shortstoriesbyme -

Blir inte färdigt idag -.-

Jag har säkert gjort om Part 48 tio gånger nu men det blir aldrig bra ! Så nu har jag börjat om på noll igen men jag hinner inte göra färdigt det ikväll eftersom att klockan är tjugo över nio, och imorgon ska jag plugga till ett prov -.- så jag får försöka skriva färdigt det på tisdag. :)

Börjar på Part 48 nu.

Jag börjar på Part 48 nu, jag skulle försökt skriva färdigt det i tisdags men det har varit en riktigt dålig vecka -.- men jag ska skriva färdigt det idag ! :)

Part 48..

Har börjat på Part 48. Jag ska försöka skriva färdigt det på tisdag eftersom att jag ska träna till ett prov HELA DAGEN imorgon -.-

Part 47: Water War.

Last Chapter:

"Justin, jag svär att om du släpper mig så komme-" Istället för att låta henne avsluta meningen så släppte jag ner henne i vattnet. Jag fick bita mig väldigt hårt i läppen för att inte skratta när hon kom upp till ytan och slängde ur sig alla möjliga svordomar.

"Det är inte kul" Muttrade hon när hon gick förbi mig som stod på kanten och garvade.

När Lucy var utom synhåll kom Ryan och Chaz ut ur huset med fyra vattenpistoler.

"Titta vad vi hittade !" Sa Ryan överlyckligt och gav en vattenpistol till mig.

"Ska vi skoja mer med henne ? Jag tror hon hatar oss ännu mer nu !"

"Klart vi ska, let's have some fun" Skrattade Chaz.

"Vi måste dela på oss för att hitta Justin. Lucy, du går in i ladan Chaz går in i huset och jag tar området utomhus” Viskade Ryan bestämt och pratade precis som om detta var på liv eller död. Jag fnissade lågt och nickade sedan åt Ryan’s plan. Jag hade förlåtit dom för igår, fast bara om de lovade att aldrig göra något liknande igen.

Efter att Justin hade kastat mig i poolen hade det inte tagit lång tid innan alla killarna hade attackerat mig med vattenpistoler. Och enligt "leken" var man död om man blev träffad med vatten från bröstet och uppåt - även om jag redan hade träffad så tog de tillbaka mig eftersom att det inte hade blivit kul annars. Fast sedan så hade allihopa åkt i poolen av någon anledning, men det räknades inte heller, och nu hade vi tappat bort Justin så jag, Ryan och Chaz hade bildat en "allians" - som Ryan kallade det - för att hitta Justin.

Vi delade på oss och alla gick till sina ”stationer” – som Ryan uttryckte det.

Jag gick sakta in i ladan och granskade vart enda hörn, vart enda detalj och vart enda rum. Jag ville inte att Justin skulle hoppa fram någonstans och spruta ner mig, jag var redan dyngsur.

Han verkade inte vara på nedervåningen så jag smög upp längs trappan. Jag stannade förskräckt till när jag gick förbi helfigursspegeln i hallen utanför mitt rum. Mitt vita linne satt helt fastklistrat mot min taniga kropp och man såg min svarta bikini, mitt hår låg platt på huvudet i inte alls fina vågor och den lilla mascaran jag använde var utsmetad över hela mitt ansikte.

Efter att jag stått och speglat mig en stund fortsatte jag på min jakt efter Justin. Men tanken av att jag såg hemsk ut fanns fortfarande kvar.

Jag tog ett stadigare grepp om mitt vattenpistol innan jag försiktigt öppnade dörren till mitt rum. Jag granskade rummet snabbt men noggrant och när jag inte såg honom där så gick jag bort till mitt badrum och granskade också det innan jag gick in och drog ut en ny bh. Jag la vattenpistolen på toaletten, tvättade mitt ansikte och sedan drog jag av mig mitt blöta linne. Linnet och den blöta bikinin la jag på golvet och sedan drog jag på mig min ljuslila bh - eftersom att jag inte hade någon annan bikini. Jag hade inte mina kläder inne i badrummet så jag gick tillbaka ut i mitt rum och drog sedan ut ett svart linne ur byrån.

Plötsligt hörde jag ljud komma från min säng. Jag snodde runt och såg att under mitt täcke stack det ut en fot. Inte vems fot som helst, Justin’s.

Hela min kropp stelnade till vid tanken av att han hade varit här inne hela tiden. Jag hade gått runt med bara bh och shorts. Det var ju inte mycket skillnad från bikini och short men på något sätt kände jag mig bara obekvämare. Snabbt tog jag tag i vattengeväret igen och gick sakta mot sängen.

”Justin, jag vet att du är där” Väste jag och ställde mig vid sängkanten.

”Seriöst, du behöver inte göm-”

Innan jag visste ordet av det hade Justin slängt av sig mitt täcke, dragit mig ner i sängen och på något sett satte sig med ett ben på varje sida av min kropp. Hans vattenpistol pekade mot mitt ansikte och han hade ett stort flin på läpparna.

”Du är chanslös, ge upp” Sa han med en tillgjord röst och skrattade. Jag rörde inte en min utan stirrade bara surt på honom.

”Hur mycket såg du ?” Frågade jag skarpt och blängde på honom. Justin fattade nog inte vad jag pratade om först för att hans leende försvann men det kom tillbaka lika snabbt.

”Inte mycket” Han ryckte på axlarna och sänkte vattengeväret lite. Jag pustade lättat ut.

”Snygg bh föresten, jag gillar färgen på den”

Mina ögon spärrades förskräckt upp och jag tittade panikslaget på honom. Jag visste egentligen inte varför jag gjorde en så stor grej av det men det kändes bara inte rätt.

