Part 10: Leah is back !

Jag hatar Chole.. Jag tror seriöst att jag gör det. Det Chole hade berättat för sin mamma var ju sant men hon får det att låta som om att jag är boven i allt ! Jag satt fortfarande med munnen öppen och youghurten hade fortsatt droppa längs min haka. Jag hade inte märkt att min mammas genomträngande blick hade skiftat till en äcklad blick som var riktad mot min haka så jag stängde munnen, drog handen längs min haka och slickade sen bort det från fingrarna. Mamma hatade när jag gjorde så, hon tyckte inte att en väluppfostrad flicka, som jag tydligen var, gjorde så och hade en ännu mer äcklad blick nu men just nu brydde jag mig inte.

- Caitlin, sluta göra sådär och är det som Chole har sagt sant ? Sa mamma och hade nu den där genomträngande blicken igen.
- Ja... tekniskt sätt men det var int... Jag hann inte säga mer förens min mamma avbröt mig.
- Varför gjorde du det ? Hon försökte bara hjälpa dig ju ! Sa mamma och hade höjt rösten nu.
- Det var inte riktigt så men om du bara kan lyssna på mig s...
- Nej Caitlin ! Jag vill att du går och pratar med Chole, avbröt mamma mig med samma höga röst som innan och gjorde en viftande gest med handen i luften som betydde att jag skulle gå.
- Men varför kan du inte bara lyssna på mig ?! Du har ju inte fått höra från mig hur det gick till ! Skrek jag och drämde händerna i bordet och ställde mig upp. Mamma såg på mig med en förvånad men väldigt arg blick och jag visste redan då att jag skulle få utegångsförbud.
- Non usare quel tono con me ! Andate a parlare con Chole ora ! Skrek mamma till mig och ställde sig upp och pekade med sitt finger mot dörren. Jag misstänkte att jag skulle få utegångsförbud i 3 veckor... När mamma börjar prata italienska är hon skit arg.
- Io uso quel tono con voi quanto mi voglio e non ho intenzione di andare a parlare con Chole ! Skrek jag och vände mig om för att gå upp på mitt rum. Jag hörde mamma skrika efter mig när jag var påväg upp för trappan men jag brydde mig inte. När jag var nästan högst upp på trappan och hade hört en massa förolämpningar som "Du kommer aldrig att bli något" "Du kommer aldrig bli som jag" från min mamma orkade jag inte mer.
- Håll käften mamma ! Jag ville aldrig, och då menar jag aldrig bli som du ! Skrek jag gält och sprang den sista biten upp till mitt rum och smällde sen igen dörren med en hård smäll och slängde mig sen i min säng och då kom tårarna som jag hållt inne ett bra tag nu. När jag blev arg grät jag och jag skrek oxå, precis som mamma, på italienska när jag blev arg. Innan så bråkade jag och mamma nästan varje dag, men det hade blivit bättre nu, men av alla dom gånger har jag aldrig sagt att jag aldrig velat bli som henne. Jag kan ju inte säga att jag ljög, mamma var alldeles för sträng tycker jag. Men jag ångrar ändå att jag sa det. Resten av kvällen låg jag bara i sängen och tänkte på det mamma sa.. kommer jag verkligen aldrig bli något ? Har jag ingen talang ? Dom orden gräver sig djup in i mig för att jag känner att jag aldrig är bra nog för min mamma. Hon förväntar sig något annat av mig och jag kan inte nå upp till dom förväntningarna. Jag åt inget den kvällen, inte heller hjälpte jag till som jag egentligen skulle göra. jag låg bara kvar i min säg och tillslut grät jag mig till söms.

Nästa morgon vaknade jag av den irriterande väckar klockan på min mobil. Jag kollade på mobilen och såg att jag hade fått ett sms. Det var Leah som undrade om vi kunde skulle ha följe till skolan. Leah hade varit i L.A hos sin moster så hon hade inte varit i skolan. Jag svarade snabbt "Ja" och gick till mitt badrum som jag hade i mitt rum. När jag såg mig i speglen ryggade jag tillbaka av chock. Jag hade mascara under ögonen, inte så mycket eftersom att jag inte använde så mycket, och mina ögon var fortfarande röd gråtna och mitt hår såg ut som ett fågelbo, vilket det inte brukade göra. Jag började med att borsta ut mitt hår sen tvättade jag ansiktet och sist sminkade jag mig, inte så mycket eftersom att jag inte behövde så mycket. Jag hade somnat med min skoluniform så jag behövde bara byta underkläder. Jag gick med tysta steg ner för trappan och kikade egenom en liten springa emellan trappan för att se så att mamma hade åkt till jobbet, jag vågade inte möta henne nu. Men det hade hon så jag skuttade ner för trappan, åt frukost och sen gick jag ut i hallen för att ta på mig ytterkläder och sen gick jag för att möta Leah, hon bodde inte långt ifrån Chole och när jag gick förbi Choles hus fick jag en klump i halsen.

När jag mötte Leah var det första hon sa:
- Vad har hänt med dig och Chole ? Hon grep tag om mina axlar och såg på mig med uppspärrade gråa ögon. Jag skrattade lite och tog mig ur henne gepp om mina axlar.
- Hej på dig med, sa jag och vi började gå. Leah var värsta skvaller byttan. Hon visste allt om alla och hon kunde inte hålla en hemlighet, bara vissa. Hon hade alltid gillat mig mer än Chole och så fort hon fick veta något om Chole sa hon det till alla men hon hade aldrig sagt något om mig, men jag berättade ändå aldrig hemligheter för henne.
- Hej, men vad har hänt ? Sa hon pillade lite med sitt hår. Leahs hår var illrött, som Ariels typ. Jag berättade allt för henne och sen om mitt och mammas bråk igår, även om hon inte frågat om det.
- Örk, jag gillar inte Chole ! Men nu har du iallafall mig, sa Leah och la armen om mig. Jag skrattade bara och nickade. Vi var nästan vid skolan nu och då påmindes jag av Chole, Adrian och alla andra som skulle mobba mig resten av dagen. Hur ska jag stå ut ?

Jag ska försöka bli bättre på att uppdaterna... :)
5 kommentarer för nästa, jag vet att ni kan !

