Last chapter:

- Jag fattar vad du menar, men det är bara så kul att se dig i sånna här situationer, sa Ryan och skrattade fortfarande och jag såg generat ner i bordet.
- Men vem ringde ? Sa Chaz till Ryan och han såg genast ivrig ut igen.
- Det var Justin...

--

Chaz flög upp på fötter från sin stol och såg med stora ögon på Ryan. Jag antar att dom inte har pratat med Justin på ett tag.
-Vad sa han ? Frågade Chaz med världens största leende på läpparna.
- Att när hans tour slutar om två veckor så kommer han tillbaka hit för en paus, sa Ryan, fortfarande lika ivrig.
- Hur länge stannar han då ? Frågade Chaz och det såg ut som om han skulle spricka av glädje, han var bara för söt !
- I två månader ! Sa Ryan ännu ivrigare. Chaz började le ännu mer - om det ens var möjligt - och de båda två började gör en sorts "happy dance". Jag såg på dom med en kostig blick när dom gjorde sin lilla dans och det tog någon minut innan dom märkte att folk hade börjat stirra.
- Ni vet väl att vi inte är dom enda här inne ? Sa jag och hejdade ett skratt som var påväg att flyga ut ur mig när Ryan och Chaz såg sig generat om i Pizzarian. Det satte sig ner på sina platser igen - jag flyttade mig till stolen bredvid Ryans så han kunde sitta - och började äta på pizzan igen. Det tog inte lång tid innan de hade glömt det och vi började prata om något annat. Mitt i vårat samtal om att man skulle ha sirap eller sylt på sina pannkakor - vi brukade sitta och diskutera sjuka saker - så avbröts vi av att Antonio och hela deras fotbollslag kom in genom dörren och den sköna tystnaden som hade varit för några sekunder sedan hade ersatts av höga, irriterande röster.
- Antonio is in tha house ! Skrek Antonio och hela fotbollslaget skrattade bakom honom. Jag himlade med ögonen och vi alla tre sjönk ner lite i våra stolar. Ingen av oss gillade fotbollslaget.
- Hey, mia sorella, sa Antonio till mig och gick fram för att krama mig. Mia Sorella betydde min syster, det hade alltid Antonio kallat mig. Istället för att låta honom krama mig slog jag till honom på armen lite lätt och alla i fotbollslaget "uhhh:ade". Jag blängde bara emot dom och reste mig för att gå tillbaka till kassan.
- Ey.. Ryan, Chaz ? Sa en av killarna i forbollslaget, Chris, och pekade mot Ryan och Chaz. Jag såg hur de båda två stelnade till lite och vände på huvudena med munnarna fulla av mat. Jag suckade lite och satte händerna för ansiktet, dom och deras mat ! Ryan kollade lite mot mig, såg min reaktion och svalde maten snabbt, Chaz gjorde likadant. Det sista dom ville göra var att skämma ut sig inför fotbollslaget. Ryan och Chaz må vara "the bad guys" i vår skola men inte Antonio's, de visste knappt vilka de var där, bara vissa människor.
- När kommer den där bävern tillbaka ? Sa han retsamt och flinade mot dom.
- Asså lägg av ! Han är ingen bäver, du känner ju inte ens honom, sa jag surt och bitch-blickade honom. Ryan och Chaz log tacksamt mot mig och sedan fortsatte dom med sin förbaskade pizza.
- Rawr ! Har du en liten crush på den killen eller ? Sa Chris som hade gått fram till kassan och stod nu mittemot mig, stödje sin arm mot disken och flinade mot mig. Jag gav honom ännu en bitch-blick men han flinade bara och blinkade flörtigt med ena ögat mot mig.
- Hey, lägg av hon är min syster, sa Antonio - som plötsligt hade ställt sig bredvid Chris - allvarligt och puttade till honom lite lätt. Chris såg oförstående på honom och såklart så kunde inte Antonio hålla sig allvarlig särskilt länge.
- Hon är min syster så det är bara jag som får bråka med henne så, back off ! Sa han och alla började genast skratta. Jag himmlade med ögonen och jag märkte hur det vibrerade lite i byxfickan, så jag tog upp min iPhone och såg att jag hade fått ett sms.

Från: Ryan

Förlåt, men vi gick. Vi orkade inte med dom killarna ;p men tacka din pappa för pizzan.