”Gå av mig” Befallde jag och började vrida och vända mig under honom. Justin började bara flina ännu mer och satte sina händer på vars en sida om min kropp så att han satt lutad över mig.

”Jag som gillar denna positionen” Jag försökte att inte bli distraherad av det faktum att Justin satt ovanpå mig, helt genom våt och med en vit, blöt t-shirt som satt fastklistrad mot hans vältränade kropp.

”Men det gör inte jag” Väste jag och lyckades sätta mig upp lite upprättare. Justin tog tag i sin vattenpistol som han lagt i sängen och riktade det mot mig igen.

”Tyvärr, jag kan inte låta dig gå. Jag måste döda dig först” Han flinade ännu större nu, om det ens var möjligt. Denna leken var inte på liv och död men ändå så stirrade jag panikslaget på Justin som satt lutade över mig, några decimeter ifrån mig, med ett vattengevär i handen.

”Känns ganska trist att jag ska behöva spruta ner en så vacker tjej med en massa vatten” Sa han med någon sorts bebisröst. Han log ett snett, charmigt leende mot mig och förde sina fingrar mot ”avfyraren” på vattenpistolen.

"Seriöst Justin, gå av mig" Jag var verkligen inte på humör för att retas nu. Justin sänke sin vattenpistol och lutade sig sedan över mig.

"Tvinga mig" Sa han med en djup, hes röst som skickade rysningar längs min ryggrad. Jag hade en plan över hur jag skulle kunna distrahera honom. Ännu en gång förvånades jag av mitt beteende när jag formade ett mystiskt leende på mina läppar och kisade med ögonen.

”Döda mig då” Jag stirrade intensivt på honom och lyckades precis att undgå från att skratta när hans flin försvann och byttes ut mot ett väldigt förvirrat ansiktsuttryck. Jag kände lite skuld över att jag "lekte" med honom såhär men jag kunde också leka hans lek. Man behövde bara bara charmig men ändå "mystik".

”Eller vågar du inte ?” Mumlade jag medans jag satte mig upp så mycket jag kunde. Jag stödde mig på mina armbågar och nu var mitt och Justin’s ansikte bara några centimeter ifrån varandra. Justin såg bara mer förvånad och förvirrad ut. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta.

Justin la från sig vattenpistolen på sängen utan att släppa mig med blicken.

”Jag tror inte att jag dödar dig än” Mumlade han och hans ansikte kom närmare mitt då han lutade sig ännu mer över mig. Jag kände hans andedräkt träffa mig i ansiktet och ett lyckorus for genom hela min kropp. Trots den ivriga känslan inom mig som ville kyssa Justin, lyckades jag dra bort huvudet från honom och ge honom ett flin.

”Vad hände med att bara vara vänner ?”

Justin såg först väldigt frustrerad ut men sedan fick han något roande och nästan busigt i blicken.

”Skit i det” Justin la en hand om min nacke och tryckte sedan sina läppar mot mina.

Överraskad som jag var förstod först inte vad som hände men sedan kände jag lyckoruset igen och en massa fjärilar i magen. Jag kände gnistor, fyverkerier, eller vad man nu ska kalla det. Det var rent ut sagt fantastiskt. Mina armar som höll mig uppe gav efter och mina händer for upp i Justin’s hår istället. Jag föll mjukt ned på rygg med Justin ovanpå mig.

Justin’s kalla, blöta t-shirt fick mig att rysa och jag kände hans mage – eller man kunde nog inte kalla det mage eftersom att det bara bestod av abs - mot min kropp. Mina händer trevade mot hans rygg och drog honom närmare mig.

Plötsligt lämnade hans läppar mina och vandrade mot mitt käkben. Då tog jag chansen och på något sätt lyckades jag vända på mig och Justin så att jag satt över honom istället. Snabbt tog jag tag i vattenpistolen och riktade den mot en chockad Justin.

"Du vet, det känns ganska trist att jag ska behöva spruta ner en så attraktiv kille med en massa vatten" Jag flinade åt det faktum att jag sa nästan precis som Justin innan han skulle "döda" mig och för att Justin såg så förvånad ut. Jag väntade aldrig på att Justin skulle säga något utan började spruta en massa vatten på honom. Justin började vrida och vända sig under mig och jag kunde inte låta bli att skratta.

"Sluta Lucy" Bad Justin under mina sprutattacker. Jag gjorde som han sa och fnissade när han torkade bort vatten från ansiktet med händerna.

"Du" Sa jag och väntade tills jag hade Justin's uppmärksamhet "Är ute ur leken"

Jag gav honom ett stort flin och gick sedan ur min säng. När jag var påväg ner från trappan insåg jag vad som faktiskt hade hänt. Justin hade kysst mig, och det var alldeles underbart.

_____________________________________________________________________________________

Äntligen ! Eller ? Var det fel tillfälle ? Berätta vad ni tycker.

KOMMENTERA FÖR MERA.

Part 47 - tidinställt.

Har skrivit färdigt Part 47 nu men jag ska ändra lite så jag har det tidinställt på kl fyra imorgon eftermiddag.

Part 46: The house to ourselves.

Last Chapter:

"Du gillar det, det kan du inte förneka"

Hon skrattade tyst och la sin arm ovanpå min. Mitt flin byttes ut mot ett fånigt leende. Jag la mitt huvud mellan hennes axel och nacke och kände den fräscha lukten från hennes hår.