Non usare quel tono con me ! Andate a parlare con Chole ora ! - Du använder inte den tonen mot mig ! Gå och prata med Chole nu !

Io uso quel tono con voi quanto mi voglio e non ho intenzione di andare a parlare con Chole ! - Jag använder den tonen mot dig hur mycket jag vill och jag tänker inte gå och prata med Chole !


Part 9: That's not what happend !

Caitlins Perspektiv:

Jag älskade ljudet av sand som knastrade under mina skor. Jag har ingen aning varför, jag bara gjorde det. Jag älskade också lukten av garage, jag hade kunnat stå i ett garage i timmar och bara luktat. Jag gick genom parken, som vanligt, och lyssnade på ljudet av sand som knastrade under mina skor med huvudet nere i marken, jag hade knappt tittat upp en enda gång tills jag hörde två välbekanta röster. Jag kände igen rösterna mycket väl och var nästan rädd för att titta upp, rädd för vad jag skulle se. Jag hade aldrig hört rösterna tilsammans och när jag kollade upp ville jag inte tro det. Där stod dom, båda två, några meter ifrån mig och pratade. Dom hade inte sett mig än och det stod ett träd precis in till mig, så jag sprang bak det och gömde mig, vad skulle jag annars göra ? Jag är inte den typen som tjuvlyssnar men just nu kändes det som om jag var tvungen. Jag lutade mitt huvud lite från trädet så jag skulle kunna se något. Jag hörde inte vad dom sa men jag skymtade lite av dom. Chloe stod och slängde med sitt hår och log ett stort leende och Adrian hade ett svagt snedt leende på läpparna och stod med händerna i fickorna. Dom pratade fortfarande och jag kunde se hur mycket Chole ansträngde sig för att ha det stora leendet på läpparna. Det gick någon minut till och sen så gick dom, sida vid sida ut ur parken. Jag stod kvar bakom trädet en liten stund och såg hur Liam kom gåendes. Han sa inget utan kollade på mig ovh jag gick till honom med snabba steg sen gick vi under tystnad hem.

När vi kom hem stod, till vår förvåning, våra föräldrars bilar på den steninga uppfarten till vårt hus. Liam sprack upp i ett leende, gav ifrån sig ett glädje skutt och sprang in i huset. Jag fortsatte gå med lugna steg upp till huset och skrattade för mig själv. När jag kom in tog jag av mina ytterkläder och mina skor och gick sen in i köket där Mamma, Pappa och Liam stod och kramades, det var inte ofta man fick se det... Mamma hade inte sina jobbkläder på sig utan hade bytt till en svart, inte allt för tight klänning med ett band runt hennes smala midja och pappa hade ingen kostym på mig utan en instoppad turkos skjorta och ett par svarta byxor. Mitt och Liams mellanmål stod redan fram dukat på vårt matbord och jag satte mig ner för att äta likadan måltid som jag fått till frukost.

- Hej gumman ! Sa Pappa när han fick syn på mig och gick fram för att ge mig en puss på kinden och mamma gjorde likadant.
- Caitlin, jag skulle vilja prata med dig, sa mamma och flätade ihop sina fingrar och la dom på bordet när hon hade satt sig på stolen mitt emot min vid matbordet. Jag bara nickade och hörde hur Liam och Pappa gick in i vardags rummet medans jag proppade i mig mitt mellanmål.
- Jo, innan i dag på jobbet hade Clarisse fått ett samtal från Chole, sa Mamma och såg på mig med en genomträngande allvarlig blick. Vad hade hon nu sagt ? Jag bara nickade långsamt och jag visste att detta inte skulle bli kul att förklarar för att Chole kunde få vad som helst att låta övertygande om hon bara ville.
- Chole hade sagt att du hade skadat och kallat henne fula ord när hon hade försökt hjläpa dig med en kille, sa Mamma och hade fortfarande den där genomträngande blicken. Jag hade tappat min sked i skålen och satt nu med vid öppen mun och det droppade youghurt ner längs min haka. Det var INTE så det gick till !

Förlåt för att det inte blev så långt men jag ska försöka skriva längre imorron.. Kommentera :)

Part 8: Does he like me too ?

Sista lektionen var slut och suckade av lättnad. Hela lektionen hade jag och Chole bara suttit och blängt på varandra. Efter mitt och Choles bråk tog det inte lång tid innan alla visste det, skvaller spred sig lika fort som en skogsbrand här. Josh hade hållt sig på avstånd från oss båda, han hade varit med om våra bråk tidigare och visste hur han skulle göra när det väl hände. Jag reste mig från stolen och gick ut med mina böcker i famnen. Jag hade precis gått över trösklen när jag kände en hård knuff på min rygg och mina böcker flög ner på golvet. Jag gav ifrån mig en irriterad suck och kollade bak för att se vem det var, jag kunde nästan gissa. Chole stötte till min axel och vände sig om med ett elakt flin i ansiktet.

- Oj, förlåt, det var inte meningen, sa hon och hennes äckliga flin blev bredare. Hon ansträngde sig inte mycket för att dölja sarkasmen i hennes röst. Hon skrattade tillsammans med två andra tjejer som hon brukade vara med när jag inte var här eller, som nu, när vi hade bråkat. Jag gav henne en irriterad blick och böjde mig ner för att ta mina böcker, jag orkade verkligen inte med henne just nu.

När jag öppnade dom tunga dörrarna till skolan rös jag pågrund av den kyliga luften som var utanför. Jag drog jackan lite tätare om mig, även om jag visste att det inte skulle hjälpa, och gick ner för dom isiga trapporna. Jag hade inte sett till Chole, vilket var bra. Men jag hade inte sett Adrian sen jag sa att jag inte gillar honom. När jag tänkte på det fick jag skuldkänslor. Jag hade tänkt så mycket på att vara arg på Chole just då att jag knappt hade märkt hur sårad han såg ut. Jag hade ju märkt det, men inte brytt mig så mycket. Gillade han mig också ?

