis då slutade Never Say Never. Man kunde se att Allison började bli stressad.
"Du borde bli OLLG, Lucy"
"Är du säker?"
"Ja, gå upp där nu. Den sista låten börjar snart!" Skrattade hon och puttade mig efter Allison som hade börjat gå. Jag, som fortfarande inte hade någon aning om vad som hände, följde bara efter Allison bort från publiken och bakom scenen. Det var väldigt mörkt och publiken höres inte lika mycket nu. Vi gick igenom en massa små, trånga korridorer och vi passerade hela tiden en massa stressade människor med svarta headset.
"Ehm, vad är det här One Less Lonely Girl?" Frågade jag försiktigt medans vi bokstavligen joggade igenom korridorerna.
"Det är en "tradition" som Justin har, på varje konsert så tar han upp en tjej ur publiken och upp på scenen, sedan får hon sitta på en stol medans Justin sjunger till en" Hon lät väldigt stressad och hennes blick gick konstant från höger till vänster.
"Vänta, ska jag ut på scen?!" Jag tittade ner på min ljusa korall, rosa blus och mina mörkblåa jeans. När jag klädde mig inför återträffen hade jag faktiskt tyckt att detta var gulligt men nu när jag skulle ut på en scen så kunde jag lika gärna jämföras med en soppåse! Jag menar om man tittade på vad alla andra hade på sig.
Allison svarade aldrig på min fråga men svaret var uppenbart. Jag höll på att tappa bort henne när hon plötsligt vände till höger och vi kom ut till vad jag skulle gissa var precis bakom scenen. "Taket" var lågt och det gick en massa rör ovanför oss. Jag såg de två som jag tror Ryan och Chaz vinkade till innan så bredvid trappan som gick upp mot scenen. Scooter och Alfredo? Jag visste nästan vem Scooter var men Alfredo hade jag ingen aning om. Men de visste tydligen vem jag var.
"Du hittade henne!" Utbrast Scooter lättat och kramade Allison. Både han och Alfredo kom fram till mig.
"Du måste vara Lucy" Scooter skakade min hand och det gjorde Alfredo med. Jag log ett så äkta leende jag kunde även om jag kände mig väldigt obekväm. Jag nickade som svar på deras "påstående".
"Så det är du som har fått Justin på fall" Flinade Alfredo. Så Justin hade pratat om mig?
Jag kände hur rodnaden steg och min blick föll genast ner i marken. Tur att det var så mörkt för det hade varit ännu pinsammare om dom såg hur röd i ansiktet jag var just nu.
"Okej, vi får prata senare för att just nu ska du ut på scen" Sa Scooter och drog med mig mot scenen. Jag kämpade emot först, men sedan kom jag på att jag skulle få träffa Justin. Och det lugnade mig.
 
          
Hela publiken vevade med sina armar i luften i takt till min arm. Jag stod på kanten av scenen och jag började den andra versen av One Less Lonely Girl, då självaste OLLG skulle komma in. Jag såg att publikens blickar drogs bort från mig och längre bak på scenen. Skriken blev också högre och då visste jag att OLLG hade kommit in. Jag vände mig om och såg två av mina dansare komma in med OLLG, och när jag såg vem det var blev jag stum. Jag stelnade till, men kom på mig själv snabbt och fortsatte som om inget hänt.
Lucy gick mellan två av mina dansare med ett nervös leende och blicken ut mot publiken. Och även om jag stod långt ifrån så kunde jag se hur mycket hennes händer skakade. Dansarna släppte henne och visa henne vägen mot stolen. Men så nervös som stackars Lucy var visste hon knappt vart hon skulle ta vägen. Hon behövde hjälp. Jag halvt dansade fram mot henne och jag hörde hur skriken blev högre. Lucy's ögon var uppstärrade som golfbollar och blicken fäst mot publiken. Jag tror hon led av scenskräck.
Jag la försiktigt mitt pekfinger på hennes käkben och vände hennes ansikte mot mitt. När hennes skräckslagna blick mötte min kunde jag se hur hennes spända ansikte mjuknade och att ett lugn spreds i hennes ögon. Jag log medans jag tog tag i hennes hand och ledde henne mot stolen som dansarna hade placerat på scenen.
Hon satte sig ner och jag började dansa runt henne och jag sjöng till henne. 
Nästan i slutet av låten kom en av dansarna ut med en stor bukett rosor och gav den till mig. Jag gick sakta mot Lucy med buketten i mina armar och jag kunde höra skriken bli högre igen. En av dansarna satte en krans av blommor på hennes huvud och jag gav henne försiktigt buketten och ett leende innan jag sprang tillbaka ut till kanten av scenen och började veva med min arm i luften igen och sjöng slutet av låten.
"Tack så mycket för att ni alla kom ut här ikväll, det har varit jättekul och jag älskar er alla. Hej då" Sa jag och vände mig om för att gå backstage. Dansarna och Lucy var fortfarande kvar på scen och var också påväg backstage. Diskret la jag armen om Lucy's midja och ledde henne med mig.
När vi äntligen var bakom scenen och ingen av publiken kunde se oss, la jag mina armar om Lucy och kramade om henne hårt.
"Vad gör du här?" Viskade jag i hennes öra.
"Jag, Ryan, Chaz, David, Bonnie och Hayley bestämde oss för att överraska dig när halva min släkt satt fulla i ett party tält och drog ur dåliga skämt" Skrattade hon och drog sig undan från vår kram så vi bara stod med armarna om varandra.
"Jaha, men jag är glad att du är här" Jag la min hand om Lucy's nacke och var påväg att kyssa henne men blev avbruten av att någon harklade. Både jag och Lucy vände våra ansikten och insåg att hela mitt crew stod och iaktog oss. Lucy vände generat bort sitt huvud och begravde det mellan min hals och min axel. Själv stod jag bara och flinade. La min arm och Lucy's midja igen och ledde henne nerför trappan med mig. Vi stod framför mitt nyfikna crew och hon såg nervöst upp på mig.
"Damer och herrar, detta är Lucy, min..." Jag var inte säker på om jag skulle fortsätta meningen. Vi hade ju inte direkt "pratat" om något "Flickvän" Sa jag tillslut och hoppades verkligen att jag inte hade gjort bort mig nu. Jag sneglade på Lucy som såg på mig med ett leende.
"Är jag?" Frågade hon mig tyst.
"Jag vet inte, vill du vara det?"
"Ja"
Ett obeskrivligt stort leende spred sig på mina läppar och den där pirrande känslan var tillbaka. Vartenda muskel i min kropp var beredd på att kyssa Lucy men sedan kom jag på att vi fortfarande stod framför mitt crew. Nervöst velade jag med blicken mellan dom i mitt crew och hoppades på att någon skulle göra något istället för att förlänga den pinsamma tystnaden som lade sig över oss.
Min mamma var den första att stega fram till mig och Lucy. Min namma hade knappt träffat Lucy, hon hade bara hört mig, Ryan och Chaz prata om henne. Sedan hade mormor och morfar nämt några saker med.
Utifrån hennes seriösa, stränga blick skulle detta nog inte bli en rolig konversation. Men istället för att kyligt skaka Lucy's hand och presentera sig så sprack mamma upp i ett stort leende och slängde sina armar om Lucy.
"Åh, jag är så glad att Justin äntligen har hittat någon!" Tjöt hon överlyckligt. Lucy som inte alls var beredd såg väldigt förvirrad ut och kramade försiktigt tillbaka min mamma.
"Justin har berättat så mycket om dig och vi två har mycket att prata om" Hon drog med sig Lucy till omklädningsrummen medans hon pladdrade på. Precis efter att dom hade försvunnit så kom Chaz, Ryan, Hayley, David och någon blond tjej som jag antog var Bonnie.
"Hey, var är Lucy?" Chaz såg sig förvirrat omkring backstage.
"Pattie har henne" Svarade Scooter.
"Varför?" Frågade Hayley medans hon såg sig fascinerat omkring. Jag svarade inte utan tittade generat ner i marken för att av någon anledning rodnade jag. Jag är inte den killen som brukar rodna.
"Aha!" Sa Både Ryan och Chaz i kör medans Hayley, David och den där blonda bara såg oförstående på oss.
"Jag går och hämtar Lucy" Mumlade jag och gick med snabba steg mot korridorerna för att hitta mitt omklädningsrum.
 
När jag äntligen hittade det tittade jag igenom dörren som stod på glänt och jag kunde höra en ivrig konversation pågå mellan Lucy och min mamma, eller rättare sagt, min mamma hade en ivirg konversation med Lucy som satt snällt och lyssnade. 
Min mamma granskade nyfiket Lucy från topp till tå innan hon innan hon mjukt la Lucy's hand i sin på ett sånt där uppmuntrande sätt som föräldrar alltid gör. 
"Som jag sa innan så har Justin berättat så mycket om dig" Konstaterade hon entusiastisk. En svag röd nyans färgade Lucy's kinder.
Hon la huvudet på sned "Verkligen?" Frågade hon nyfiket och fnissade lite. Min mamma skrattade och nickade.
"Ja, han kan verkligen inte hålla tyst om dig. En gång så pratade han i nästan fem minuter bara om-" Mer hann min mamma inte säga innan jag klev in i rummet och deras blickar föll förvånat på mig.
"Pratar ni om mig?"
Jag klev flinandes bort mot dom och la mitt huvud lite på sned. Lucy bet sig nervöst i läppen och vände bort sin blick från mig. Mitt flin blev ännu större och jag vände mig uppmärksamhet mot mamma.
"Mamma, Scooter ville prata med dig"
Jag nickade mot dörren bakom mig som ett tecken på att hon skulle gå. Hon nickade förstående, klappade Lucy på axlen och mumlade något ohörbart till henne innan hon reste sig, gav mig ett leende och en klapp på min kind. Jag hörde dörren bakom mig knarra till och sedan "click" ljudet som betydde att dörren var stäng.
 
Lucy tittade upp på mig med ett svagt leende på hennes perfekta läppar och automatiskt kände jag hur det ryckte till i mina mungipor.
"Saknat mig?"
"Jag såg dig för typ fem minuter sedan" Skrattade hon och drog sin hand genom hennes mörkbruna, fylliga hår.  Jag slickade mig och läpparna och satte mig bredvid henne på den svarta tvåmannars soffan som stod i omklädningsrummet.
"Du kan ändå ha saknat mig" Svarade jag lite överlägset och ryckte på axlarna.
 
             
 
Lucy rullade skämtsamt med ögonen och suckade men sprack sedan upp i ett sött skratt och flyttade sig närmare mig "Jag har saknat dig väldigt mycket". Hennes armar slingrade sig runt min nacke och jag la mina armare om hennes höfter, pressade henne närmare mig så nu satt hon praktiskt taget i mitt knä.
"Verkligen?" Mumlade jag, några centimeter ifrån hennes ansikte. Hon nickade medans hennes läppar snuddade vid mina. Jag log svagt för mig själv och precis när hon skulle placera en kyss på mina läppar så lyfte jag upp huvudet så att den hamnade på mitt käkben istället.
"Meh!" Muttrade hon med rynkade ögonbryn "Vad var det där för?" Jag skrattade åt hur sur hon såg ut.
"Inget. Kände bara för att retas lite.. babe." Sa jag med betoning på babe. Lucy's ögonbryn rynkades yttligare men hennes läppar drog ändå upp i ett frågande leende.
"Babe?" Frågade hon "Är jag din babe?"
Jag nickade glatt och bet mig sedan i läppen.
"Yup, men du är inte bara min babe"
Lucy la sitt huvud på sned och såg frågandes på mig. Jag pressade henne, om möjligt, ännu närmare mig och la min hand på hennes kind, noga med att hon såg på mig.
"Du är officiellt min. Bara min."
__________________________________________________________________________________________
aawww, how cute?! Iaf, förlåt att det blev lite sent kanske men jag förlorade all inspiration typ i mitten av detta kapitlet så jag lät det vara i några dagar^^ men låt mig veta vad ni tycker!
 