Stod det och inte förens då märkte jag att deras bord var tomt och den stora tallriken som pizzan hade lågit på var också tom. Hela fotbollslaget hade satt sig vid bordet bakom Chaz och Ryan, och de satt nu och skrattade högt. Några av de andra gästerna som satt och åt kollade på dom med sura blickar men ingen av dom verkade märka något. Jag fortsatte min eftermiddag med att ta beställningar och servera ut mat till gäster, sedan gick jag hem för att göra mat till min egen familj.

.

Jag stod i vårat stora kök där hemma och gjorde carbonara, jag var för trött för att göra något annat. Precis när jag hade dukat fram allt störtade mina bröder och min pappa in genom dörren.
- Mmm, vad gott det luktar, mia bella, sa pappa när han kom in i köket. Han satte sig ner på en stol runt vårt matbord och började ta upp mat på sin tallrik och skyfflade sedan in en gaffel med mat i sin mun.
- Mm, vad gott det är ! Jag är utsvulten ! Sa pappa och började syffla in mer mat. Antonio och Luca kom in genom dörren och satte sin ner på sina vanliga platser vid matbordet.
- Hur kan du vara hungrig ? Du brukar ju stå och tjuv äta på pizzorna, sa jag och flinade.
- Va, hur vet du det ? Sa pappa lite förvirrad och slutade äta.
- Alla vet det pappa, sa Luca som hade börjat ta upp mat på sin tallrik.
- Du får sluta göra det papà, du börjar bli tjock, sa jag och mitt flin blev bredare. Han slutade än en gång att äta och såg förvirrande på mig. Jag skrattade bara och gick fram för att pussa honom på kinden.

.

Efter att vi hade ätit, och jag hade lyckats övertala Luca och Antonio att duka undan eftersom att det var jag som hade lagat mat, gick jag upp för trappan till mitt rum och satte igång min laptop. Jag gick in på facebook och direkt kom Ryan upp på chatten.

"Varför svarar du inte i din mobil ?" Skrev han. Jag tog upp min mobil ur min byxficka och såg att jag hade 6 missade samtal. 3 från Ryan och 3 från Chaz.
"Heh, har inte hört min mobil ;p" Skrev jag tillbaka.
"Ring mig, jag och Chaz har ett stort problem :s"

_____________________________________________________________________________

Andra delen ! Vad är problemet egentligen ? ;o Kommentera ! :)

- Lucia ! Skrek min pappa med italiensk brytning nerifrån köket. Min pappa och mina bröder var de ända som kallade mig Lucia, inte Lucy. Jag tryckte kudden över mitt ansikte för att stänga ute min pappas tjat men jag kunde fortfarande höra det.
- Lucia Alessandra Isabella Elena Sofia Rossi, gå upp nu ! Skrek han igen och jag tryckte kudden hårdare mot ansiktet. Jag hörde svagt hur pappa pratade med någon nere i köket och sedan hörde jag snabba steg i trappan. Det var säkert bara Luca eller Antonio som glömt något. Jag tog bort kudden från mitt ansikte och la den under mitt huvud igen. Jag skulle precis somna om när jag hörde hur dörren rycktes upp och en flinandes Antonio utan tröja kom in. Han ryckte bort mitt täcke, drog upp mig ur sängen, kastade mig över hans axel och sprang ner med mig för trappan. Jag bankade på hans bara rygg och skrek åt honom att 
släppa mig men han brydde sig inte. När vi var nere i köket satte han mig på en stol runt matbordet och satte sig mitt emot mig. Runt matbordet satt pappa - som läste tidningen - och två irriterande, flinades bröder. Framför mig stod en tallrik med rostat bröd med skinka på och ett glas äppel juice.
- God morgon, sa pappa och tittade upp från sin tidning. Han tog sin kaffe kopp och började smutta lite på det ryckande kaffet.
- Varför måste du göra så varje morgon ? Sa jag och blängde åt Antonio som satt och tryckte in en macka med ost i munnen.
- För att du går aldrig upp gumman, sa pappa och jag kunde se ett litet flin på hans läppar när han ställde tillbaka kaffe koppen på bordet. Jag suckade bara och började äta på min roste macka.

