shortstoriesbyme -

Läxa, läxa och åter igen, läxa -.-

Jag har prov imorgon så jag har suttit och tränat på det hela dagen och tills på fredag har jag en hel hög med läxor ! Så nästa kapitel kommer kanske inte förens på lördag eller söndag..

Part 28: I Won't Let You Go.

Last Chapter:

Jag vaknade av att någon plingade på dörren där nere och eftersom att jag var den som bodde i detta hus fick jag öppna. När jag gick förbi speglen i mitt rum stannade jag direkt för att ta en titt på mitt fågelbo till hår. Jag hade sovit i ungefär nio timmar och mitt hår stod ut överallt ! En djup suck for ut ur min muin och tog upp borsten för att borsta ut mitt hår och sedan gå ner för trappan så jag kunde öppna dörren. När jag kom ner i hallen plingade det fortfarande på dörren, ville denna människan inte ge upp eller ? Jag låste upp dörren, slet sedan upp den och blev chockad av vem som stod där..

"Hej" Sa Nate.

Han log charmigt mot mig och drog bort en hårslinga som hängde över hans panna.

"Ehh, Hej" Svarade jag osäkert och satte armarna i kors över bröstet, jag hade ju fortfarande pyjamas på mig.

"Jag hörde vad som hade hänt med din syster och ville bara se att du var okej" Han såg oroligt på mig med sina blåa ögon. Vänta, brydde sig Nate om mig ? Han var en av dom populäraste killarna i skolan !

"Ehm, ja.. Jag är okej" Sa jag och log osäkert. Jag blev alltid så obekväm och klumpig runt Nate...

"Om du vill prata om det så finns jag, okej ?" Han log charmigt igen och väntade på att jag skulle svara honom. Jag nickade och sedan tog Nate ett steg närmare mig och gjorde något jag aldrig trodde att en kille som han någonsin skulle göra, han kramade mig. Jag stod helt stel i någon sekund men kramade sedan osäkert honom tillbaka. Rufsigt hår, igen bh, en stor pösig t-shirt, korta pyjamas shorts, stubbiga ben, inget smink och mörka påsar under ögonen, kunde detta bli pinsamare ? Jag såg ut som ett monster jämfört med Nate med sin svarta skinnjacka, tighta jenas och perfekta blonda hår. Kramen varade inte länge och när han hade släppt mig sa han "Hej då" och började gå bort från mitt hus.

Jag stängde dörren och när jag vände mig om stod Justin i hallen bara några meter ifrån mig i en svart t-shirt och gråa mjukis byxor.

"God morgon" Sa jag och tog Luca's hoodie som hängde på en krok vid jackorna och drog den över mitt huvud. Jag kände mig väldigt obekväm i atta vara i ett hus med bara killar och så går jag runt i pyjams.

"God morgon, vad var det där ?" Frågade Justin med höjda ögonbryn. Jag fattade först inte vad han menade men förstod sedan att han menade det med Nate.

"Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning.." Svarade jag och gick sedan upp för trappan för att klä på mig. Jag tog på mig ett linne med rosa/oranga blommor på, ett par svarta jeans, satte upp mitt hår i en häst svans och drog på lite mascara på mina redan mörka ögonfransar.

När jag kom ner till köket satt alla killarna där och åt som grisar, precis som mina bröder. Jag skrattade tyst för mig själv och gick bort till skåpet närmast kylen för att ta en tallrik. Jag hällde i mjölk och flingor i tallriken och satte mig sedan bredvid David.

"Morron" Sa David med munnen full av flingor och mjölk som rann ner längs han mungipa.

"Ni äter ju som mina bröder !" Skrattade jag och torkade bort mjölken från David's ansikte med min tumme.

"Gör vi ju inte alls !" Protesterade Ryan och blängde på mig. Jag log mot honom och fortsatte sedan äta.

"Lucy, förresten vi hade tänk-" Justin satte sin hand framför Ryan's mun och "schh":ade åt honom. Jag kollade konstigt på dom och gav sedan David en "Vad-är-det-ni-håller-på-med ?" blick.

"Vi hade tänk göra något idag och du ska med men vi säger inget till dig för att det ska bli en överaskning." David flinade mot mig och tryckte sedan i sig fler flingor.

"Och varför ska det bli en överaskning ?" Frågade jag medans jag åt.

"Jo, vi tror att du kanske drar dig ur för att du tycker det blir för läskigt" Sa Justin medans han lutade sig flinandes över bordet och blinkade sedan med ena ögat.

"Hah, jag har levt med mina bröder hela mitt liv. Inget skrämmer mig längre" Jag log ett svagt överlägset leende.

"Vi kommer ändå inte berätta för dig" Sa David och klappade mig på huvudet innan han gick till diskbänken för att ställa tallriken där.

Justin's Perspektiv:

"Snälla berätta !" Gnällde Lucy som satt i baksätet tillsammans med Chaz - som vi hade hämtat på vägen - och David.