Adrians Perspektiv:

Sedan Caitlin sa att hon inte tycker om mig hade jag försökt undvika henne. Jag skämdes, det gjorde jag. Jag skulle precis säga till henne att jag gillade henne men då släppte hon bomben och det kändes som om allt det mod jag hade samlat på mig för att säga det till henne bara försvann, vilket det gjorde också. Sedan hade jag fått veta att den blonda, som tydligen hette Chole, som hade sagt det till mig var hennes bästa vän och hade bråkat över något, kanske därför Caitlin hade så bråttom med att komma bort från mig. Jag gick igenom den parken som Caitlin också brukade gå igenom och så hörde jag att någon ropade mitt namn, jag hoppades att det skulle vara Caitlin som ville säga förlåt och att allt hon hade sagt innan idag bara var en lögn. Jag vände mig och personen som hade ropat mitt namn började pladdra på.

- Jo, Adrian detta är ganska pinsamt men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att gå ut någon gång ? Sa hon och mitt hopp sjönk. Det var inte Caitlin som stod framför mig..

Det var Chole.

Jag kände mig så taskig för att innan part 6 och 7 har updateringen varit ganska dålig...
Kommentera :)


Part 7: It's over

Jag kan inte fatta att hon hade sagt det till någon !

- Vem har sagt det ? Frågade jag Adrian och lät mer irriterad än förväntat.
- Ehh.. Din vän, hon blonda. Hon sa det när han var påväg ut ifrån spanskan, jag typ... väntade på dig, sa han och kollade generat ner i marken. Ett litet leende spred sig på min läppar i några sekunder men försvann lika snabbt igen.
- Det var gulligt av dig men jag gillar inte dig, förlåt. Och hon blonda.. är inte min vän, sa jag och Adrian tittade upp igen. Jag såg i hans ögon att hanvar sårad och att han skämdes. Jag orkade inte se honom såhär så jag marscherade bort från honom, ner i korridoren till mitt skåp. Jag tog ut mina engelska böcker och gick med klampande steg till lektionen och brydde mig inte om lärarens klagomål om att jag var sen. När denna lektionen var över skulle jag leta upp Chole direkt !

Klockan ringde och jag rusade upp ur min stol och min jakt efter Chole var igång. Hon hade haft matte med Josh så jag gick först till mitt skåp för att lämna böckerna och när jag skulle vända mig om så stod Chole bredvid mig med ett brett leende på sina läppar. Jag hade absolut inget intresse av att spela snäll mot henne nu så jag ställde mig med armarna i kors såg på henne med ett uttrycklöst ansikte.
- Hej, vad ville spanska läraren föresten ? Sa hon skyfflade in sina böcker i skåpet.
- Det behöver inte du bry dig om din falska ko, sa jag och brydde mig inte om hur fånigt det lät. Chole stelnade till och vred sakta sitt huvud mot mig.
- Vad sa du ? Sa hon och försökte få det att se ut som om att hon inte brydde sig men jag kunde se förvåning i hennes ögon.
- Du hörde vad jag sa, väste jag och slog igen skåpsdörren med en smäll. Chole ryggade tillbaka lite när den smälldes igen. Hon hade stängt sin skåpsdörr så jag tog tag i hennes arm och drog med henne till en öde korridor. Chole hade protesterat och försökt ta sig ur mitt tydligen hårda grepp om hennes arm och när jag släppte henne gned hon sig om där jag hade dragit henne.

- Vet du hur ont det gjorde ? Och varför kallade du mig en falsk ko ? Hon lät arg och hon skrek nästan. Hon hade dragit upp tröjarmen lite och såg att hon hade fått ett rött märkte, det förtjänade hon.
- Spela inte oskyldig ! Du vet vad du har gjort ! Röt jag och stod med händerna på höfterna, något jag brukade göra när jag var arg.
- Jag vet faktiskt inte vad jag har gjort ! Varför är du arg ? Sa hon och satte armarna i kors över bröstet. Jag såg in i hennes ögon och man kunde se att hon ljög.
- Nehe, så vem var det som sa till Adrian att jag gillar honom ? Sa jag och pratade inte lika högt längre, eftersom att jag inte ville att fler skulle höra. Hennes uttryck ändrades och hon såg plötsligt nervös ut.
- Jag försökte ju bara hjälpa dig lite, sa hon och skrattade lite prövande men jag stod precis som jag gjort innan med ett känslolöst uttryck. 
- Men jag ville inte att du skulle hjälpa till ! Sa jag och hade höjt rösten lite igen. Hon såg bara osäkert på mig och hon hade börjat pilla lite med sitt hår, som hon brukade göra när hon var nervös.
- Men du kunde ju sagt till mig att jag inte fick säga något, sa hon och på några sekunder hade hon förändrats från en osäker liten flicka till den allt för självsäkra, arroganta tjejen som jag kände så väl.
- Vi har varit bästa vänner sen vi har två ! Två, Chole ! Jag ska inte behöva säga det till dig ! Nu skrek jag och flamsade runt med armarna i ursinninga gester. Hon svarade inte och stod med armarna i kors över bröstet och såg allmänt uttråkad ut.
- Men du verkar inte bry dig, så varför ska jag ? Om hela vår vänskap inte betyder någonting för dig är det bäst att vi inte är vänner längre, sa jag och hade lyckats lugna ner mig och stod nu likadant som Chole. Hon såg precis likadan ut som innan. Jag gav henne några sekunder till att säga något men när hon inte gjorde någonting så orkade jag inte mer, så jag vände mig om och gick. Innan jag rundade hörnet till korridoren så kollade jag bak på Chole och hon hade inte ändrat en min. Jag fortsatte gå och kände gråten i halsen och hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag fattar inte att jag hade slösat bort 15 år på den så kallade min bästa vän.

Jag tyckte att ni hade fått vänta så länge på kapitlena så jag tog min tid och skrev ett..
Kommentera :)


Part 6: He's pretty cute..

- Han är ganska söt, sa Chole och gick från hypad till lugn på några sekunder. Sa hon verkligen det ? Jag väntade på att hon skulle börja skratta och slänga ut sig kommentarer om att jag var dum i huvudet och att han var inte som oss osv.. Men hon såg bara lugn ut med ett milt uttryck i det bleka ansiktet och såg på mig.
- Ja, det är han.. Men vi kommer försent till skolan, fick jag fram efter ett tag och började gå i rask takt till skolan. Chole sprang snabbt ifatt mig och vi gick i tystnad den sista biten till skolan.