KOMMENTERA FÖR MERA!^^ Era kommentarer ger mig "viljan" och inspiration att skriva, kom ihåg det ;)

Part 53: Suprise.

Last Chapter:
 
Hela min kropp pirrade när han ansikte kom närmare mitt. Våra läppar snuddade vid varandra men sedan hoppade vi snabbt bort från varandra när Hayley's röst hördes genom hela huset.
"Lucy?! Jag behöver din hjälp!" Skrek hon och stannade till i dörrkarmen till köket med en massa klänningar hängandes på armen. För en sekund kunde jag se avensjukan i hennes ögon när hon såg att jag var med Justin men hennes ansiktuttryck ändrades snabbt till oskylidigt igen.
"Hoppas att jag inte stör" Sa hon lite sammanbitet "Men Lucy, du måste hjälpa mig med vilken klänning jag ska ha på återträffen"
Jag gav Justin en diskret ängslig blick men nickade sedan lydligt mot Hayley och följde efter henne ut ur köket och lämnade Justin med disken.
 
.
 
         
Jag bugade skämtsamt när applåderna från mitt crew hördes. Vi hade just avslutat den sista låten på vår lilla "överraskings" konsert.
"Bra jobbat Justin" Scooter klappade mig på axlen och gav mig en flaska med vitamin vatten. Törstig som jag var så drack jag upp nästan halva flaskan i ett nafs. 
Jag satte mig trött ner bredvid Alfredo som satt ute på kanten av scenen.
"Hey" Sa han och vi gjorde våran handshake. Jag nickade som svar och tittade sedan ut på den folktomma gräset. Stället vi befann oss på just nu tror jag var någonsorts park. Framför mig såg man nästan bara gräs, fast väldigt, väldigt långt bort kunde man se träd stå som en halvcirkel. Som för att "rama" in gräset. Det ver inte mycket att se egentligen.
"Justin, jag twittrade precis om din konsert, du måste komma backstage nu" Hörde jag Scooter ropa. Jag gav Alfredo en nervös blick men kom sedan snabbt på fötter och gick backstage för att förbereda mig.
 
.
 
Nervöst stod jag och kikade ut genom backstage på publiken. Rycktet hade spridit sig snabbt och det tog knappt mer än fem minuter innan det hade börjat komma några. Och sedan blev det bara fler och fler, så nu var hela parken full. Jag kunde höra hur de ropade mitt namn och ett leende spred sig på mina läppar. Ibland kunde jag inte fatta att allt detta var verkligt, det kändes helt overkligt ibland. Jag vet att jag har sagt detta många gånger men att jag kunde gå från att vara en fattig småstads kille som älskade att sjunga till att få uppträda inför tusentals människor nästan varje kväll, kändes overkligt.
"Justin, du går på om tjugo minuter" Sa Scrappy som gick förbi mig. Jag nickade och drog upp min mobil för att kolla klockan, då upptäckte jag att jag hade1 nytt meddelande och tre nya bilder från Lucy som var skickat för en timme sedan.
 
             
 
Den första bilden var på Lucy som gjorde en såndär "puss-mun" och de andra två var av Ryan och Chaz som gjorde samma sak, fast deras var ganska obehagliga att titta på och på meddelandet stod det "Lycka till". Jag försökte dölja det stora leendet på mina läppar, för att annars skulle bara mitt crew komma med frågor, men det ville inte gå väck.
"Vad ler du åt?" Frågade Alfredo som kom från ingenstans med en flinande Scooter bredvid sig. Jag försökte ha en seriös min men leendet kom bara tillbaka hela tiden. Sluta tänka på Lucy, Justin.
"Inget" Muttrade jag och bet mig själv i kinden för att sluta le. Tänk inte på Lucy.
"Sluta nu, det där leendet är inte ett vanligt leende" Retades Scooter.
Innan jag hann reagera så hade Alfredo tagit min mobil från mig. Jag gjorde ett lamt, lönlöst försök att få tillbaka mobilen genom att ta den när Alfredo inte var beredd men han drog sig bara snabbt ifrån mig.
"Aha, det är Lucy" Sa Scooter extra högt bara så att alla skulle höra det. Allas blickar vändes nyfiket mot mig, fast min Mammas blick var mer än nyfiken. Om det var möjligt.
"Varför gör du detta mot mig dude?" 
Scooter flinade bara och ryckte på axlarna. Nu hade alla samlats bakom Alfredo och tittade på bilderna Lucy skickat.
"Shit, hon Lucy är ju snygg" Utbrast en av mina dansare som var lite äldre än mig.
"Käften, hon är min" Morrade jag och slog till honom löst på bröstkorgen och försökte ta min mobil ifrån Alfredo igen, men jag var för sölig. Plötslig spärrade han upp ögonen men blev normal bara några sekunder senare. Han utbytte en konstig blick med Scooter.
"Hallå, det är min mobil!" Varför i hela friden kunde jag inte bara få min mobil?! Det var ju inte direkt något intressant på den. Alfredo knappade lite på min mobil och sedan fick jag tillbaka den igen.
"Tack" Muttrade jag surt och ställde mig redo framför ingången till scenen.
 
         
                                               PÅ ÅTERTRÄFFEN
 
Efter att jag hade kramat nästan hela min släkt satte jag mig bredvid Hayley vid ett bord i det vita "party tältet" som Morfar satte upp vid varje återträff.
"Jag älskar återträffar" Suckade Hayley glatt och lutade sig tillbaka i sin stol.
"Jo, det är väl kul" Muttrade jag och lutade mig mot bordet. Det kvittade vad jag hade gjort idag för att mina tankar hade varit på Justin hela dagen. Han åkte in till stan imorse och sedan dess har jag nästan saknat honom. Jag vet inte om det var en del av att jag var extremt kär i Justin eller om det bara var jag som var konstig.
Framför mig såg jag att Hayley pratade med mig men jag hörde absolut ingenting. Jag tänkte bara på Justin.
Hur överlevde jag den där månaden utan honom egentligen?! Hayley verkade nog inte märka att jag inte lyssnade eftersom att hon bara fortsatte att pladdra på.
Den ända gången jag faktiskt hörde vad hon sa var när hon nämde Justin. Jag hörde inte vad hon sa om honom, bara att hon sa Justin och då började jag genast le.
"Lucy, vad är det med dig? Du har varit konstig hela dagen!" Utbrast hon irriterat. Jag försökte ge henne ett svar som att "Jag är trött" eller något men jag fick inte fram något. Wow, jag sög på att ljuga.
"Öh, jag saknar någon" Stammade jag fram och tittade ner i bordet. Jag ljög ju inte.
"Va? Vem?" Hayley lutade sig nyfiket över bordet. Jag tittade upp med ett fånigt leende på läpparna.
"En, öh" Jag tvekade "kille som jag träffade i Stratford" Hayley ögon blev bara större och hon bara nyfiknare.
"Varför har du inte berättat detta tidgare?! Vem är det?"
"Om jag berättade för dig skulle du flippa ut"
"Okej, nu måste jag veta" Hon låg nästan över bordet nu. Jag öppnade munnen för att säga något men just då fångade något annat min blick.
"Vänta lite, är det där David och Bonnie?!" Jag visste inte om jag såg i syne eller om det faktsikt var min kusin David och Bonnie, tjejen som han hade haft en stor crush på i år, som gick hand i hand.
Jag reste mig snabbt från stolen och gick fram till dom.
"David!" Utrast jag glatt med ett stort leende "Tillsammans med Bonnie, äntligen!" David blängde mot mig.
"Wow, det var längesedan" Skrattade Bonnie och kramade om mig.
"Och gud vad du har förändrats! Du är verkligen inte det där knubbiga lilla barnet med stora glasögon som du var på dagis, du ser ju jätte bra ut nu!"
Tack och lov för det! Jag pratade inte mycket om hur jag såg ut när jag var liten, men jag såg hemsk ut.
Jag log tacksamt mot henne.
 
.
 
Det enda jag hörde var flickor ropa "Justin!" i kör och en grupp av fnittrande tonårstjejer som stod precis bredvid oss. Jag, Ryan, Chaz, David, Bonnie och Hayley stod precis i utkanten av den stora folkmassan som skulle se Justin. Vi hade inte ens planerat det, utan vi fick det som en liten galen ide när nästan alla vuxna satt halvt fulla inne i party tältet och drog dåliga skämt.
"Hey, där är Scooter och Alfredo" Sa Chaz lågt och pekade på två knappt synbara människor i skuggan av scenen. De pekade mot oss. Ryan och Chaz vinkade diskret och Hayley flippade nästan ut totalt. Men sedan kom hon på att hon inte fick avslöja något så hon började banka huvudet i David's axel. Konstig som hon var.
Fast värst var nog när självaste konserten började så flippade hon ut på riktigt, och helt plötsligt hade hon försvunnit med ett helt främmande gäng av tjejer.
 
"Tror ni att Hayley kommer tillbaka snart?" Frågade jag när konserten hade varit i snart en timme. Jag var ganska orolig för henne. Visst, hon kunde klara sig själv men jag ville ju helst inte tappa bort henne i en så stor folkmassa som denna.
"Ja, det är bara två låtar kvar" Sa Chaz. Jag nickade och sjöng med lite till "Baby" för att lugna mig.
"Tror ni ens Justin vet att vi är här?"
"Ja, du skickade väl ett sms innan?"
"Han svarade aldrig på det" Jag drog upp min mobil igen för att försäkra mig om att han inte hade svarat, men det hade han inte. Han hade bara läst det, fast han hade kanske inte tid.
Plötslig såg jag en utmattad Hayley som försökte ta sig fram genom folkmassa.
"Gud vad galet det är där framme!" Suckade hon och lutade sitt huvud mot min axel. Jag skrattade och tittade på Justin som stod och pratade på scenen.
"Tyvärr så har jag bara två låtar kvar" Sa han och putade med underläppen lite. Han var så underbar.
Besvikna skrik och rop hördes.
Han pratade lite mer innan han körde igång "Never Say Never" och då flög Hayley's huvud upp igen och hon sjöng med i låten för full hals. Själv skrattade jag bara åt henne.
 
"Ursäkta mig" Någon knacka svagt på min väntra axel. Jag vände mig om och såg en kvinna i vuxen ålder med brunt axel långt hår och ett par svarta solglasögon. Jag hade aldrig sett henne förut.
"Ja?" 
"Är det du som är Lucy?" Jag nickade och såg osäkert på Ryan och Chaz som till min förvåning kramade om kvinnna och hälsade på henne.
"Öh, känner ni varandra?" Frågade jag förvirrat.
"Ja, detta är Allison, en i Justin's crew" Sa Chaz. Så det var därför som kände varandra! Hayley kände också igen henne tydligen eftersom att hon kunde knappt andas.
"I alla fall, vill du vara One Less Lonely Girl?" Frågade hon mig. Jag höjde ögonbrynen.
"Vill jag vara vad?" Jag hade ingen aning om vad hon pratade om.
"Vänta, ska Lucy få vara One Less Lonely Girl?!" Urbrast Hayley förtvivlat. Jag antog att hon visste.
Avensjukan var tillbaka i hennes ögon och det såg ut som att hon hade kunnat börja gråta vilken sekund som helst.
"Jag vill inte vara vad det nu var jag skulle vara, men min vän Hayley vill så ta henne"
Hayley tittade förvånat på mig. Det såg ut som att en lampa lystes upp ovanför hennes huvud eller något.
__________________________________________________________________________________________
FÖRLÅT! Detta blev också jätte dåligt! Jag vet faktiskt inte vad det är med mig och dåliga kapitel nu för tiden.
 