"Vi kommer inte berätta och speciellt inte för att du tjatar" Jag flinade åt henne genom bakspegeln och hon blängde tillbaka till mig. Jag svängde in på vägen som gick till den högsta bron i Stratford och såg att en man med bungy jump set stod ungefär 100 meter ifrån bilen. Jag stängde av motorn och hoppade sedan ut ur bilen. När alla hade gått ut ur bilen låste jag och sedan gick vi alla i en klunga till mannen med bungy jump settet.

"Vad ska vi göra ?" Frågade Lucy sakta och osäkert medas hon tittade skräckslaget på bungy jump settet.

"Vi ska hoppa bungy jump" Sa jag och la min arm om hennes axlar och "skakade" henne på skoj.

"Visst, ha ni kul med det men jag tänker inte hoppa !" Väste hon och gjorde en ansats att gå tillbaka till bilen men jag och David tog tag i vars en arm och drog bort henne mot mannen som skulle hjälpa oss.

"Jag som trodde att inget skrämde dig" Skrattade jag och ställde mig mitt emot henne.

"Nä, förutom höjder" Hon blängde på mig och sedan vände hon sig mot David som stod bredvid henne.

"Och det visste du !" Sa hon surt till honom och ställde sig sedan med armarna i kors över bröstet. Jag skrattade åt henne och gick sedan bort för att prata med mannen som skulle hjälpa oss.

"Ni kommer ha en sele* runt midjan som ska gå under, ja ni fattar, och ett band som går runt era fötter som är kopplat till det långa 'gummibandet'" Sa han som hjälpte oss, som tydligen hette Tony och vi alla nickade.

"Så vem vill börja ?" Frågade Tony och höll upp selen*.

"Jag vill" Sa jag och räckte upp handen. Tony nickade och jag gick fram till honom för att sätta på mig midje selen* samtidigt som han satte en sele* runt mina fötter.

"Är du redo ? Frågade han när allt var färdigt. Jag slängde en blick mot de andra och såg Lucy hålla på med sitt hår. Hon hade stått och pillat med sitt hår sedan vi satte oss i bilen så jag misstänkte att hon var nervös.

"Vänta" Sa jag och vände mig mot Lucy.

"Jag gör bara detta om du gör det med mig" Sa jag och flinade.

Lucy's Perspektiv:

"Jag gör bara detta om du gör det med mig" Sa Justin och flinade mot mig. Alla blickar vändes direkt mot mig och David puffade mig diskret i sidan.

"Nej !" Sa jag och gjorde en ansats att gå därifrån igen men David och Chaz tog tag i mig och drog mig bort till Justin.

"Du måste komma över din rädsla någon gång" Sa han och räckte mig ett bungy jump set.

"Hah, och den dagen är inte idag !" Skrattade jag glädje löst.

"Jo, det är det visst" Viskade David i mitt öra och gick sedan därifrån skrattandes.

Tony hjälpte mig med selarna* och satte sedan "ihop" mig och Justin med någon sorts metal "kläma" så att våra kroppar var bara några centimeter ifrån varandra och då började de andra killarna vissla.

"Håll käften !" Väste jag generat åt dom och gömde mitt ansikte i händerna. Varför gjorde jag detta ? Det kändes så fel men ändå så rätt att stå så nära Justin. Tony sa till oss att vi skulle "kramas" när vi hoppade så att vi inte kraschade in i varandra under hoppet så Justin la sina armar om mig, men jag gjorde det inte än.. Jag var fortfarande lite sur på honom.

"Är du nervös ?" Frågade Justin mig. Jag tog bort händerna från mitt ansikte men tittade inte upp.

"Jag är skit nervös, tänkt så "trillar" jag på något sjukt sätt ?" Svarade jag och insåg hur sjukt det lät. Justin skrattade.

"Det är lugnt, jag kommer inte släppa dig" Viskade han till mig i en lugn ton. Jag tittade upp och såg rakt in i hans bruna ögon och så då dom, fjärilarna i magen. Det var som om att fjärilarna hade suttit instängda i en bubbla i 17 år och nu så sprack bubblan och det flög ut som galna. Jag tror jag var kär i Justin.

________________________________________________________________________________________

Två kapitel på en dag, BAM ! Haha, men tycker ni att det går för fort fram mellan dom ? Och om ni har några ideer, skriv en kommentar.

KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Part 27: Awkward.

Last Chapter:

"Sluta !" Skrattade jag och försökte slita mig loss.

"Inte förens du erkänner att du gillar Justin !" Sa han högt och fortsatte snurra mig. Jag kände hur illamåendet kom krypandes i halsen på mig och det skulle inte ta lång tid innan jag skulle behöva spy, men jag tänkte inte erkänna att jag gillade Justin eftersom att jag inte visste något än.

"David, jag börjar må illa" Sa jag och hade slutat kämpa med att ta mig loss.

"Erkänn då" Skrattade han och slutade inte att snurra mig. Illamåendet kändes i halsen och jag stod inte ut längre.

"Okej, okej ! Jag gillar Justin !" Skrek jag och då slutade han snurra mig. På något sätt kände det bra att säga det. David ställde ner mig på golvet och jag vacklade till men fick tillbaka balansen igen.

