Last Chapter:

 

Jag drog mina fingrar längs strängarna på gitarren och sjöng de påhittade texterna högt. Det fanns ändå inte direkt någon i närheten, än. Svala vindar träffade mig i ansiktet och gjorde så att löven ovanför mig prasslade. En nervös ilning sköts genom min ryggrad när jag började höra häst hovar. Jag slutade spela och tittade upp mot himlen från ängen jag satt på. Den hade blivit väldigt mörk, det skulle säkert snart bli oväder.

 

-

 

Ljudet av hästhovar blev bara högre och högre. Lucy måste fortfarande vara på asfalten som inte var långt ifrån ängen. Jag kunde höra hur hon pratade med hästen i hennes bebisröst, så som man alltid pratade med djur. Kalla vindar hade börjat blåsa runt ängen. Jag drog mina händer längs mina armar för att värma mig, vilket inte hjälpte så mycket när allt man hade på mig var en tunn blå t-shirt.

Ljudet av hästhovar hade slutat och jag hörde Lucy's röst inte alls långt ifrån. 

"Mormor ljög nog om att det inte skulle bli något oväder tills jag var hemma, huh ?" Jag log för mig själv i med hennes bebisröst.

"Jag ska bara kolla så att staketet fortfarande är uppe som Antonio bad mig att göra" Jag kunde se Lucy, bara några meter ifrån mig, stå med ryggen mot mig och hon spände fast hästens... rep vid en stock ? Jag var inte så bra på det här med hästar, även om jag brukade rida med Caitlin. En nervös ilning for ännu en gång genom min kropp när hon började vända sig om.

Hon vände sig om men hennes blick var fortfarande kvar i marken. Då började jag bli otålig. Jag hade väntat här i nästan två timmar, jag var tvungen att prata med henne.

"Hej" Sa jag högt för att överrösta vinden som hade börjat blåsa starkare. Lucy tittade hastigt upp och när hon såg mig blev hennes ögon stora som bollar. Jag tittade ner i marken för att hålla mig för skratt. När jag insåg att det inte gick så bet jag mig hårt i läppen och tittade upp igen. Hennes ansikte var helt ställt.

                                               

 

Innan jag visste ordet av det hade hon sprungit fram till mig och lagt sina armar om min hals.

"Förlåt mig, Justin. Jag är så,så,så ledsen för vad jag gjorde mot dig ! Jag var bara så förvirrad och jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag ville men jag vet nu, jag-"

"Lucy, Lucy ta det lugnt !" Skrattade jag och flyttade hennes kropp bort från min. Lucy's armar var fortfarande fast kedjade runt min hals, så motvilligt drog jag bort hennes armar.

"Jag är inte arg på dig" Hennes ansikte ändrades från spänt till lättat och hon pustade ut. Jag log svagt och fortsatte sedan.

"Du vet hur jag känner för dig och Ryan och Chaz har berättat hur du känner, men efter allt som har hänt kan vi väl vara vänner ett tag och se vad som händer senare ?" De orden hade jag övat in under hela flygresan. Egentligen ville jag inte ha det så men det var nog för det bästa. Man såg att Lucy försökte dölja sin besvikelse genom att le osäkert, men hon lurade inte mig.

"Visst, det blir bra" Sa hon och gav mig ett falskt leende.

 

             

Han ville bara vara vänner. Han märkte säkert min besvikelse, jag döljde den inte så bra direkt.

Men det enda som betydde något var att han var här.

"Vi kanske ska gå hem, en storm är påväg" Man var tvungen att prata högt eftersom att vinden hade bara blivit starkare. Justin nickade som svar och precis när vi skulle börja gå, började det åska, precis ovanför oss.

Jag som var jätte rädd för åska började skrika och jag kände hur jag fick tårar i ögonen. En kalla kåre gick längs min ryggrad och jag fick ännu mer panik när jag såg att Tinky-Winky hade kommit loss och galopperade bort från ängen.

Jag kollade panikslaget på Justin som, tack och lov, såg lite lugnare ut än jag.

"D-det är ingen fara, vi får bara gå lite snabbare hem" Skämtade han och skrattade sedan stelt. Jag stirrade bara panikslaget på honom.

"Hur kan du skoja när det är åska precis ovanför oss ?!" Skrek jag. Justin skulle precis säga något när en blixt slog ner, bara några meter från där vi stod. Jag kände hur paniken steg.