En härlig känsla spreds inom mig av tanken på att ha henne så nära mig, det var rent ut sagt underbart. Jag försökte en sista gång sudda bort det fåniga leendet på mina läppar och sedan drog jag henne - om möjligt - ännu närmare mig.

Beslutet om att vi bara skulle vara vänner ett tag var nog det dummaste beslutet jag någonsin gjort.

Höga välbekanta rop fick mig att vakna. Med halvsovande ögon tittade jag mig omkring i bunkern och märkte att lampan i taket funkade. Jag hörde inte heller några tecken på någon storm.

Jag hörde det välbekanta ropen igen. Det var morfar och Antonio.

"Vi är här nere" Ropade jag som svar.

Jag vände mig försiktigt om och möttes av en yrvaken Justin. Hans hår stod överallt och det ståg ut som att han hade blivit bländad av solen.

"Godmorgon på dig" Skrattade jag och ställde mig sedan upp. Jag drog bort täcket från Justin och la snabbt upp det på en av hyllorna. Jag ville inte att någon skulle märka att jag och Justin hade sovit tillsammans.

Jag hörde Justin säga något obegripligt i en hes stämma som gjorde att jag fick rysningar.

Ett oväsen kom från dörrarna då morfar och mina bröder försökte få upp dom. Det måste ha legat något ivägen.

Plötsligt slogs dörrarna upp och instormandes kom min morfar och kramade om mig.

"Tack och lov att ni är okej !"

Efter morfar kom mina bröder, mormor, Ryan och Chaz. Alla bokstavligen slängde sig på oss och började sedan prata i mun på varandra. Man förstod ingenting av vad de sa.

"Nej, nu vill jag veta vem denna unga mannen är" Utbrast Mormor och fick alla att sluta prata. Hon gick mot Justin som stod bredvid mig och granskade honom från topp till tå. Justin log osäkert och försökte dölja faktumet att han kände sig obekväm.

"Jag heter Justin, ma'am"

"Just det, tonårsidolen Justin Bieber !"

Jag fick bita mig i läppen för att inte skratta när jag såg mormor's förtjusta min. Justin skakade hand med min mormor och gav henne sitt typiska charmiga leende som vart enda tjej hade kunnat falla för.

"Åh snälla, kalla mig Rosalinda" Skrattade hon och vände sig mot mig. "Jag förstår varför du gillar honom"

Jag skrattade generat och kände hur kinderna hettade till.

"Mormor, vi är bara vänner" Sa jag och försökte dölja min besvikelse.

Uttråkat stod jag och tryckte in en massa kläder i tvättmaskinen. Alla killarna hade gått för att spela basket någonstans, så de hade lämnat mig ensam med mormor. Vilket ledde till att jag var den som fick hjälpa till med allt i huset.

"Lucy, killarna har precis hoppat i poolen. Om du vill så kan du gå dit istället"

"Nej, jag stannar här med dig"

Mormor log tacksamt mot mig och tog sedan över jobbet med tvättmaskinen.

"Förresten, du kan ta den där lådan med dig hem" Mormor pekade på en stor brun kartong som stod ovanpå tvättmaskinen.

"Vad finns i den ?" Frågade jag nyfiket och började öppna den.

"En massa klänningar som du fått av Hayley. Hon kom förbi dagen innan ni kom hit"

Jag stannade upp när jag hörde namnet "Hayley". Hayley och jag var bästa vänner innan jag flyttade till Stratford, vi tappade kontakten efter det. Vi hade känt varandra sedan vi båda var fem och hade alltid varit bästa vänner. Jag skakade bort tankarna och fortsatte öppna lådan. I den låg en massa klänningar, fint ihop vikta.

"Har Hayley gjort dessa ?" Jag kom ihåg att Hayley ville bli designer. Att rita kläder och göra kläder var det hon levde för nästan. Mormor nickade och drog sedan upp en vit, kort, axelbandslös sommar klänning med ett vitt band i midjan som blev en rosett där bak.

"Hayley ville att du skulle ha denna på släktkalaset" Mormor höll upp klänningen framför mig och log sedan nöjt.

Jag hade helt glömt bort släktkalaset. Det var egentligen inget kalas, mer en återträff som min släkt hade varje år hemma hos mormor och morfar. Jag hade inte varit med sedan jag flyttade till Stratford.

"Men nu tänker vi inte mer på det. Jag måste börja packa så du kan få göra vad du vill nu, gumman" Suckade mormor och vände sig om för att gå. Jag nickade som svar men hejdade sedan mormor från att gå.

"Packa ? Vart ska du ?"

"Oj, jag trodde vi redan hade berättat. Jag åker med morfar och dina bröder för att hjälpa grannen, vi blir borta några dagar" Jag rynkade på pannan "Jag vet att du kom hit för att umgås med mig och din morfar men det var tydligen en nödsituation" Jag nickade förstående men jag kände mig ändå besviken. Vi hade varit här i två dagar och dom skulle redan åka. Fast jag förstod ju att de behövde åka bort några dagar eftersom att den närmaste grannen dom hade bodde några mil bort.

"Det är väl okej ?"

"Ja, det är okej" Svarade jag och försökte le.

Men om man såg det från den ljusa sidan så hade jag, Ryan, Chaz och Justin huset för oss själva.

Två dagar senare:

Lucy's morföräldrar och bröder hade varit borta i en dag och jag tror att vi redan hade gjort Lucy galen, eller rättare sagt Ryan och Chaz hade gjort henne galen. Igår hade de skrämt livet hur henne när de slog av strömmen i hennes rum så det blev bäckmörkt och låste sedan in henne. När de äntligen släppte ut henne var hon helt skräckslagen och jag tror aldrig att jag har sett henne gråta så mycket. Jag ville verkligen inte se henne så rädd men lite kul var det endå.