Utanför skolans stora dörrar stod Josh, som vanligt, och väntade på oss. Han kollade djupt fokuserat ner i sin spanska bok och märkte inte oss för ens Chole slog till honom.
- Lägg av, sa han och slog ihop boken. Har ni tränat till spanska provet ? Fortsatte han och började gå in genom skolans dörrar. Vi följde efter honom och när vi kom in träffade värmen mig i ansiktet och jag ryste till av välbehag.
- Ja, sa jag och Chloe i kör. Han vände sig om mot oss och kunde direkt se på hans panikslagna uttryck att han inte hade tränat.
- Du har inte tränat, eller hur ? Sa jag och hade ett litet flin på mina läppar. Han blängde på mig och vände sig sen om för att gå till sitt skåp. Jag och Chole gick till våra skåp, som var bredvid varandras, och hängde av oss våra ytterkläder, slängde in väskorna i skåpet och tog ut spanska böckerna.

Det hade inte blivit något spanska prov ändå, läraren hade inte hunnit förbereda det. Josh blev väldigt glad för det. Jag lyssnade inte så mycket, jag var djup förskunken i mina tankar. Jag kunde inte sluta tänka på det Chole sa i morse. "Han är ganska söt", det spelades på repat i mitt huvud. Jag förstod inte varför eftersom att det inte var något stort men det ville inte sluta snurra runt i mitt huvud.

- Caitlin, säg en mening på spanska. Jag ryckte till och märkte då att lärarens och alla andras blickar var vända mot mig.
- mi lasci in pace, sa jag och sänkte huvudet.
- Jag sa spanska, inte italienska, sa vår lärare och frågade någon annan i stället.

Efter lektionen ville tydligen läraren prata med mig och han gav mig en liten utskällning för att jag hade pratat italienska, igen. Chole och Josh hade gått eftersom vi inte hade samma lektion senare.
Jag gick med huvudet ner genom korridoren och kände att jag råkade gå in i någon. Jag kollade upp och ett fånig leende spred sig genast på mitt ansikte.
- Vi måste sluta gå in i varandra, sa jag till Adrian som stod framför mig med sina matteböcker hängandes i höger armen.
- Tekniskt sett är det du som går in i mig, sa han med ett litet flin på läpparna. Jag skrattade lite tyst för mig själv och drog min hand genom min snedlugg, något jag gjorde när jag var nervös.
- Så.. Började han men tvekade lite. Jag såg nyfiket på honom och han drog lite på munnen i ett snett leende. Jag började lee ännu mer, att en så simpel sak kunde göra att jag nästan blev galen.
- Jag har hört att du gillar mig, sa han och log ett osäkert leende mot mig och satte händerna i fickor på hans jeans. Mitt leende försvann. Vem ha sagt det ? Hundra frågor snurrade runt i mitt huvud, men det var bara en fråga som fastnade.

Vem var den ända som visste ? Chole...

_____________________________________________________________________________________________

uhh, what's gonna happen ? kommentera :)

Part 5: You know Adrian I spilled coffee on ?

- Caitlin älskling, du måste vakna nu. En välbekant röst viskade i mitt öra och jag blev lite lätt skakad. Jag kände något som kitlade mig i ansiktet och öppnade mina ögon sakta och jag såg då att min mamma stod lutad över mig och att det var hennes långa bruna hår som hade kitlat mig lite lätt i ansiktet.
- God morgon, du måste gå upp nu.. Chloe ska inte behöva stå och vänta i all evighet, sa mamma och satte sig på min säng. Jag satte mig upp och sträckte på mig, det var så skönt att sträcka på sig ! Mamma kollade runt i mitt stora rum. Mina väggar var tapitserade i ett svart och vitt mönster och jag hade en balkong som var på baksidan av huset till vänster om min säng. Jag hade en mjuk dubbelsäng som stod mot den väggen som man såg när man kom in i mitten av rummet och så hade jag en stor, och då menar jag stor, garderob till vänster om min säng. Sedan hade jag ett skrivbord med min älskade laptop på, en stol och lite pennor och andra saker. Det var ganska lite saker i mitt rum för att vara så stort. I Liams rum, som var bredvid mitt, kunde jag höra röster. Det var pappa och Liam som pratade.. jag hörde inte direkt vad dom sa men dom pratade ganska högt. Mamma hade mörka ögonpåsar och förstod då att hon måste jobbat sent igår.
- När kom du hem igår ? Frågade jag och hon vände blicken mot mig.
- Ja... efter midnatt. Det hade varit en bilkrasch så jag var tvungen att stanna lite längre, sa hon och rättade till det fina nattlinnet som hon brukade sova i.
- Jag försökte komma hem tidigare efter att Liam hade ringt men jag kunde inte. Hon såg ner på mitt USA täcke. Många i detta området, inklusive mina föräldrar, brukade ha siden täcken och sånt lyx men jag gillade sånna ovanliga täcken, tex det som jag hade nu när hela täcket var USA:s flagga. Hon fortsatte med att kolla ner på mitt täcke en stund en klappade hon mig på benet och ställde sig upp. 
- Nu måste du verkligen gå, du börjar om en timme ! Och ikväll ska både jag och pappa vara hemma så du kan ju hjälpa mig med maten, jag vet att du gillar att laga mat, sa hon och log ett mjukt leende och gick sen ut. Jag suckade och kollade på klockan, 08.05. Jag tog mig motvilligt upp ur sängen och gick mot min garderod. Jag tog ut vår fula skoluniform och slängde den på sängen. Den fula skoluniformen var en mörkblå V-ringad långarmad kashmirtröja, lite fancy med kashmir för en skola kanske, och en kjol i samma färg som nästan gick ner till knäna. Jag letade fram ett vanligt vitt linne att ha till tröjan och ett par vita strumpbyxor, bara för att det var vinter. När jag fått på mig det gick jag ner för att fixa mig i badrummet och sen äta frukost.

