Part 31: Meet Christian and Caitlin Beadles.

Last Chapter:
 
"Jag tror att det är Nate, han verkar gilla dig" Sa hon och log vänligt mot mig.
"Kanske det..." Jag ryckte på axlarna och leendet som jag tidigare haft hade försvunnit. Jag kände mig besviken på någoy sätt.
"Men nu måste jag jobba" Suckade hon och lämnade mig ensam i rummet.
"Det kanske är Nate... Men jag önskar att det var någon annan" Viskade jag för mig själv och gick sedan ut ur rummet för att fortsätta jobba.
 
 
 
"Er mat kommer snart" Log jag åt några kunder och skrev ner det sista på ett litet block. De log tillbaka mot mig och började sedan prata medans jag gick mot köket för att lämna beställningen,
"Såå, jag har hört att du har fått en hemlig beundrare ?" Viskade någon bakom mig. Jag hoppade till och vände mig hastigt om och såg Justin stå och flina mot mig.
"Så det har du, huh ?" Jag flinade tillbaka mot honom och fortsatte sedan bort mot kök för att lämna beställningen.
Justin ställde sig på andra sidan kassan medans han fixade till sina solgalsögon. Jag tittade snabbt bort mot honom och kände mig helt plötsligt ivrig och en sorts behaglig värme spreds inom mig.
"Har du någon aning om vem det är än ?" Frågade han med ett snett, svagt leende och man kunde se hur han vickade på sina ögonbryn under solglasögonen. Jag skakade på huvudet och ett konstigt fnitter for ut ur min mun, det lät jätte konstigt så jag begravde huvudet i mina händer. Varför betedde jag mig såhär ? Förra helgen trodde jag att jag var kär i Justin men sedan hade jag tänkt på det och den där "hundra-flygandes-fjärilar-i-magen" känslan var nog bara för att jag var extremt nervös. Jag menar, Justin tvingade mig att hoppa bungy jump* tillsammans med honom ! Om man var som jag hade vem som helst varit nervös bara i en killes närhet ! Och jag var dessutom extremt höjdrädd... Men jag gjorde det !
Alla mina tankar kom för snabbt på en gång så jag skakade på huvudet, tog bort händerna från ansiktet och vände uppmärksamheten åt Justin igen. Han drog ner sina solglasögon till nästippen och gav mig en konstig, förvirrad blick.
"Är du okej ?" Sa han och höjde ett ögonbryn. Perfekt, nu tyckte han att jag var en knäppgök som gav ifrån sig pinsamma ljud.
"Ja, jag är väl bara trött. Jag har jobbat på resturangen sedan kl två" Suckade jag och drog handen genom mitt hår. Justin tittade snabbt på sin armbandsklocka, nickade sakta och drog sedan upp sina solglasögon igen.
"Vem ska du gå på dansen med då ?" Frågade han och lutade sig mot kassa-bänken. Jag gav honom en misstänksam blick.
"Är det här en utfrågning eller ?" Flinade jag och höjde mina ögonbryn medans jag lutade mig mot kassa-bänken precis som Justin gjorde, så vi stod mitt emot varandra.
"Kanske" Han ryckte kort på axlarna och log sådär snett igen.
"Eller frågar du mig bara dessa frågorna för att du är avensjuk ?" Jag flinade mot honom medans jag gick förbi honom för att ta bort disken från ett bord.
"Va ?!" Utbrast han förvirrat bakom mig. Jag ignorerade honom och fortsatte gå mot bordet.
"Jag är inte avensjuk !" Utbrast han och hörde hans röst komma närmare mig, vilket betyde att han följde efter mig. Jag plockade upp disken från bordet och när jag vände mig om stod Justin inte mer än några decimeter ifrån mig. Mitt hjärta slog plötsligt snabbare och jag var tvungen att andas in djupt för att inte tappa disken.
"Nähä... Vad är du då ?" Frågade jag och flinade snabbt innan jag återigen gick förbi honom för att ta disken till köket. Ännu en gång hörde jag hur han följde efter mig och jag kunde inte låta bli att le för mig själv.
"Det kallas nyfiken" Svarade han bakom mig.
"Ah, visst" Svarade jag sarkastiskt och fortsatte sedan in i köket men då ställde Justin sig vid kassan istället. Jag ställde disken borta hos vår diskare som hette Mario - Han var också en av Pappas bästa vänner - som gav mig en full sopsäck med gammla matrester.
"Euw, hur längesedan var det vi tömde soptunnorna ?!" Utbrast jag äcklat och höll för näsan, det stank.
"Fråga inte mig ! Men du ska nog fråga någon om hjälp med den där, den är väldigt tung !" Sa Mario och återgick sedan till att diska.