Nu stod jag, Chaz och Ryan och diskuterade vem som skulle väcka henne. Hon hade inte pratat med någon av oss sedan igår så ingen av oss vågade prata med henne direkt.

"Justin, du får göra det" Sa Chaz plötsligt.

"Varför jag ?"

"För att hon är kär i dig dude ! Skruva upp charmen lite och hon kommer sluta hata oss på nolltid" Jag himlade med ögonen men protesterade inte. Jag tog mig upp för trappan och knackade sedan på hennes sovrumsdörr.

"Lämna mig ifred" Hörde jag henne snäsa inifrån hennes rum. En hopplös suck for ur min mun men jag fortsatte knacka.

"Lucy, kom igen. Vi sa ju att vi var ledsna" Försökte jag med men hon ignorerade mig totalt. Jag drog ner handtaget på hennes dörr och som tur var det öppet. Rummet var upplyst av solen som stod högt på himlen men Lucy låg fortfarande begravd under sitt täcke. Jag var förvånad över att hon fortfarande låg kvar i sängen, klockan var snart 12 på dagen.

"Lucy, nu får du faktiskt gå upp" Muttrade jag och insåg hur mycket jag lät som min mamma.

"Sa jag inte till dig att lämna mig ifred ?" Jag rynkade pannan men gick sedan bort till hennes säng och drog bort täcket. Hon satte sig upp direkt för att försöka få tag på täcket och när hon inte gjorde det la hon sig bestämt ned på sängen ingen. Jag suckade ännu en gång men tänkte sedan på vad Chaz sa, "Skruva upp charmen lite". Så jag drog på någon krångligt sätt upp henne över min axel och började sedan gå ut mot poolen.

"Justin, släpp ner mig !" Skrek hon och bankade lätt på min rygg.

"Du var den som inte ville gå upp och då får du ta konsekvenserna" Hon muttrade något på italienska och slutade sedan att slå mig. När jag stod på poolkanten insåg Lucy vart vi var för att hon började slå på mig igen.

(Ignorera att det är värsta natt här)

"Det är inte kul" Muttrade hon när hon gick förbi mig som stod på kanten och garvade.

När Lucy var utom synhåll kom Ryan och Chaz ut ur huset med fyra vattenpistoler.

"Titta vad vi hittade !" Sa Ryan överlyckligt och gav en vattenpistol till mig.

"Ska vi skoja mer med henne ? Jag tror hon hatar oss ännu mer nu !"

"Klart vi ska, let's have some fun" Skrattade Chaz.

________________________________________________________________________________________

Asså förlåt, detta blev skit dåligt ! Jag har skrivit om det säkert fem gånger men det ville inte bli bra.

kommentera för mera.

Börjat på Part 46.

Som rubriken lyder, jag har börjat på Part 46 men jag skriver färdigt det imorron eftersom att klockan är halv två på natten. Men imorron kommer det antagligen, kanske ett till också :)

Part 45: Trapped in the bunker.

Last Chapter:

"Jag har alltid varit på besatt av tanken att ha ett perfekt förhållande, precis som i sagor, och att ha den där perfekta kyssen. Som att kyssas i regnet eller att killen kysser henne bara för att få henne att hålla tyst"

"Jag hade nästan planer på det när du inte ville sluta tjata om hur ledsen du var innan" Skrattade Justin plötsligt. Jag tittade förvånat på honom. En behaglig känsla spred sig i min kropp och jag fick hålla tillbaka leendet.

"Varför gjorde du inte det då ?" Frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste redan svaret på den frågan, men jag frågade ändå.

"Vi skulle vara vänner, eller hur ?" Justin såg bestämt men samtidigt frågandes på mig. Jag nickade och la mig sedan ner i den andra sängen medans jag lyssnade på ljudet från stormen.

- Förlåt för att jag inte hade några bilder denna gången heller ;/

Ett högt skrik for ur min mun när en till blix slog ner alldeles ovanför källaren som jag befann mig i. Jag kände hur rädslan och panik började krypa inom mig.

"Herregud hjälp mig" Mumlade jag skräckslaget och tittade på Justin som sov fridfullt på sängen. Hur kunde han sova under detta ?! Jag kröp upp i sängens hörna och satte mig sedan i fosterställning. Några tårar rann ner för mina kinder när åskan hördes ännu en gång. Det fanns nog inget jag var rädd för mer än åskväder och mörker, och jag fick stå ut med båda just nu eftersom den lilla lampan som hängde i taket funkade inte pågrud av stormen. Men man kunde fortfarande se lite i mörkret.

Jag stelnade till när jag kände hur madrassen sjönk ner i sängen men pustade ut när jag kunde urskilja Justin's perfekta ansikte i mörkret.

"Justin ?"

Jag visste redan att det var han men jag ville höra något annat än åskvädret.

"Ja, mår du bra ?"

Jag försökte få fram något mer än mina snyftningar men det lät bara helt obegripligt. Jag kände Justin's händer läggas mjukt mot mina kinder och hur hans blick letade efter min i mörkret.

"Du är isklall" Mumlade han och satte sig lite närmare mig. För en sekund stannade allt bara upp, ingen rädsla alls, bara tanken av att Justin var så nära mig.

Min hud kanske var iskall, men inombords var jag helt pirrig och varm. Men när Justin's närhet lämnade mig försvann allt det igen.