Btw, ni kommer väl ihåg att jag har nämt Bonnie innan?^^
 
KOMMENTERA FÖR MERA! ÄVEN OM DETTA OCKSÅ SÖG -.-

Part 52: The Date.

Last Chapter:
 
När klockan var 05.54 PM (17.54) så drog jag på mig mina röda converse och gick sedan ut till baksidan för att hämta Tinky-Winky och Roxy. Jag tog med dom in till stallet och satte in dom i sina boxar.
När jag vände mig om för att gå tillbaka till ladan så blev jag förvånad över att Justin stod i stallets dörröppning med några få blommor i handen. Han var mycket finkläddare än vanligt med en svart jacka som nästan såg ut som en kavaj typ, hans byxor hängde nästan inte lika långt ned som de brukade och hans hår låg inte ned i hans vanliga hairflip utan det var fixat med vax.
Jag log när han kom närmare mig och räckte mig blommorna.
"Till dig, min sköna" Han lät precis som en programledare från 1960-talet. Jag fnissade lite och tog emot blommorna.
"Redo för vår dejt?" Frågade han, fortfarande med den där konstiga rösten, och krokade sin arm. Jag nickade och la sedan min hand om hans krokade arm och följde sedan efter honom ut ur stallet.
 
          
Lucy slängde sitt långa bruna hår över axlen medans hon skrattade och trevade på filten efter vindruvan som hade missat hennes mun.
"Du suger" Skrattade jag när hon äntligen fick tag i den och stoppade in den i munnen. Hon skakade på huvudet och sa några obegripliga ord med vindruvor i munnen, som fick henne att skratta ännu mer. Själv kunde jag inte låta bli att skratta åt hur otroligt konstig och söt hon var.
"Jag är faktiskt bäst" Sa hon överlägset när hon svalt vindruvorna. Jag höjde på ögonbrynen och skakade på huvudet. Hennes överlägna min försvann.
"Är jag visst" protesterade hon och rynkade pannan. Ännu en gång skakade jag på huvudet och flinade åt henne. Hon blängde surt på mig medans hon tog tag i en näve vindruvor och kastade mot mig. Jag lät massan av vindruvor falla ner på filten innan jag dramatiskt höjde blicken med sammanbitna käkar.
"Du borde springa"
Lucy försökte hålla sig för skratt när hon gav mig en falsk rädd min och reste sig.
"Herregud, den berömda popstjärnan Justin Bieber är efter mig. Snälla, hjä-" Mer hann Lucy inte säga innan jag hade tagit tag i hennes midja och dragit ner henne så att hon låg över mig på filten. Hon såg först förvirrad ut men flinade sedan. Jag satte mig halvt upp och la sedan en av Lucy's hårslingor som dinglade i mitt ansikte bakom hennes öra.
"Jaha. Det tog inte lång tid innan du fick ner mig" Skrattade hon och jag instämde i hennes skratt. Efter det blev det helt tyst, vi såg bara på varandra. Det enda man hörde var ljudet av gräset som prasslade till när vinden svischade förbi. När vi hade stirrat på varandra i nästan en minut så harklade sig Lucy tog tittade ner på sina fingarar som höll på med min tröja.
"Du vet det där jag sa igår?" Frågade hon plötsligt. Jag rynkade på ögonbrynen.
"Du sa ganska mycket igår faktiskt" Hon log och tittade upp.
"Det där jag sa om att jag aldrig har känt såhär för någon förut" jag nickade "Jag menade det verkligen"
Ett fånigt leende letade sig fram på mina läppar "Och exakt vad är det du inte har känt för någon annan innan?"
"Ett helt zoo så fort jag tittar på dig" Hon skrattade generat och ett lyckorus for genom hela min kropp.
"Jag menade också vad jag sa"
 
           
 
Lucy tittade på mig med hennes obeskrivligt fina ögon och hennes ansikte kom närmare mitt. Jag log och kände precis hur våra läppar snuddade vid varandras, men sedan förstördes stunden med att min höga ringsignal gick i gång. Jag sneglade mot min mobil som låg precis bredvid mig och suckade frustrerat när jag såg "Scooter" lysa upp på skärmen. Lucy drog sig bort från mig och gav mig sedan min mobil.
"Svara. Han kommer säkert aldrig att sluta ringa annars" Jag suckade ännu en gång men tryckte sedan på den gröna luren.
"Jag är lite upptagen just nu" Muttrade jag till Scooter. I ögonvrån kunde jag se Lucy fnissa.
"Ursäkta mig då, men detta är faktiskt viktigt. Männsikor går som galna över att dom inte vet var du är. Folkmassor har samlats vid Austins flygplats och små grupper har också börjat fråga efter dig på varje hotell i Austin" jag suckade och drog min hand genom håret. Jag kunde knappt gå en dag utan att bli sedd utan att människor blev galna, hade dom aldrig tänkt på att jag kanske bara ville bli lämnad ifred lite då och då? Ibland önskar jag att jag bara kunde bara normal. Men bara ibland, för att jag älskar ju vad jag gör. 
Scooter fortsatte att pladdra på om saker som jag faktiskt inte lyssnade mycket på. Jag hörde bara att vi skulle ha en överrasknings konsert här i Austin och i Dallas, och att jag behövde twittra lite mer så att människorna visste att jag levde. Jag hade faktiskt inte twittrat alls under min tid i Texas.
"Justin, lyssnar du?!" Väste Scooter i telefonen och jag ryckte till. Jag hade varit i min egen värld ett tag.
"Ja, uhm vad?" Frågade jag och "spetsade öronen". När man hade gjort Scooter irriterad så var det bäst att man lyssnade.
"Exakt vad är det du är upptagen med?" Scooter lät inte alls irriterad längre, han lät nyfiken. Det var ingen idé att ljuga för Scooter så jag sa bara sanningen.
"Jag är med Lucy" Svarade jag enkelt och jag såg ur ögonvrån hur Lucy tittade nyfiket upp från sin mobil.
"Aha" Sa Scooter retsamt "Jaha, då ska jag låter er två fortsätta med... vad ni nu gjorde" Jag kunde riktigt känna det stora flinet han hade på läpparna nu.
"Lägg av, hej då"
Jag la på och sedan vände jag mig mot Lucy som var djupt koncentrerad på mobilen.
"Vi måste nog gå hem nu, Chaz smsade mig att Haylet börjar bli misstänksam" Jag nickade och Lucy såg besviket upp på mig. Hon såg verkligen ut som en hundvalp med dom där stora bruna ögonen och den putande underläppen. Jag skrattade lågt och flyttade mig närmare henne.
"Detta är inte vår första och enda dejt om du trodde det" Lucy log svagt mot mig "Men det blir inte en riktig dejt om jag inte gör detta" Jag flyttade mig sakta närmre henne och tillslut så möttes våra läppar i en mjuk kyss. Lucy la försiktigt sina armar om min nacke och drog mig närmare henne.
"Det har jag seriöst väntat på hela kvällen" Mumlade hon när vi avslutade kyssen.
 
            
Diskret sneglade jag mot Justin som stod bredvid mig och borstade tänderna. Hans hår var väldigt till rufsat och han bar bara ett par mjukisbyxor. 
"Du stirrar" Sa han efter ett tag med den där djupa morgons rösten som gjorde att jag fick rysningar.
"Det gör jag inte alls" Protesterade jag och tittade bort direkt. Justin böjde sig över vasken och spottade, när han lyfte på huvudet igen så hade han ett stort flin på läpparna.
"Du stirrar" Upprepade han.
"Du gör det ganska svårt att inte stirra" Muttrade jag efter att jag hade borstat färdigt mina tänder och gick ut ifrån toaletten. Utanför toaletten mötte jag Hayley som redan hade fått på sig sitt smink, kläder och hunnit fixa till håret. Jag hade inte ens kommit ur min pyjamas.
"Klockan är typ nio på morgonen, hur kan du redan ha allt det där fixat?" Frågade jag och syftade på hennes smink, hår osv. Hayley fnös och slänge sitt hår bakom axlen.
"Snälla, det är mig vi pratar om" 
Hon hade en poäng. Med Hayley så var tydligen allt möjligt, och det kunde vara lite skrämmande ibland.
Precis när jag skulle rycka på axlarna och gå upp för att få på mig något annat än pyjamas så slängdes dörrarna upp till ladan och in kom Luca.
"Vi är tillbaka!" Skrek han. 
"Jippie" Ropade jag glädjelöst och fortsatte att gå upp för trappan.
 
.
 
Antonio satte sig framför mig och Justin vid matbordet och började sleva upp köttfärssås på sin tallrik.
"Okej, så jag hoppas verkligen inte att någon har haft sex i min säng nu" Han såg på oss med en sträng blick. Mormor vände sig direkt bort ifrån spisen.
"Antonio, vårda ditt språk!" Utbrast hon förskräckt och slog till Antonio löst på bakhuvudet.
"Det var ett skämt mormor!" Skrattade han. Så fort mormor vände sig tillbaka till spisen så byttes Antonio's flin ut mot hans allvarliga min igen.
"Seriöst, Ant" Klagade jag och betonade "Ant" eftersom att han hatade det. Han blängde på mig och började sedan proppa in mat i munnen.
Luca satte sig bredvid Antonio och vandrade med blicken mellan mig och Justin. Han hade något pågång.
"Så, hur är det med er då?" Han hade den där välbekanta retsamma blicken och ett roat flin. Såklart så skulle han förstöra allt.
"Vi mår bra" Svarade jag snabbt och började stoppa mat i munnen för att undvika något som skulle bli en väldigt pinsam situation. Jag sneglade diskret på Justin som satt fint och åt.
Luca lutade sig lite över bordet och sa med lägre röst "Jag frågade faktiskt inte hur ni mår"
Jag skulle precis slänga ut en kommentar när morfar drog tillbaka Luca på sin stol.
"Sådär sitter man väl inte vid matbordet? Jag trodde sådana fasoner slutade för några år sedan" Skrockade han och var den sista att sätta sig vid matbordet.
"Så vad har ni tänkt ha för er nu när vi är tillbaka?" Mormor vände sig mot Chaz som satt bredvid henne. 
Chaz log lite smått nervöst och började berätta om våra planer att campa. Det var faktsikt lite kul att se hur nervösa Ryan och Chaz blev så fort min mormor pratade med dom eftersom att dom visste att hon var helt förtjust i dom.
 