- Antonio, ta på dig en tröja ! Sa jag och kollade med en menande blick på hans bara överkropp när han ställde sin disk på diskbänken. Han såg först förvånat på mig men sen spred sig ett brett flin över hans läppar.
- Vaddå ? Distraherar det dig ? Sa han och började posa lite. Jag gav honom en äcklad min och jag hörde hur Luca började skratta högt. Jag slog till Luca lite på armen och han slutade skratta.
- Du är min bror ! Det är bara äckligt ! Sa jag och tog min disk till diskbänken, efter det sprang jag upp till mitt rum och försökte komma på vad jag skulle ha på mig. Jag var för trött för att bry mig så jag slängde på mig ett part slitna ljusblås shorts - eftersom att det nästan var sommar - och en sweatshirt med USA's flagga på. Jag borstade igenom mitt mörkbruna, långa, lockiga hår och sminkade mig lite lätt framför spegeln som jag hade på mitt rum. Det två - nog de ända - sakerna jag gillade med mig själv var att jag inte behövde lägga ner så långtid på mig själv. Mitt hår var inte överdrivet lockigt utan mer som stora vågor och jag behövde inte alls mycket smink för att jag hade redan så mörka ögonfransar. Jag tog tag i min skolväska som alltid hängde på min dörr, slängde den över axeln och gick ner till hallen för att vänta på Antonio och Luca. De tog alltid så långtid på sig på morgonen, även mer än jag. Jag kollade på klockan som stod i hallen, 8.38, och jag kände en liten våg av panik skölja över mig. Jag hatade att komma försent, jag måste alltid vara lite tidig. Jag ropade på Luca och Antonio medans jag gick in till vardagsrummet för att hämta min iPhone som jag glömt. Båda två kom ner springandes för trappan och Luca tog tag i min arm och drog med mig ut. Jag satte mig i baksätet på Antonio's bil och sedan körde vi mot skolan.

Luca satte på radion och jag hörde refrängen på Justin Biebers låt "Baby". Jag visste att Justin var Ryan och Chaz bästa vän - vilket jag också var - men jag hade aldrig träffat honom. Båda två hade berättat så mycket om honom och jag visste hur mycket de saknade han. Jag hörde hur båda mina bröder satt och sjöng med till låten och jag log för mig själv. Det jag gillar med mina bröder är att dom aldrig dömmer någon. Jag tycker det är bra att dom inte kommer med någon dålig ursäkt till varför dom inte gillar någon. Vi körde mot Ryans hus - där han och Chaz brukade vänta - och jag kunde snart se båda två stå vid Ryans postlåda och skratta åt något. När det såg Antonios bil sprang dom mot dörren som var på andra sidan om mig och hoppade in. De gjorde ett konstigt,
typiskt kill-handslag -som jag aldrig har förstått - med mina bröder och såg sen på mig.
- Hej, är du trött eller ? Sa Chaz - som satt i mitten - och jag hörde hur Ryan skrattade bakom honom. Jag blängde på honom och han flyttade sig dramatiskt närmare mot Ryan.
- Hon ville inte gå upp idag heller så jag var tvungen att ta i med hård hanskarna, sa Antonio och alla började skratta förutom jag. Jag lutade mitt huvud mot bilrutan och kände vibreringarna som uppstod medans vi körde. Antonio släppte av mig, Chaz och Ryan vid vår skola - eftersom både Antonio och Luca var äldre än mig så gick vi inte i samma skola - och precis då hörde vi skolklockan ringa och vi fick springa in. 

--

Jag hatar skolans mat.. Alla andra verkar gilla den men jag är nog bara för kräsen. Dagen hade gått snabbt och nu satt vi i cafeterian och åt, eller alla andra åt, jag satt och petade i min mat och hörde jag hur Chaz sa mitt namn.