"Vart ska du ?" Frågade jag stressat. Jag gillade att ha honom här, allt kändes så mycket bättre.

"Jag ska leta efter en ficklampa och ett täcke till dig"

Även om han inte såg mig så nickade jag som svar. Vi skulle nog tänkt på att leta upp allt vi behövde innan.

Jag hörde hur Justin gick in i något och sedan låga svordomar. En nervöst, lågt skratt lämnade min mun.

Mina händer trevade längs en av de många hyllorna efter en ficklampa. Det verkade som om jag hittade allt annat än en ficklampa.

"Behöver du någon hjälp ?"

Lucy's osäkra och rädda röst fick mig att vända mig om. Jag kunde urskilja hur hon satt och skakade i hörnet av sängen.

"Nej" Jag fortsatte att leta på nästa hylla och då hittade jag något som kändes precis som en ficklampa. Jag tog ner den från hyllan och letade sedan efter knappen.

En orange, gul stråle lyste upp rummet. Jag viskade ett lågt "Yes" för mig själv och lyste sedan med ficklampan på de andra hyllorna efter två täcken.

"Här"

Jag la ett tjockt täcke och en annan ficklampa på Lucy's säng. Lucy log tacksamt mot mig och torkade sedan bort tårarna som rann längs hennes kinder.

"Vad ska du sova med ?" Frågade hon osäkert när hon fick syn på den tunna lilla filten som hängde över min axel. Jag pekade på filten och gick sedan till "min" säng. Lucy tände sin ficklampa och lyste på mig.

"Justin, du kommer frysa ihjäl"

"Jag klarar mig" Protesterade jag och la mig ned på sängen med den tunna filten över mig. Den täcke knappt halva min kropp. Lucy suckade och skakade sedan på huvudet.

Hon tog tag i det ihop vikta täcket och ställde sig sedan upp. Jag tittade frågandes på henne när hon la ut sitt täcke över mig och la sig sedan på andra sidan sängen så vi låg skafföttes.

"Lucy, vad gör du ?" Frågade jag irriterat men kunde inte låta bli att le endå. Tur att hon hade stängt av sin ficklampa.

"Som jag sa, du kommer frysa ihjäl" Mumlade hon. Man hörde högt och tydligt hur hon hackade tänder och jag kände hennes kalla bara ben mot mina, även om jag hade jeans.

Det skulle gå fortare att få upp värmen om vi delade kroppsvärme - tänkte jag, men skakade sedan bort ideen.

Varje cell i min kropp sa åt mig att inte lägga mig hos henne, men mitt hjärta sa något helt annat.

Tveksamt och försiktigt drog jag bort täcket och filten från min överkropp och kröp försiktigt bort mot en halvsovandes Lucy. Jag la mig i det lilla utrymmet mellan henne och väggen, la min vänstra arm om henne och tryckte henne tätt intill mig. Hon drog efter andan verkade genast vaken.

"Justin vad gör du nu ?"

"Jag är kanadensare, jag är van vid kyla. Du däremot, din halv italienare, du hade frysit ihjäl om inte jag hade kommit till undsättning "

Jag hörde hur hon suckade och la sig sedan tillrätta på madrassen. Ett flin formades på mina läppar.

"Du gillar det, det kan du inte förneka"

Hon skrattade tyst och la sin arm ovanpå min. Mitt flin byttes ut mot ett fånigt leende. Jag la mitt huvud mellan hennes axel och nacke och kände den fräscha lukten från hennes hår.

Beslutet om att vi bara skulle vara vänner ett tag var nog det dummaste beslutet jag någonsin gjort.

_________________________________________________________________________________________

Okej, detta blev också ganska tråkigt och konstigt, förlåt för det >.<

Och bara så att ni vet, dom kommer bli ihop vääääldigt snart ^^

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Påminnelse.

Ville bara påminna om att Justin är 17 i novellen, men jag bryr mig inte direkt om typ vilket album, vad som hände när han var just sjutton. Så om jag börjar skriva om Believe nu så bli inte förvånade ^^ just sayin'.

Part 44: You never had your first kiss yet, huh ?

Last Chapter:

Jag drog mina fingrar längs strängarna på gitarren och sjöng de påhittade texterna högt. Det fanns ändå inte direkt någon i närheten, än. Svala vindar träffade mig i ansiktet och gjorde så att löven ovanför mig prasslade. En nervös ilning sköts genom min ryggrad när jag började höra häst hovar. Jag slutade spela och tittade upp mot himlen från ängen jag satt på. Den hade blivit väldigt mörk, det skulle säkert snart bli oväder.

Ljudet av hästhovar blev bara högre och högre. Lucy måste fortfarande vara på asfalten som inte var långt ifrån ängen. Jag kunde höra hur hon pratade med hästen i hennes bebisröst, så som man alltid pratade med djur. Kalla vindar hade börjat blåsa runt ängen. Jag drog mina händer längs mina armar för att värma mig, vilket inte hjälpte så mycket när allt man hade på mig var en tunn blå t-shirt.

Ljudet av hästhovar hade slutat och jag hörde Lucy's röst inte alls långt ifrån.

"Mormor ljög nog om att det inte skulle bli något oväder tills jag var hemma, huh ?" Jag log för mig själv i med hennes bebisröst.

"Jag ska bara kolla så att staketet fortfarande är uppe som Antonio bad mig att göra" Jag kunde se Lucy, bara några meter ifrån mig, stå med ryggen mot mig och hon spände fast hästens... rep vid en stock ? Jag var inte så bra på det här med hästar, även om jag brukade rida med Caitlin. En nervös ilning for ännu en gång genom min kropp när hon började vända sig om.