"Öh, jag tror jag måste spy" Sa jag och vände mig om för att gå mot trapporna men stelnade till när jag såg att Ryan och Justin stod i dörröppningen till vardagsrummet, bara några meter ifrån mig, och såg på mig med chockerade miner. Fan, dom hörde !

Jag stod helt stum framför dom och visste inte vad jag skulle säga. Jag måste sett ut som en idiot.

"Som en vän..." Sa jag omedvetet. Det tog några sekunder innan jag visste vad jag sa.

"Ja, som en vän ! Jag gillar dig som en vän, eller hur David ?" Jag vände mig mot David dom stod bakom mig och gav honom en menande blick.

"Öh, ja.. " Sa han och såg konstigt på mig.

Jag vände mig mot Justin och Ryan igen och sökte med blicken genom rummet och såg klockan som hängde ovanför dörrkarmen, 22.55 visade den.

"Oj, vad klockan är mycket ! Jag tror att jag måste gå och lägga mig nu.. Ryan och David, ni vet var gästrummen finns !" Sa jag och gick sedan med snabba steg upp för trappan. Jag öppnade dörren till mitt rum och stängde den sedan med en smäll. Tänk om Justin trodde att jag gillade honom nu ? Jag visste knappt själv om jag gillade honom som mer än en vän ! Och vi hade ju inte känt varandra så länge... Jag kunde inte vara kär redan.. Jag är inte kär i Justin. Men jag gillar honom.. kanske.

Justin's Perspektiv:

Lucy rusade upp för trappan och inte långt efter hörde man hennes dörr smällas igen. Gillade hon mig ? Hon sa ju att hon gillade mig som en vän men det lät mer som att hon försökte rädda sig själv från sanningen.

När hon sa att hon gillade mig ville jag inget mer än le men samtidigt blev jag chockad.

"Ehm, hon säger konstiga saker när hon mår illa" Sa David och log osäkert mot mig och Ryan. Jag nickade med rynkade ögonbryn.

"Jag ska gå och prata med Lucy. Ryan, du vet var gästrummen ligger" David gick ut ur vardagsrummet och lämnade mig och Ryan ståendes ensama.

"Okej... det var lite konstigt" Sa Ryan efter en stunds tystnad. Jag nickade och följde sedan efter Ryan som hade börjat gå mot gästrummen.

Klockan visade 01.13 och jag låg fortfarande vaken i gäst-sängen. "Okej, okej ! Jag gillar Justin !" upprepades i mitt huvud hela tiden. Jag och Ryan hade kommit i samma stund som Lucy och David kom springandes ner för trappan och följade efter dom in till vardagsrummet men dom märkte oss aldrig. Och när orden som upprepades gång på gång i mitt huvudet sades från henne hoppade mitt hjärta ett extra slag och jag ville inget annat än att le. En leende spred sig på mina läppar nu bara för det, jag hade varit för chockad för att le innan. En massa låttexter snurrade runt i mitt huvud så jag tog fram min sång-bok som låg i min väska precis in till sängen och skrev ner dom, det kanske kunde bli en låt senare ?

Lucy's Perspektiv:

"Hej" Sa Nate.

_________________________________________________________________________________________

Det kommer ett tidinställt, färdigt kapitel senare ikväll ! Men tills dess, KOMMENTERA FÖR MERA ! :)

Precis färdig med Part 27 meeen...

Gissa vad som händer då, jo datan fuckar sig och INGENTING sparas ! Min data ska snart lämnas in på lagning så då kommer sånt antagligen inte hända igen... Men jag får låna min brors dator imorgon så kan jag skriva om det ! ^^

Part 26: The Truth Is Out

Last Chapter:

"Kom igen ! Se mig i ögonen och säg att du inte gillar honom" Sa han och vände mig så att jag stod mitt emot honom. Jag såg honom i ögonen med min mest seriösa blick men jag kunde inte säga det, jag kunde inte ljuga för David. Ett filurigt flin spred sig på David läppar och jag kände mig genast panikslagen.

"Som jag trodde då" Flinade han och satte armarna i kors över bröstet. Jag hatade det flinet han hade på läpparna just nu. Det hade han alltid när han hade någon sorts plan på gång.

"David, gör ingenting !" Sa jag panikslaget och grep ett hårt tag om hans axlar.

"Jag kan inte lova något..." Viskade han retsamt och började gå mot vardagsrummet.

"David !" Skrek jag och följde efter honom

Justin's Perspektiv:

"Vart ska du ?" Skrek mamma från vardagsrummet. Ryan hade kört mig hem till Mormor och Morfar så att jag kunde packa kläder och sådant.

"Jag ska till Lucy" Skrek jag tillbaka och fortsatte ner för trappan. Jag sprang ut till hallen och drog på mig skorna och skulle precis öppna dörren för att gå ut till Ryan som väntade i bilan när mamma tog tag i min arm och stoppade mig.

"Vem är Lucy ? Vad är det för tjej ?" Sa hon och satte händerna på midjan och såg strängt på mig.

"Det är bara en tjej, okej ?" Jag vände mig om och öppnade dörren men Mamma stängde den igen och lutade sig med ena armen mot den.

