Jag stirrade oförstående på smset medans jag försökte registrera vad som hände. Någon, som jag inte alls visste vem det var, hade stått utanför Tinky-Winkys box och fotat mig och Justin i ladan, utan att vi märkte det. Om den bilden läkte ut på internet så skulle alla veta om mig och Justin, vilket ingen av oss kände för just nu. En obehaglig rysning for längs min ryggrad och en annan tanke kom till mitt huvud. Vem det nu än var måste ha mitt nummer och vetat om rosen jag en gång fick av en hemlig beundrare i skolan. Jag började genast gå igenom de som visste något om detta. Ryan, Chaz och Alice var de enda jag hade berättat för, och jag visste att de aldrig skulle berätta för någon. De skulle heller inte göra något sånt här som ett elakt skämt. Vem kunde det då vara?

 

Efter minuter av oförstående stirrande på smset så lade jag ner mobilen i fickan och drog in ett djup andetag. Jag vände mig om och granskade rummet medans jag försökte skjuta bort den obehagliga tanken att en man i svart kappa och en hatt som döljde hans ansikte skulle stå bakom mig. Rummet såg ut som det gjorde för några minuter sedan. Mina smutsiga kläder låg hänsynslöst på golvet, mitt täcke hängde halvvägs nerför sängen, mina böcker stod slarvigt uppradade på min överfulla klädbyrå. Allt var som vanligt, men ändå inte. En nervös samtidigt obehagligt känsla kröp sig i kroppen på mig och det kändes som om att jag väntade på att något skulle hända, men jag visste inte vad. Det var en hemsk känsla och jag kände hur mina ögon blev blanka av rädsla. Vad var det här, Pretty Little Liars? Bara för att jag gillar serien betyder inte att jag vill leva den. Min mobil vibrerade igen.

Den obehagliga känslan spred sig. Tänk om det var ett till meddelande från den hemliga beundraren?

Min puls blev högre medans jag nervöst drog upp mobilen upp fickan.

 

 

Jag andades lättat ut. Det var bara Justin. Jag hade totalt glömt bort att jag skulle gå ner till killarnas rum.

Snabbt så torkade jag bort tårarna från mina ögon och gick hastigt ut ur mitt rum. Om jag var själv i en minut till så var jag säker på att jag skulle bryta ihop eller något. Jag var vettskrämd, och om detta visade sig vara ett skämt - fast jag hade en stark känsla av att det inte ar det - skulle jag personligen gräva en grav åt den personen.

 

Dörren till Justins och killarnas rum stod på glänt. Ljuset från taklampan kastade sig över det mörka vardagsrummet och det fick mig att tänka på en skräckfilm. Vilket fick mig att tänka på smset och den hemliga beundraren. Ugh. Jag kollade snabbt bak för att vara säker på att ingen gömde sig i mörkret. Tack vare ljuset från Justins rum så såg man konturerna från de välbekanta soffan och tven. Jag suckade lättat innan jag fortsatte att gå försiktigt över det hala trägolvet på väg mot Justins rum. Jag hörde hur han pratade lågmält med någon. Jag puttade till dörren försktigt och knackade sedan svagt på den. Justin satt med sin mobil tryckt mot örat medans han vinkade med handen, som en gest att jag skulle komma in. "Hej" Mumlade jag medans jag gick försiktigt över golvet. Det kändes som att jag behövde smyga, som om jag lade lite mer tygnd på mina steg så skulle golvet spicka.

"Jag måste gå. Snackar med dig senare, hej då" Justin avslutade samtalet samtidgt som han ställde sig upp. Ett leende letade sig fram på hans läppar "Hej" Sa han. En lättnad sköjde sig över mig och plötslig var alla tankar om den hemliga beundraren som bortblåsta. Det var som om Justin lugnade mig på något sätt. Allt jobbigt försvann så fort han var i närheten. 