Hon vände sig om men hennes blick var fortfarande kvar i marken. Då började jag bli otålig. Jag hade väntat här i nästan två timmar, jag var tvungen att prata med henne.

"Hej" Sa jag högt för att överrösta vinden som hade börjat blåsa starkare. Lucy tittade hastigt upp och när hon såg mig blev hennes ögon stora som bollar. Jag tittade ner i marken för att hålla mig för skratt. När jag insåg att det inte gick så bet jag mig hårt i läppen och tittade upp igen. Hennes ansikte var helt ställt.

Innan jag visste ordet av det hade hon sprungit fram till mig och lagt sina armar om min hals.

"Förlåt mig, Justin. Jag är så,så,så ledsen för vad jag gjorde mot dig ! Jag var bara så förvirrad och jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag ville men jag vet nu, jag-"

"Lucy, Lucy ta det lugnt !" Skrattade jag och flyttade hennes kropp bort från min. Lucy's armar var fortfarande fast kedjade runt min hals, så motvilligt drog jag bort hennes armar.

"Jag är inte arg på dig" Hennes ansikte ändrades från spänt till lättat och hon pustade ut. Jag log svagt och fortsatte sedan.

"Du vet hur jag känner för dig och Ryan och Chaz har berättat hur du känner, men efter allt som har hänt kan vi väl vara vänner ett tag och se vad som händer senare ?" De orden hade jag övat in under hela flygresan. Egentligen ville jag inte ha det så men det var nog för det bästa. Man såg att Lucy försökte dölja sin besvikelse genom att le osäkert, men hon lurade inte mig.

"Visst, det blir bra" Sa hon och gav mig ett falskt leende.

Han ville bara vara vänner. Han märkte säkert min besvikelse, jag döljde den inte så bra direkt.

Men det enda som betydde något var att han var här.

"Vi kanske ska gå hem, en storm är påväg" Man var tvungen att prata högt eftersom att vinden hade bara blivit starkare. Justin nickade som svar och precis när vi skulle börja gå, började det åska, precis ovanför oss.

Jag som var jätte rädd för åska började skrika och jag kände hur jag fick tårar i ögonen. En kalla kåre gick längs min ryggrad och jag fick ännu mer panik när jag såg att Tinky-Winky hade kommit loss och galopperade bort från ängen.

Jag kollade panikslaget på Justin som, tack och lov, såg lite lugnare ut än jag.

"D-det är ingen fara, vi får bara gå lite snabbare hem" Skämtade han och skrattade sedan stelt. Jag stirrade bara panikslaget på honom.

"Hur kan du skoja när det är åska precis ovanför oss ?!" Skrek jag. Justin skulle precis säga något när en blixt slog ner, bara några meter från där vi stod. Jag kände hur paniken steg.

Jag mötte Justin's blick och han visste nog att jag skulle börja skrika vilken sekund som hels för att han la sin hand för min mun och drog mig sedan bakom en skylt som fanns på ängen.

"Lucy, ta det lugnt" Sa Justin och la sina händer på mina axlar. Jag nickade och drog in ett djupt andetag. Justin drog sina tummar längs mina kinder för att torka bort några tårar.

"Har du någon aning om vart vi kan ta vägen ?" Frågade Justin och såg lugnande på mig. Mitt huvud var helt tomt men jag visste att det fanns någon plats som låg bara en minut här ifrån.

Jag nickade som svar på Justin's fråga, tog tag i hans hand och började sedan springa bort från ängen.

"Exakt vad är detta för något egentligen ?" Frågade Justin medans han såg sig omkring förvirrat.

"Det är någon sorts källare typ, man kan kalla det bunker också. Mormor och Morfar har det överallt i "deras" område i fall något som detta skulle hända" Svarade jag medans jag lindade in mig i en filt. Jag satt på en av sängarna i bunkern och såg mig omkring. Jag hade inte varit nere på nästan tio år, men allt såg fortfarande likadant ut. Samma rektangulära stora rum med mörka, långa väggar som var fulla med hyllor. På hyllorna låg en massa mat, leksaker, sängkläder och andra nödvändiga saker. Det fanns inte mycket mer i bunkern mer än tre fler sängar.

"Hur gör man om man behöver gå på toa ?" Frågade Justin plötsligt. Jag skrattade lågt åt hans fråga och pekade sedan mot en dörr som låg i vänstra hörnet. Han nickade och ställde sig sedan framför mig.

"Hur är det ?" Justin såg oroligt ner på mig. Jag suckade och kände fortfarande hur jag skakade.

"Sådär" Mumlade jag och lindade filten tightare om mig. Justin nickade och satte sig sedan bredvid mig i sängen.

"Såå, du har fortfarande inte haft din första kyss ?" Sa han retligt och flinade. Ett generat leende smög sig fram på mina läppar och jag tittade ner på mina händer.

"Nej" Jag sa det så generat och tyst att det nästan var töntigt.

"Varför inte ?"

"Varför blev du så nyfiken nu ?" Snäste jag och försökte byta smtalsämne. "Hur var dina första kyss då ?"

"Bra, antar jag" Justin ryckte på axlarna och lutade sig sedan tillbaka i sängen. Retsamt slog jag till honom på benet med filten.

"Så lätt kommer du inte undan" Sa jag envist och började fråga han en massa frågor.

"Håll bara tyst Lucy" Skrattade Justin efter att jag hade frågat han säkert tjugo frågor. "Nope" Roat fortsatte jag med mina frågor tills han bokstavligen satte sig upp och la sin hand för min mun.