Jag mötte Justin's blick och han visste nog att jag skulle börja skrika vilken sekund som hels för att han la sin hand för min mun och drog mig sedan bakom en skylt som fanns på ängen.

"Lucy, ta det lugnt" Sa Justin och la sina händer på mina axlar. Jag nickade och drog in ett djupt andetag. Justin drog sina tummar längs mina kinder för att torka bort några tårar.

"Har du någon aning om vart vi kan ta vägen ?" Frågade Justin och såg lugnande på mig. Mitt huvud var helt tomt men jag visste att det fanns någon plats som låg bara en minut här ifrån.

Jag nickade som svar på Justin's fråga, tog tag i hans hand och började sedan springa bort från ängen.

 

-

 

"Exakt vad är detta för något egentligen ?" Frågade Justin medans han såg sig omkring förvirrat.

"Det är någon sorts källare typ, man kan kalla det bunker också. Mormor och Morfar har det överallt i "deras" område i fall något som detta skulle hända" Svarade jag medans jag lindade in mig i en filt. Jag satt på en av sängarna i bunkern och såg mig omkring. Jag hade inte varit nere på nästan tio år, men allt såg fortfarande likadant ut. Samma rektangulära stora rum med mörka, långa väggar som var fulla med hyllor. På hyllorna låg en massa mat, leksaker, sängkläder och andra nödvändiga saker. Det fanns inte mycket mer i bunkern mer än tre fler sängar.

"Hur gör man om man behöver gå på toa ?" Frågade Justin plötsligt. Jag skrattade lågt åt hans fråga och pekade sedan mot en dörr som låg i vänstra hörnet. Han nickade och ställde sig sedan framför mig.

"Hur är det ?" Justin såg oroligt ner på mig. Jag suckade och kände fortfarande hur jag skakade.

"Sådär" Mumlade jag och lindade filten tightare om mig. Justin nickade och satte sig sedan bredvid mig i sängen.

"Såå, du har fortfarande inte haft din första kyss ?" Sa han retligt och flinade. Ett generat leende smög sig fram på mina läppar och jag tittade ner på mina händer.

"Nej" Jag sa det så generat och tyst att det nästan var töntigt.

"Varför inte ?" 

"Varför blev du så nyfiken nu ?" Snäste jag och försökte byta smtalsämne. "Hur var dina första kyss då ?" 

"Bra, antar jag" Justin ryckte på axlarna och lutade sig sedan tillbaka i sängen. Retsamt slog jag till honom på benet med filten.

"Så lätt kommer du inte undan" Sa jag envist och började fråga han en massa frågor. 

"Håll bara tyst Lucy" Skrattade Justin efter att jag hade frågat han säkert tjugo frågor. "Nope" Roat fortsatte jag med mina frågor tills han bokstavligen satte sig upp och la sin hand för min mun.

 

"Varför håller du på såhär ?" Frågade han bryskt. Ett roat leende formades på mina läppar.

"Nyfiken" Jag ryckte på axlarna flinade mot Justin. "Varför ?" Han blängde mot mig medans han satte sig närmare mig.

"Ja, jag har ju ingen aning hur man gör eftersom att jag har aldrig kysst någon" Sa jag dramatiskt och förvånades över hur jag betedde mig.

"Det var ju synd" Sa Justin kort och la sig sedan ner på sängen igen. Jag ställde mig upp och gick bort till den andra sängen. 

"Ja, det är det faktiskt" Justin satte sig upp igen och såg frågandes på mig. "Jag har alltid varit på besatt av tanken att ha ett perfekt förhållande, precis som i sagor, och att ha den där perfekta kyssen. Som att kyssas i regnet eller att killen kysser henne bara för att få henne att hålla tyst"

"Jag hade nästan planer på det när du inte ville sluta tjata om hur ledsen du var innan" Skrattade Justin plötsligt. Jag tittade förvånat på honom. En behaglig känsla spred sig i min kropp och jag fick hålla tillbaka leendet.

 

"Varför gjorde du inte det då ?" Frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste redan svaret på den frågan, men jag frågade ändå.

"Vi skulle vara vänner, eller hur ?" Justin såg bestämt men samtidigt frågandes på mig. Jag nickade och la mig sedan ner i den andra sängen medans jag lyssnade på ljudet från stormen.

________________________________________________________________________________________

 

Förlåt för att detta blev tråkigt och.. typ konstigt ? Bara jag som tycker det ?

Iaf, jag ska göra bättre i nästa kapitel.

 

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)