När jag kom ner stod en skål med naturell yoghurt, musli och blåbär och väntade på mig. Hur hittade man blåbär på vintern ?
- Gumman, jag har gjort nyttig frukost till dig ! Du måste sluta med din jordgubbsyoughurt ! Vi vill inte att du ska gå upp i vikt lilla hjärtat, sa min mamma som hade kommit från ingen stans med sina jobbkläder på sig. "Såklart inte" mumlade jag tyst för mig själv och himlade med ögonen.
- Mamma, är jag inte redan smal som jag är ? Folk har tillochmed frågat om jag har ätstöringar ! Det skulle inte vara något fel om jg gick upp några kilo, sa jag och hoppades att hon skulle ge upp hela den här grejen. Det är ju klart, det är bra att vara hälsosam men jag är tonåring ! Mamma skrattade bara och sköt fram skålen framför mig när jag satt mig på en stod runt det stora bordet. Hon hällde upp en kopp kaffe och gick sen ut ur köket. När jag ätit upp satte jag in skålen och skeden i diskmaskinen och sprang sen ut till hallen för att ta på mig mina ytterkläder och sen gå till Chloe.

När jag mött Chole började hon direkt med sitt tjat om vem jag gillade. Hon hade snart sagt vartenda kille i hela skolan. Tillslut blev det bara för mycket.
- Okej, jag berättar ! Sa jag och stannade. Chole vände sig och blev genast nyfiken, och jag blev genast nervös.
- Du måste lovat att inte berätta för någon, sa jag och såg så allvarlig ut jag bara kunde. Chole nickade och stirrade förfarande på mig med nyfikna ögon. Jag öppnade munnen för att säga något men jag ångrade mig direkt, jag vågade inte ! Jag bet mig i läppen och tänkte på vad som kunde hända om jag berättar det. Hon kanske inte bryr sig ? Eller så börjar hon "reta" mig... Herregud, varför skulle det vara så svårt ?! Chole kollade fortfarande på mig och hade inte rört sig ur fläcken.. jag vet inte ens om hon andades..
- Du vet Adrian som jag spillde kaffe på ? Frågade jag och bet mig ännu en gång i läppen.
- Ja.. sa hon och verkade inte fatta. Det gick ungefär en halv minut innan hennes ögon blev stora som klot och hennes mun formades till ett stort o. 
- Herrgud, du menar inte... hon avslutade aldrig meningen och satte handen för munnen. Jag började känna mig extremt obekväm ! Chole öppnade munnen för att säga något och det hon sa förvånade mig...   

Vad säger hon säga ? ;O kommentera vad ni tror och vad ni tycker om novellen :)


Part 4: You're never home !

Efter det jag sagt sa vi inget på ett tag, sen började vi med frågorna igen. Han frågade mig en massa konstiga saker som "om du fick välja mellan att ha fjädrar eller fläckar på kroppen, vad skulle du valt". Han verkade så myckte mer avslappnad och inte alls lika blyg och tillbakadragen som jag hade sett honom va i skolan. Han var mycket roligare nu... Vi fortsatte med frågorna och jag försökte ställa lika konstiga frågor som honom, men han kom alltid med något konstigare.

- Okej, sista frågan, sa jag och försökte tänka ut något konstigt. Adrian kollade på mig med ett litet leende på läpparna och väntade på att jag skulle säga nått.
- Vad skulle du gjort om... började jag men avbröts av att en boll kom flygandes mot oss och träffade Adrian i huvudet. Han föll bakåt och la sig på den smala läktaren. Han tittade sen upp och la sin hand på huvuvdet där bollen hade träffat honom och mig en sur blick.
- Det var inte kul, sa han till mig som hade suttit och skrattat hela tiden. Han blängde på mig men sprack sen upp i ett leende och började skratta själv.
- Jo, det var visst det kul, sa jag mellan mina skratt attacker och försökte att andas. Efter ett tag hade vi båda slutat skratta och då märkte jag att det var bara vi och Andrew kvar.
- Är träningen slut ? Frågade jag, tog min väska och gick upp till Andrew. Han vände sig om för han hade stått med ryggen emot mig och lagt bollar i en typ nät påse..
- Ja, dom gick precis för att duscha och byta om, sa han och slängde påsen över axeln och kollade sen på mig igen.
- Du brukar inte ha såhär kul på träningarna Caitlin, du borde följa med din bror på hans träning oftare Adrian, sa han och vände blicken mot Adrian. Adrian sa inget utan skrattade bara lite lågt och Andrew gick för att lägga in bollarna i ett skåp.

- Ja, jag måste gå ut och starta bilen.. Annars är den ganska kall, sa jag och tog på mig min svarta kappa.
- Okej, ja jag måste ändå vänta på min bror, Adrian och började gå mot omklädnings rummen. Jag vinkade lite och gick sen mot det motsatta hållet till ytterdörren. Det finns en ytterdörr som går till omklädingsrummen också men jag ville inte gå igenom killarnas och tjejernas var låst. När jag kom ut träffades jag av den kalla vinterkvälls kylan. Jag huttrade till och gick med snabba steg mot min bil och klumpig som jag är ska jag såklart halka. Helvete om någon såg det.. Jag reste mig snabbt och gick lite lugnare till bilen denna gången och startade motorn så att det skulle bli varmt. Några minuter senare kom Liam och resten av laget ut och sprang till deras föräldrar, som hade kommit nästan precis efter jag trillat, och några andra stod i en liten grupp för att dom väntade på att sina föräldrar. Liam hoppade in i bilen och vi körde hem.

När jag körde upp på uppfarten så stod inte någon av våra föräldrars bil där. Dom lovade att dom skulle komma hem ikväll för att äta middag, men jag antar att det blev ändrat. Jag kollade på Liam som såg väldigt besviken ut. Sedan han var liten har han fått leva med att dom alltid sviker honom. Dom är så mycket på jobbet att dom aldrig har tid för oss, jag tror inte ens att dom vet något om Liam. Mamma hade varit ledig i några år när hon fick mig för att nästan precis efter hon fått mig så hade mamma fått bröstcancer men hon var stark, så hon lever fortfarande. Så Mamma är jätte rädd att jag ska få det. Jag tittade fortfarande på Liam och skulle precis säga något tröstande när han kastade upp bildörren, smällde igen den hårt och sprang in i vårt stora, lyxiga vita hus. Jag suckade och stängde av bilen och gick sen bak till bagaget för att ta hans tränings väska.