- Hallå, Lucy ! Sa Chaz - nästan skrek faktiskt och viftade med sina händer framför mitt ansikte. Jag kollade upp och nickade istället för att svara.
- Ska du ha din mat eller ? Sa han och pekade ner på min lasange som låg på tallriken framför mig. Jag skakade på huvudet och gjorde en äcklad min när jag såg hur Chaz tog min tallrik och skyfflade över min lasange till hans tallrik.
- Vaddå ? Om inte du ska ha den kan lika bra jag ta den, det är ju inte lönt att slänga den ! Sa han och började äta. Jag såg på Ryan och vi båda började skratta åt Chaz som åt för fullt.
- Vad har vi sen ? Frågade Ryan mig när vi slutat skratta.
- Historia, vi har prov, sa jag och tittade på mina nerbitna naglar. Jag måste verkligen sluta bita på naglarna, dom såg hemska ut !
- Va ?! Skrek Ryan och borden som var närmast våra såg på oss med frågande blickar. Jag såg upp från mina naglar och på Ryan.
- Vaddå, har du inte tränat ? Sa jag med retsam röst och ett flin på läpparna.
- Har du ? Frågade han mig och ignorerade min fråga.
- Det är klart hon har ! Det gör hon alltid, sa Chaz och himlade med ögon med munnen full av mat och jag skrattade lite igen.
- Ja, hon måste ju alltid få MVG, sa Ryan och gav mig en irriterad blick. Jag skrattade igen såg ner på mina naglar i någon sekund igen och när jag tittade upp såg jag rakt in i en kille från basketlagets ögon som satt några bord ifrån oss och stirrade på mig. Jag kollade snabbt bort, såg ner i bordet och kände hur rodnaden började stiga. Chaz stannade upp i sitt ätande och han o Ryan kollade bak och såg killen fortfarande stirra på mig.
- Uuuhh, sa dom i kör och jag började rodna ännu mer.
- Sluta ! Väste jag och begravde mitt huvud i bordet.
- Du borde gå fram och prata med honom, han var söt... tror jag, sa Chaz och jag kollade upp och såg på honom med uppspärrade ögon, precis som Ryan.
- Asså Chaz, det hade varit normalt om en tjejkompis hade sagt det men att du säger det, skrämmer mig lite, sa jag och Ryan bröt ut i ett högt skratta och Chaz såg bara surt på mig men jag flinade bara mot honom.

--

Hela vägen påväg till min pappas pizzaria så hade Chaz och Ryan pratat om hur dåligt det hade gått på provet men jag hade inte direkt lyssnat. När vi kom in i pizzarian satte Chaz och Ryan sig vid deras vanliga bord - dom brukade äta här efter skolan och min pappa var så snäll så han bjöd - och jag gick in till köket där pappa stod och gjorde pizza.
- Hej papà, sa jag och gick fram för att krama honom.
- Hej gumman, sa pappa med italiensk brytning, kramade mig och pussade mig på pannan. Han gick fram till stenugnen vi hade och tog ut en stor hawaii pizza.
- Till Ryan och Chaz, sa han och räckte fram den till mig med den stora pizza spaden.
- Jag ska bara ta på mig förklädet, sa jag och gick till skafferi dörren där förkläderna hängde. Jag tog mitt vanliga och satte upp mitt hår. Pappa hade lagt upp pizzan och delat den på en stor tallrik så jag tog den och gick ut till bordet där Ryan och Chaz satt och gav den till dom. Ryan och Chaz såg ivrigt på den och började genast äta.
- Din pappas pizzor är så goda ! Sa Chaz och åt som jag vet inte vad. Ryan nickade instämande och plötsligt började hans mobil ringa. Han la motvilligt ner sin pizza bit på tallriken och tog upp sin mobil. När han kollade på vem det var som ringde sprack han upp i ett leende och såg på Chaz som bara såg frågandes på honom. Ryan reste sig upp och gick bort mot toaletterna och jag kunde höra hur han sa "Hej" till vem det nu var som ringde.
Jag såg frågandes på Chaz och han ryckte bara på axlarna.
- Du, vet du vad jag har tänkt på ? Sa Chaz, fortfarande med mat i munnen. Jag såg äcklat på honom och satte mig där Ryan hade suttit.
- Chaz, sluta prata med munnen och nej, jag vet inte vad du har tänkt på, sa jag och han stängde genast munnen.
- Du och Justin skulle verkligen passa jättebra tillsammans, du är precis som han vill att en tjej ska vara ! Sa Chaz när han hade svalt sin mat. Jag kollade på honom med en irriterad blick och han började flina. Han skulle precis säga något när Ryan kom springandes tillbaka från toaletterna.
- Chaz, gissa vem som ringde, sa Ryan och såg jätte ivrig ut.
- Ehm.. din mamma ? Sa Chaz och verkade inte fatta något. Ett ohindrat skratt slank ur min mun.
- Tror du att han hade varit så här ivrig om hans mamma hade ringt, sa jag och tänkte inte på vad jag sa. Chaz och Ryan gav mig konstiga blickar.
- Asså jag menade inte så... sa jag och blev genast nervös.
- Jag gillar din mamma, jag har inget emot henne... Mer hann jag inte innan både Chaz och Ryan började as garva.
- Jag fattar vad du menar, men det är bara så kul att se dig i sånna här situationer, sa Ryan och skrattade fortfarande och jag såg generat ner i bordet.
- Men vem ringde ? Sa Chaz till Ryan och han såg genast ivrig ut igen.
- Det var Justin...