"Jag måste fråga dig en sak" Sa Justin medans vi stod och diskade. Jag nickade nyfiket och började torka en tallrik.
"Vet Luca något om oss eller?" Frågade han försiktigt och bet sig i läppen. Varför var han tvungen att vara så förbaskat snygg för?!
"Ja, öh" Jag kliade mig i nacken och försökte komma på hur jag skulle förklara.
"Han hörde liksom min, Ryan och Chaz's plan om att få dig till Texas, och då förstod han liksom"
Justin nickade och öpnade sedan sin mun för att säga något.
"Jo, du vet den där "återträffen som din mormor pratar om?" jag nickade "Jag kan inte komma"
Jag stannade upp i en sekund men sedan klistrade jag på ett leende och frågade,
"Varför inte?"
"Scooter hade bokat in en typ överraskings konsert  här i Texas den dagen"
Jag nickade igen och såg besviket ner i marken. Såklart att han inte kunde gömma sig i Texas i två veckor utan att göra något, det skulle ju verka misstänksamt. 
"Hey, jag kommer ju vara här alla andra dagar" Försökte han med. Även om jag inte tittade upp så kunde jag höra leendet i hans röst. Och det fick mig att le.
"Ja. Dessutom hade det nog varit ganska konstigt om jag tog med dig till återträffen, jag menar mina kusiner älskar dig. Du hade nog aldrig fått en paus då" Skrattade jag.
"Jag hade klarat av dom" Fnös Justin och la en blöt hand om min midja. Jag rös till av den kalla känslan från hans blöta hand och en behaglig rysning for igenom mig när han tryckte mig närmare honom. Jag la mina armar om hans nacke och rös tilll ännu en gång när hans andra blöta hand lades om min midja. 
Hela min kropp pirrade när han ansikte kom närmare mitt. Våra läppar snuddade vid varandra men sedan hoppade vi snabbt bort från varandra när Hayley's röst hördes genom hela huset.
"Lucy?! Jag behöver din hjälp!" Skrek hon och stannade till i dörrkarmen till köket med en massa klänningar hängandes på armen. För en sekund kunde jag se avensjukan i hennes ögon när hon såg att jag var med Justin men hennes ansiktuttryck ändrades snabbt till oskylidigt igen.
"Hoppas att jag inte stör" Sa hon lite sammanbitet "Men Lucy, du måste hjälpa mig med vilken klänning jag ska ha på återträffen"
Jag gav Justin en diskret ängslig blick men nickade sedan lydligt mot Hayley och följde efter henne ut ur köket och lämnade Justin med disken.
__________________________________________________________________________________________
För det första, förlåt för att kapitlet inte kom i onsdags men jag hade så sjukt lite insperation och hade ingen aning om vad jag skulle skriva så jag lät det vara så länge. För det andra, förlåt för att detta kapitlet sög. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra med det.
 
KOMMENTERA FÖR MERA! ÄVEN OM KAPITLET SÖG!

Part 51: Ofcourse she has to win.

Last Chapter:
"Gillar du vad du ser ?" Inte förens då förstod jag att jag stirrade på henne. Jag harklade mig igen och tittade generat ner i golvet.
"Nej, öhm jag blev bara lite förvånad" Mumlade jag och satte mina händer i fickorna på mina mjukisbyxor. Hayley tittade på mig med ett leende och hon började gå mot mig.
"Wow, din mage är snyggare i verkligheten än på bild" Sa hon och petade på min mage. Jag skrattade nervöst och satte osäkert armarna i kors.
"Jo, ehm jag måste nog gå tillbaka till min säng nu. Jag skulle bara kolla vem det var som var uppe. Godnatt" Jag rabblade upp allt så fort att jag var tvungen att ta ett djupt andetag när jag skyndade mig tillbaka till mitt, Chaz och Ryan's sovrum.
"Godnatt" Hörde jag Hayley ropa efter mig. När jag kom tillbaka till min säng så kröp jag ner fort och drog täcket om mig. Okej, det där var pinsamt.
 
.
 
           
"Lyssnar du ens på mig? Jag behöver din hjälp"
Jag vände mig mot Hayley som stod på andra sidan av Tinky- Winky och borstade han. Eller mer som att hon höll i borsten och sedan struntade hon i att borsta honom. Jag gav henne ett trött leende.
"Jag lyssnar"
"Okej, nu struntar vi att prata om mitt hår eftersom att du tydligen inte var intresserad av det" hon blängde på mig "Men i alla fall, den mest fantastiska saken hände i natt"
"Vad?" Frågade jag och försökte att låta så nyfiken som möjligt"
"Jag skulle gå ner för att leta efter dig eftersom att du av någon anledning försvann, och när jag gick in för att kolla på toaletten så kom Justin också in och han totalt stirrade ner mig" Min blick for genast upp och jag tittade förvånat på henne.
"Aha, så nu är du intresserad. I alla fall, hans mage är rena tvättbrädan, jag svär p-"
"Är det enda du tänker på abs?" Muttrade jag och fortsatte att borsta Tinky-Winky. Hayley höjde på ögonbrynen och flinade.
"Du är bara avensjuk för att han gillar mig och inte dig" Retades hon och jag blängde på henne. I den sekunden ville jag bara kasta ut någon spydig kommentar om hur det verkligen var. För att han gillade ju mig och inte henne, eller det hoppades jag ju i alla fall.
"Nu släpper vi hela ämnet om Justin, okej?" Hayley nickade och jag fortsatte "Jag och Justin kommer inte vara hemma ikväll för att vi ska bara bort till ängen och fixa till i bunkern som vi satt fast i under åskvädret"
Jag försökte låta så övertygande som möjligt, jag var inte så bra på att ljuga och Hayley såg alltid när jag ljög. Men denna gången märkte hon inget, tack och lov, utan hon bara ryckte på axlarna och fortsatte att prata om hur konstigt hon tyckte hennes hår var.
 
.
 
Jag låste upp toalett dörren och rättade till handuken som mitt hår var in virat i. Luften var mycket kallare i vardagsrummet än inne på toaletten så min hud började knottra sig och jag gick snabbt upp mot huset. 
Så fort jag gick in genom dörren kände jag lukten av kyckling och bränt. Jag visste att jag inte skulle låta Chaz och Hayley göra mat. 
"Varför luktar det bränt?" Ropade jag in mot köket medans jag gick igenom den långa korridoren.
"Det är faktiskt Chaz fel!" Hörde jag Hayley skrika och då började genast Chaz protestera. Det enda som hördes i huset nu var Hayley och Chaz som skrek på varandra. Jag skrattade tyst för mig själv men drog efter andan när jag plötsligt blev indragen i en av rummen längs korridoren. När jag såg Justin framför mig så kunde jag andas ut igen. Han flinade svagt mot mig och låste sedan dörren till toaletten som vi befann oss i.
"Varför denna oväntade överraskingen?"
"Jag ville bara veta hur vi skulle göra ikväll i med att Hayley är här"
"Det har jag fixat" Sa jag och log stolt. Justin skrattade och la sedan sina händer på min midja.
"Då ser jag fram emot ikväll" Mumlade han och kysste mig på pannan.
"Jag med"
Justin låste upp och gick sedan ut. Jag stod kvar så att ingen skulle tro att vi hade varit här inne tillsammans.
Tänk om inte jag hade träffat Justin. Då hade jag nog suttit vid matbordet och lyssnat irriterat på Hayley medans hon pratade om sitt hår igen medans Ryan och Chaz hade stirrat på henne som idioter för att dom tyckte att hon var tok snygg. Jag hade inte stått här och haft den fantastiska känslan i min kropp som jag har nu. 
Efter fem minuter ropade Hayley att jag skulle komma och äta.
 
På middagsbordet stod det en massa halvbrända kycklingar, en klumpig sås och ofärdiga potatisar. Wow, vilken gourmet* mat vi blev serverade. Jag såg den lediga platsen bredvid Justin, och jag skulle precis sätta mig där men Hayley hann före, så jag gick bort till andra sidan av bordet och satte mig bredvid Chaz precis som om det var det jag hade tänkt från början.
"Lucy, vart blev du av imorse?" Frågade Chaz efter ett tag. 
"Jo, jag kunde inte sova pågrund av att jag hade en Homer i mitt rum" Alla började skratta men Hayley spärrade upp ögonen och blängde sedan på mig. Jag flinade bara tillbaka, men såklart var Hayley tvungen att vinna detta.
"Om inte du hade försvunnit så hade jag aldrig träffat Justin inne på toaletten mitt i natten" Hon log överlägset och tittade på Justin som log obekvämt och rodnade.
                
 
Själv gav jag henne bara ett falskt leende och sneglade mot Chaz och Ryan som såg förvirrat på Justin.
Hayley vände sig mot Justin igen och sa något till honom medans hon drog sin hand längs hans arm. Jag hade stängt ute allt så jag hörde ingenting, jag såg bara hur Hayley stötte på Justin. Det gjorde mig arg.
När det gick så långt att Hayley började pilla i Justin's hår och sedan viska något i hans öra som han skrattade åt, då fick jag nog. Varför stoppade han inte henne?! Jag la mina bestick över min orörda mat och ställde mig upp.
"Tack för maten, även om den var oätbar" Muttrade jag och ställde sedan tallriken på diskbänken och gick upp till mitt rum. Klockan var snart halv sex så jag skulle nog börja göra mig redo för min och Justin's dejt, om det ens blev någon. 
Jag drog av mig mina svarta tights och satte på mig ett par vita och ljusblåa ombre shorts istället och sedan ersatte jag min stora rosa långarmad med ett svart "I love you to the moon and back" linne. Sedan fönade jag mitt hår och plattade jag det lite, för att annars hade mitt hår sett ut som ett lejons typ hår.
 
                          
 
När klockan var 05.54 PM (17.54) så drog jag på mig mina röda converse och gick sedan ut till baksidan för att hämta Tinky-Winky och Roxy. Jag tog med dom in till stallet och satte in dom i sina boxar.
När jag vände mig om för att gå tillbaka till ladan så blev jag förvånad över att Justin stod i stallets dörröppning med några få blommor i handen. Han var mycket finkläddare än vanligt med en svart jacka som nästan såg ut som en kavaj typ, hans byxor hängde nästan inte lika långt ned som de brukade och hans hår låg inte ned i hans vanliga hairflip utan det var fixat med vax.
Jag log när han kom närmare mig och räkte mig blommorna.
"Till dig, min sköna" Han lät precis som en programledare från 1960-talet. Jag fnissade lite och tog emot blommorna.
"Redo för vår dejt?" Frågade han, fortfarande med den där konstiga rösten, och krokade sin arm. Jag nickade och la sedan min hand om hans krokade arm och följde sedan efter honom ut ur stallet.
___________________________________________________________________________________________
 
Min uppdatering suger jag vet, men det är faktsikt inte så lätt att hålla bloggen uppdaterad så ofta. Jag fattar faktiskt inte hur vissa kan lägga upp ett kapitel varje dag, jag är väldigt imponerad över det.
 
Iaf, hur tror ni dejten kommer bli? Kommer den bli förstör av någon annan, tex Hayley? :O
Berätta vad ni tror.
 
KOMMENTERA FÖR MERA.
 

Part 50: That was awkward.