"Justin jag gillar inte att du träffar en massa människor jag inte känner, speciellt inte tjejer" Hon hade fortfarande den där stränga blicken men nu var den också orolig.

"Mamma" Suckade jag. "Du vet att jag aldrig skulle göra något dumt eller ansvarslöst"

"Jag vet men du är 17 nu Justin och jag är rädd att du ska, ja.. du vet-"

"Okej, jag fattar Mamma, hejdå !" Sa jag snabbt, pussade mamma på kinden och öppnade sedan dörren för att gå ut till Ryan.

Lucy's Perspektiv:

"David, du får inte säga eller göra något !" Sa jag medans jag följde efter honom genom köket och upp för trapporna.

"Nej, jag lovar !" Suckade han högt framför mig. Han vände sig om och såg på mig med ett finurligt leende igen.

"Vem ska du gå till skoldansen med förresten ?" Jag blängde mot honom och gick förbi honom upp för trappan och slängde mig sedan på min säng.

"Kom igen, du vet att jag bara skojar !" Skrattade han när han kom in i mitt rum och slängde sig bredvid mig på sängen.

"Vem ska du gå med då ?" Frågade jag nyfiket och satte mig upprät i sängen. Även om jag och David inte gick på samma skola och inte ens bodde i samma stat så hade våra skolor skoldans på samma dag och vi slutade också på samma dag. David tittade ner på mitt ljusrosa täcke och jag såg ett generat leende på hans läppar.

"Va, vem ska du gå med ?!" Skrek jag och började hoppa på mina knä i sängen och puttade retsamt på honom.

"Ingen.." Mumlade han och kollade fortfarande ner i täcket. Jag slutade att hoppa och började tänka efter. Vi hade inte sett eller pratat med varandra på nästan 4 år men det var en tjej han hade haft en jätte stor crush på sedan vi var små.

"Bonnie !" Skrek jag rakt ut. Bonnie hade både jag och David känt sedan vi var små och David hade alltid gillat henne. Davids blick vändes skräckslaget upp mot mig och han började genast skaka på huvudet.

"Det är Bonnie !" Skrattade jag och ställde mig upp.

"David älskar Bonnie !" Skrek jag och började springa ut ur mitt rum för att jag visste att David skulle börja jaga mig. Jag sprang ner för trappan och sjöng på en massa saker om David och Bonnie, och som jag trodde kom David precis bakom mig.
"David hjärta Bonnie !" Skrek jag och sprang in till vardagsrummet med David hack i häl. Jag kände David armar om min midja och hur han började snurra runt mig.

"Sluta !" Skrattade jag och försökte slita mig loss.

"David, jag börjar må illa" Sa jag och hade slutat kämpa med att ta mig loss.

"Erkänn då" Skrattade han och slutade inte att snurra mig. Illamåendet kändes i halsen och jag stod inte ut längre.

________________________________________________________________________________________

Who, whooot ?! Vad tror ni händer nu ? Och btw, det ska komma ett till kapitel ikväll för att jag har bokstavligen inget att göra ! Men tills dess... KOMMENTERA FÖR MERA ! och jag orkade inte lägga in bilder för detta kapitlet...

Börjar på Part 26 nu !

Börjar på Part 26 nu så det kommer säkert senare ikväll :)

Anledningen till att jag inte uppdaterat...

Anledningen till att jag inte uppdaterat är för att Part 26 skulle egentligen kommit i ondags men då tog min Pappa både min mobil och data och fick inte tillbaks de förens typ nu ! Och jag kan inte skriva Part 26 nu för att jag gör läxa !! Yup, jag gör läxa på en fredags kväll... -.- men jag skriver Part 26 så fort jag kan ^^

Btw..

Jag vet att jag inte har uppdaterat på ett tag men det var för att jag blev sjuk, igen och för att jag hade kunnat behöva en liten paus pga läxor osv. Men det är skönt att veta att det var många som stannade kvar ! ^^

Och förresten, Justin och Ryan försvann inte bara sådär, ni får veta vart dom blev av i nästa kapitel.

Part 25: David got a plan ?

Last Chapter:

Omedvetande drogs mitt finger över hennes silkeslena kind och sedan drogs min hand mot hennes nacke. Min blick var fast i hennes och det var som om att jag plötsligt befann mig i en bubbla, en bubbla med bara mig och Lucy i och inget utanför den bubblan spelade någon roll, det var bara hon och jag. Min blick vandrade ner till hennes läppar och tanken av att kyssa henne poppade upp i mitt huvud, och jag gillade tanken.

Lucy's Perspektiv:

Nervöst såg jag på Justin som höll sin hand vid min nacke. Vad skulle han göra ? Det som gjorde mig mest nervös var att denna stunden såg precis ut som i en film. En kille och tjej som förlorade sig i varandras ögon och sedan.. kysstes de. Någon sorts panik blandat med längtan växte inom mig när jag såg hur Justin kom närmare mig. Skulle han kyssa mig ? Ville jag att han skulle ? Ja.

Han kom bara närmare och närmare och när våra ansikten var några decimeter ifrån varandra, knackade det högt på dörren. Jag hoppade nervöst till och mina ögon spärrades upp medans Justin snabbt flyttade sig ifrån mig och ställde sig upp. Dörren öppnades och Ryans huvud stack ut.