Första delen på andra novellen ;p ! Kommentera :)

Detta ska officielt bli en Justin Bieber novell istället... Ingen har röstat eller något men jag har så många ideer nu så ja... jag kanske ska byta design någon gång vet bara inte när ;p

Jag har börjat på en ny novell och ska inte skriva ett slut på den förra, men handling till den nya kommer någon gång ikväll tror jag :)

Sista lektionen var slut och suckade av lättnad. Hela lektionen hade jag och Chole bara suttit och blängt på varandra. Efter mitt och Choles bråk tog det inte lång tid innan alla visste det, skvaller spred sig lika fort som en skogsbrand här. Josh hade hållt sig på avstånd från oss båda, han hade varit med om våra bråk tidigare och visste hur han skulle göra när det väl hände. Jag reste mig från stolen och gick ut med mina böcker i famnen. Jag hade precis gått över trösklen när jag kände en hård knuff på min rygg och mina böcker flög ner på golvet. Jag gav ifrån mig en irriterad suck och kollade bak för att se vem det var, jag kunde nästan gissa. Chole stötte till min axel och vände sig om med ett elakt flin i ansiktet.

- Oj, förlåt, det var inte meningen, sa hon och hennes äckliga flin blev bredare. Hon ansträngde sig inte mycket för att dölja sarkasmen i hennes röst. Hon skrattade tillsammans med två andra tjejer som hon brukade vara med när jag inte var här eller, som nu, när vi hade bråkat. Jag gav henne en irriterad blick och böjde mig ner för att ta mina böcker, jag orkade verkligen inte med henne just nu.

När jag öppnade dom tunga dörrarna till skolan rös jag pågrund av den kyliga luften som var utanför. Jag drog jackan lite tätare om mig, även om jag visste att det inte skulle hjälpa, och gick ner för dom isiga trapporna. Jag hade inte sett till Chole, vilket var bra. Men jag hade inte sett Adrian sen jag sa att jag inte gillar honom. När jag tänkte på det fick jag skuldkänslor. Jag hade tänkt så mycket på att vara arg på Chole just då att jag knappt hade märkt hur sårad han såg ut. Jag hade ju märkt det, men inte brytt mig så mycket. Gillade han mig också ?

Adrians Perspektiv:

Sedan Caitlin sa att hon inte tycker om mig hade jag försökt undvika henne. Jag skämdes, det gjorde jag. Jag skulle precis säga till henne att jag gillade henne men då släppte hon bomben och det kändes som om allt det mod jag hade samlat på mig för att säga det till henne bara försvann, vilket det gjorde också. Sedan hade jag fått veta att den blonda, som tydligen hette Chole, som hade sagt det till mig var hennes bästa vän och hade bråkat över något, kanske därför Caitlin hade så bråttom med att komma bort från mig. Jag gick igenom den parken som Caitlin också brukade gå igenom och så hörde jag att någon ropade mitt namn, jag hoppades att det skulle vara Caitlin som ville säga förlåt och att allt hon hade sagt innan idag bara var en lögn. Jag vände mig och personen som hade ropat mitt namn började pladdra på.

- Jo, Adrian detta är ganska pinsamt men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att gå ut någon gång ? Sa hon och mitt hopp sjönk. Det var inte Caitlin som stod framför mig..

Det var Chole.

Jag kände mig så taskig för att innan part 6 och 7 har updateringen varit ganska dålig...
Kommentera :)

Jag kan inte fatta att hon hade sagt det till någon !