"Varför håller du på såhär ?" Frågade han bryskt. Ett roat leende formades på mina läppar.

"Nyfiken" Jag ryckte på axlarna flinade mot Justin. "Varför ?" Han blängde mot mig medans han satte sig närmare mig.

"Ja, jag har ju ingen aning hur man gör eftersom att jag har aldrig kysst någon" Sa jag dramatiskt och förvånades över hur jag betedde mig.

"Det var ju synd" Sa Justin kort och la sig sedan ner på sängen igen. Jag ställde mig upp och gick bort till den andra sängen.

"Ja, det är det faktiskt" Justin satte sig upp igen och såg frågandes på mig. "Jag har alltid varit på besatt av tanken att ha ett perfekt förhållande, precis som i sagor, och att ha den där perfekta kyssen. Som att kyssas i regnet eller att killen kysser henne bara för att få henne att hålla tyst"

"Varför gjorde du inte det då ?" Frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste redan svaret på den frågan, men jag frågade ändå.

"Vi skulle vara vänner, eller hur ?" Justin såg bestämt men samtidigt frågandes på mig. Jag nickade och la mig sedan ner i den andra sängen medans jag lyssnade på ljudet från stormen.

________________________________________________________________________________________

Förlåt för att detta blev tråkigt och.. typ konstigt ? Bara jag som tycker det ?

Iaf, jag ska göra bättre i nästa kapitel.

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Part 43: The Meadow.

Last Chapter:

"Hey bro, säkert att du inte ska med ? Planet går om två och en halv timme" Det var ett sms från Chaz. Borta och sömning som jag var tog det en stund för mig att förstå vad det stod. Jag knappade in ett snabbt "Nej" och tittade sen på klockan som nästan var halv fyra på morgonen. Jag kastade ner mobilen bredvid mig och la mig sedan bekvämt på kudden igen. Det är skönt att sova eftersom att man glömer bort allt för en liten stund.

Sakta öppnade jag ögonen och tittade runt i det dunkna rummet. Mina persienner var nerdragna, något de inte brukade vara, Jag drog säkert ner dom igår utan att tänka på det.

Jag rullade över på andra sidan av sängen och tog tag i min mobil, som visade 9.02 AM. Ryan och Chaz var säkert redan på väg till Texas nu. Jag hade gärna lagt mig ner på kudden igen och somnat om men på något sätt kunde jag inte. Istället drog jag av mig min hel svettiga t-shirt och kastade den mot tvättkorgen, men missade. Suckandes la jag mig ner på sängen igen och blundade.

När jag hörde ett högt harkel spärrade jag upp ögonen och kände en ilning av panik genom kroppen. När jag såg att mamma stod vid min säng ersattes paniken av lättnad.

"Du får inte skrämmas sådär" Mumlade jag och satte mig upp. Mamma svarade inte utan satte sig på sängen nere vid mina fötter och såg på mig med den blicken som nästan kunde se genom min själ. Med andra ord, jag kunde inte dölja något för mamma när hon såg på mig sådär.

"Justin, vad hände igår ?" Frågade hon mjukt. Jag ville snäsa någon smidig kommentar åt henne men hon hade fortfarande den där oskyldiga blicken, så jag kunde inte.

"Jag vet inte, jag ville inte bara prata om Lucy" Muttrade jag och stirrade rak in i en av väggarna i mitt rum. Jag kunde höra mamma sucka och hur hon försökte behålla tålamodet.

"Du borde i alla fall göra något, du kan kanske ringa Nolan ?" Sa mamma uppmuntrande och klappade mig på benet. Jag skakade på huvudet och fortsatte att undivka hennes blick.

"Ha en livchat, städa ditt rum, duscha då ? Gör något !" Man kunde höra att mamma började tappa tålamodet, men konstigt nog brydde jag mig inte.

"Nej, mitt liv är meningslöst" Muttade jag och började dra upp ett spel på min mobil. Jag hörde hur mamma fnös och drog sedan mobilen ur mina händer.

"Sen när blev ditt liv meningslöst, Justin Drew Bieber ?"

"Sedan Lucy avvisade mig två gånger !" Utbrast jag surt men ångrade mig direkt när jag såg hur rädd mamma såg ut. Jag skrek aldrig åt henne.

Mamma satte sig ner på sängen igen och tittade ner i golvet. Jag kunde inte se hennes ansikte men hon var säkert förvånad.

"Mamma, tror du att man kan vara kär i någon som man bara har känt i två veckor ?" Mumlade jag efter en stunds tystnad. Mamma tittade upp på mig och vände sig sedan mot mig.

"Ja, det tror jag" Den där oskyldiga blicken var tillbaka. "Om det är så du känner så tycker jag att du ska åka med Ryan och Chaz till Texas och berätta det för henne"

"Det är försent, de har säkert redan landat i Texas nu" Plötsligt började mamma le och skakade på huvudet.

"Planet blev försenat, det går vid ett istället. Du hinner packa om du vill"

Jag tittade på mamma och sen på resväskan som stod lutad mot en av mina väggar. Tveksamt vandrade min blick mellan min mamma och resväskan. Skulle jag åka ändå ?

Jag stod inne i köket med min mormor och torterade en morot pågrund av min frustration över att Ryan och Chaz inte svarade. Jag hade ringt säkert tio gånger till dom men ändå så svarade dom inte ! Jag hade bara fått höra från Ryan's mamma att deras plan blev försenat.