"Förlåt om jag stör men Justin, klockan börjar bli mycket så om du skulle hem är det kanske bäst nu" Sa Ryan och såg på mig och Justin. Justin kollade på klockan som satt på hans arm.

"Jag kommer snart" Ryan nickade och stängde dörren. Justin vände sig mot mig och satte sig på sängen bredvid mig igen.

"Ehm, om det inna-"

"Det är okej, det är en dramatiskt situation och vi tänker inte klart" Avbröt jag honom och försökte låta övertygande. Han nickade kort och såg plötsligt besviken ut.

"Ja, men jag ska nog sticka hem nu" Svarade han och började gå mot dörren.

"Nej !" Sa jag omedvetet och ställde mig upp. Justin vände sig hastigt om och såg på mig med höjda ögonbryn.

"Jag menar, ehm du behöver ju inte åka hem.. typ" Nervöst och osäkert började jag klia mig i nacken och såg ner på mina fötter.

"Såååå" Började Justin. Jag kollade upp för att se om han skulle fortsätta på meningen och såg Justin komma gåendes mot mig med ett flin på läpparna.

"Du vill att jag ska stanna ?" En gnista hopp syntes i hans hasselnöts bruna ögon medans han hade sitt typiska busiga flinet på hans läppar. Jag svalde hårt och nickade sedan sakta.

"Ja" Sa jag. Ett enkelt ord med endast två bokstäver, var svårt att få fram för en sådan som jag. Justin nickade för sig själv och vände sedan på klacken och gick ut genom dörren.

"Du har inte din bil med dig" Sa jag rakt ut medans jag stod och studerade den öde gatan som jag bodde. I ögonvrån såh jag bilen David hade kommit med och kom på att det inte var hans bil.

"Nej, det är en lånebil. Jag får ha den i några dagar till" Sa han och ställde sig bredvid mig. Vi stod vid det enda fönstret som fanns i vår breda hall och bara stirrade ut på den tomma gatan.

"Du gillar honom" Sa David plötsligt och såg på mig. Jag ignorerade honom och fortsatte att stirra ut på gatan.

"Hur mycket är klockan ?" Sa jag för att försöka byta samtalsämne men det var ingen ide, David såg rakt igenom mig.

"Försök inte byta samtalsämne nu, jag kan se att du gillar honom" Jag hatade hur bra mina bröder och David kände mig. Men istället för att enkänna att jag gillade honom - och jag visste inte om jag gillade honom än - så skakade jag bara på huvudet och fortsatte att ignorera David's frågor.

"Som jag trodde då" Flinade han och satte armarna i kors över bröstet. Jag hatade det flinet han hade på läpparna just nu. Det hade han alltid när han hade någon sorts plan på gång.

"David, gör ingenting !" Sa jag panikslaget och grep ett hårt tag om hans axlar.

"Jag kan inte lova något..." Viskade han retsamt och började gå mot vardagsrummet.

"David !" Skrek jag och följde efter honom.
_______________________________________________________________________________________

Vad har David för plan nu ? Och jag vet att detta kapitlet blev kort och lite tråkigt kanske men det kommer faktiskt ett kapitel imorron oxå ! Så kommentera massor nu ! Och om ni har några ideer på vad NI tycker ska hända, skriv en kommentar och låt mig veta ! Jag vill veta vad ni tycker :)

KOMMENTERA FÖR MERA ! ^^

Part 25 är färdigt !

Som rubriken säger, Part 25 är färdig skrivit.. Vem vill ha det ? :)

Antingen imorron, måndag eller tisdag..

Jag har börjat pytte lite på Part 25 men vet inte om det blir färdigt idag.. Men annars kommer det på måndag eller tisdag ^^

Sjuk, igen.

Anledningen till att jag inte har uppdaterat är för att jag har blivit så sjukt förkyld ! Och jag vet inte när nästa kapitel kommer igen men troligen snart. Men kanske tidigare om ni kommenterar mer på Part 24, jag menar 1 kommentar, ni kan bättre ^^ btw, det var någon som sa att man inte kunde gå in på blogg.se.. Weird.

Part 24: I Like The Thought Of Kissing You.

Last Chapter:

Diana kom ut i hallen förföljd av en glad Sammy. Sammy tassade raka vägen mot Justin som tog upp honom i hans famn. Jag hade helt glömt bort att Diana och Bruce var Justin's morföräldrar.

"Herregud vad du ser ut barn !" Utbrast hon och gick fram till mig. Hon satte sina händer på mina kinder och såg sedan på mig med oroliga öron, sedan gav hon mig en hård kram. Jag hade glömt att ta bort mascaran som hade runnit och mina ögon var säkert fortfarande puffiga och röd aktiga.

"Kom nu, vi ska få i er ungar lite mat och sedan ska du berätta vad som har hänt" Sa hon när hon släppte mig och vinkade sedan mot köket. Detta skulle bli en ännu längre dag.

