Det kändes som att allt gick i slow motion. Jag stod som förstelnad och såg fortfarande in i Adrians ögon och alla blickar vändes mot oss. Först var det ingen som gjorde någonting men sen började alla skratta, även Chloe. Adrian vände bort blicken från mig och gick snabbt upp för resten av trappan. Jag följde honom med blicken och hade fortfarande inte rört mig tills Chloe drog iväg mig, fortfarande skrattandes.

- Asså herrgud ! Cait det var så kul, hur kunde du ens komma på något sånt ? Sa Chloe när hon stod lutad till vänster om mig och skrattade mot sitt skåp och väntade på att jag skulle få in alla mina böcker i mitt som av någon anledning hade trillat ut, som tur var hade ingen sett.
- Chloe, jag gjorde det inte med flit. Jag halkade, sa jag och ryckte lite med axlarna. Det var ju sant för jag halkade faktiskt. Jag skulle inte kunna göra så mot någon, speciellt inte Adrian. Chloe såg på mig med stora ögon och skulle precis slänga ut sig en kommentar när Josh kom och ställde sig bredvid mig.
- Så, jag hörde att du kastade kaffe på någon, blev det för kallt ? Sa Josh och lutade sig mot det skåpet som var till höger om mig med ett nästan läskigt flin i ansiktet. Jag stannade upp och vände mig mot Josh.
- Du skojar, det har bara varit en lektion och alla pratar redan om det, sa jag och slängde in dom två böckerna som skulle in i skåpet och drämde till skåpdörren med en smäll och lutade mig sen mot mitt skåp. Många tittade säkert just nu men jag brydde mig faktiskt inte.
- Åh, någon som är sur idag, sa Josh och flinade igen. Jag suckade irriterat och började gå mot nästa lektion.

Den sista lektionen var äntligen slut så jag gick till mitt skåp där Chloe stod och väntade på mig som vanligt. Jag öppnade den blåa skåpdörren och slängde in min mattebok och tog sedan min svarta väska. Det var verkligen ingen ordning i mitt skåp, böckerna låg överallt och jag hittade nästan aldrig mitt pennskrin så jag fick börja lägga det i väskan.
- Så vad ska du göra nu då ? Sa Chloe påvägen ut från skolan. På trappan kunde man fortfarande se spår efter mitt kaffe i snön som låg kvar.
- Jag ska.. Jag måste köra Liam till fotbollsträningen, sa jag och tackade gud att han hade fotbollsträning idag. 
- Aha, men då kan vi ju fortfarande ha följe hem, sa Chloe och började gå lite snabbare ner för trapporna, och då kom jag på något.
- Skulle inte Chad hämta dig idag ? Sa jag och hoppades att det inte hade ändrats. Chloe vände sig om med ett frågande uttryck som var menat till mig och skulle precis ifrågasätta mig när vi hörde en bekant tuta. Längre ner vid parkeringarna ungefär 100 meter bort stod Chloes bror Chad och väntade på henne.
- Hallå tjejer ! Jag har inte hela dagen på mig ! Skrek han från där han stod. Chloe himlade med ögonen, tog tag i min arm och började gå ner till honom med mig. 
- Måste du alltid hålla på sådär ? Sa Chloe till Chad när vi var näsan 1 meter ifrån honom. Chloe sprang fram till bilen och hoppade in. Chad skrattade bara och vände sen blicken till mig.
- Ska du med ? Jag kan köra dig hem, sa Chad med ett vänligt leende. Chad hade alltid varit som den storebror jag aldrig fått. Chloe och jag hade kännt varandra sen vi var två så jag växt upp med honom med.
- Nej tack, jag kan gå, sa jag och skulle precis börja gå därifrån när han stoppade mig.
- Tror du verkligen att jag ska låta dig gå i detta vädret, hoppa in i bilen, sa han och gjorde en gest mot mig att jag skulle hoppa in i bilen, men jag skakade bara på huvudet.
- Jag måste möta min bror, men tack ändå, sa jag och Chad nickade bara.
- Okej, men vi ses då, sa han och hoppade sen in i förarsätet och sen körde dom iväg. Jag tog upp mina hörlurar och satte på musik från min iPod och började gå mot den parken som jag alltid går igenom och råkade gå in i någon. Jag ryckte ut hörlurarna och tittade och såg än en gång in i Adrians ögon. Varför var jag tvungen att gå in i honom hela tiden ? Jag skämmer ju bara ut mig mer och mer. Adrian såg på mig och vände sig snabbt om igen och började gå med snabba steg ut genom parken. Nu hade jag min chans, det var nu eller aldrig.

- Adrian, vänta ! Ropade jag efter honom. Han stannade och vände sig om med ett förvånat uttryck, varför var han förvånad ?
- Adrian, jag är ledsen för det som hände i morse. Det var inte meningen, jag halkade, sa jag och tittade ner i marken i några sekunder och tittde sen upp igen.
- Vet du vad jag heter ? Sa Adrian, fortfarande förvånad.
- Ehm.. ja, varför skulle jag inte det ? Frågade jag lite försiktigt. 
- Du bor ju uppe vid rikemans villorna, du är rik och du är populär, sa han och kollade på mig precis som om att jag var dum i huvudet.
- Bara för att jag bor däruppe, är rik och är populär betyder inte att jag inte vet ditt namn, sa jag och log lite prövande. Han ser mig säkert som alla andra, en ytlig, bortskämd liten bitch.
- Nej men.. tack för att du bad om ursäkt, jag tror inte att någon annan skulle göra det, sa han och log lite smått. Han vände sig om och forsatte gå. Jag stod kvar ett tag och såg efter honom tills jag inte kunde se honom längre och då hörde jag hur någon ropade på mig. Jag vände mig om och där stod Liam med ett uttråkat ansikte. Jag gick emot honom och han började genast med sitt tjat.
- Varför måste jag gå hem med dig ? Fråga Liam mig surt och satte armarna i kors.
- För att du är bara sju, sa jag och och suckade. Han skulle nog fått pris för världens jobbigaste lillebror.
- Vem var killen du pratade med ? Sa Liam och lät plötsligt nyfiken.
- Ingen, sa jag. Bara en som ser mig som alla andra.

Andra kapitlet ! Det känns lite sjukt att skriva för sig själv... Men iaf, säg vad ni tycker.. Btw, jag tror inte jag kommer fixa någon design om någon undrar..