"Lucy ! Vi kör till flygplatsen nu !" Hörde jag Luca ropa utifrån. Med ett ryck släppte jag den torterade moroten och sprang ut till mina bröder och morfar.

"Jag vill följa med !" Utbrast jag och hoppade in i bilen så fort jag kunde och smällde igen bildörren. Morfar öppnade dörren igen och log mot mig.

"Vi skulle gärna ha med dig skruttan, men det finns inte mer plats i bilen" Morfar log sorgset mot mig, men jag tänkte inte ge upp.

"Men då kan väl jag köra och hämta dom ? Så kan ni andra fortsätta med traktorn eller vad ni nu håller på med" Jag log över att jag hade kommit en ide så fort. Morfar kisade med sina bruna ögon och lade huvudet på sene, som han alltid gjorde när han tänkte. Efter en minuts tänkade nickade han och gick sedan ifrån bilen tillsammans med mina bröder. Glatt hoppade jag ur bilen och tog sedan tag i min handväska som låg i baksätet.

Sedan satte jag mig i framsätet och försökte komma ihåg allt jag lärt mig av Antonio och körskolan, eftersom att jag nästan aldrig körde bil.

Jag stannade bilen på parkeringen och kollade sedan på klockan, den var tjugo över fem, de skulle landat nu. Nervöst drog jag ur nyklarna ur bilen och klev ut. En sval, skön vind blåste över parkeringen när jag ställde mig lutandes mot bilen och väntade på att de skulle komma ut. En otålig ilning for igenom min kropp och jag började skakade på mitt högra ben, som jag alltid gjorde när jag var nervös.

När jag inte hade sett någon av dom på nästan tio minuter började en svag panikslagen känsla sprida sig i min kropp. Vart var dom ? Precis när jag skulle prova att ringa Chaz så hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn. Jag tittade upp och såg Ryan och Chaz komma mot mig. Jag suckade lättat och vinkade mot dom medans min blick drogs mot flygplatsbyggnaden igen, hoppandes på att få se Justin med sin resväska. Mitt leende bleknade när jag insåg att han inte skulle komma.

"Ni fick inte med er han va ?" Frågade jag besviket när Ryan och Chaz var framme hos mig. Ryan tittade ner i marken och Chaz kliade sig i nacken. Jag suckade besviket och lutade mig mot bilen igen.

"Såklart han inte skulle komma. Vad tänkte jag med egentligen ?" Muttrade jag surt och sparkade sedan på bilen.

"Ledsen Lucy, vi försökte verkligen få med han" Chaz såg medlidsamt på mig och lade sedan en arm om mina axlar.

"Du får prata med honom senare" Sa Ryan och rufsade till mitt hår lite. Jag nickade och hjälpte sedan dom med sina resväskor.

Jag satt och pillade i min middag medans alla andra pratade i mun på varandra. Det enda jag kunde tänka på var att Justin inte var här. Jag ville att han skulle vara här. Fast om man ser det ur Justin's perspektiv så förstår jag att han valde att stanna hemma istället.

"Det luktar fläsk !" Utbrast Antonio i en väldigt sydlänsk dialekt, då jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv.

Antonio satte sig bredvid mig och började lägga upp en massa mat på sin tallrik. Det var som att han åt för två personer.

"Vart har du varit ?" Frågade jag efter en stund. Han hade inte varit hemma på typ fyra timmar, och han var ju inte heller här när vi började äta.

"Äsch, skulle bara fixa lite med grannens traktor" Sa han och gav Ryan en konstig blick. Ryan gav Chaz en likadan blick och sedan började alla prata i mun på varandra igen. Jag visste inte varför men jag tyckte det var konstigt.

"Lucy gumman, om du bara ska sitta och pilla i din mat kan du lika gärna ta Tinky-Winky ut på en kvällsrunda" Sa Mormor med något lurigt i hennes leende. Var det bara jag eller hade alla börjat bete sig konstigt nu eller ?! Hennes konstiga leende försvann direkt när hon gick tillbaka till att beundra Ryan och Chaz.

Osäkert och förvirrat svarade jag med ett långt "Okej" och reste mig sedan upp från stolen men hejdade mig när jag såg att himlen hade mörknar rejält, det såg ut som att en storm eller väldigt mycket regn var påväg.

"I detta vädret ?" Frågade jag och pekade mot fönstret.

"Det kommer inte bli något oväder förens du är hemma igen" Fnös Mormor utan att ens kolla på mig. Jag rynkade mina ögonbryn och började gå ut.

"Du får bara gå ner till ängen ! Ingen annanstans !" Ropade morfar strängt efter mig. Ännu konstigare, morfar var aldrig sträng mot mig. Bara mina bröder.

Istället för att bli besatt av små saker, ignorerade jag det och gick för att hämta Tinky-Winky.

__________________________________________________________________________________________

Detta blev faktiskt ganska långt ! Ganska duktigt för en person som har maginfluensa, huh ?

Iaf, detta kapitlet blev egentligen mycket längre så jag ska skriva färdigt nästa del och så kommer den upp någon gång imorron :)

Ps. Ni förstår sammankopplingen i slutet va ? ;)

KOMMENTERA FÖR MERA :)

Är sjuk.

Förlåt så sjukt mycket för att jag inte har skrivit på as länge ! Jag har maginfluensa så jag har inte direkt känt för att skriva något kapitel ^^ men så fort jag mår någorlunda bra så ska jag skriva nästa kapitel ! Jag började på Part 43 för ganska länge sedan och jag tror att jag kan skriva färdigt det idag eller någon gång i helgen :)