När jag kom in i huset så rös jag varmen. Jag ställde ner hans väska, hängde upp min och min kappa och var påväg in till köket när jag hörde hur Liam pratade med någon på telefon så jag stannade bakom väggen och lyssnade.
- Men ni lovade ju att komma, hörde jag Liam snyfta tyst. Jag hörde inte vem han pratade med men det var ju antagligen mamma eller pappa.
- Men ni jobbar ju alltid ! Ni har aldrig tid för mig och Caitlin ! Nu hade Liam höjt rösten och jag kunde höra en röst i telefonen sen hörde jag hur Liam la på och drämde telefonen i köksbänken. Han sprang förbi mig där jag stod och tjuvlyssnade, och upp till sitt rum. Jag hörde hur hans dörr smälldes igen och jag lutade mig mot väggen och släppte ut en tung suck och bestämde mig sen för att gå upp till honom. Han hade alltid varit väldigt känslig och enligt mina föräldrar var jag den ända som kunde prata med honom, men egentligen skämdes dom bara för mycket för att prata med honom själva.
Jag knackade lite försiktigt och jag kunde höra låga snyftningar.
- Kom in, sa han lite lågt och jag öppnade dörren. Han satt i sin säng med ryggen lutad mot hans blåa vägg och kramade om en groda som han alltid hade kramat om när han var ledsen. Hans rum var ganska litet jämfört med mitt och överallt på golvet låg det låtsas svärd och andra leksaker. Jag gick fram till hon och kröp upp i hans säng. Jag lyfte upp honom i mitt knä och kramade om honom.

Fjärde kapitlet.. det blev inte så mycket Adrian i detta kapitlet men det blir det i nästa :)

Part 3: 10 questions

- Men vem var han ? Är han din nya pojkvän ? Du är kääär, eller hur ! Skrattade Liam i bilen påväg till träningen. Jag gav honom en uttråkad blick och fokuserade sen åter igen på vägen. 10 minuter senare körde jag in på fotbolls parkeringen och Liam sprang ut så fort han kunde, det kan bero på att jag är ganska dålig på att köra.

- Kom igen ! Jag är inte så dålig på att köra, ropade jag efter honom. Han vände sig om, flinade mot mig och sprang sen in igenom dörren till sporthallen som dom tränade i. Jag gick och satte mig på läktaren och väntade på att träningen skulle börja. 

Jag har glömt hur mycket jag hatar att vara på min brors fotbolls träningar, men mamma eller pappa kan ju inte eftersom att dom jobbar så mycket. Ibland kom dom inte ens hem och åt middag, utan jag såg dom mest ganska sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Många trodde säkert att jag hade ett sånt bra liv, men det är egentligen tvärtom. Mina föräldrar är nästan aldrig hemma så jag får göra allting, det är praktiskt taget jag som har uppfostrat Liam. Allting var så mycket enklare när man var liten, man behövde inte oroa sig för hur det skulle bli i framtiden och man behövde inte ta så svåra beslut. Jag kollade på klockan, 17.15. Träningen har bara varit i en kvart ! Jag suckade och rotade runt i min svarta skinnväska efter något att roa mig med. Jag hittade bara en massa gamla läppglans, lappar och pennor. Wow, jag måste städa min väska, så jag antar att det är det jag får roa mig med i 75 minuter.

Det tog två minuter att rensa min väska och nu hade jag verkligen inget att göra. Mina tankar drogs till Adrian. Jag kan inte fatta att jag spillde kaffe på honom och sen gick in i honom på vägen hem. Plötsligt öppnades den tunga dörren in till hallen och en liten kille och en äldre kom in. Jag kände igen den äldre killen men kunde inte riktigt se hur han såg ut för han stod för långt bort. Den lille killen sprang till resten av laget och den äldre killen började prata med tränaren, som heter Andrew, och sen pekade Andrew på mig. Killen nickade och började gå mot mig med huvudet ner och längsamma steg. Jag kände igen honom, men kunde inte komma på vem det var. Han var nu 10 meter ifrån mig och han lyfte huvudet och såg mig rakt in i ögonen med ett tomt uttryck. Det var Adrian ! Hur kunde jag inte känna igen honom ? Hans ljusbruna korta hår, hans underbara bruna ögon och hans sätt att gå. Han satte sig ungefär två meter ifrån mig, drog upp sin luva som han hade på jackan och tittade ner på sina händer. Vågade han inte ens prata med mig ? Jag kollade på honom i några sekunder och bestämde mig sen för att göra något.

- Hej, sa jag lite försiktigt och vände mig mot honom. Han tittade upp på mig med samma toma uttryck som han hade innan.
- Hej, sa han och tittade ner igen.
- Jag bits inte, sa jag och log åt min dåliga kommentar. Jag kunde se ett litet leende på hans läppar men det försvann igen.
- Nej, men du kanske kastar kaffe på mig igen, sa han och vände sig nu mot mig och tog ner luvan. Först trodde jag han skämta men jag såg inget spår av sarkasm i hans ansikte. Mitt leende försvann. Har han inte släppt det ? Jag sa ju förlåt !
- För det första, jag gjorde det inte med flit och för det andra sa jag faktiskt förlåt, sa jag och satte armarna i kors över bröstet. Han tittade på mig ett tag och började sen le.
- Vad ler du nu åt ? Sa jag och började le själv. Hans leende var så gulligt...
- Vad ler du åt ? Frågade han mig och satte armarna i kors över bröstet som jag gjorde innan.
- Jag frågade först ! Skrattade jag och log ett överlägset leende.
- Jaja, sa Adrian och viftade med sin högra hand, sedan blev det tyst igen. Det började bli pinsamt, och det verkar som att jag får börja på alla våra konversationer så då kan jag lika gärna göra det igen.