"Vem pratade du med?" Frågade jag och gick över till hans säng. Det såg ut som en sjukhus säng. Stackars killarna som fick sova på dessa. Jag satte mig ner och gjorde en grimas när jag kände den extremt obekväma madrassen.

"Usher" Svarade Justin. 

Jag nickade "Hur kan du sova på denna sängen?" Muttrade jag och hoppade upp och ner som ett försök att göra madrassen mjukare.

Justin skrattade "Man vänjer sig"

"Detta är ju ren tortyr mot människor" Jag tittade upp mot honom "Vad skulle du berätta?"

Justin drog nervöst på munnen och försökte trycka fram ett leende "Jo, ehm, jag måste åka hem"

Jag höjde förvånat på ögonbrynen och det tog några sekunder innan min hjärna tog in informationen.

"Måste du åka?" Frågade jag för att vara säker på att jag inte hörde fel. Justin nickade. "Nu?"

"Ja" Mumlade han.

Jag sänkte besviket på huvudet "Varför?" Min röst var så låg att det nästan lät som en viskning.

Justin suckade "Både Scooter och min mamma var överrens om att det var bäst att jag kom hem pågund av hur alla började flippa ut"

Jag nickade förstående. På utsidan kanske jag såg lugn ut, men på insidan hade jag panik. Jag ville inte att Justin skulle åka, jag ville ha han här, hos mig. Han var den enda som kunde lugna ner mig och den enda jag kände mig riktigt trygg med. Utan honom här visste jag inte hur jag skulle hantera "den hemliga beundraren".

”När ska du åka?”

Justin putade med underläppen, något han ofta gjorde när han tänkte ”Jag måste vara hemma om två dagar”

Jag nickade och kände hur paniken och nervositeten steg inombords. Det kändes som att så fort Justin åkte härifrån så skulle jag få något mer än bara ett sms.

Jag reste mig upp från sängen och gick raka vägen fram till Justin för att slänga mina armar om hans nacke och borra in mitt huvud i hans bröstkorg. Det kändes som att jag skulle bryta ihop. Jag hade ingen aning om varför jag hade blivit så överkänslig helt plötsligt.

Justin blev inte alls förvånad över min oväntade kram, han lade sina armar betryggande om mig och lutade sin haka mot mitt huvud.

”Jag vill inte att du ska åka” Mumlade jag mot hans bröstkorg. ”Jag behöver dig” Viskade jag så lågt att jag var säker på att han inte hörde.

Justin drog plötsligt bort sina armar från min kropp och bara sekunder senare kände jag att han tog avstånd från mig och hans varma händer lyfta upp mitt huvud.

Jag såg upp på honom och möttes av hans bruna ögon.

”Jag vill inte heller åka, men jag måste” Sa han medans han strök sina tummar mjukt längs mina kinder och ner till käkbenen. Hans ansikte närmade sig mitt och sedan tryckte han ihop våra läppar i en hård men passionerad kyss. Jag tryckte mig närmare honom medans mitt grepp om hans nacke blev hårdare. Jag ville bara ha honom närmare mig, annars kändes det som om att han skulle försvinna.

Plötsligt öppnades dörren till ladan med en smäll och Antonios lågmälda mutter hördes ute i vardagsrummet.

Både jag och Justin avslutade kyssen snabbt och vände oss mot den halv öppna dörren där Antonio uppenbarade sig några sekunder senare.

Han gäspade och kliade sig i nacken ”Mormor säger att alla ska gå och lägga sig nu, tydligen så skulle vi gå upp tidigt imorgon”

”Okej” Sa jag. Antonios blick vandrade mellan mig och Justin innan han nickade som om att han bekräftade att vi hade tagit del av informationen.

”Okej, god natt då” Mumlade han och vände sig om för att gå in till hans sovrum som låg längre ner i ladan. När jag hörde dörren till hans rum stängas så vände jag mig mot Justin som såg trött på mig.