"Höh, jag kan säkert klara av denna själv !" Fnös jag och försökte lyfta sopsäcken, men den lyftes inte en ända milimeter från marken.
"Ja, jag ser det" Mario flinade åt mig och skvätte sedan lite vatten på mig. Jag slog till honom och tittade sedan runt i köket om någon kunde hjälpa mig men alla hade fullt upp. Hoppas att Justin var kvar, han kunde säkert hjälpa mig. Jag lämnade sopsäcken och gick ut till rsturangen och pustade ut en lättad suck när Justin fortfarande stod vid kassan.
"Justin ?" Viskade jag. Hans huvud vändes mot mig, han drog ner sina solglasögon lite och höjde på ögonbrynen.
"Jag behöver din hjälp" Sa jag och vinkade mot köket. Han nickade, drog upp sina solglasögon igen och följde efter mig in i köket. Alla stirrade på Justin när han gick efter mig och utbytte konstiga blickar med varandra.
"Du får hjälpa mig med denna sopsäcken" Flinade jag och pekade på den. Justin tog av sig sina solglasögon och stoppade ner dom i sina jeans fickor.
"Visst, inga problem" Sa han och log mot mig. Jag nickade och vände mig om för att ta av mig mitt förkläde eftersom att jag slutade om fem minuter.
"Okej, jag kan dra i-" Jag avbröt mig själv när vände mig om och såg Justin gå förbi mig med sopsäcken på ryggen.
"Vart ska vi slänga den ?" Frågade han och log som om det inte var ansträngande alls. Jag pekade på en dörr åt vänster som ledde ut till soptunnorna som låg på baksidan av resturangen. Han nickade och öppnade dörren.
"Det där är en riktig man det" Mario puffade mig i sidan och skrattade tyst. Jag slog till honom lätt och följde efter Justin ut till soptunnorna. När jag kom ut slängde Justin ner sopsäcken i den ända soptunnan som fanns där, tog bort lite smuts ifrån händerna och såg sedan på mig.
"Du vet, jag hade kunnat hjälpa till" Sa jag och stängde dörren. "Hade du säkert" Började han och gick sakta mit mig med armarna i kors. "Men jag tyckte inte att en sådan vacker dam som ni var värd besväret" Han stod nu bara några centimeter ifrån mig och såg ner på mig, även om han bara var några centimeter längre än mig. Hans andetag träffade mig i ansiktet och jag visste inte vad jag skulle göra. Han stod så nära mig, och jag gillade det.
"Stör det dig att jag står så nära ? Eller vill du att jag ska backa ?" Frågade han mig med någon sorts ironi i rösten och tog ett steg tillbaka.
"Eller vänta... Med tanke på att du har en liten förälskelse på mig kanske jag ska ställa mig närmre ?" Han flinade mot mig och tog ett stort kliv mot mig, så nu stod han nästan precis intill mig. Automatiskt backade jag men väggen som "inhängnade" våran soptipp bakom resturangen var för nära för att jag skulle kunna backa.
Jag såg upp mot Justin som flinade mot mig.
"Jag har ingen förälskelse på dig !" Suckade jag förnekande och satte armarna i kors över bröstet, precis som Justin.
"Nähä... Vad är det då ?" Viskade han med en djup röst som jag inte visste att Justin hade, men den fick mig att bli galen. Jag hade lika gärna kunnat kasta mig över honom här och nu.
"Varför kom du till resturangen egentligen ?" Frågade jag för att försöka byta samtalsämne.
"Jag kom för att reservera ett bord för tio personer klockan halv sju ikväll" " Han ryckte på axlarna och lät sina armar falla ner till hans sidor. Jag däremot höll fortfarande mina armar i kors och såg på Justin med en misstänksam blick.
"Man behöver inte reservera bord här" Fnös jag och lutade mig mot väggen. Justin såg rakt in i mina ögon i ett par långa sekunder och placerade sedan sin hand på väggen bakom mig och lutade sig fram mot mig.
"Jag vet" Viskade han igen och höjde sedan ett av sina ögonbryn och log snett igen.
"Jag ville bara träffa dig. Jag har inte sett dig på ett tag" Han såg fortfarande rak in i mina ögon och vek inte undan med blicken en sekund.
"Kom du verkligen hit för att bara träffa mig ?" Fnös jag nonchalant och gav honom en "Bitch-Please" blick.
"Kanske" Han ryckte på axkarna igen och backade några steg.
"Du vet, jag kan spela detta spelet också" Flinade han, öppnade dörren och gjorde en "Damerna-Först" gest. Jag rätade på ryggen och gick förbi honom in till resturangen.
 