Last Chapter: 
 
"Jag kan inte fatta att jag ska få sitta och äta tillsammans med Justin ! Jag kan inte ens fatta att jag precis träffade honom" Jag himlade med ögonen och kastade en av hennes tröjor på henne.
"Och det bästa är att han är ju fortfarande singel, jag kanske äntligen får min chans" Fnittrade hon och såg drömmande upp i taket. Jag stelnade till och tittade på henne. Justin var ju faktiskt singel men vi hade ju kyssts två gången och vi skulle ju på en dejt imorgon. Så vad var vi egentligen, Friends with benefits ?
"Jag ska i alla fall köra på med mitt A-game för att få honom" Hon såg självsäkert på mig "Inget kan stoppa mig nu"
 
-
 

Jag tittade på klockan som visade 5.06 på morgonen. Irriterat tryckte jag min kudde över öronen och vände mig på mage i sängen. Jag hade glömt bort att Hayley snarkade värre än min pappa. När kudden inte hjälpte mycket så tryckte jag den hårdare mot mina öron, men det hjälpte inte det heller. Suckandes drog jag bort kudden igen. Missförstå mig inte, jag älskade Hayley men ibland ville jag bara strypa henne. Hon kunde vara den mest irriterande människan på jorden och vi hade bara några få saker gemensamt men ändå så var hon den bästa vännen man någonsin kunde få. Visst, hon kunde vara väldigt egoistisk, förolämpande, hon var mycket av en drama queen och rent ut sagt en bitch, men det var bara om man inte kände henne som jag gjorde. Djupt, väldigt djupt inne kunde hon faktiskt vara en fantastisk människa. Men just nu var hon den mest irriterande personen på jorden. Jag tog tag i en av högen av kuddar som jag låg på och kastade den mot hennes huvud. Hayley snörvlade bara till och vände sig om på madrassen hon låg på. Hur kunde hon fortfarande sova?! Tillslut gick jag ur sängen och drog upp madrassen så hon rullade ner på golvet inlindad i hennes röda täcke. Hon såg faktiskt ut som en krov. Hon ställde sig vingligt upp på benen och blängde sedan på mig.
"Jag behöver faktiskt min skönhetssömn" Muttrade hon och satte händerna på höftterna.
"Inkluderar det att snarka värre än min pappa under hans semester ?" Hayley höjde på ögonbrynen "Ja"
Jag himlade med ögonen och tog sedan tag i mitt täcke.
"Vart ska du ?" 
"Jag hade kunnat lägga mig inne på ett kasino i Vegas nu och det hade fortfarande varit mindre oväsen än dina snarkningar" Svarade jag sarkastiskt.
"Så högt snarkar jag faktiskt inte" Protesterade hon. Jag vände mig om med ett flin "Det gör du visst"
 
Jag smög ner för trappan och trodde seriöst att jag skulle slå till något när jag hörde killarnas snarkingar på nedervåningen. Vart skulle jag nu sova ? Det kvittade vart jag sov för det fanns bara en massa snarkningar över allt. Jag hade inte heller planer på att sova i huset, eftersom att det inte var någon annan där. Då var det bara läskigt. Fast det fanns ju faktiskt en plats kvar. Snabbt drog jag täcket om mig och började ut mot stallet. Även om klockan var fem på morgonen så var det väldigt varmt. Jag tände en lykta när jag kom in till stallet och gick direkt mot Tinky-Winky's box. Tinky-Winky sov men vaknade när jag smög in. Jag satte lyktan på en spik högt uppe i boxen gick sedan mot Tinky-Winky.
"Hej gubben" Viskade jag och klappade honom på mulen. Jag gjorde en liten hög av hö och la mig sedan ner invirad i täcket. 
 
         
Jag vaknade av att ytterdörren, jag visste att det var ytterdörren eftersom att den knarrade, slogs igen så jag vände mig sömningt om i sängen för att kolla på klockan. 05.11 visade den, vem gick in eller ut såhär tidigt på morgonen ? Jag visste inte varför men jag kände att jag behöve kolla det. Sakta reste jag mig upp och drog på mig ett par mjukisbyxor. Jag klev över Chaz som låg på madrassen på golvet och snarkade för fullt. När jag kom ut i ladans vardagsrum såg jag att toalett dörren stod på glänt och det var tänt.
"Lucy ? Är det du som är uppe ?" Jag öppnade toalett dörren och blev förvånad när jag såg Hayley stå framför spegeln i bara trosor och ett linne. Hon tittade på mig och log precis som om det inte var någonting "Hej" Sa hon.
            
Jag harklade mig och stammade fram ett "Hej". Hon lutade sig mot handfatet medans hon flinade mot mig.
"Gillar du vad du ser ?" Inte förens då förstod jag att jag stirrade på henne. Jag harklade mig igen och tittade generat ner i golvet.
"Nej, öhm jag blev bara lite förvånad" Mumlade jag och satte mina händer i fickorna på mina mjukisbyxor. Hayley tittade på mig med ett leende och hon började gå mot mig.
"Wow, din mage är snyggare i verkligheten än på bild" Sa hon och petade på min mage. Jag skrattade nervöst och satte osäkert armarna i kors.
"Jo, ehm jag måste nog gå tillbaka till min säng nu. Jag skulle bara kolla vem det var som var uppe. Godnatt" Jag rabblade upp allt så fort att jag var tvungen att ta ett djupt andetag när jag skyndade mig tillbaka till mitt, Chaz och Ryan's sovrum.
"Godnatt" Hörde jag Hayley ropa efter mig. När jag kom tillbaka till min säng så kröp jag ner fort och drog täcket om mig. Okej, det där var pinsamt.
__________________________________________________________________________________________
Awkawrd ?! Detta blev ganska kort, men hellre det än att det kommer någon gång nästa månad och är jätte långt ? Btw, om ni undrar varför det är så "viktigt" att kommentera är för att det ger min inpiration och "viljan" att skriva fler kapitel. Så istället för att läsa kapitlet och sedan tänka "Äsch, det är andra som kommenterar ändå" varför inte skriva en snabb kommentar som bara tar typ en halv minut ? Det skulle faktiskt betyda mycket för mig om fler kommenterade.
 
Btw, skriv gärna också kommentarer om vad ni vill ska hända, ge mig ideér ! :)
 
KOMMENTERA FÖR MERA ! FLER KOMMENTARER, FLER KAPITEL SNABBARE.

Part 49: Hayley.

Last Chapter:
 
"Du kanske inte har förlorat din swag men du har verkligen förlorat din macho, dude" Ryan stod bredvid Chaz i dörrkarmen och flinade åt mig och Lucy.
"Hur länge har du stått där ?" Suckade Lucy och drog sig bort från mig.
"Tror du verkligen att jag och Chaz verkligen gick härifrån ?" Skrockade Ryan och gick fram till oss.
"Vad bra att ni två är "vänner" igen" Sa han och klappade mig på axlen. Jag blängde på honom och la sedan en arm om Lucy's midja. Chaz gav ifrån sig ett äcklat ljud.
"Det där kan ni ju hålla för er själv" Muttrade han och lutade sedan sig mot dörrkarmen.
"Förresten Lucy, det står en extremt snygg tjej ute vid dörren som vill prata med dig" Lucy höjde på ögonenbrynen.
"Va ?"
"Ja, hon sa att hon hette Hayley"
           
"Ja, hon sa att hon hette Hayley" Sa Chaz och såg frågandes på mig. Mina ögon spärrades upp och innan någon ens hann blinka var jag ute ur köket och påväg mot dörren. Igenom det lilla glasfönstret som fanns på dörren kunde jag se en kort tjej med långt, brunt hår, uppsatt i en hög hästsvans som stod bredvid en stor baby rosa resväska och tittade uttråkat ner i marken. Det var verkligen Hayley, min bästa vän som jag inte hade pratat med på nästan två år. En överlycklig känsla spred sig i min kropp och jag drog upp dörren.
"Hayley ?" Jag förstod faktiskt inte varför jag frågade, jag visste ju redan att det var hon, men det verkade dramatiskt på något sätt. Hon lyfte sig blick från marken och man kunde se hennes välbekanta, stora leende.
"Lucy !" Skrattade hon. Jag slängde armarna om henne och drog in henne i en kram. 
           
"Jag har saknat dig så, mycket" Upprepade hon gång på gång medans hon skrattade. 
 
"Vad gör du här ?" Frågade jag henne efter att vi hade släppt varandra. Hayley stod och rättade till sina perfekta lockar och slängde sedan bak sitt långa hår över axlen.
"Jag har inte träffat dig på nästan två år, och nu när du är här i Texas kan jag ju inte bara strunta i dig ! Jag har rätt till att vara här tjejen" Sa hon på sitt "drama queen-vis" och satte händerna på höfterna. Hon hade inte förändrats ett dugg, hon var precis som hon alltid hade varit. Vilket var bra, för att jag gillade henne sådär.
"Förresten, oh my god ! Har du hört att Justin Bieber kanske är någonstans här i Austin ?" Utbrast hon med uppspärrade ögon. Jag stelnade till "Är du en belieber ?"
Hayley fnös och såg nästan förolämpad ut "Såklart jag är ! Av alla mina idoler som jag någonsin haft, så svär jag på mitt liv att Justin Drew Bieber är den talangfullaste, snyggaste, sexigaste idolen jag någonsin haft. Jag bokstavligen avgudar honom !" Jag skrattade osäkert åt hennes ord och sneglade in mot köket, där självaste Justin Bieber stod. Hon skulle flippa ur när hon såg honom. Hayley tittade konstigt på mig.
"Varför blev du så obekväm så plötsligt ?" 
"Nej, nej, eh jag blev bara lite orolig över vart du skulle sova" Jag såg menande på hennes resväska "Men du kan sova i mitt rum: Kom s-" Hayley avbröt mig.
"Lucy, jag har känt dig sedan vi var fem år, jag ser att det är något pågång" Hon höjde på ögonbrynen och det såg ut som att hon granskade mig från topp till tå "Så vad är det ?"
Jag suckade och pekade sedan mot hallen. Hayley fattade vinken så hon gick rakt in och började att dra av sig sina skor. Snabbt stängde jag dörren efter oss och slank förbi Hayley för att komma till köket.
 
I köket möttes jag av killarna som såg ganska förvirrade ut.
"Hayley är en belieber" Viskade jag och ställde mig bredvid Justin. Han la armen om mina axlar men jag drog snabbt bort den igen. Jag ville inte att Hayley skulle flippa ut mer. Justin såg frågandes på mig, men jag skakade bara på huvudet åt honom.
"Är hon den typen av beliebers som skriker och hoppar ?"
"Det tror jag säkert"
Jag hörde Hayley ropa på mig så jag ställde mig i dörrkarmen till köket så att hon kunde se mig.
"Ska vi redan äta eller ?" Skrattade hon men när hon fick syn på Justin stelnade hon till och hennes ansikte blev blankt. Detta var inte bra, jag hade sett den minen innan. Den minen fick hon alltid så fort någon hon gillade kom på tv eller hon såg ett par ur snygga skor. Fast denna gången var det nog 100 gånger värre.
Hayley tog tag i min arm och vände sakta huvudet mot mig.
"Ä-är det där J-Justin Bieber ?" Stammade hon. Jag nickade. Justin gav henne ett nervöst leende och tog ett steg fram.
"Hej, du måste vara Hayle-"
"Herregud, han vet vad jag heter, han vet vad jag heter !" Hayley tog tag i mina axlar och skakade mig. Sedan så började hon skrattade och hoppade upp och ned. 
"Han vet vad jag heter" Skrek hon igen "Oh my god, jag älskar dig !"
 
               
 
Justin gick fram och kramade om henne, då började Hayley hyperventilera. Jag förstod faktiskt inte hur någon kunde bli såhär när dom träffade någon som typ Justin. Själv hade jag aldrig kunnat bete mig så.
"Lucy, känner du Justin Bieber ?" Hayley kramade om Justin ännu mer, om det ens var möjligt.
Jag nickade och skrattade åt hur Hayley betedde sig.
 
.
 