"Okej, vad är det som har hänt nu ?" Frågade Diana mig. Alla satt inne i mitt kök och åt någon sorts kyckling soppa som Diana hade gjort. Jag kollade ner i sin soppa. Jag hade ingen lust att se på någon just nu. Jag vevade runt med skeden innan jag lyfte på huvudet igen och suckade.

"Jag hade en lilla syster" Började jag och kollade sedan ner i soppan igen. "Rosa" Mumlade jag. Det var som att något högg till när jag sa hennes namn.

"När jag var tolv år tog jag med henne till Köpcentret och när vi skulle gå hem hade jag glömt min väska inne på en affär som hon inte gillade så hon följade aldrig med mig in. Och sedan när jag kom ut..." Jag kunde inte avslutade aldrig meningen. Jag kollade snabbt ner i soppan igen för att undvika att börja gråta, vilket jag inte lyckades särskilt bra med. En tår föll ner i min orörda soppa och omedvetet började jag snyfta. Plötsligt kände jag någon ta min hand. Så diskret som möjligt kollade jag under bordet och såg till min förvåning att min och Justin's hand var ihop flätade. Även om jag grät så lyckades ett leende pressas fram på mina läppar. Mitt långa, bruna hår täckte mitt ansikte, men jag kunde ändå se på Justin's förvånade min att han såg mitt svaga leende. Jag drog bort håret från ansiktet med min fria hand och suckade.

"Så var hon borta, hon hade blivit kidnappad av något psycko" Pressade jag fram. De sista orden bets mina käkar automatiskt ihop och det var precis som att jag spottade fram orden.

"I alla fall, poliserna hade hittat henne död och avklädd i skogen igår natt och de kunde inte indentifiera kroppen till 100%. Så eftersom att Pappa eller mina bröder inte är hemma fick jag göra det. Tack för maten Diana, det var jätte gott" Rabblade jag upp snabbt. Jag ryckte sedan till mig min hand från Justin's, ställde mig upp och marscherade sedan upp till mitt rum där jag slängde mig i sängen och lät de få tårarna som jag lyckats hålla inne rinna längs mina våta kinder.

Justin's Perspektiv:

Tunga steg i trappan hördes så hon var antagligen påväg upp. Alla såg med förvirrade blickar på varandra. Hon bara stack. Jag förstod ju såklart varför, om allt detta hade hänt mig hade jag nog gjort likadant.

"Någon kanske ska gå upp och prata med henne ?" Sa någon. Det var den killen som hade varit här med Lucy innan, vem han var visste jag inte. Mormor skakade på huvudet och reste sig sedan upp från stolen.

"Nej, låt henne vara en stund" Sa hon och började sedan plocka undan tomma tallrikar. Jag hjälpte Mormor med disken och sedan gick hon och Morfar hem igen.

"Du får göra det" Viskade Ryan till mig. Vi hade samlats utanför Lucy's rum för att bestämma vem som skulle gå in och prata med henne. Jag suckade åt honom och skakade på huvudet.

"Varför måste jag göra det ?" Frågade jag. Det var ju inte så att jag inte ville göra det men jag ville inte göra henne mer upprörd än hon redan var. Hon kanske inte ens ville prata med någon !

"För att hon litar på dig, tro mig när jag säger det. Jag är hennes kusin, jag har känt henne hela livet, jag kan se det på mils avstånd !" Sa killen som jag fortfarande inte visste vad hette. Men nu visste jag i alla fall att de var kusiner. Jag stirrade på Ryan och Lucy's kusin. Skulle jag gå in och prata med henne ? Jag suckade och drog sedan ner handtaget till Lucy's dörr. Jag öppnade dörren försiktigt och knackade svagt på den samtidigt som jag öppnade den.

"Knack, knack" Sa jag och gick in i rummet. Lucy låg på sin säng i gråa mjukis byxor och en svart hoodie. Hon såg upp på mig med hennes oemotståndliga, bruna ögon. Plötsligt var det som att jag bara tappade balansen. Jag började vackla till och om jag inte hade tagit tag i handtaget hade jag nog lågit på golvet nu. Jag började skratta tyst för mig själv och trodde att Lucy också skulle börja skratta men nej, hon hade inte rör en min. Jag slutade skratta och gick fram till henne och satte mig på säng kanten medans hon satte sig upp.

Hennes ögon var fortfarande blanka och röda, men ändå såg hon så onaturligt vacker ut.

"Det är mitt fel att hon är död" Sa hon plötsligt. Hon lät så säker, så bestämd. Jag ryckte till och såg på henne som om hon var dum i huvudet eller något. Man såg att hon började känna sig obekväm för att hon tittade genast ner på hennes händer. Jag satte mig närmare henne, satte mitt pekfinger under hennes haka och drog lätt upp hennes ansikte. Jag mötte hennes sorgsna ögon och glömde direkt bort vad jag skulle säga.

"Det var inte ditt fel" Jag kom snabbt på vad jag skulle säga och gjorde allt för att låta övertygande.

"Om ja.." Jag tog bort mitt finger från hennes haka och satte det framför hennes läppar samtidigt som jag gjorde "Schhh" ljud.

"Det var inte ditt fel" Sa jag bestämt med betoning på varje ord.