 
"Vart har du varit ?! Vi ska hämta Beadles på flygplatsen om femton minuter !"Utbrast Mamma så fort jag kom in genom dörren. Jag tittade mot klockan som hängde på väggen i hallen, klockan var bara fem.
"Mamma, det är lugnt. Vi hinner" Suckade jag och drog på mig en jacka över min vita t-shirt eftersom att Mamma kallade på mormor och morfar att vi skulle köra till flyplatsen nu.
Alla började göra sig färdiga och sedan hoppade vi in i morfars mini-buss - eftersom att alla inte fick plats i en fem-mannar* bil - och körde till flygplatsen.
 
"Vart är dom ? De borde redan ha landat !" Mamma såg sig hastigt omkring på flygplatsen efter "The Beadles" som vi kallade dom.
"Lugna ner dig Patricia, de kommer säkert snart" Sa Mormor och la sina armar om Mamma för att lugna henne.
"JUSTIN !" Hörde jag en välbekant röst skika bakom mig. Hastigt vände jag mig om och såg en glad Caitlin komma springandes mot mig. Jag log mot henne och omfamnade henne när hon kom flygandes mot mig. Hon skrattade och viskade "Jag har saknat dig" i mitt öra. Orden fick mig att le och jag sa samma till henne.
"Hey, nu är det min tur !" Sa någon och drog bort Caitlin från mig. Bakom Caitlin uppenbarade sig Christian.
"Heeey bro !" Skrattade jag och gjorde ett handslag med honom och kramade sedan honom.
 
När alla hade kramat alla och Ryan och Chaz hade kommit hit - eftersom att de också skulle följa med till resturangen - så hoppade alla in i mini-bussen. Jag satte mig längst bak med Ryan, Chaz, Christian och Caitlin och pratade om allt.
 