Efter att Hayley äntligen kunde andas normalt igen så hade vi gått upp till mitt rum så att hon kunde få packa upp. Jag satt i sängen och fångade en massa tröjor som hon kastade upp till mig. Hon var ju tvungen att välja ut någon "ur läckert" att ha på sig när hon träffade Justin igen. Hennes ord, inte mina.
"Jag kan inte fatta att jag ska få sitta och äta tillsammans med Justin ! Jag kan inte ens fatta att jag precis träffade honom" Jag himlade med ögonen och kastade en av hennes tröjor på henne.
"Och det bästa är att han är ju fortfarande singel, jag kanske äntligen får min chans" Fnittrade hon och såg drömmande upp i taket. Jag stelnade till och tittade på henne. Justin var ju faktiskt singel men vi hade ju kyssts två gången och vi skulle ju på en dejt imorgon. Så vad var vi egentligen, Friends with benefits ?
"Jag ska i alla fall köra på med mitt A-game för att få honom" Hon såg självsäkert på mig "Inget kan stoppa mig nu"
______________________________________________________________________________________
 
Ganska tråkigt och inte sådär jätte bra kapitel, men det kommer bli lite mer "spänning" snart, det lovar jag.
Men om ni kommenterar mycket så kommer nästa kapitel redan imorron ;) so, keep the comments coming !
 
KOMMENTERA FÖR MERA !

Part 48: You totally lost your swag.

Last Chapter:
 

"Du vet, det känns ganska trist att jag ska behöva spruta ner en så attraktiv kille med en massa vatten" Jag flinade åt det faktum att jag sa nästan precis som Justin innan han skulle "döda" mig och för att Justin såg så förvånad ut. Jag väntade aldrig på att Justin skulle säga något utan började spruta en massa vatten på honom. Justin började vrida och vända sig under mig och jag kunde inte låta bli att skratta.

"Sluta Lucy" Bad Justin under mina sprutattacker. Jag gjorde som han sa och fnissade när han torkade bort vatten från ansiktet med händerna.

"Du" Sa jag och väntade tills jag hade Justin's uppmärksamhet "Är ute ur leken"

Jag gav honom ett stort flin och gick sedan ur min säng. När jag var påväg ner från trappan insåg jag vad som faktiskt hade hänt. Justin hade kysst mig, och det var alldeles underbart.

-

    
Jag hade kysst henne. Jag kysste Lucy, hon kysste mig tillbaka. Men hon sprang iväg, igen. Skulle det alltid vara såhär ? Varför kysste jag henne egentligen ? Varför kunde jag inte bara ha hållit mig till att bara vara vän med henne ett tag ? Jag är en idiot.
Jag drog mig upp ur Lucy dyngsura säng och gick ner mot mitt, Ryan och Chaz rum för att byta om. Jag tog en vit t-shirt och ett par svarta jeans ur min resväska och drog sedan på mig det. 
 
Allt jag kunde tänka på var den där kyssen. Lucy var så.. lockande, jag kunde inte så emot. 
Men jag skulle fortfarande hålla mig till att bara vara vänner ett tag. Lite dumt kanske i med att jag kysste henne, men vi hade inte ens gått på en riktig dejt än. Allt hade blivit så komplicerat. Det hade varit mycket enklare om jag bara hade kunnat spola tillbaka tills första gången och träffade henne och göra allt rätt därifrån.
 
"Har du också blivit dödad av Lucy ?" Suckade Chaz som plaskade in i vårt rum helt dyngsur. Jag nickade.
"Man ska inte underskatta den där tjejen !" Ryan kom in precis efter Chaz. Jag satte mig på in säng medans Ryan och Chaz började skämta om något jag inte hörde. Jag var verkligen inte på humör.
 
"Dude, vad är det ?" Frågade Ryan efter en stunds tystnad. 
"Inget" Mumlade jag och skakade på huvudet. Ryan gav mig en konstig blick men skakade sedan på huvudet och började prata med Chaz.
 
-
 
"Lucy, man har inte ketchup på potatismos !" Lucy skrattade åt hur frustrerad Chaz blev men fortsatte att dränka sin potismos i ketchup. Själv satt och petade i maten. Efter vattenkriget hade jag inte alls varit på humör, jag hade haft för mycket att tänka på. De andra hade försökt att muntra upp mig men jag hade bara ignorerat dom.
"Vi borde hitta på något när vi ändå är här"
"Vi kan campa !" Utbrast Chaz upspelt. Både Lucy och Ryan nickade instämande. Allas blickar vändes åt mig.
"Kom igen din surpuppa, bli lite glad" gnällde Chaz "Vad har hänt med dig egentligen ? Imorse var du inte alls såhär"
Jag slängde en diskret blick åt Lucy, eller kanske inte så diskret. Chaz och Ryan såg först på mig och sedan Lucy.
"Vad händer här nu då ?" Ryan rynkade på pannan "Vad har vi missat nu ?" Jag skakade på huvudet och tryckte in potatismos i min mun. Lucy tittade osäkert på mig. 
Lucy harklade sig och såg sedan på Ryan och Chaz "Kan jag och Justin få prata lite.. själva?"
De nickade och gick ut utan att säga något. Lucy satte sig tveksamt på stolen bredvid mig.
"Vad har jag nu gjort ?" Suckade hon och tittade osäkert på mig. Jag visste att om hon bara tänkte till lite så skulle hon komma på vad som var fel, så jag sa inget utan tittade bara uttryckslöst tillbaka på henne.
Efter en minuts tystnad såg det ut som om en lampa lystes upp över hennes huvud.
"Jag spang iväg igen" Suckade hon och begravde sitt huvud i händerna.
Jag höjde på ögonbrynen "Bingo" Muttrade jag och reste mig för att sätta min tallrik på diskbänken.
 
"Justin, gå inte" Ropade Lucy efter mig när jag var påväg ut. Jag ignorerade henne och fortsatte att gå.
Plötslig kände jag att Lucy tog tag i min arm och drog mig tillbaka till köket.
"Jag vet att jag har gjort många misstag med dig men jag vill verkligen inte såra dig, och jag tänkte faktiskt inte att jag sprang iväg från dig igen imorse. Men jag har aldrig i hela mitt liv känt såhär för en person förut och jag vet verkligen inte vad jag ska göra när jag är med dig, jag får nästan panik. Jag vill bara göra rätt" Hon log nervöst och tittade ner i golvet. Hennes hand gled ner för min arm till min hand och kramade sedan om den. Ett ostoppbart leende trängde sig fram på mina läppar.
"Lucy" Jag la mitt pekfinger under hennes haka och lyfte upp hennes huvud så att hon såg på mig.
"Jag är helt tokig i dig, jag är galet kär i dig, jag är upp över öronen förälskad i dig och alla uttryck som man någonsin kan komma på, även om vi inte har känt varandra så länge så tror jag nog att jag har fallit hårt för dig"
Jag lät väldigt, väldigt töntig men jag brydde mig faktiskt inte. 
Lucy stirrade på mig med en blick som jag inte kunde tyda, sedan svalde hon hårt " Menar du verkligen det ?"
Jag nickade utan att tveka och kände en pirrig känsla inom mig när jag såg Lucy's leende.
"Ingen har någonsin sagt något så sött till mig innan" Sa hon och log.Plötslig tog hon ett steg närmare mig och jag kände hennes händer på mina käkben. Hennes ansikte kom närmare mitt och sedan kände jag hennes läppar mjukt mot mina. 
 
          
 
Jag la mina armar om hennes midja för att trycka henne närmare mig. Bara några sekunder senare kom jag ihåg mitt löfte, så jag avslutade kyssen. Lucy såg frågandes på mig.
"Vi kanske ska gå på en dejt först" 
Lucy rynkade först på ögonbrynen men log sedan och nickade.
"Då hämtar jag dig vid ditt rum imorgon vid sex" Skrattade jag. Lucy instämde i mitt skratt och såg sedan roat på mig.
"Du har totalt förlorat din swag nu" 
Inombords skrattade jag högt, men på utsidan hade jag ett seriöst ansiktuttryck.
"Vad sa du ?" Frågade jag sammanbitet medans jag drog Lucy närmare mig. Hennes blick var fortfarande road eftersom att hon förstod att jag skojade.
"Yup, du har totalt förlorat din swag" Skrattade hon och la sina armar om min nacke. Jag skulle precis säga någon spydigt när jag hörde Ryan's röst bakom mig.
"Du kanske inte har förlorat din swag men du har verkligen förlorat din macho, dude" Ryan stod bredvid Chaz i dörrkarmen och flinade åt mig och Lucy.
"Hur länge har du stått där ?" Suckade Lucy och drog sig bort från mig.
"Tror du verkligen att jag och Chaz verkligen gick härifrån ?" Skrockade Ryan och gick fram till oss.
"Vad bra att ni två är "vänner" igen" Sa han och klappade mig på axlen. Jag blängde på honom och la sedan en arm om Lucy's midja. Chaz gav ifrån sig ett äcklat ljud.
"Det där kan ni ju hålla för er själv" Muttrade han och lutade sedan sig mot dörrkarmen.
"Förresten Lucy, det står en extremt snygg tjej ute vid dörren som vill prata med dig" Lucy höjde på ögonenbrynen.
"Va ?"
"Ja, hon sa att hon hette Hayley"
________________________________________________________________________________________
 
Drama is coming ! Btw, förlåt för min extremt dåliga uppdatering, min min data blev konstig igen-.-
Men ska försöka att bli bättre, det kommer iaf ett till denna veckan^^
 
Om ni kommenterar mycket kaaanske det kommer ett kapitel redan imorgon ? Även om jag inte fötjänar mycket kommentarer i med min dåliga uppdatering men ändå^^
KOMMENTERA FÖR MERA !
 

Part 47: Water War.

Last Chapter: 

"Justin, jag svär att om du släpper mig så komme-" Istället för att låta henne avsluta meningen så släppte jag ner henne i vattnet. Jag fick bita mig väldigt hårt i läppen för att inte skratta när hon kom upp till ytan och slängde ur sig alla möjliga svordomar.
"Det är inte kul" Muttrade hon när hon gick förbi mig som stod på kanten och garvade.
När Lucy var utom synhåll kom Ryan och Chaz ut ur huset med fyra vattenpistoler.
"Titta vad vi hittade !" Sa Ryan överlyckligt och gav en vattenpistol till mig.
"Ska vi skoja mer med henne ? Jag tror hon hatar oss ännu mer nu !"
"Klart vi ska, let's have some fun" Skrattade Chaz.

 

 

 

 

 

"Vi måste dela på oss för att hitta Justin. Lucy, du går in i ladan Chaz går in i huset och jag tar området utomhus” Viskade Ryan bestämt och pratade precis som om detta var på liv eller död. Jag fnissade lågt och nickade sedan åt Ryan’s plan. Jag hade förlåtit dom för igår, fast bara om de lovade att aldrig göra något liknande igen.

Efter att Justin hade kastat mig i poolen hade det inte tagit lång tid innan alla killarna hade attackerat mig med vattenpistoler. Och enligt "leken" var man död om man blev träffad med vatten från bröstet och uppåt - även om jag redan hade träffad så tog de tillbaka mig eftersom att det inte hade blivit kul annars. Fast sedan så hade allihopa åkt i poolen av någon anledning, men det räknades inte heller, och nu hade vi tappat bort Justin så jag, Ryan och Chaz hade bildat en "allians" - som Ryan kallade det - för att hitta Justin.

Vi delade på oss och alla gick till sina ”stationer” – som Ryan uttryckte det.

Jag gick sakta in i ladan och granskade vart enda hörn, vart enda detalj och vart enda rum. Jag ville inte att Justin skulle hoppa fram någonstans och spruta ner mig, jag var redan dyngsur.