"Och protestera inte nu" Fortsatte jag sedan och skrattade tyst för mig själv. Hon drog bort en slinga som låg framför hennes ansikte och drog den bakom örat medans hon kollade på mig med en blick jag inte kunde tyda och jag blev helt varm inombords. Vad var det som hände med mig ?

________________________________________________________________________________________

Nämen vad händer nuu ? Tror ni att Justin kommer kyssa henne eller inte ? Kommentera och säg vad ni tycker ! :) Btw, det blir nog inget kapitel i helgen för att jag ska åka iväg till ett par släktingar som bor ganska långt upp i sverige :/

Hinner verkligen inte... :/

Hinner inte skriva färdigt det, men jag kan berätta vad kapitlet handlar om ^^

Lucy berättar för alla vad som har hänt.

Justin och Lucy kommer varandra närmare och de "inser" saker de inte har gjort förut..

Längre än så har jag inte kommit, tyvär :/

Part 24 kommer nog ikväll..

Förlåt för att jag inte la upp Part 24 igår men ni måste förstå att jag går första året på gymnasiet och har väldigt mkt att göra så jag hinner inte skriva färdigt kapitlena ibland.. Men jag ska försöka skriva det ikväll, kanske inte blir så långt men ändå.

Börjat på Part 24..

Jag har börjat på Part 24 så det kommer antagligen imorgon :)

Part 23: Another Secret Part 2

Last Chapter:

"Lucy Rossi" Hörde jag en mörkt, skarp röst säga. Längre in i rummet vid en läskautomat stod en mörkhyad, lång man i polis kostym. Jag nickade mot honom som en gest att han skulle fortsätta.

"Du kan komma in nu" Sa han och öppnade en svart dörr bakom honom. Jag nickade nervöst och började gå till honom. Bakom mig hörde jag hur killarna reste sig och följde efter mig. När den svarta dörren stängdes bakom mig kände jag hur paniken växte. Nu var jag tvungen att göra det, det fanns ingen återvändo.

Jag stod framför en stor grå dörr. Två poliser stod bredvid. En lång, vithyad och den mörkhyade polisen, som tydligen hette Franklin, såg allvarligt på mig.

"Är du säker på att du vill göra detta ?" Jag nickade och sedan öppnade han dörren och gick in i rummet. Jag tog ett steg framåt och vände mig sedan om mot killarna. De såg på mig med blickar som jag inte kunde tyda. Det var som en blandning mellan orolig, rädd, förvirrad, förvånad och arg. Alla på en gång. David nickade mot rummet som en gest att jag skulle gå in, så jag tog ett steg över trösklen och sedan hörde jag hur dörren stängdes hårt bakom mig. Rummet var litet och grått. Inte en ända möbel fanns här, förutom en. En silvrig metal bår stod i mitten av rummet men ett vitt lakan över något. En ilning av nervositet, skräck och panik for genom min kropp och för en sekund ville jag inget annat än att springa tillbaka hem, gömma mig under täcket och gråta mig till söms. Men jag kunde inte, även hur mycket jag ville så kunde jag bara inte. Jag tog några steg närmare båren och såg på Franklin.

"Vill du att jag ska vänta någon minut ?" Frågade han mig. Han såg på mig med en medlidsam blick. Inte en sådan fakead, utan en äkta.

"Nej. Jag vill bara få det gjort" Sa jag och skakade på huvudet. Han nickade och tog sedan tag i yttersta hörnet på det vita lakanet. Varje sekund kändes som en timme. Som att se en film i slowmotion. Det gick alldeles för sakta. Ett kritvitt ansikte uppenbarade sig och jag hoppade till. Det kritvita ansiktet, de öppnade ögonen, det livlösa bruna håret som hängde ner. Det såg ut som i en skräckfilm. Franklin drog ner lakandet till nyckelbenen och sedan rättade han till det så att det låg jämnt. Jag granskade hennes ansikte. Det det liknade henne men ändå inte.

"Är det hon ?" Frågade Franklin efter ett tag. Jag såg upp på honom och skakade sedan på huvudet. Det kunde inte vara hon.

"Finns det inga till exempel födelsemärken, ärr eller något liknade som kan hjälpa dig att indentifiera liket ?" Sa han. Jag rös till när han sa "liket". Jag gillade inte det ordet. Jag avbröt mina tankar och tänkte sedan på hans fråga.

"Jo, det finns det" Viskade jag. Han nickade åt mig och gjorde sedan en gest med handen mot "liket". Jag tog yttligare några steg framåt och tillslut stod jag inte mer än någon centimeter från båren. Jag förde försiktigt min hand mot hennes ansikte och drog bort hennes bruna lugg från pannan. Först såg jag ingenting men när jag kollade närmare såg jag vad jag letade efter. Arg, förtvivlad, förkrossad och framför allt oförstårnde kände jag mig just nu. Det kunde inte vara sant ! Det bara kunde inte. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag ville inte gråta inför en polis.

"Det är hon" Viskade jag.

"Är du säker ?" Jag nickade mot honom medans jag såg ner på mina skor. Om jag tittade upp var jag 100 % säker på att jag skulle börja stor böla.