"Så, Justin... Jag måste bara fråga dig en sak" Sa Christian plötsligt och log finurligt mot mig. Det leendet hade och kommer alltid betyda "Pinsamma avslöjande" så länge Ryan och Chaz var i samma rum. Jag gav honom en "Vad ?!" blick och väntade på att han skulle säga något.
"Vilken tjej har du satt krokarna i nu ? Jag vill helst veta vem som är förbjudet område !" Flinade han och lutade sig tillbaka i sitt säte.
"Ingen" Svarade jag snabbt, även om jag visste att det var en lögn. Ryan och Chaz gav mig blickar som jag inte kunde tyda och jag kände hur rodnaden steg sakta.
"Nähä" Fnös Christian och lutade sig sedan fram. "Vem är det ?" Han flinade återigen och jag skulle precis protestera när Ryan och Chaz öppnade sina korkade munnar.
"Hennes namn är Lucia María Alessandra Isabella Elena Sofia Rossi, men vi kallar henne för Lucy" Började Chaz. Jag gav ifrån mig en generad suck och begravde mitt ansikte i händerna medans Ryan och Chaz rabblade upp en massa saker om henne.
"Och hon jobbar faktiskt på den resturangen vi ska till" Sa Chaz och puffade mig i sidan.
"Mm, hennes Pappa äger den" Fortsatte sedan Ryan och flinade mot mig.
"Hon låter som en trevlig tjej tycker jag" Sa plötsligt Sandi - Christian och Caitlins Mamma - och jag ville bara dö i just den stunden, hade de vuxna också lyssnat ?! Det här kunde inte bli värre.
"Jag har inga känslor för Lucy, okej ?!" Utbrast jag irriterat och alla blev helt tysta. Alla stirrade bara på mig förutom Morfar som körde.
"Justin, du vet väl att alla i denna bilen kan se om du ljuger ?" Sa Mormor och såg rakt in i mina ögon. Jag nickade oskyldigt och hoppades att de inte skulle säga något pinsamt.
"Du ljög precis för oss, och dig själv" Sa Mormor sedan och jag märkte inte att rodnanden steg igen förens Chaz och Christian började "Uuuhh":a.
"Lägg av" Mumlade jag och lutade mig mot bilfönstret.
 
Tråkigt.. Tråkigt.. Ännu tråkigare.. Det fanns inget att kolla på ! Jag satt och bläddrade mellan alla kanaler och försökte hitta någon att kolla på när min mobil skrämde mig pågrund av min höga ringsignal. Jag tog upp min mobil från soffbordet och såg namnet "Papà" lysa upp på skärmen.
"Hej" Svarade jag och fortsatte att bläddra mellan kanalerna.
"Du måste ner till resturangen nu" Flåsade han i telefonen. Han lät stressad.
"Va ? Varför ? Jag har ju redan jobbat mitt skift idag !" Protesterade jag surt och slängde ifrån mig fjärrkontrollen.
"Du får ta Antonio's skift för att han skar sig i fingret. Och det var så djupt att vi fick ringa ambulansen !" Väste han irriterat. Jag svarade med ett snabbt "Ja", drog på mig jacka och skor och började sedan gå snabbt till resturangen.
 
 
"När är vi framme ?" Klagade Christian uttråkat.
"Om bara några minuter" Hörde jag Morfar säga ifrån framsätet. Christian suckade irriterat och började rota i sin väska för att hitta något att underhålla sig med. Jag sneglade mot Caitlin som inte hade sagt något sedan vi nämnde Lucy. Hon såg... deppig ut. Jag skulle precis fråga hur det var med henne när mini-bussen saktade ner och jag såg att vi var utanför resturangen och Chaz nästan skrek.
"Där är ju Lucy !" Utbrast han och pekade på bilfönstret bakom Christian. Alla reste sig upp för att se en glimt av hur hon såg ut. Hon var påväg in i resturangen och såg väldigt stressad ut.
"Wow, hon är ju het !" Sa Christian och hans ögon blev stora som bollar. Utan att tänka på vad jag gjorde drog jag honom bort från fönstret och gav honom en sur blick.
"Äh, lägg av... Du är bara 15 !" Mumlade jag irriterat åt honom och satte mig ner i mitt säte igen.
"Jag som trodde att du inte hade några känslor för henne" Christian flinade mot mig och reste sig sedan för att gå ut ur bussen.
 