Han verkade inte vara på nedervåningen så jag smög upp längs trappan. Jag stannade förskräckt till när jag gick förbi helfigursspegeln i hallen utanför mitt rum. Mitt vita linne satt helt fastklistrat mot min taniga kropp och man såg min svarta bikini, mitt hår låg platt på huvudet i inte alls fina vågor och den lilla mascaran jag använde var utsmetad över hela mitt ansikte.

Efter att jag stått och speglat mig en stund fortsatte jag på min jakt efter Justin. Men tanken av att jag såg hemsk ut fanns fortfarande kvar.

Jag tog ett stadigare grepp om mitt vattenpistol innan jag försiktigt öppnade dörren till mitt rum. Jag granskade rummet snabbt men noggrant och när jag inte såg honom där så gick jag bort till mitt badrum och granskade också det innan jag gick in och drog ut en ny bh. Jag la vattenpistolen på toaletten, tvättade mitt ansikte och sedan drog jag av mig mitt blöta linne. Linnet och den blöta bikinin la jag på golvet och sedan drog jag på mig min ljuslila bh - eftersom att jag inte hade någon annan bikini. Jag hade inte mina kläder inne i badrummet så jag gick tillbaka ut i mitt rum och drog sedan ut ett svart linne ur byrån.

Plötsligt hörde jag ljud komma från min säng. Jag snodde runt och såg att under mitt täcke stack det ut en fot. Inte vems fot som helst, Justin’s.

Hela min kropp stelnade till vid tanken av att han hade varit här inne hela tiden. Jag hade gått runt med bara bh och shorts. Det var ju inte mycket skillnad från bikini och short men på något sätt kände jag mig bara obekvämare. Snabbt tog jag tag i vattengeväret igen och gick sakta mot sängen.

”Justin, jag vet att du är där” Väste jag och ställde mig vid sängkanten.

”Seriöst, du behöver inte göm-”

Innan jag visste ordet av det hade Justin slängt av sig mitt täcke, dragit mig ner i sängen och på något sett satte sig med ett ben på varje sida av min kropp. Hans vattenpistol pekade mot mitt ansikte och han hade ett stort flin på läpparna.

”Du är chanslös, ge upp” Sa han med en tillgjord röst och skrattade. Jag rörde inte en min utan stirrade bara surt på honom.

”Hur mycket såg du ?” Frågade jag skarpt och blängde på honom. Justin fattade nog inte vad jag pratade om först för att hans leende försvann men det kom tillbaka lika snabbt.

”Inte mycket” Han ryckte på axlarna och sänkte vattengeväret lite. Jag pustade lättat ut.

”Snygg bh föresten, jag gillar färgen på den”

Mina ögon spärrades förskräckt upp och jag tittade panikslaget på honom. Jag visste egentligen inte varför jag gjorde en så stor grej av det men det kändes bara inte rätt.

”Gå av mig” Befallde jag och började vrida och vända mig under honom. Justin började bara flina ännu mer och satte sina händer på vars en sida om min kropp så att han satt lutad över mig.

”Jag som gillar denna positionen” Jag försökte att inte bli distraherad av det faktum att Justin satt ovanpå mig, helt genom våt och med en vit, blöt t-shirt som satt fastklistrad mot hans vältränade kropp.

”Men det gör inte jag” Väste jag och lyckades sätta mig upp lite upprättare. Justin tog tag i sin vattenpistol som han lagt i sängen och riktade det mot mig igen.

”Tyvärr, jag kan inte låta dig gå. Jag måste döda dig först” Han flinade ännu större nu, om det ens var möjligt. Denna leken var inte på liv och död men ändå så stirrade jag panikslaget på Justin som satt lutade över mig, några decimeter ifrån mig, med ett vattengevär i handen.

”Känns ganska trist att jag ska behöva spruta ner en så vacker tjej med en massa vatten” Sa han med någon sorts bebisröst. Han log ett snett, charmigt leende mot mig och förde sina fingrar mot ”avfyraren” på vattenpistolen.

"Seriöst Justin, gå av mig" Jag var verkligen inte på humör för att retas nu. Justin sänke sin vattenpistol och lutade sig sedan över mig.

"Tvinga mig" Sa han med en djup, hes röst som skickade rysningar längs min ryggrad. Jag hade en plan över hur jag skulle kunna distrahera honom. Ännu en gång förvånades jag av mitt beteende när jag formade ett mystiskt leende på mina läppar och kisade med ögonen.

”Döda mig då” Jag stirrade intensivt på honom och lyckades precis att undgå från att skratta när hans flin försvann och byttes ut mot ett väldigt förvirrat ansiktsuttryck. Jag kände lite skuld över att jag "lekte" med honom såhär men jag kunde också leka hans lek. Man behövde bara bara charmig men ändå "mystik".

”Eller vågar du inte ?” Mumlade jag medans jag satte mig upp så mycket jag kunde. Jag stödde mig på mina armbågar och nu var mitt och Justin’s ansikte bara några centimeter ifrån varandra. Justin såg bara mer förvånad och förvirrad ut. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta.

Justin la från sig vattenpistolen på sängen utan att släppa mig med blicken.

”Jag tror inte att jag dödar dig än” Mumlade han och hans ansikte kom närmare mitt då han lutade sig ännu mer över mig. Jag kände hans andedräkt träffa mig i ansiktet och ett lyckorus for genom hela min kropp. Trots den ivriga känslan inom mig som ville kyssa Justin, lyckades jag dra bort huvudet från honom och ge honom ett flin.

”Vad hände med att bara vara vänner ?”

Justin såg först väldigt frustrerad ut men sedan fick han något roande och nästan busigt i blicken.

”Skit i det” Justin la en hand om min nacke och tryckte sedan sina läppar mot mina.

       

Överraskad som jag var förstod först inte vad som hände men sedan kände jag lyckoruset igen och en massa fjärilar i magen. Jag kände gnistor, fyverkerier, eller vad man nu ska kalla det. Det var rent ut sagt fantastiskt. Mina armar som höll mig uppe gav efter och mina händer for upp i Justin’s hår istället. Jag föll mjukt ned på rygg med Justin ovanpå mig.

Justin’s kalla, blöta t-shirt fick mig att rysa och jag kände hans mage – eller man kunde nog inte kalla det mage eftersom att det bara bestod av abs - mot min kropp. Mina händer trevade mot hans rygg och drog honom närmare mig.

Plötsligt lämnade hans läppar mina och vandrade mot mitt käkben. Då tog jag chansen och på något sätt lyckades jag vända på mig och Justin så att jag satt över honom istället. Snabbt tog jag tag i vattenpistolen och riktade den mot en chockad Justin.

"Du vet, det känns ganska trist att jag ska behöva spruta ner en så attraktiv kille med en massa vatten" Jag flinade åt det faktum att jag sa nästan precis som Justin innan han skulle "döda" mig och för att Justin såg så förvånad ut. Jag väntade aldrig på att Justin skulle säga något utan började spruta en massa vatten på honom. Justin började vrida och vända sig under mig och jag kunde inte låta bli att skratta.

"Sluta Lucy" Bad Justin under mina sprutattacker. Jag gjorde som han sa och fnissade när han torkade bort vatten från ansiktet med händerna.

"Du" Sa jag och väntade tills jag hade Justin's uppmärksamhet "Är ute ur leken"

Jag gav honom ett stort flin och gick sedan ur min säng. När jag var påväg ner från trappan insåg jag vad som faktiskt hade hänt. Justin hade kysst mig, och det var alldeles underbart.

_____________________________________________________________________________________


Äntligen ! Eller ? Var det fel tillfälle ? Berätta vad ni tycker.

KOMMENTERA FÖR MERA.


Part 46: The house to ourselves.

Last Chapter:
 
"Du gillar det, det kan du inte förneka" 
Hon skrattade tyst och la sin arm ovanpå min. Mitt flin byttes ut mot ett fånigt leende. Jag la mitt huvud mellan hennes axel och nacke och kände den fräscha lukten från hennes hår. 
En härlig känsla spreds inom mig av tanken på att ha henne så nära mig, det var rent ut sagt underbart. Jag försökte en sista gång sudda bort det fåniga leendet på mina läppar och sedan drog jag henne - om möjligt - ännu närmare mig.
Beslutet om att vi bara skulle vara vänner ett tag var nog det dummaste beslutet jag någonsin gjort.
 
         
Höga välbekanta rop fick mig att vakna. Med halvsovande ögon tittade jag mig omkring i bunkern och märkte att lampan i taket funkade. Jag hörde inte heller några tecken på någon storm.
Jag hörde det välbekanta ropen igen. Det var morfar och Antonio.
"Vi är här nere" Ropade jag som svar. 
Jag vände mig försiktigt om och möttes av en yrvaken Justin. Hans hår stod överallt och det ståg ut som att han hade blivit bländad av solen.
"Godmorgon på dig" Skrattade jag och ställde mig sedan upp. Jag drog bort täcket från Justin och la snabbt upp det på en av hyllorna. Jag ville inte att någon skulle märka att jag och Justin hade sovit tillsammans.
Jag hörde Justin säga något obegripligt i en hes stämma som gjorde att jag fick rysningar.
Ett oväsen kom från dörrarna då morfar och mina bröder försökte få upp dom. Det måste ha legat något ivägen.
Plötsligt slogs dörrarna upp och instormandes kom min morfar och kramade om mig.
"Tack och lov att ni är okej !" 
Efter morfar kom mina bröder, mormor, Ryan och Chaz. Alla bokstavligen slängde sig på oss och började sedan prata i mun på varandra. Man förstod ingenting av vad de sa.
 
"Nej, nu vill jag veta vem denna unga mannen är" Utbrast Mormor och fick alla att sluta prata. Hon gick mot Justin som stod bredvid mig och granskade honom från topp till tå. Justin log osäkert och försökte dölja faktumet att han kände sig obekväm.
"Jag heter Justin, ma'am" 
"Just det, tonårsidolen Justin Bieber !" 
Jag fick bita mig i läppen för att inte skratta när jag såg mormor's förtjusta min. Justin skakade hand med min mormor och gav henne sitt typiska charmiga leende som vart enda tjej hade kunnat falla för.
"Åh snälla, kalla mig Rosalinda" Skrattade hon och vände sig mot mig. "Jag förstår varför du gillar honom"
Jag skrattade generat och kände hur kinderna hettade till.
"Mormor, vi är bara vänner" Sa jag och försökte dölja min besvikelse.
 