"Okej, då är du fri från att gå." Sa han och jag kunde se ur ögonvrån att han nickade mot dörren. Snabbt vände jag mig om och gick direkt till dörren. Jag ville inte vara kvar i detta rummet en sekund till, det var hemskt. Jag tryckte ner handtaget och gick sedan ut ur det hemska rummet.

David, Ryan och Justin stod på en rad lutade längs en lång vägg och såg ut i ingenstans. När den gråa dörren gav ifrån sig en hög smäll bakom mig vändes deras blickar mot mig. David var den första som kom fram till mig.

"Var det hon ?" Jag såg hur Ryan och Justin utbytte en förvirrad blick. Jag såg upp på David och nickade. För en sekund sedan hade han haft en liten gnista hopp i ögonen men den släcktes direkt.

"Nej" Försökte han intala sig själv och skakade på huvudet. Jag nickade och kunde inte hålla tårarna inne längre.

Jag knep ihop ögonen och kände hur tår för tår sakta rann längs mina kinder. Jag kände mig så patetisk. Jag stod framför David, Ryan och framför allt Justin och grät. Det var ju inte så att dom inte hade sett mig gråta förut men det kändes annorlunda nu. Ingen av dom hade rört sig ur fläcken. De bara stod och såg förvirrat på mig, det fick mig att känna mig mer patetisk. Plötsligt omfamnades jag av två armar. Vem det var som kramade mig visste jag inte, inte för att jag brydde mig just nu utan jag kramade bara vem det nu var tillbaka.

Vi satt i Ryans bil påväg till mitt hus. Ingen hade sagt något sedan jag började gråta. Och det hade tydligen varit Justin som hade kramat mig, vilket förvånade mig lite.

"Lucy, jag vet att detta är svårt för dig men vad är det som händer egentligen ?" Sa Ryan plötsligt. Jag såg Stratford flyga förbi utanför bilrutan och vände sedan huvudet sakta mot Ryan som satt i förarsätet.

"Jag skulle berätta allt när vi kom hem" Mumlade jag och lutade mig sedan mot bilrutan igen. Jag ville helst inte dra samma förklaring två gånger.

Bara några minuter senare var vi hemma hos mig. Jag öppnade bildörren och gick ut så snabbt jag kunde. Smällar uppstod när alla stängde sina bildörrar. Med snabba steg gick jag upp mot huset. Det lyste i fönsterna och i köksfönstret såg jag att Diana stod vid spisen och lagade något. Typsikt henne. Jag ignorerade trappstegen och tog ett enda stort kliv upp till dörren istället och gick sedan in i värmen.

"Hej" Skrek jag bittert och tog av mig mina skor. Mason kom ut i hallen med sina oemotståndliga, stora ögon, en tunga som hängde ner för munnen och en viftande svans.

"Hejsan Mason" Log jag och kliade honom bakom örat. Han var nog den ända som kunde göra mig på bra humör just nu. Diana kom ut i hallen förföljd av en glad Sammy. Sammy tassade raka vägen mot Justin som tog upp honom i hans famn. Jag hade helt glömt bort att Diana och Bruce var Justin's morföräldrar.

"Kom nu, vi ska få i er ungar lite mat och sedan ska du berätta vad som har hänt" Sa hon när hon släppte mig och vinkade sedan mot köket. Detta skulle bli en ännu längre dag.

________________________________________________________________________________________

Det funkar igen !!! Jag börjar verkligen störa mig på att den håller på så hela tiden ! Men iallafall, tyckte ni att jag var lite elak som lät er vänta ännu mer nu när det funkade igen ? Hahah, det tyckte jaaag ! ^^ Men i alla fall, här är hela Part 2 ! Kommentera så får ni Part 24 snabbare !

Sneak Peak Part 23: Another Secret Part 2

Det funkar att lägga upp inlägg igen ! :D Så här kommer en Sneak Peak på Part 2, hela kommer tolv inatt. Men bara för det ska ni inte stanna uppe, det är skola imorron människor !

Jag stod framför en stor grå dörr. Två poliser stod bredvid. En lång, vithyad och den mörkhyade polisen, som tydligen hette Franklin, såg allvarligt på mig.

"Är du säker på att du vill göra detta ?" Jag nickade och sedan öppnade han dörren och gick in i rummet. Jag tog ett steg framåt och vände mig sedan om mot killarna. De såg på mig med blickar som jag inte kunde tyda. Det var som en blandning mellan orolig, rädd, förvirrad, förvånad och arg. Alla på en gång. David nickade mot rummet som en gest att jag skulle gå in, så jag tog ett steg över trösklen och sedan hörde jag hur dörren stängdes hårt bakom mig. Rummet var litet och grått. Inte en ända möbel fanns här, förutom en. En silvrig metal bår stod i mitten av rummet men ett vitt lakan över något. En ilning av nervositet, skräck och panik for genom min kropp och för en sekund ville jag inget annat än att springa tillbaka hem, gömma mig under täcket och gråta mig till söms. Men jag kunde inte, även hur mycket jag ville så kunde jag bara inte.