Det var en massa folk inne i resturangen och i mitten av allt stod en förvirrad Lucy. Hon skrev upp beställningar till en kund och gick sedan bort med den till köket.
"Förresten, Lucy ska egentligen inte vara här... Hennes skift är slut" Sa Ryan fundersamt.
"Gå och fråga henne så, vi hittar ett bord så länge" Sa Mamma och lämnade mig, Ryan, Chaz, Christian och Caitlin i alltihopa. Ryan ryckte på axlarna och gick bort mot kassan där Lucy stod.
"Har inte ditt skift slutat ?" Sa Ryan till Lucy som la ner en massa sedlar i kassa.
"Jo, men Antonio skar sig i fingret och var tvungen att åka in till sjukhuset" Sa hon utan att titta upp.
"Lucy, lugna ner dig !" Sa Chaz, ställde sig bredvid henne och tog tag i hennes axlar.
"Jag kan inte ! Allt blev så jäkla stressigt nu när Papà inte är här och jag är jätte orolig för Antonio !"
"Papà ?" Viskade Christian till mig med höjda ögonbryn.
"Det betyder "Pappa"" Viskade jag tillbaka och det såg ut som ett ljus tändes ovanför hans huvud.
"Aha, hon är spansk !" Sa han och trängde sig sedan fram till kassa-bänken.
"Hola Mamacita !" Sa han och vickade flörtigt på ögonbrynen och log charmigt. Lucy kollade konstigt på honom och alla verkade hålla sig för skratt.
"Ehm, jag är Italiensk" Sa hon och såg fortfarande konstigt på honom. Christians leende bleknade och han såg ut att tänka.
"Oh" Sa han dystert men en sekund senare kom hans vickande ögonbryn tillbaka.
"Ciao Mamacita !" Sa han och då började alla skratta. Lucy begravde ansiktet generat i sina händer. Efter att alla hade slutat skratta presenterade Christian och Caitlin sig och sedan började Ryan, Chaz och Lucy prata om någon prov i skolan.
 
"Oh Mio Dio, è Justin Bieber !" Utbrast någon. En kort, knubbig Italiensk snubbe kom ut från köket med stora ögon. Lucy fick genast tyst på honom och började sedan prata italienska med honom.
"Ehm, förlåt för det där.. Detta är Mario" Sa Lucy och pekade på den korta mannen.
"Åh snälla, Justin Bieber, sjung en låt ! Det finns en scen och en gitarr där borta !" Sa han och pekade ner mot resturangen.
"Ehm, Justin kom hit för att äta Mario, inte för att sjunga" Viskade Lucy till Mario och han såg besviken ut.
"Nej, det är helt okej" Log jag och gick bort mot scenen. Den stora resturangen var proppfull med människor och alla kastade nyfikna blickar mot mig när jag gick upp på scenen.
"Hej, jag är Justin Bieber !" Sa jag i mikrofonen och alla började göra ljud ifrån sig. De man hörde mest var ett bord fullt med tonårstjejer som skrek för full hals.
"Ehm, jag hade tänkt sjunga den acoustiska* versionen av Love me" Sa jag medans jag tog upp gitarren, som till min förvåning var en vänster gitarr. Jag drog mina fingrar över strängarna och man kunde höra gruppen med tonårstjejer skrika igen. Jag började sjunga och sökte efter något att sätta blicken och automatiskt hamnade min blick på en leendes Lucy. Min blick mötte hennes trots det långa avståndet mellan oss och i den stunden visste jag. Jag hade starka känslor för Lucy.
________________________________________________________________________________________
 
Förlåt om det blev lite tråkigt i slutet men jag blev trött och visste inte riktigt vad jag skulle skriva... Men ni fick i alla fall ett långt kapitel ! Var glada för det ! Och jag orkar inte lägga till bilder nu så jag gör det säkert typ imorron...
 
KOMMENTERA FÖR MERA ! NÄSTA KAPITEL KOMMER SNART !

Postat av: frida

ååh älskar din novell! Länktar till nästa kapitel!

2012-10-31 @ 01:29:20
Postat av: Julia

Jätte bra! Du är super duktig! :)

2012-10-31 @ 01:45:12
Postat av: Anonym

Love it och gillar när det är så långa kapitell!!! Mer!

2012-10-31 @ 12:58:20
Postat av: Alexandra

Super bra kapitel :) MERA!! :D

2012-10-31 @ 14:36:20
Postat av: Evelina

Super bra!

2012-10-31 @ 22:03:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback