- Men vem var han ? Är han din nya pojkvän ? Du är kääär, eller hur ! Skrattade Liam i bilen påväg till träningen. Jag gav honom en uttråkad blick och fokuserade sen åter igen på vägen. 10 minuter senare körde jag in på fotbolls parkeringen och Liam sprang ut så fort han kunde, det kan bero på att jag är ganska dålig på att köra.

- Kom igen ! Jag är inte så dålig på att köra, ropade jag efter honom. Han vände sig om, flinade mot mig och sprang sen in igenom dörren till sporthallen som dom tränade i. Jag gick och satte mig på läktaren och väntade på att träningen skulle börja. 

Jag har glömt hur mycket jag hatar att vara på min brors fotbolls träningar, men mamma eller pappa kan ju inte eftersom att dom jobbar så mycket. Ibland kom dom inte ens hem och åt middag, utan jag såg dom mest ganska sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Många trodde säkert att jag hade ett sånt bra liv, men det är egentligen tvärtom. Mina föräldrar är nästan aldrig hemma så jag får göra allting, det är praktiskt taget jag som har uppfostrat Liam. Allting var så mycket enklare när man var liten, man behövde inte oroa sig för hur det skulle bli i framtiden och man behövde inte ta så svåra beslut. Jag kollade på klockan, 17.15. Träningen har bara varit i en kvart ! Jag suckade och rotade runt i min svarta skinnväska efter något att roa mig med. Jag hittade bara en massa gamla läppglans, lappar och pennor. Wow, jag måste städa min väska, så jag antar att det är det jag får roa mig med i 75 minuter.

Det tog två minuter att rensa min väska och nu hade jag verkligen inget att göra. Mina tankar drogs till Adrian. Jag kan inte fatta att jag spillde kaffe på honom och sen gick in i honom på vägen hem. Plötsligt öppnades den tunga dörren in till hallen och en liten kille och en äldre kom in. Jag kände igen den äldre killen men kunde inte riktigt se hur han såg ut för han stod för långt bort. Den lille killen sprang till resten av laget och den äldre killen började prata med tränaren, som heter Andrew, och sen pekade Andrew på mig. Killen nickade och började gå mot mig med huvudet ner och längsamma steg. Jag kände igen honom, men kunde inte komma på vem det var. Han var nu 10 meter ifrån mig och han lyfte huvudet och såg mig rakt in i ögonen med ett tomt uttryck. Det var Adrian ! Hur kunde jag inte känna igen honom ? Hans ljusbruna korta hår, hans underbara bruna ögon och hans sätt att gå. Han satte sig ungefär två meter ifrån mig, drog upp sin luva som han hade på jackan och tittade ner på sina händer. Vågade han inte ens prata med mig ? Jag kollade på honom i några sekunder och bestämde mig sen för att göra något.

- Hej, sa jag lite försiktigt och vände mig mot honom. Han tittade upp på mig med samma toma uttryck som han hade innan.
- Hej, sa han och tittade ner igen.
- Jag bits inte, sa jag och log åt min dåliga kommentar. Jag kunde se ett litet leende på hans läppar men det försvann igen.
- Nej, men du kanske kastar kaffe på mig igen, sa han och vände sig nu mot mig och tog ner luvan. Först trodde jag han skämta men jag såg inget spår av sarkasm i hans ansikte. Mitt leende försvann. Har han inte släppt det ? Jag sa ju förlåt !
- För det första, jag gjorde det inte med flit och för det andra sa jag faktiskt förlåt, sa jag och satte armarna i kors över bröstet. Han tittade på mig ett tag och började sen le.
- Vad ler du nu åt ? Sa jag och började le själv. Hans leende var så gulligt...
- Vad ler du åt ? Frågade han mig och satte armarna i kors över bröstet som jag gjorde innan.
- Jag frågade först ! Skrattade jag och log ett överlägset leende.
- Jaja, sa Adrian och viftade med sin högra hand, sedan blev det tyst igen. Det började bli pinsamt, och det verkar som att jag får börja på alla våra konversationer så då kan jag lika gärna göra det igen.

- Jag vill bara säga igen att jag är ledsen för det med kaffet, det var verkligen inte meningen, sa jag och såg på honom när han lekte med ett snöre som satt på hans kofta, han hade tagit av sig sin jacka.
- Det är okej, jag tror dig, sa han och gav mig ett osäkert leende.
- Vill du hitta på något ? Eller jag menar inte så... Jag menar det brukar ta så långtid på träningarna och det blir ganska tråkigt så jag undra om... vi... skulle kunna göra något ? Orden bara forslade ur mig så fort. Jag vet knappt själv vad jag sa. Han tittade på mig ett tag och nickade sen.
- 20 frågor ? Sa han och rätade lite på ryggen.
- Nej, inte 20 ! Det blir så mycket, kan vi inte köra 10 istället ? Sa jag och gav ifrån mig en uttråkad suck.
- Visst, då får jag börja, sa han och såg ut att fundera. Varför var han tvungen att vara så söt ? Det räckte med att han kollade på mig med dom snälla ögonen och jag ville bara kasta mig fram och krama honom. Plötsligt lös han upp som om att han hade kommit på något jätte bra.
- Äter du skräpmat ? Sa han och gav mig en utmanande blick.
- Klart jag gör ! Jag älskar skräpmat, speciellt Mccdonalds, sa jag och hans utmanande blick försvann.
- Gör du ? Jag trodde inte du åt skräpmat eftersom...
- Eftersom vad ? Avbröt jag honom.
- Du är ju så smal, du ser inte ut som en tjej som äter skräpmat, sa han och kollade på mig från top till tå.
- Ja, jag har en mamma som bryr sig väldigt mycket om hur hon ser ut... och även hur jag ser ut, sa jag ganska tyst och kollade ner på mina händer. Min mamma hade alltid brytt sig om hur jag såg ut. Hon ville inte att jag skulle gå igenom samma problem som hon gjorde när hon var tonåring.
- Hon har alltid velat ändra på mig, sa jag lika tyst.

Tycker ärligt talat att detta var ett dåligt kapitel... men men..