- Jag vill bara säga igen att jag är ledsen för det med kaffet, det var verkligen inte meningen, sa jag och såg på honom när han lekte med ett snöre som satt på hans kofta, han hade tagit av sig sin jacka.
- Det är okej, jag tror dig, sa han och gav mig ett osäkert leende.
- Vill du hitta på något ? Eller jag menar inte så... Jag menar det brukar ta så långtid på träningarna och det blir ganska tråkigt så jag undra om... vi... skulle kunna göra något ? Orden bara forslade ur mig så fort. Jag vet knappt själv vad jag sa. Han tittade på mig ett tag och nickade sen.
- 20 frågor ? Sa han och rätade lite på ryggen.
- Nej, inte 20 ! Det blir så mycket, kan vi inte köra 10 istället ? Sa jag och gav ifrån mig en uttråkad suck.
- Visst, då får jag börja, sa han och såg ut att fundera. Varför var han tvungen att vara så söt ? Det räckte med att han kollade på mig med dom snälla ögonen och jag ville bara kasta mig fram och krama honom. Plötsligt lös han upp som om att han hade kommit på något jätte bra.
- Äter du skräpmat ? Sa han och gav mig en utmanande blick.
- Klart jag gör ! Jag älskar skräpmat, speciellt Mccdonalds, sa jag och hans utmanande blick försvann.
- Gör du ? Jag trodde inte du åt skräpmat eftersom...
- Eftersom vad ? Avbröt jag honom.
- Du är ju så smal, du ser inte ut som en tjej som äter skräpmat, sa han och kollade på mig från top till tå.
- Ja, jag har en mamma som bryr sig väldigt mycket om hur hon ser ut... och även hur jag ser ut, sa jag ganska tyst och kollade ner på mina händer. Min mamma hade alltid brytt sig om hur jag såg ut. Hon ville inte att jag skulle gå igenom samma problem som hon gjorde när hon var tonåring.
- Hon har alltid velat ändra på mig, sa jag lika tyst.

Tycker ärligt talat att detta var ett dåligt kapitel... men men..

Del 2: He sees me just like everyone else...

Det kändes som att allt gick i slow motion. Jag stod som förstelnad och såg fortfarande in i Adrians ögon och alla blickar vändes mot oss. Först var det ingen som gjorde någonting men sen började alla skratta, även Chloe. Adrian vände bort blicken från mig och gick snabbt upp för resten av trappan. Jag följde honom med blicken och hade fortfarande inte rört mig tills Chloe drog iväg mig, fortfarande skrattandes.

- Asså herrgud ! Cait det var så kul, hur kunde du ens komma på något sånt ? Sa Chloe när hon stod lutad till vänster om mig och skrattade mot sitt skåp och väntade på att jag skulle få in alla mina böcker i mitt som av någon anledning hade trillat ut, som tur var hade ingen sett.
- Chloe, jag gjorde det inte med flit. Jag halkade, sa jag och ryckte lite med axlarna. Det var ju sant för jag halkade faktiskt. Jag skulle inte kunna göra så mot någon, speciellt inte Adrian. Chloe såg på mig med stora ögon och skulle precis slänga ut sig en kommentar när Josh kom och ställde sig bredvid mig.
- Så, jag hörde att du kastade kaffe på någon, blev det för kallt ? Sa Josh och lutade sig mot det skåpet som var till höger om mig med ett nästan läskigt flin i ansiktet. Jag stannade upp och vände mig mot Josh.
- Du skojar, det har bara varit en lektion och alla pratar redan om det, sa jag och slängde in dom två böckerna som skulle in i skåpet och drämde till skåpdörren med en smäll och lutade mig sen mot mitt skåp. Många tittade säkert just nu men jag brydde mig faktiskt inte.
- Åh, någon som är sur idag, sa Josh och flinade igen. Jag suckade irriterat och började gå mot nästa lektion.

Den sista lektionen var äntligen slut så jag gick till mitt skåp där Chloe stod och väntade på mig som vanligt. Jag öppnade den blåa skåpdörren och slängde in min mattebok och tog sedan min svarta väska. Det var verkligen ingen ordning i mitt skåp, böckerna låg överallt och jag hittade nästan aldrig mitt pennskrin så jag fick börja lägga det i väskan.
- Så vad ska du göra nu då ? Sa Chloe påvägen ut från skolan. På trappan kunde man fortfarande se spår efter mitt kaffe i snön som låg kvar.
- Jag ska.. Jag måste köra Liam till fotbollsträningen, sa jag och tackade gud att han hade fotbollsträning idag. 
- Aha, men då kan vi ju fortfarande ha följe hem, sa Chloe och började gå lite snabbare ner för trapporna, och då kom jag på något.
- Skulle inte Chad hämta dig idag ? Sa jag och hoppades att det inte hade ändrats. Chloe vände sig om med ett frågande uttryck som var menat till mig och skulle precis ifrågasätta mig när vi hörde en bekant tuta. Längre ner vid parkeringarna ungefär 100 meter bort stod Chloes bror Chad och väntade på henne.
- Hallå tjejer ! Jag har inte hela dagen på mig ! Skrek han från där han stod. Chloe himlade med ögonen, tog tag i min arm och började gå ner till honom med mig. 
- Måste du alltid hålla på sådär ? Sa Chloe till Chad när vi var näsan 1 meter ifrån honom. Chloe sprang fram till bilen och hoppade in. Chad skrattade bara och vände sen blicken till mig.
- Ska du med ? Jag kan köra dig hem, sa Chad med ett vänligt leende. Chad hade alltid varit som den storebror jag aldrig fått. Chloe och jag hade kännt varandra sen vi var två så jag växt upp med honom med.
- Nej tack, jag kan gå, sa jag och skulle precis börja gå därifrån när han stoppade mig.
- Tror du verkligen att jag ska låta dig gå i detta vädret, hoppa in i bilen, sa han och gjorde en gest mot mig att jag skulle hoppa in i bilen, men jag skakade bara på huvudet.
- Jag måste möta min bror, men tack ändå, sa jag och Chad nickade bara.
- Okej, men vi ses då, sa han och hoppade sen in i förarsätet och sen körde dom iväg. Jag tog upp mina hörlurar och satte på musik från min iPod och började gå mot den parken som jag alltid går igenom och råkade gå in i någon. Jag ryckte ut hörlurarna och tittade och såg än en gång in i Adrians ögon. Varför var jag tvungen att gå in i honom hela tiden ? Jag skämmer ju bara ut mig mer och mer. Adrian såg på mig och vände sig snabbt om igen och började gå med snabba steg ut genom parken. Nu hade jag min chans, det var nu eller aldrig.