- Vem har sagt det ? Frågade jag Adrian och lät mer irriterad än förväntat.
- Ehh.. Din vän, hon blonda. Hon sa det när han var påväg ut ifrån spanskan, jag typ... väntade på dig, sa han och kollade generat ner i marken. Ett litet leende spred sig på min läppar i några sekunder men försvann lika snabbt igen.
- Det var gulligt av dig men jag gillar inte dig, förlåt. Och hon blonda.. är inte min vän, sa jag och Adrian tittade upp igen. Jag såg i hans ögon att hanvar sårad och att han skämdes. Jag orkade inte se honom såhär så jag marscherade bort från honom, ner i korridoren till mitt skåp. Jag tog ut mina engelska böcker och gick med klampande steg till lektionen och brydde mig inte om lärarens klagomål om att jag var sen. När denna lektionen var över skulle jag leta upp Chole direkt !

Klockan ringde och jag rusade upp ur min stol och min jakt efter Chole var igång. Hon hade haft matte med Josh så jag gick först till mitt skåp för att lämna böckerna och när jag skulle vända mig om så stod Chole bredvid mig med ett brett leende på sina läppar. Jag hade absolut inget intresse av att spela snäll mot henne nu så jag ställde mig med armarna i kors såg på henne med ett uttrycklöst ansikte.
- Hej, vad ville spanska läraren föresten ? Sa hon skyfflade in sina böcker i skåpet.
- Det behöver inte du bry dig om din falska ko, sa jag och brydde mig inte om hur fånigt det lät. Chole stelnade till och vred sakta sitt huvud mot mig.
- Vad sa du ? Sa hon och försökte få det att se ut som om att hon inte brydde sig men jag kunde se förvåning i hennes ögon.
- Du hörde vad jag sa, väste jag och slog igen skåpsdörren med en smäll. Chole ryggade tillbaka lite när den smälldes igen. Hon hade stängt sin skåpsdörr så jag tog tag i hennes arm och drog med henne till en öde korridor. Chole hade protesterat och försökt ta sig ur mitt tydligen hårda grepp om hennes arm och när jag släppte henne gned hon sig om där jag hade dragit henne.

- Vet du hur ont det gjorde ? Och varför kallade du mig en falsk ko ? Hon lät arg och hon skrek nästan. Hon hade dragit upp tröjarmen lite och såg att hon hade fått ett rött märkte, det förtjänade hon.
- Spela inte oskyldig ! Du vet vad du har gjort ! Röt jag och stod med händerna på höfterna, något jag brukade göra när jag var arg.
- Jag vet faktiskt inte vad jag har gjort ! Varför är du arg ? Sa hon och satte armarna i kors över bröstet. Jag såg in i hennes ögon och man kunde se att hon ljög.
- Nehe, så vem var det som sa till Adrian att jag gillar honom ? Sa jag och pratade inte lika högt längre, eftersom att jag inte ville att fler skulle höra. Hennes uttryck ändrades och hon såg plötsligt nervös ut.
- Jag försökte ju bara hjälpa dig lite, sa hon och skrattade lite prövande men jag stod precis som jag gjort innan med ett känslolöst uttryck. 
- Men jag ville inte att du skulle hjälpa till ! Sa jag och hade höjt rösten lite igen. Hon såg bara osäkert på mig och hon hade börjat pilla lite med sitt hår, som hon brukade göra när hon var nervös.
- Men du kunde ju sagt till mig att jag inte fick säga något, sa hon och på några sekunder hade hon förändrats från en osäker liten flicka till den allt för självsäkra, arroganta tjejen som jag kände så väl.
- Vi har varit bästa vänner sen vi har två ! Två, Chole ! Jag ska inte behöva säga det till dig ! Nu skrek jag och flamsade runt med armarna i ursinninga gester. Hon svarade inte och stod med armarna i kors över bröstet och såg allmänt uttråkad ut.
- Men du verkar inte bry dig, så varför ska jag ? Om hela vår vänskap inte betyder någonting för dig är det bäst att vi inte är vänner längre, sa jag och hade lyckats lugna ner mig och stod nu likadant som Chole. Hon såg precis likadan ut som innan. Jag gav henne några sekunder till att säga något men när hon inte gjorde någonting så orkade jag inte mer, så jag vände mig om och gick. Innan jag rundade hörnet till korridoren så kollade jag bak på Chole och hon hade inte ändrat en min. Jag fortsatte gå och kände gråten i halsen och hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag fattar inte att jag hade slösat bort 15 år på den så kallade min bästa vän.

Jag tyckte att ni hade fått vänta så länge på kapitlena så jag tog min tid och skrev ett..
Kommentera :)