”Ja, då får vi gå och lägga oss då”

Jag putade besviket med läppen och såg på medans Justin rotade i sin resväska efter de vita shortsen och den svarta tröjan han brukade sova i. När han hittade det så lade han upp det på sängen och drog av sig den vita t-shirten han redan hade på sig och kastade ner den i sin resväska.

Tanken av att jag var tvungen att gå tillbaka till mitt rum gjorde mig nervös. Jag ville inte vara i mitt rum längre, i alla fall inte ensam.

Justin satt över resväskan och letade efter något, då passade jag på att gå fram till sängen och ta Justins pyjamas. När han reste sig upp igen och kollade efter pyjamasen på sängen så rynkade han förvirrat på ögonbrynen.

”Var-” Plötsligt såg det ut som att något gick upp för honom. Han vände sig mot mig med höjda ögonbryn och ett flin.

”Lucy” Sa han med en dömande ton. Jag skrattade och tog några steg mot honom.

”För det första, du ser mycket bättre ut utan tröja” Jag granskade han från topp till tå där han stod i endast mjukisbyxor framför mig ”Och för det andra så vill jag verkligen inte sova ensam i natt” Jag stannade bara några centimeter från honom och såg upp på honom med bedjande hundvalpsögon.

Han suckade ”Vi är inte i Dallas längre, din mormor, morfar och dina bröder är också här nu, och ska jag vara ärlig så skrämmer dina bröder mig lite”

Jag fnittrade lågt innan jag försiktigt tryckte mina läppar mot Justins.

”Snälla” Mumlade jag mot hans läppar.

”Okej” Mumlade han. Jag log in i kyssen och separerade sedan våra läppar med ett smack.

”Gå du upp så länge så kommer jag snart”

Jag nickade, gick ut ur rummet och sedan tassade jag upp för trappan. När jag kom in i mitt rum så drog jag ut mina pyjamas shorts och t-shirt ur byrån. Jag skulle precis gå över golvet till min säng men stannade tvärt när jag kände att jag hade trampat på något. Jag kollade förvirrat ner i golvet vid min fot och kände en kall kåre längs ryggraden som fick mina ögon att tåras. På golvet låg min lila dagbok, vid öppen, med låset och nyckeln bredvid. Förbluffat böjde jag mig ner och tog upp boken. Jag hade haft den i två år och jag skrev ner exakt allt om mitt liv i den. Den hade alltid legat under den högra sidan av min madrass där mina kuddar var, tydligen inte ett bra gömställe.

Jag såg mig om i rummet, för att vara säker på att inget annat såg annorlunda ut. Vem hade läst min dagbok och hur hade de hittat boken?

Jag reste mig upp och lade snabbt tillbaka min dagbok under madrassen. Nu ville jag gå och lägga mig. Jag var på väg att plocka upp min pyjamas som jag lämnat på golvet när jag var tvungen att tvärstanna igen. Sängen. Den var bäddad. Jag bäddar aldrig min säng, men det var inte det värsta – i mitten av sängen låg en röd ros med en lapp. En ny kall kåre for längs min ryggrad och nu rann det sakta tårar längs mina kinder. Jag tvekade på om jag skulle läsa på lappen eller bara slänga den och rosen direkt. Jag var nästan rädd för att läsa men min nyfikenhet tog över. Snabbt tog jag tag i lappen och öppnade den. Med slarvig handstil stod den en text skrivit med svart penna.

”Intressant dagbok. Väldigt intressant.

Förresten om du berättar för någon om mig, kommer du inte att se nästa dag. Försök inte heller gå bakom min rygg, jag har koll på dig – Hemlig beundrare”

____________________________________________________________________________________________

O.M.G Vad är det som händer?! Btw, jag vet att det ser väldigt mycket ut som Pretty Little Liars just nu men det kommer inte vara så, det kan jag lova!

KOMMENTERA FÖR MERA!