- Adrian, vänta ! Ropade jag efter honom. Han stannade och vände sig om med ett förvånat uttryck, varför var han förvånad ?
- Adrian, jag är ledsen för det som hände i morse. Det var inte meningen, jag halkade, sa jag och tittade ner i marken i några sekunder och tittde sen upp igen.
- Vet du vad jag heter ? Sa Adrian, fortfarande förvånad.
- Ehm.. ja, varför skulle jag inte det ? Frågade jag lite försiktigt. 
- Du bor ju uppe vid rikemans villorna, du är rik och du är populär, sa han och kollade på mig precis som om att jag var dum i huvudet.
- Bara för att jag bor däruppe, är rik och är populär betyder inte att jag inte vet ditt namn, sa jag och log lite prövande. Han ser mig säkert som alla andra, en ytlig, bortskämd liten bitch.
- Nej men.. tack för att du bad om ursäkt, jag tror inte att någon annan skulle göra det, sa han och log lite smått. Han vände sig om och forsatte gå. Jag stod kvar ett tag och såg efter honom tills jag inte kunde se honom längre och då hörde jag hur någon ropade på mig. Jag vände mig om och där stod Liam med ett uttråkat ansikte. Jag gick emot honom och han började genast med sitt tjat.
- Varför måste jag gå hem med dig ? Fråga Liam mig surt och satte armarna i kors.
- För att du är bara sju, sa jag och och suckade. Han skulle nog fått pris för världens jobbigaste lillebror.
- Vem var killen du pratade med ? Sa Liam och lät plötsligt nyfiken.
- Ingen, sa jag. Bara en som ser mig som alla andra.

Andra kapitlet ! Det känns lite sjukt att skriva för sig själv... Men iaf, säg vad ni tycker.. Btw, jag tror inte jag kommer fixa någon design om någon undrar..

Part 1: Who is he ?

Jag tog på mig min nya vita scarfs, som antagligen inte ens släppts i affärerna än, slängde den om halsen och tog på mig min svarta kappa. Pappa brukade fixa så jag fick en del saker lite tidigare än när dom egentligen börjat säljas. Såklart uppskattar jag det men jag har alltid sagt till honom att jag kunnat vänta. Jag gick igenom den mörka korridoren till hallen för att hämta min väska och ta på mig mina svarta stövlar och slänga på en vit stickad mössa på huvudet för att gå till skolan. Jag öppnade dörren försiktigt och kände genast den kalla luften blåsa i mitt mörkbruna lockiga hår. Jag gick med stora steg ner för den snötäckta stentrappan, påväg till Chloes hus, där vi brukade mötas. Det landade en snöflinga på min näsa och den smälte snabbt igen. Jag gick på den snötäckta trottoaren påväg till Chloes hus och började tänka på Adrian. Hur kunde det vara så svårt att berätta för en kille att man gillade honom ? Det hade aldrig varit så svårt för mig innan ! Plötsligt drunknade jag i tankarna och tappade all kontroll.

- Cait… Caitlin ! Hallå, lyssnar du på mig ? Jag vaknade ur mina tankar och såg att Chloe stod med en latte i handen och skrek på mig.
- Ja, ehh… Förlåt ! Jag tog emot latten som Chloe räckte fram till mig och tog en stor, varmande klunk.

- Vad tänkte du på ? Frågade Chloe, ivrig av att få veta. 

- Ehm, inget speciellt, Svarade jag ganska snabbt. Chloe ställde sig framför mig och kastade sitt raka mörkblonda hår bak på axeln, det var inte det svaret hon var ute efter.
- Hmm, det tror jag inte på. Kom igen ! Jag är ju din bästa vän ! Vi berättar allt för varandra, nästan skrek Chloe och slängde sin armar i en uppgiven gest. Bästa vän ? När vi var i Paris och en mycket känd designer sa att jag hade fel mönster på min kjol så kallade hon mig för ”otrendig bitch” på franska ! Men när det verkligen gällde visste jag att jag kunde lita på henne. Chloe stirrade på mig med sina blåa ögon och väntade på ett svar.  

- Det är bara en kille, sa jag och kände hur ett leende smög sig fram på läpparna. Chloe hoppade av iver och började ställa en massa frågor.

- Det är Chad, eller hur ? Säg inte att du är kär i min storebror ! Nej, vänta, det är Josh ! Jag visste det ! sa Chloe och log för sig själv som om hon just kommit på något jätte bra. Vi började gå igen, genom en park som jag, min mamma och min lillebror brukade gå och mata ankorna genom den parken när jag var liten, men nu var det mest jag och Liam som gick dit.

-         Nej, det är ingen av dom. Jag vet inte ens vad han heter, sa jag. Jag gillade inte att ljuga, även om många tror att jag säkert njuter av att hitta på en massa äckliga lögner om en massa människor som jag knappt känner, men det gör jag inte.

-         Men då får vi ta reda på det! Hur ser han ut? Han bor väl här uppe? Frågor bara strömmade ut ur Chloes mun men en fråga hade fastnat på min hjärna. ”Han bor väl här uppe?” nej, det gjorde han inte. Här uppe eller som andra brukar säga, rikemans villorna. Enligt en del andra personer som bor i tex Brooklyn eller andra delar av New York anser att det är bara en massa ytliga, rika människor som bor i rikemans villorna. Jag kan hålla med om rika, det var ganska dyrt att bo här, men alla var ju inte ytliga eller dom flesta var faktiskt. Det gillade jag inte med detta kvarteret, väldigt många var ganska ytliga men min familj var ganska… normal. Men jag brydde mig inte om var han bodde, men mina vänner gjorde tydligen det. 

-         Chloe, sluta fråga en massa, sa jag och kände hur det hade börjat bli halt på marken.

Förlåt, men jag är ju bara nyfiken, sa Chloe och lät plötsligt sur. Vad har jag nu gjort? Jag himlade lite diskret med ögonen och öppnade locket till latte, jag hade ungefär halva kvar. Chloe kunde bli sur för ingenting, och det gjorde mig väldigt irriterad. Jag såg skolans långa jobbiga trappor som var väldigt hala och började gå  med Chloe vid min sida. Det var ganska mycket folk som kom vid denna tiden och jag skulle precis öppna min mun för att börja diskutera med Chloe om vi inte kunde börja gå lite tidigare till skolan när jag halkade och spillde ut min latte över någon. Jag ställde mig snabbt upp för att be om ursäkt till den personen som fått min latte över sig och såg in i den personens ögon som jag verkligen inte ville se nu, Adrians.

Första kapitlet.. säg vad ni tycker :) har redan börjat på Part 2. Om någon undra så har jag fått lite inspiration från Gossip Girl, älskar den serien.