-
 
Uttråkat stod jag och tryckte in en massa kläder i tvättmaskinen. Alla killarna hade gått för att spela basket någonstans, så de hade lämnat mig ensam med mormor. Vilket ledde till att jag var den som fick hjälpa till med allt i huset.
"Lucy, killarna har precis hoppat i poolen. Om du vill så kan du gå dit istället" 
"Nej, jag stannar här med dig" 
Mormor log tacksamt mot mig och tog sedan över jobbet med tvättmaskinen.
"Förresten, du kan ta den där lådan med dig hem" Mormor pekade på en stor brun kartong som stod ovanpå tvättmaskinen. 
"Vad finns i den ?" Frågade jag nyfiket och började öppna den.
"En massa klänningar som du fått av Hayley. Hon kom förbi dagen innan ni kom hit"
Jag stannade upp när jag hörde namnet "Hayley". Hayley och jag var bästa vänner innan jag flyttade till Stratford, vi tappade kontakten efter det. Vi hade känt varandra sedan vi båda var fem och hade alltid varit bästa vänner. Jag skakade bort tankarna och fortsatte öppna lådan. I den låg en massa klänningar, fint ihop vikta.
"Har Hayley gjort dessa ?" Jag kom ihåg att Hayley ville bli designer. Att rita kläder och göra kläder var det hon levde för nästan. Mormor nickade och drog sedan upp en vit, kort, axelbandslös sommar klänning med ett vitt band i midjan som blev en rosett där bak.
"Hayley ville att du skulle ha denna på släktkalaset" Mormor höll upp klänningen framför mig och log sedan nöjt.
Jag hade helt glömt bort släktkalaset. Det var egentligen inget kalas, mer en återträff som min släkt hade varje år hemma hos mormor och morfar. Jag hade inte varit med sedan jag flyttade till Stratford.
"Men nu tänker vi inte mer på det. Jag måste börja packa så du kan få göra vad du vill nu, gumman" Suckade mormor och vände sig om för att gå. Jag nickade som svar men hejdade sedan mormor från att gå.
"Packa ? Vart ska du ?" 
"Oj, jag trodde vi redan hade berättat. Jag åker med morfar och dina bröder för att hjälpa grannen, vi blir borta några dagar" Jag rynkade på pannan "Jag vet att du kom hit för att umgås med mig och din morfar men det var tydligen en nödsituation" Jag nickade förstående men jag kände mig ändå besviken. Vi hade varit här i två dagar och dom skulle redan åka. Fast jag förstod ju att de behövde åka bort några dagar eftersom att den närmaste grannen dom hade bodde några mil bort.
"Det är väl okej ?"
"Ja, det är okej" Svarade jag och försökte le. 
Men om man såg det från den ljusa sidan så hade jag, Ryan, Chaz och Justin huset för oss själva.
 
 
    
Två dagar senare:
 
Lucy's morföräldrar och bröder hade varit borta i en dag och jag tror att vi redan hade gjort Lucy galen, eller rättare sagt Ryan och Chaz hade gjort henne galen. Igår hade de skrämt livet hur henne när de slog av strömmen i hennes rum så det blev bäckmörkt och låste sedan in henne. När de äntligen släppte ut henne var hon helt skräckslagen och jag tror aldrig att jag har sett henne gråta så mycket. Jag ville verkligen inte se henne så rädd men lite kul var det endå. 
Nu stod jag, Chaz och Ryan och diskuterade vem som skulle väcka henne. Hon hade inte pratat med någon av oss sedan igår så ingen av oss vågade prata med henne direkt.
"Justin, du får göra det" Sa Chaz plötsligt.
"Varför jag ?"
"För att hon är kär i dig dude ! Skruva upp charmen lite och hon kommer sluta hata oss på nolltid" Jag himlade med ögonen men protesterade inte. Jag tog mig upp för trappan och knackade sedan på hennes sovrumsdörr.
"Lämna mig ifred" Hörde jag henne snäsa inifrån hennes rum. En hopplös suck for ur min mun men jag fortsatte knacka.
"Lucy, kom igen. Vi sa ju att vi var ledsna" Försökte jag med men hon ignorerade mig totalt. Jag drog ner handtaget på hennes dörr och som tur var det öppet. Rummet var upplyst av solen som stod högt på himlen men Lucy låg fortfarande begravd under sitt täcke. Jag var förvånad över att hon fortfarande låg kvar i sängen, klockan var snart 12 på dagen.
"Lucy, nu får du faktiskt gå upp" Muttrade jag och insåg hur mycket jag lät som min mamma.
"Sa jag inte till dig att lämna mig ifred ?" Jag rynkade pannan men gick sedan bort till hennes säng och drog bort täcket. Hon satte sig upp direkt för att försöka få tag på täcket och när hon inte gjorde det la hon sig bestämt ned på sängen ingen. Jag suckade ännu en gång men tänkte sedan på vad Chaz sa, "Skruva upp charmen lite". Så jag drog på någon krångligt sätt upp henne över min axel och började sedan gå ut mot poolen.
 
 
"Justin, släpp ner mig !" Skrek hon och bankade lätt på min rygg.
"Du var den som inte ville gå upp och då får du ta konsekvenserna" Hon muttrade något på italienska och slutade sedan att slå mig. När jag stod på poolkanten insåg Lucy vart vi var för att hon började slå på mig igen.
 
         
                                (Ignorera att det är värsta natt här)
 
"Justin, jag svär att om du släpper mig så komme-" Istället för att låta henne avsluta meningen så släppte jag ner henne i vattnet. Jag fick bita mig väldigt hårt i läppen för att inte skratta när hon kom upp till ytan och slängde ur sig alla möjliga svordomar.
"Det är inte kul" Muttrade hon när hon gick förbi mig som stod på kanten och garvade.
När Lucy var utom synhåll kom Ryan och Chaz ut ur huset med fyra vattenpistoler.
"Titta vad vi hittade !" Sa Ryan överlyckligt och gav en vattenpistol till mig.
"Ska vi skoja mer med henne ? Jag tror hon hatar oss ännu mer nu !"
"Klart vi ska, let's have some fun" Skrattade Chaz.
________________________________________________________________________________________
Asså förlåt, detta blev skit dåligt ! Jag har skrivit om det säkert fem gånger men det ville inte bli bra.
 
kommentera för mera.
 

Part 45: Trapped in the bunker.

Last Chapter:
 

"Jag har alltid varit på besatt av tanken att ha ett perfekt förhållande, precis som i sagor, och att ha den där perfekta kyssen. Som att kyssas i regnet eller att killen kysser henne bara för att få henne att hålla tyst"

"Jag hade nästan planer på det när du inte ville sluta tjata om hur ledsen du var innan" Skrattade Justin plötsligt. Jag tittade förvånat på honom. En behaglig känsla spred sig i min kropp och jag fick hålla tillbaka leendet.

"Varför gjorde du inte det då ?" Frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste redan svaret på den frågan, men jag frågade ändå.

"Vi skulle vara vänner, eller hur ?" Justin såg bestämt men samtidigt frågandes på mig. Jag nickade och la mig sedan ner i den andra sängen medans jag lyssnade på ljudet från stormen.

 

-   Förlåt för att jag inte hade några bilder denna gången heller ;/

 

Ett högt skrik for ur min mun när en till blix slog ner alldeles ovanför källaren som jag befann mig i. Jag kände hur rädslan och panik började krypa inom mig.

"Herregud hjälp mig" Mumlade jag skräckslaget och tittade på Justin som sov fridfullt på sängen. Hur kunde han sova under detta ?! Jag kröp upp i sängens hörna och satte mig sedan i fosterställning. Några tårar rann ner för mina kinder när åskan hördes ännu en gång. Det fanns nog inget jag var rädd för mer än åskväder och mörker, och jag fick stå ut med båda just nu eftersom den lilla lampan som hängde i taket funkade inte pågrud av stormen. Men man kunde fortfarande se lite i mörkret.

Jag stelnade till när jag kände hur madrassen sjönk ner i sängen men pustade ut när jag kunde urskilja Justin's perfekta ansikte i mörkret.

"Justin ?" 

Jag visste redan att det var han men jag ville höra något annat än åskvädret.

"Ja, mår du bra ?"

Jag försökte få fram något mer än mina snyftningar men det lät bara helt obegripligt. Jag kände Justin's händer läggas mjukt mot mina kinder och hur hans blick letade efter min i mörkret.

"Du är isklall" Mumlade han och satte sig lite närmare mig. För en sekund stannade allt bara upp, ingen rädsla alls, bara tanken av att Justin var så nära mig. 

Min hud kanske var iskall, men inombords var jag helt pirrig och varm. Men när Justin's närhet lämnade mig försvann allt det igen.

"Vart ska du ?" Frågade jag stressat. Jag gillade att ha honom här, allt kändes så mycket bättre.

"Jag ska leta efter en ficklampa och ett täcke till dig"

Även om han inte såg mig så nickade jag som svar. Vi skulle nog tänkt på att leta upp allt vi behövde innan.

Jag hörde hur Justin gick in i något och sedan låga svordomar. En nervöst, lågt skratt lämnade min mun.

      
Mina händer trevade längs en av de många hyllorna efter en ficklampa. Det verkade som om jag hittade allt annat än en ficklampa.
 
"Behöver du någon hjälp ?" 
Lucy's osäkra och rädda röst fick mig att vända mig om. Jag kunde urskilja hur hon satt och skakade i hörnet av sängen. 
 
"Nej" Jag fortsatte att leta på nästa hylla och då hittade jag något som kändes precis som en ficklampa. Jag tog ner den från hyllan och letade sedan efter knappen. 
En orange, gul stråle lyste upp rummet. Jag viskade ett lågt "Yes" för mig själv och lyste sedan med ficklampan på de andra hyllorna efter två täcken.
-
"Här" 
Jag la ett tjockt täcke och en annan ficklampa på Lucy's säng. Lucy log tacksamt mot mig och torkade sedan bort tårarna som rann längs hennes kinder.
 
"Vad ska du sova med ?" Frågade hon osäkert när hon fick syn på den tunna lilla filten som hängde över min axel. Jag pekade på filten och gick sedan till "min" säng. Lucy tände sin ficklampa och lyste på mig.
"Justin, du kommer frysa ihjäl" 
"Jag klarar mig" Protesterade jag och la mig ned på sängen med den tunna filten över mig. Den täcke knappt halva min kropp. Lucy suckade och skakade sedan på huvudet.
Hon tog tag i det ihop vikta täcket och ställde sig sedan upp. Jag tittade frågandes på henne när hon la ut sitt täcke över mig och la sig sedan på andra sidan sängen så vi låg skafföttes.
 
"Lucy, vad gör du ?" Frågade jag irriterat men kunde inte låta bli att le endå. Tur att hon hade stängt av sin ficklampa.
"Som jag sa, du kommer frysa ihjäl" Mumlade hon. Man hörde högt och tydligt hur hon hackade tänder och jag kände hennes kalla bara ben mot mina, även om jag hade jeans.
Det skulle gå fortare att få upp värmen om vi delade kroppsvärme - tänkte jag, men skakade sedan bort ideen.
Varje cell i min kropp sa åt mig att inte lägga mig hos henne, men mitt hjärta sa något helt annat.
Tveksamt och försiktigt drog jag bort täcket och filten från min överkropp och kröp försiktigt bort mot en halvsovandes Lucy. Jag la mig i det lilla utrymmet mellan henne och väggen, la min vänstra arm om henne och tryckte henne tätt intill mig. Hon drog efter andan verkade genast vaken.
"Justin vad gör du nu ?" 
"Jag är kanadensare, jag är van vid kyla. Du däremot, din halv italienare, du hade frysit ihjäl om inte jag hade kommit till undsättning " 
Jag hörde hur hon suckade och la sig sedan tillrätta på madrassen. Ett flin formades på mina läppar.
"Du gillar det, det kan du inte förneka" 
Hon skrattade tyst och la sin arm ovanpå min. Mitt flin byttes ut mot ett fånigt leende. Jag la mitt huvud mellan hennes axel och nacke och kände den fräscha lukten från hennes hår. 
En härlig känsla spreds inom mig av tanken på att ha henne så nära mig, det var rent ut sagt underbart. Jag försökte en sista gång sudda bort det fåniga leendet på mina läppar och sedan drog jag henne - om möjligt - ännu närmare mig.
Beslutet om att vi bara skulle vara vänner ett tag var nog det dummaste beslutet jag någonsin gjort.
_________________________________________________________________________________________
 
Okej, detta blev också ganska tråkigt och konstigt, förlåt för det >.<
 
Och bara så att ni vet, dom kommer bli ihop vääääldigt snart ^^
 
KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Tidigare inlägg